Tid för liberalism?

Ingen kan väl ha undgått att följa den grekiska tragedien kring Håkan Juholts uppgång och fall. På tio månader har han bildlikt företrätt den svenska socialdemokratins tio gånger så långa historia. En uppgång med stora ord och många löften och ett slut där politiken inte längre finns.

Det är inte heller svårt att se att det fattas något när man analyserar vad skälen till avgången egentligen var. Bristen på ideologi och politik är uppenbar. Läser man exempelvis vad några av de som lokalt hållit i yxan sagt och skrivit blir det övertydlig. Vare sig Björn Sundin eller Jonas Karlsson har några om ens någon egentlig politisk grund för sin publika aversion mot sin numera avgångne partiledare. Istället handlar det om "många olika saker" om "framtoning" och om "misstag". Ur ett Örebro-perspektiv är det förståeligt. Socialdemokraterna i Örebro gjorde fantastiska resultat både i det ordinarie valet 2010 och i omvalet 2011. Men resultaten byggdes inte på ideologi och politik, utan på framtoning och yta. Och de löften som gavs före valet för att skapa en vacker framtoning är noll värda när valet väl är vunnet.

Detta sätt att låta en partiledare gå på plankan blir rätt bekymmersamt för efterträdaren av två skäl. Dels för att det blir uppenbart att den kommande partiledaren måste vara mer eller mindre perfekt, ofelbar. Dels för att Juholts många politiska misstag sannolikt beror på att det inte finns någon politisk färdriktning för partiet. Denna grundläggande problematik blir synlig i stort som smått. Till och med hur man ska utse en efterträdare blir en stridsfråga. Gårdagens Studio Ett med bland annat Thomas Bodström och Lena Hjelm-Wallén gjorde saken övertydlig. Bodström ville i vart fall öppna och erkänna partiets stora problem som bland annat yttrar sig i en extrem toppstyrning. Hjelm-Wallén ville inte ens erkänna att någon problematik fanns...

Nu fylls media av förståsigpåare som ger råd hur socialdemokratin ska återta sin roll i svensk politik. Det handlar ofta om att bli mer mainstreamad. Om att bli pragmatisk. Om att ta tillvara allmänitresset. Helt enkelt om att än mer lämna ideologin bakom sig och försöka bli ett parti för de många som helst vill att världen ska rulla på som vanligt, bara lite bättre i morgon än idag.

På flera håll kan jag läsa om att det inte fungerar om socialdemokraterna ska vända sig inåt, mot sin kärna, och bli mer ideologiskt socialistdemokratisk. Ett ideologiskt parti kan, som jag förstår det, inte räkna med att bli ett stort parti.

I Folkpartiet jobbar vi som bäst med att ta fram ett nytt partiprogram. Det ska upp till behandling på ett landsmöte 2013 och vara vår bas när vi går till val både till Europaparlamentet på försommaren och till riksdag, landstings- och kommunfullmäktige den andra söndagen i september 2014.

Hur ska det programmet formas? Vilken är liberalismens roll i svensk politik 2014 och de kommande åren? Hur ser vår självbild ut? Vilket parti är vi och vilket parti vill vi vara?

Finns det helt enkelt en tid och en plats för liberalism a la Folkpartiet i svensk politik?

Som folkpartistisk partistyrelseledamot är väl det självklara svaret ett rungande JA. Men att svara så skulle vara lika illa mot liberalismen som det som nu pågår inom socialdemokratin. Liberalism har inte ett enda svar på samhällsutmaningarna. Liberalismen har alltid varit inriktad på att lösa dagens problem för dagens människor utifrån ett individuellt perspektiv. Om inte ett parti uppfyller de kraven har det inte heller någon roll att spela i politiken.

Jag menar att det kommande partiprogramarbetet är avgörande för Folkpartiets framtid och därmed också för hemvisten för svensk liberalism. Vi måste både hitta de frågor som människor idag ställer och de svar med liberal nyans som behövs. Och vi måste våga prioritera. En del av de frågor som ställs har inte, och ska inte ha, en politisk lösning. Det är sannolikt så att också en del av de svar vi idag ger, och de verksamheter vi driver i offentlig regi och med offentlig finansiering, i en liberalare framtid inte är vare sig offentligt drivna eller kanske inte ens offentligt finansierade.

Ibland säger vi liberaler att kristdemokraterna måste överge sina moralpolitiska frågor för att kunna växa. Jag skulle vilja påstå att vi liberaler har en liknande utmaning. De individualistiska perspektiven har vunnit de flesta moraliska strider man givit sig in i. Visst finns mycket värderingsarbete kvar att göra, men det offentliga uppdraget är numera relativt begränsat.

Den framtida liberalismen måste våga fundera i andra banor. Hur ser ekonomisk ekonomisk politik med individen i centrum ut de kommande åren? Hur ser en liberal rättspolitik ut där individen sätts i centrum? Hur ser en liberal, individcentrerad arbetsmarknadspolitik ut? Och hur bygger man ett liberalare samhälle, både med investeringar i reella tillgångar och i socialt kapital?

Och till dessa liberala frågor, läggs som ett extra perspektiv de frisinnade tankarna. Synen på människans värde. Insikten om att alla människor inte alltid klarar av att vara starka individer. Generationsperspektiven både bakåt, med oändliga värden, och framåt, där miljö och natur är självklara politiska utmaningar.

Så finns det tid för liberalism i Sverige idag? Svaret blir att det ligger i våra egna händer.

Media: SvD, SvD, DN, DN, Expr, Expr, Expr, AB, AB,

Bloggar: Björn Sundin, Kent