Lögn, förbannad lögn och statistik

Med statistik går det att bevisa allt. Eller inget.

Jag lyssnar på Hans Roslings anförande på flyktinggalan. Rosling som är en av mina favoriter. Jag vet inte hur många gånger jag rekommenderat hans föredrag kring världens befolkning som bland annat finns på Youtube. Det är folkbildning när den är som bäst.

Hans anförande på flyktinggalan i tisdags har också hyllats. Och visst var det pedagogiskt. Men jag sällar mig inte till hyllningskören denna gång. Och skälet är enkelt. Rosling använder statistik, inte för att folkbilda utan för att opinionsbilda. Det är statistik som är utvald för att passa just det sammanhang han befann sig i. Och då blir det fel.

Man skulle kunna göra en annan berättelse. Den kunde låta så här:

År efter år har miljontals människor varit på flykt. Vartenda år under 2000-talet har mer än 40 miljoner tvingats lämna hus och hem, trygghet och säkerhet för ett liv på flykt och i fattigdom. Skälen varierar. En del flyr från krig. Andra från naturkatastrofer. En del flyr från fattigdom. Andra från förföljelse på grund av att de tror fel, är fel, vill fel.

Vi har vetat det, sett det och ibland förstått det. Sverige har valt att försöka hjälpa dem på det sätt vi kan, med de resurser vi har och kunnat avstå. Det har handlat om bistånd till både katastrofhjälp och långsiktigt samhällsbyggande. Men det har också handlat om att vi har haft så öppna gränser vi tyckt fungera, både för dem som kommer och för det välfärdssystem vi vill bevara här hemma.

Ibland har vi tagit emot något tusental per år, ibland tiotusen eller mer. Men aldrig mer än någon bråkdel av en promille av de som flyr. Ingen av oss har någonsin trott att vårt flyktingmottagande är det som kommer att lösa krisen. Ingen av oss har ens tänkt tanken att vi ska avstå den välfärd vi och våra föräldragenerationer byggt upp för att hjälpa alla miljontals på flykt.

Nu har någon hänt. Antalet flyktingar har ökat. Kanske är det 20 % fler flyktingar idag än vad det varit tidigare under 2000-talet. Kanske 55 eller till och med 60 miljoner istället för 45 som förut. Nöden har ökat i världen, trots att allt fler får det allt bättre.

Det är en skrämmande utveckling. Den arabiska våren har förbytts i islamistisk vinter. Människor flyr. Och ett av de stora skiftena i flyktingpolitiken är att de nu direkt knackar på våra dörrar, i EU och i Sverige. För samtidigt som antalet flyktingar ökat med 20 eller till och med 25 %, ökar antalet som söker sig hit än mer. Just nu, 2014, 2015 och framåt, verkar flyktingströmmarna mångdubblas. Från runt 25.000 år 2013, till det dubbla 2014 och ytterligare en dubblering 2015. Och vad framtiden håller i sitt sköte är det ingen som vet. Men ingen tror på en snabb återgång till det som vi bara för något år sedan tyckte var ett normalt solidariskt bistånd och flyktingmottagande.

Varför har det skiftet skett? Var vi inte solidariska då? Är det enbart helt öppna gränser som är solidaritet? Varför är de flyktingar som flyr idag mer värda än de som flydde för fem år sedan? Så mycket mer att vi väljer att ta av biståndet i en sådan utsträckning att biståndsministern nu inte ens kan lova att alla långsiktiga biståndsprojekt kan värnas?

Låt oss återgå till statistiken för några ögonblick.

Har vi råd med flyktingar, eller som Hans Rosling sade i sitt anförande: "Alla människor ska ha hjälp, överallt!"

Men är det verkligen så? Och varför har det inte alltid varit så?

För att klara av att hålla 4 miljoner människor i flyktinglägren i hyfsat skick krävs 25:- kronor om dagen. Då finns både mat och skolgång. Visst - på en låg nivå, men ändå. Men UNHCR får bara en 10:- kronor om dagen. Man blir tvungen att till och med dra in på matransonerna.

4 miljoner flyktingar, gånger 25:- kronor per dag gånger 365 dagar blir en årskostnad på 36 miljarder 500 miljoner kronor. Det är något mindre än vad vårt asylmottagande sannolikt kostar per år. Och då tar vi bara emot 2 % av de flyktingar som flytt Syrien, internflyktingarna oräknade. Eller en promille av världens alla flyktingar (förr menade vi ju att vi var solidariska när vi tog emot 0,2 promille av världsflyktingarna men nu är inte ens en promille solidaritet...).

