Vem ansvarar för skolan?

Jag lyssnade till Tvärsnytt i går. Folkpartisten Roger Haddad från Västerås och skolkommunalrådet Thomas Esbjörnsson, socialdemokrat, från Örebro. De pratade om valfrihetens problem och utmaningar.

Esbjörnsson var rätt tydlig i det han sade. Valfriheten var för honom bara ett problem. De som drabbades var de svagaste eleverna. Bara de starka vann.

Vilket var hans alternativ? Här blev det omedelbart svårt att förstå den socialdemokratiska politiken. I början lät det som om han helt ville avskaffa valfriheten, men det ville han väl inte, eller... I vart fall fick det inte vara som det var idag.

Roger Haddad pekade också på de problem sena och många omval kan få för skolorna. Men han pekade också på de lokala möjligheter till sista möjliga dag för omval av skola som kommunen själv kan fatta. Men inte ens i Örebro, där socialdemokraterna ser valfriheten inom skolan som ett gigantiskt problem, är detta gjort.

Det finns två huvudsakliga kritikvägar mot hur socialdemokraterna både lokalt och nationellt närmar sig skolfrågan. Låt mig bena lite:

Vem ansvarar för skolan? Socialdemokraterna ligger själva bakom kommunaliseringen. Det är kommunerna som är huvudman. Det är Thomas Esbjörnsson som ser till att prioritera, eller prioritera bort, resurser till skolan. I Örebro är det övertydligt att Esbjörnssons parti väljer att prioritera bort medel till skolan.

Men hela tiden skyller sossarna på regeringen och Jan Björklund (fp). Det är som ett mantra. Det är inte deras fel, det är alltid någon annans. Men ser man konkret på hur sossarna fördelar pengarna hemmavid ser man att trots att skatteintäkterna ökar, trots ökade bidrag för skolutveckling och lärarutveckling, så prioriteras resurserna totalt ner. Ingen regering kan tvinga kommunerna att fördela på ett visst sätt. Så ansvaret vilar helt på sossarnas, och Thomas Esbjörnssons, axlar. (Fast egentligen på Lena Baastads - eftersom hon är(?) högsta ansvariga för ekonomin.)

På samma sätt är det med deras nationella skolsatsningar. De vill ha fler lärare och mindre klasstorlekar. Men hur ska de se till att kommunerna gör som de säger nationellt? Ingen kan, inte minst Löfven, tvinga kommunerna att fördela. Så sannolikt skulle sossarna i Örebro fortsätta att prioritera asfalt och betong och prioritera bort elever och lärare, oavsett regering och oavsett statsbidrag.

Är valfriheten då till enbart för de starka? Knappast. Jag kan räkna upp fall efter fall efter fall där jag fått kontakt med elever och föräldrar som tack vare det fria skolvalet kunnat välja bort en skola som inte fungerade för dem av olika skäl. Och tack vare att de fick välja så klarade eleven sin skolgång.

Esbjörnsson och sossarna tror att de i alla lägen kan välja bättre än eleverna och föräldrarna. De tror inte på att ökad egenmakt innebär bättre skolgång för fler. Som så ofta ser de aldrig individerna, utan bara kollektiven. Den undertryckta eleven, eleven med speciella inlärningskrav, eleven som vantrivs, finns inte hos sossarna. Där finns bara en grå massa av likadana barn och unga som kan flyttas utifrån ett politiskt, administrativt synsätt.

För mig som liberal är det inte valfriheten som är problemet, utan snarare grunden för varför man väljer och väljer om. Sker valet utifrån rationella skäl är det bra. Sker val och omval på grund av tillfälliga önskningar, är det sämre. Mitt jobb blir i så fall att se till så att fler kan och klarar av att göra rationella val.

På samma sätt är det att välja från eller välja till. I sossarnas Örebro blir frånvalen allt tydligare. Det finns skolor som inte klarar sitt uppdrag tillräckligt väl. Kunskapsmässigt, ordningsmässigt eller på annat sätt. Eleverna väljer från skolorna.

För mig som liberal handlar det då om att göra så många skolor som möjligt så bra som möjligt. Alla skolor ska kunna vara tillvalsskolor utifrån sina specifika förutsättningar. Det innebär exempelvis en helt annan syn på såväl skolstyrning som lärarnas uppgifter och förutsättningar, till ordningsperspektivet och kunskapsmålens vikt i politiken.

Nationellt kan det tyckas som om socialdemokraterna närmar sig Folkpartiets och Jan Björklunds skolpolitik. Men när man kommer ner på kommunnivå, som i Örebro, är skillnaderna fortfarande avgrundsdjupa. Den socialdemokratiska, kollektivistiska flumskolan lever tyvärr kvar hos alldeles för många socialistiska kommunpolitiker.

Det är dags att förstatliga skolan.

Media:  SR, SVT,