Några tankar om en ny asyl- och migrationspolitik

-->

För en dryg vecka sedan gick det fortfarande att diskutera flyktingkrisen i generella termer. Frågorna om var de asylsökande skulle bo, leva och få sin del av välfärden var inte akuta, annat än för de mest initierade. Liksom för de kommuner som redan gick på knäna.

Situationen i Filipstad kan tjäna som exempel. En mindre kommun tar emot 900 flyktingar. Ansvariga politiker och tjänstemän uttrycker sig rätt drastiskt i lokaltidningen. De kommer inte att ha möjlighet att erbjuda förskola och skolgång. Den kommunala servicen darrar. Och från staten hörs inget.

En vecka senare beslutar Malmö införa det andra steget av tre i sin krisorganisation. Läget är akut.

 Vi är alla medvetna om siffrorna: Idag ankommer knappt 2000 personer per dag till Sverige. Det är mer än en femdubbling av antalet asylsökande jämfört med perioden 2010-2013. Under samma period ankom i medeltal 300 ensamkommande barn/ungdomar per månad till Sverige. Idag handlar det om nästan 300 ensamkommande i huvudsak ungdomar per dag.

För att göra situationen övertydlig: Antalet ensamkommande ungdomar idag motsvarar nästan en fördubbling av antalet nya barn varje dag. Det föds ungefär 100.000 barn per år, eller ca 270 barn varje dag. De nuvarande migrationsnivåerna är som att fördubbla den siffran.

Det finns idag ingen politik för hur detta ska hanteras. Det saknas svar både på hur vi ska hantera den kortsiktiga situationen, den kris i flyktingmottagandet som vi nu är mitt uppe i. Och det saknas helt svar på hur samhället ska förändras på längre sikt för att klara av att integrera dessa människor.

Frågorna blir allt mer konkreta, allt mer i behov av snabba svar:

Hur ska vi få fram tillräckligt antal gode män till de ensamkommande ungdomarna?
Var ska alla flyktingar bo?
Var finns vårdpersonal som klarar de nya uppgifterna?
Hur ska kommunerna planera för förskolor och skolor?

Vilka socialsekreterare ska sköta det dagliga jobbet?

Var finns resurserna?

När Centerpartiet, det parti som tydligast hävdat sig stå för en öppen migrationspolitik i sak redovisar sina förslag till en förändrad migrations- och integrationspolitik är ett av huvudnumren att kommunerna åter ska ta över integrationsarbetet och arbetet med att få invandrarna i jobb. Även om lösningen tidigare prövats, och misslyckats trots en tiondel så många asylsökanden, påstår partiet att de har lösningen på problemen.

Men som så ofta blir det mest många, innehållslösa ord när migrationens akuta, och integrationens långsiktiga utmaningar ska konkretiseras ner i faktiska förslag. De verkliga åtgärder som skulle krävas: En annan lönebildning med en verklig låglönesektor, en sänkning av levnadsstandarden för fler genom lägre nivåer på försörjningsstöd och etableringsersättning, en bostadsmarknad med enkla lågstandardbostäder, lägre kvalitet på de centrala välfärdsuppdragen (skolan, äldreomsorgen, den sociala omsorgen) och så vidare, lyser med sin frånvaro. Skälet? Det skulle förändra det svenska välfärdssamhället i grunden.

Det är uppenbart att det saknas en politik som motsvarar de utmaningar ett flyktingmottagande på dessa nivåer ställer vårt land. Regeringen är handlingsförlamad. Oppositionen saknar reella alternativ. Vare sig krav på EU eller kommunerna är någon lösning på grundproblemet: Välfärdsstaten klarar inte det uppdrag den nu ställs inför.

Det finns inget annat alternativ än att vi nu måste vända på samtliga stenar, söka samtliga möjliga lösningar för att klara vår uppgift. Grunden är ett värnande av den reglerade invandringens principer. Liksom en tydlighet är att politikens huvudsakliga ansvar är nationellt. Det är de svenska skattebetalarnas avstådda löner som har burit upp välfärden, inte bara för dem själva utan också för de övriga medborgarna. Det finns inte, och har aldrig funnits, ett av medborgarna givet uppdrag att för deras skattepengar lösa internationella flyktingsituationer utan vare sig början eller slut.

Sverige är i behov av en helt ny syn på migrations- och flyktingpolitiken. Nedan redovisas i fem punkter hur en sådan förändring kan ske. I detta måste vi vara medvetna om att förändringarna kan komma att få konsekvenser för hur vi själva och omvärlden ser på vår förmåga att upprätthålla FNs flyktingkonvention. Sannolikt är den i grunden överspelad. Forskaren Joakim Ruist skriver i Svenska Dagbladet om att det är dags att överge den. Dess syfte var enbart att lösa situationen efter andra världskriget. Dagens flyktingströmmar kräver en helt ny syn på hur världen ska hantera migrationsströmmar orsakade av krig, förföljelse, armod eller katastrofer.

Ett nationellt program för en ny migrationspolitik i 2000-talets folkvandringstid kan bygga på fem principer:

1)   Sverige ska mångdubbla antalet kvotflyktingar. Riksdag och regering ska i statsbudgeten bestämma hur många kvotflyktingar landet kan ta emot, avsätta medel för dem och ålägga kommunerna att ta emot dem. En nivå i paritet med det totala flyktingmottagandet 2012-13, d.v.s. runt 30.000 personer, kan vara ett riktvärde.

2)   Människor som utöver dessa kvotflyktingar söker asyl i Sverige ska, om asylskäl finns, beviljas tillfälliga uppehållstillstånd. De omfattas inte av det välfärdsuppdrag som genomförs av kommuner och landsting. Det blir statens uppgift att bestämma nivåer för den välfärd som ska ges, liksom att finansiera och genomföra den.

3)   Biståndet ska upprätthållas. Det är orimligt att ta pengar från de allra mest utsatta i krigets eller ofärdens närhet för att lägga på flyktingmottagande i Sverige.

4)   Anhöriginvandring ska tillåtas, enbart i de fall där den i Sverige boende anhörige kan visa att såväl försörjning som bostad klarar av att hantera de nyankomna anhöriga.

5)   Permanenta uppehållstillstånd ges till den som har ordnad försörjning, oavsett om det handlar om direktinvandring, eller en omvandling av tillfälliga uppehållstillstånd i enlighet med punkt 2.

Ibland låter det som om tiden före 2013 karaktäriserades av en värld utan flyende. Men under de första åren av 2000-talet var antalet flyktingar i världen mellan 40 och 45 miljoner. Redan då fanns behoven. Men vi valde andra lösningar för att visa vår solidaritet.

I november ska Folkpartiet ta ställning för hur partiets framtida migrationspolitik ska utformas. Folkpartiet slits idag av motsättningar mellan oss som är mer restriktiva, och de som vill öppna gränserna ytterligare. Denna slitning är en spegelbild av det omgivande samhället, den nationella och lokala politiken, där vi allt mer lever i parallella strukturer, oförmögna att vare sig vilja eller kunna se motparternas bilder av världen nära och långt borta.

Det är en orimlig hållning, oavsett vilken sida man står på. För att Folkpartiet ska klara av att bli en starkare liberal kraft i framtiden måste vi klara av att ta tuffa beslut i respekt för varandras olika åsikter. Och för att Sverige ska klara av att fortsätta att vara en stormakt i välfärd och för migration, krävs samma respekt när samtliga frågor ställs, samtliga möjliga och omöjliga svar prövas och målen för samhällsbygget förnyas.