Kan vi hjälpa alla människor, överallt?

Man kan fundera på var barn har det värst. I de flyktingläger i Syriens grannländer (inte Saudiarabien då som inte tagit emot några...) där de inte ens får tillräcklig mat för dagen? Eller här i Sverige? Och hur ska vi jämföra kostnader?

Vi tar emot knappt 200 barn/ungdomar per dag. Den senaste prognosen över årskostnaderna ligger på 12 miljarder, 12.000.000.000 kronor. Den kommer sannolikt inte att hålla om utvecklingen fortgår. 2014 tog vi emot 7049 ensamkommande barn/ungdomar. Det är vad vi tar emot på 6 veckor i nuvarande takt. Så siffrorna kommer inte att hålla. Men det är den bästa vi har just nu.

Dessa 12 miljarder, 12.000.000.000:- kronor, räcker alltså till att ta emot några tusental barn i Sverige. Men om vi använde dem till barnen i närområdet skulle de räcka till att ge 1,3 miljoner barn en dräglig tillvaro. Eller kanske vi skulle dubblera givandet till UNHCRs barnarbete i flyktinglägren och ge 650.000 barn 50:- kronor om dagen. Vad skulle det göra för deras liv?

Men vad gör vi istället? Vad gör den svenska regeringen idag, och Alliansregeringen förut. Vi tar av biståndet. Alliansregeringen gjorde det i mindre utsträckning, de röda tar mer. Men utvecklingen är densamma. Det är de fattigaste som får betala.

Just nu tas ungefär 22 % av biståndsbudgeten till det nationella asylmottagandet. Det är ungefär åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor. Siffran kommer att öka. Finansministern sade på pressträffen om budgeten för 2016 att kostnader för asylmottagandet kommer att tas i högre utsträckning från biståndet, och det är ju bra för det påverkar inte budgettotalen. Jag hörde få frågor om solidaritet med de fattigaste då... Och biståndsministern flaggar för att även pågående projekt kommer att brytas.

Åtta miljarder, 8.000.000.000:- kronor, det skulle räcka till att ge 850.000 flyktingar i Syriens närområde en drägligare tillvaro. Men vi väljer att prioritera flyktingmottagandet här hemma.

Men ska då inte alla människor ha hjälp, överallt? Och vad skulle det kosta? Det går ju inte att räkna på. Allt blir meningslöst. Men om vi ändå skulle tänka oss att alla människor som flyr skulle få samma hjälp som mottagandet av barn/ungdomar här hemma. 12 miljarder kronor för att ta emot 12.000 barn/ungdom. En miljon per barn/ungdom. Och det finns 55 miljoner människor på flykt.

Det innebär 55.000.000.000.000:- kronor. 55 biljoner kronor. 55 tusen miljarder kronor. Lika mycket som Sveriges samlade BNP under 14 år. Om vi tog alla pengar från alla människor, företag, organisationer under 14 år så skulle vi kunna hjälpa alla människor på flykt överallt under ett år.

Men så kan man ju inte räkna.

Nej - det kan man inte. Det är lika orimligt som att säga att "Alla människor ska ha hjälp, överallt!" utan att berätta vilka konsekvenser det kommer att få.

Vi måste finna en väg framåt, där vi kan vara stolta, men kanske inte nöjda, med den solidaritet vi förmår visa vår omvärld och denna världens allra fattigaste. Vi måste hitta vägar att både värna solidariteten med de här hemma, den välfärd vi gemensamt byggt för att skapa en trygg framtid för oss själva, våra föräldrar och våra barn och barnbarn och den hjälp och det stöd de miljoner som har det sämre än vi behöver. Vi kommer aldrig att kunna göra allt. Men vi ska göra så mycket vi kan, orkar och förmår.

---

Svensk flyktingpolitik behöver inte statistik av det slaget Hans Rosling berättade om på flyktinggalan. När statistiken övergår från att vara en så rimligt neutral och objektiv beskrivning av världen som möjligt, till att bli en del av ett opinionsbildande arbete, försvagar den både sig själv och sina mål. Och för vår solidaritet med både de få som söker sig hit, och alla de miljoner som aldrig får den chansen, är den en kistspik.