Behovet av vila och eftertanke

Det har gått nästan tre veckor sedan mitt senaste blogginlägg. Jag har låtit möjligheten att driva politik denna lågintensiva nyhetsperiod gå mig förbi. Inte ett inlägg. Knappt en tweet. Inte ens inne på Facebook.

Och det har varit medvetet.

Politiken blir allt mer en dagligvaruhandel. Eller en nyhetsredaktion. Det handlar om att tycka, tänka och skriva om allt och lite till. Antingen ska man reagera på det som skett, som att Vänsterpartiet fått en ny kommunist som partiledare, eller att de tänker förbjuda bemanningsföretag för att människor har rätt till tillsvidareanställning (hål i huvudet faktiskt eftersom bemanningsföretag ofta erbjuder människor som annars är hänvisade till korta vikariat just tillsvidareanställning...). Eller så ska man agera. Attackera någon. Släppa någon nyhet. Vara arg på något.

Och det ska upprepas. Gärna varje dag. Gärna flera gånger om dagen.

Jag läser i normala fall en del politiska bloggar. Både av meningsfränder och ibland av motståndare. Och jag ser väldigt sällan något som skrivs med kvalitet. Ofta är det upprepningar av det redan sagda. Eller så är det alldeles för grunda analyser, för korta tankebanor, för populistiska antaganden. Och det är väl egentligen helt OK, eftersom bloggen ofta används som just det korta perspektivets megafon.

Men det måste finnas en motvikt. Ibland ser jag den på sidor som DN, där Peter Wolodarski och Hanne Kjöller ofta (men absolut inte alltid) gör djupare analyser av olika skeenden. Ibland träffar även SvD rätt, men det verkar tyvärr som om den allt grundare moderata ideologin återspeglar sig i tidningens kommentarer. Alldeles för många moderata bloggare och åsiktsprofeter upprepar samma tema om och om igen, ofta bara med några ord utbytta (och alldeles för ofta med alldeles för dålig svenska...).

Läser man Wolodarski idag är det en intressant krönika om politikens avideologisering. Om det moderata vinstkonceptet och grunderna för det socialdemokratiska sönderfallet. Det är enkelt att utifrån den första läsningen bara fundera (som SvD gör) kring att regeringens framgång beror på oppositionens svaghet. Och för en dagspolitiker är det sannolikt jätteintressant.

Men det finns större och bredare skeenden som borde väcka fler tankar, och fler bloggare. För vad som nu händer i svensk politik är sannolikt ett större paradigmskifte än maktskiftet mellan (m) och (s). Kan det till och med vara så att vi idag ser de första tydliga exemplen på 1900-talsdemokratins död? Striden mellan de ideologier som varit kännetecknande för det sena 1800-talet och hela 1900-talet förbyts i något annat. En administration av ett allmängiltigt politiskt system? En personifiering av politiken? Partiernas död och något annats födelse? Hur påverkar det oss som politiker? Det bör man nog ta några dagar att fundera kring.

Under min mediala tystnad har jag tänkt rätt mycket kring politikens yta, djup och former. Ibland är det nödvändigt. Ibland är det nödvändigt för oss som nästan alltid tror att politiken är alltings centrum att ställa sig utanför. Därför att där utanför politiken inser man snabbt att de allra flesta som inte är politiker har en helt annan bild av såväl politik som politiker. Poltiken är inte centrum, möjligtvis ett av flera centrum i de flesta människors liv, och väldigt sällan ett centrum som prioriteras speciellt högt. För de allra flesta människor finns en verklighet som inte inbegriper vare sig politik eller politiker. Och det är också något vi som är politiskt aktiva bör fundera över.

Det finns en uppenbar risk att den politik som tidigare var baserad på ideologiska ställningstaganden, och som påverkade många människor på djupet, istället blir ett spel för gallerierna. Istället för att ideologerna vinner valen, blir det spindoktorerna. Vi kan se det hos såväl moderaterna nationellt som hos socialdemokraterna lokalt. Sätt en bild av partiet och partiets profilerade personer. Sätt en annan bild av motståndarnas personer och partier. Och det är inte sanningshalten i bilden som är det viktiga, utan att man får ut en medialt och populistiskt trovärdig bild med eller utan sanningsgrund. Och vart leder detta demokrati och politik? Sannolikt behöver vi som är politiskt aktiva fundera över flera jul- och nyårshelger över detta.

Och vart är världen på väg? Klimathotet, som denna milda vinter som aldrig vill bli utan som mer verkar vara en ständigt pågående höst, blir allt akutare. Europas kris som hackar framåt och där USAs och Kinas respektive framtider både är möjligheter och hot. De demografiska frågorna och de ekonomiska utmaningarna kring välfärdens finansiering? Människovärdet, etik och moral i en värld där det inte längre finns någon gemensam moralisk grund ens i teorin. Jag skulle nog behöva någon dag till för att fundera över detta:-)

För mig har detta funderande lett fram till ett antal ställningstaganden. Ett av dem rör mitt eget partis politik och framtid. Jag tror att vi måste bli betydligt tydligare liberaler. Men att den liberalism vi bygger måste ha en betydligt tydligare värdekärna. Liberalismen är den starkaste ideologin i det allt mer ideologilösa samhället. Kanske beror det på att vem som helst kan tolka in vad som helst i det man menar vara liberalims. Det är sannolikt därför det finns människor som kallar sig liberaler i nästan alla partier. För oss som är Folkpartister och som bär det liberala arvet med oss innebär det två utmaningar. Dels att hålla det arv levande som tidigare liberaler efterlämnat, utan att för den skull bli konservativa. Dels att skapa en framåtsyftande och i viss mån samhällskritisk liberalism för morgondagen, utan att släppa de universella värden som en gång låg till grund för de första liberalerna.

Hur ska det då ske? På den frågan har jag idag inga klara svar. Men ett antal funderingar. Jag ber att få återkomma.

Media. DN1 och DN2, SVD1 och SVD2, Expressen1, AB1, NA