Visioner eller mål eller medel?

Statsministerns tal i går har fått hård kritik från många. Nerikes Allehandas ledarsida är en av dem. Statsministern beskrivs som visionslös.

Idag talade socialdemokraternas ledare Håkan Juholt. Där är det mer av visioner. Svenska Dagbladets experter ger honom bra betyg.

Men det är mer som skiljer. För statsministern och alliansregeringen är ekonomin överordnad. De har lärt sig läxan av Göran Persson (s): "Den som är satt i skuld är inte fri" och arbetar med att ständigt söka balans i budgeten och att hitta vägar att öka intäkterna genom att få fler i arbete.

För Juholt finns ingen ekonomi. SVT beskriver det på ett intressant sätt: Som omden ekonomiska krisen aldrig ägt rum...". För honom finns ingen ände på löftena, ingen bortre gräns för resurserna, ingen stupstock för välfärdens finansiering.

Reinfeldt känns rätt Obama 2011. "Yes we can" har förbytts i förvaltning av en storhet som kanske haft sin bästa tid. Var finns visionerna då "mer av allt" inte längre känns så lockande?

Juholt känns både lite som sossarna 1968 (erkänner att det är en efterhandskonstruktion eftersom mitt politiska intresse då låg rätt lågt) och som Grekland fram till 2010. 1968: Det offentliga ska göra allt det den offentliga sektorn vill, kan och tycker sig behöva. Grekland: Vem bryr sig om pengar? Det är här och nu som gäller. Låt någon annan betala, senare...

Eller förenklat: Reinfeldt saknar visioner, men har målet (fler i arbete och budget i balans) och medlen (pengar i kassakistan). Juholt har visioner (bättre åt alla och främst åt de fattiga) men saknar mål och medel.

Så vad ska man välja?

Rent parentetiskt kan man konstatera att denna dualism inte är ny. Den är till och med biblisk. Är det tron, eller är det gärningarna som gäller? Kan man ha tro utan gärningar, eller kan man göra goda gärningar utan att tro? Jakob skriver sitt brev i det andra kapitlet: "Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro." Reinfeldt är en god Jakobsföljare, lutheran, medan Juholt i detta mer liknar en pingstvän (ursäkta alla pingstvänner, men man får förenkla lite ibland).

Om det bara vore för pengarna så vore det enkelt. Såväl Grekland som tidigare Sverige och även min hemkommun Örebro, har visat hur det går om man tror att pengar är något oviktigt. Välfärden värnas knappast genom nödstopp, anställningsstopp, uppsägningar och neddragningar som är framtvingade av en dålig ekonomisk hantering. Ett land med Juholt som ledare är sannolikt ett land på väg mot nödstopp.

Men det som framskymtar än mer i Juholts tal, och som får parallellerna med 68 att tyvärr bli än tydligare, är återsocialiseringen av sossarna. Det är ungefär samma process som vänsterpartiet hade efter Schyman. Åter till rötterna, åter till kommunism eller socialism. Åter till den trygghet som fanns igår, när världen slutade vid brukets gräns. När det räckte med att skolan lärde för industrigolvet. När människor accepterade att vara delar av ett grått kollektiv. När den starke mannen i toppen kunde bestämma över allt och alla.

Denna socialism har vi sett i Örebro under flera år. Här har sossarna varit emot alla alternativ, inom skolan, inom äldreomsorgen, inom sjukvården. Här slåss man med alla medel för att Sveriges proportionellt sett största allmännytta inte ska bli mindre och bättre, utan större och mer monopolistisk, helst med skattebetalarnas pengar som grund. Här ska den politiska toppen styra över allt och alla. Och här kallar sig kommunstyrelsens ordförande för socialist...

Men det är ytterligare en sak som blir skrämmande i jämförelsen Juholt och Örebro. Socialdemokraterna i Örebro under såväl Mats Sjöströms som Lena Baastads ledning, har alltid krävt att andra skattebetalare ska stå för deras kostnader. Det är alltid mer pengar från staten som ska lösa Örebros problem. Det är aldrig det egna ansvaret som är lösningen. Denna socialistiska ickeansvarspolitik gjorde under lång tid Örebro till en avkrok i Sverige, långt från den utveckling som staden borde kunnat ha. Den ökade segregationen och utanförskapet till nationellt höga nivåer. Den gjorde Örebro till sannolikt den enda regionhuvudstaden med universitet i Sverige där medelinkomsten var lägre än i den omgivande regionen. Örebro blev fattigt under socialdemokraternas tid. Örebroarna likaså.

Juholts löfteskarusell är en ickeväg. Juholts socialism är en återvändsgata. Trots alla fina ord leder hans politik bara till samma trista utveckling som socialisterna lett Örebro in i. Utanförskap. Segregation. Fattigdom. Stillastående.

Övrig media: DN

Bloggar: Kent Persson, Rasmus Jonlund