Orkan eller frost?

På torsdag tar den sista sommarmånaden slut för i år. Sedan börjar hösten.

Eller?

Jag läser om orkanen Irene som lamslagit östra USA och hittills tagit drygt 20 människors liv. Det är den värsta orkanen som drabbat östra USA på mycket lång tid. Frågan är om det är ett tecken på klimatförändringar eller inte?

Nästan varje gång det kommer en större orkan, eller ett kraftigare regnoväder eller något liknande blir det en diskussion om klimatförändringar. Och om problemen drabbar västvärlden blir diskussionen större och mer ödesmättad än om den drabbar fattigare länder. Alltid är det någon som säger ungefär så här: Nu ser vi de första tecknen på hur klimatet förändras. Och å andra sidan finns det forskare som säger ungefär så här: Nej - en enskild händelse kan inte tas som intäkt på ett förändrat klimat.

Är det då viktigt om en orkan är "beviset" på klimatförändringarna eller?

Förr var jag hängiven fågelskådare. Var ute i markerna ett antal gånger i veckan, i princip året runt. Tysslingen och Kilsbergen var hemmamarkerna. Framförallt Tysslingen var en nödvändig del av mitt liv. Från den tysta, nästan livlösa sjön i början på året där kanske en ensam varfågel blev dagens behållning, över den fantastiska våren som börjar med svanar och gäss och avslutas med nattsångarna i juni. Genom den lugna högsommaren med lärkfalkar över vasshavet till höstens livfullhet, åter med gässen i huvudrollen.

Men mellan de stora händelserna fanns alltid tid för de små, kanske ännu viktigare. Som första veckan i september.

Nång dag i början av september var det nödvändigt att ta en cykeltur ut till Tysslingen. Då var nämligen chansen att se en blåhake stor. De flyttar från sina häckningsplatser i fjällvärlden på väg mot norra Afrika. Det var inte alla år man såg en blåhake. Men just denna osäkerhet är en av hemligheterna med fågelskådning.

Nästan varje år vid tiden för blåhakeskådningen hade frosten tagit sin första tribut. Krassen, squashen och västeråsgurkorna låg svarta och livlösa. Dimman som lättade lämnade efter sig en silvervit frosthinna. Lövfällningen började på riktigt.

Så är det inte längre. Frosten kommer inte till Örebro och Tysslingen den första veckan i september. Kanske någon vecka senare. Kanske långt in i oktober. Det är annorlunda nu.

För mig handlar insikten om klimatförändringarna mer om bristen på frost än närvaron av orkaner. Och samtidigt visar detta på ett av de grundläggande problemen med klimatförändringarna och politiken att motverka dem.

Om det vore uppenbart att klimatet skulle förändras till det sämre, och om det fanns tydliga "trappsteg" i förändringen, skulle det sannolikt vara enklare att uppbåda ett engagemang hos de enskilda individerna och få en acceptans för nödvändiga politiska beslut. Detta år åtta orkaner. Nästa år tio och året efter 13. Detta år 600 mm regn, nästa 650 och året därpå 700. Och så vidare.

Men istället är det tvärsom. Inte en enda orkan kan hänföras till det förändrade klimatet. Inte ett enda regnoväder heller. Man måste se långa cykler där både regn och torka, storm och vindar, värme och kyla, samverkar. Och utvecklingen är inte linjär. Vissa år är varmare och blötare, andra torrare och kallare.

Som om detta inte vore nog är det inte heller så att de åtgärder vi gör idag får en direkt påverkan. Istället handlar det om att rädda barnens och barnbarnens klimat. Så - om du inte ser att det du gör får effekt, varför ska du då göra något överhuvudtaget?

Det finns en politisk dimension i detta också. Den handlar om vilka ideologier som är bäst anpassade att hantera utmaningen. Är det de kollektivistiska, med sina rötter inom socialism och kommunism? Är det de konservativa? Är det de med bakgrunden i ekosofin? Eller har liberalismen en plats även här?

Jag menar att vi liberaler måste ta ett betydligt större ansvar för klimatpolitiken än vad vi gjort. Kärnkraften är en viktig del i en ansvarsfull klimatpolitik, men den är absolut inte allt, och den är också en parentes.

Den liberala styrkan i en modern politik för klimatet ligger i betonandet av det individuella ansvaret, det privata näringslivets skäl för vinst, kombinerat med offentliga beslut och regleringar.

Det privata ansvaret: För att klimatförändringarna berör dig som person och det är din personliga livsstil som påverkar klimatförändringarna. Du måste såväl vara villig att förändra ditt sätt att leva, som ditt sätt att förhålla dig till politiska beslut.

Det privata näringslivet: För att det måste gå att inkludera klimatförändringarna och dess konsekvenser i bolagens resultat- och balansräkningar. Vi ser det redan idag när försäkringsbolagen får betala miljarder för väderhändelser. Vi måste se till så att även de som orsakar ökade kolhalter i atmosfären är med och betalar.

Det offentliga: För att det måste till offentliga beslut. Men det måste vara beslut som arbetar med såväl individer som företag, inte mot. Mest morötter och få piskor. Än finns tid för detta. Men ju längre vi dröjer, desto större är risken att piskorna tar över morötternas roll.

Alla liberaler omfattar de marknadsekonomiska grundprinciperna. Ändå är också dessa rätt svårförklarade. De är långsiktiga. Det är inte säkert att de gynnar just dig, just idag. Effekterna av vad du gör och säger här och nu kan visa sig i andra delar av världen vid en helt annan tidpunkt.

Det är tid för ett liberalt uppvaknande i klimatpolitiken. Men då gäller det att fokusera mer på bristen på frost i början av september än på en orkan i New York.

Media: NAs ledare, http://www.dn.se/nyheter/varlden/irene-dranker-vermont och DN igen.