Problem eller utmaning?

Det går som ett mantra genom samhället: Valfriheten har blivit ett problem. Det var bättre förr.

Denna form av konservatism har medvetna uppbackare inom de vänstergrupper som så länge styrde landet. Nostalgiska socialdemokrater som längtar tillbaka till tiden då PARTIET styrde landet från minsta kommun till Rosenbad i eget majestät. Drömmande socialister som ser sig själva som de som bäst vet vad de okunniga människorna vill. Fyrkantiga byråkrater som tycker att människors fria val gör administrationen av välfärden besvärligare.

Denna antivalfrihetskampanj har pågått länge. Striden inom socialdemokratin var så länge partiet var regeringsbärande dold. Efter valförlusten 2006 fick vänsterkrafterna friare tyglar att agera mot den gemensamma fienden; alliansen. Även om partiets ledning inte har en politik som i några större avseenden skiljer sig från regeringens, så tar partistrategerna gärna emot krypskyttet mot en av alliansregeringens huvudfrågor.

Och denna strategi ser ut att lyckas. Allt oftare ser vi idag olika teman om att valfriheten just har blivit det problem som vänstern velat ha den till. Det kan gälla äldreomsorg, skola eller apotek. Det kan gälla vårdcentraler eller bilprovning. Valfrihet, din egen rätt att välja även dessa delar av ditt liv, är ett problem. Och allt fler accepterar denna verklighetsbeskrivning.

Frågan är bara vad alternativet är. Här blir det genast svårare för valfrihetsmotståndarna. För vad är alternativet till valfrihet? Vem ska ha rätten att bestämma över ditt liv?

I början av 1990-talet var jag ordförande i en lokal nämnd i Örebro. Nämnden hade bland annat att hantera skolfrågor. Och problematiken då var densamma som idag. En skola hade stora problem, en annan var populär. Den fråga vi slet med, handlade om hur vi som politiker skulle dra rätt gränser för i vilken skola barnen skulle gå i för att flytta tillräckligt många ”starka” barn till den ”svaga” skolan och tvärsom. Det var ett grannlaga arbete. Gränserna skar rakt igenom bostadsområden, skiljde grannbarn från varandra, lät barnen i husen med udda nummer gå till den bra skolan, medan de med jämna tvingades till den sämre.

Vi misslyckades, liksom mina företrädare och efterföjare. Och den kommunala skolan med dåliga resultat är numera nedlagd.

Men detta vill inte vänsterns agitatorer se. Hur politiken och politikerna inte alls är bättre än föräldrarna när det gäller att välja rätt, att skapa rätt förutsättningar för vare sig skola eller annan välfärd. Hur den politiska makten riskerar att skära rätt in i det som varenda örebroare, eller alla andra svenskar, idag tar för givet.

Istället låtsas de som om alternativet till valfrihet är just – valfrihet – men en annan valfrihet som enkel och bra, för alla, alltid.

Men så är det inte. Valfriheten är inte ett problem. Men den ställer oss politiker inför många utmaningar. En nya, en del eviga: Hur skapar vi en skola där de med sämst förutsättningar får de bästa möjligheterna, utan att hålla de duktigaste tillbaka? Hur skapar vi trygghet i äldreomsorgen, när det finns fler aktörer; privata, civila, offentliga, som agerar inom samma område? Hur bygger vi administrativa system som klarar av människors vilja att välja, och att välja om? Hur stöttar vi dem som inte vill, klarar eller har förutsättningar att själva göra medvetna val? Och så vidare.

Jag ser tyvärr idag en osäkerhet hos många allianspolitiker kring valfrihetens grundläggande status. Det handlar alltför ofta om en defensiv hållning, om att backa från den principiella hållningen att individen själv ska ges makt och myndighet över så stor del av sitt liv som möjligt. Det handlar om att istället för att se valfriheten som en positiv utmaning för den generella välfärdens samhälle, se den som ett problem för välfärdsstaten.

Det är dags för Alliansen att gå till motoffensiv. Utbildningsminister Jan Björklunds initiativ inom skolområdet är därför välkommet. Föräldrars och elevers rätt till fria val är absolut. Utmaningen ligger i att skapa ett stabilt regelsystem. Den liberala valfrihetspolitiken handlar inte om att begränsa valfriheten för att göra det enklare för kommunala byråkrater, eller för att som socialisterna tro att politiker vet bäst. Den liberala valfrihetspolitiken bygger på att hitta de regler som gör valfrihet och välfärd synonyma. Precis som den liberala, reglerade marknadsekonomin idag är norm för de flesta partier.

Och den liberala valfrihetspolitiken ser det som en framgång, att fler både kan och vill välja. Och som en utmaning att ge ännu fler ännu bättre kunskap och bildning för att kunna göra medvetna val.

Men inom äldreomsorgen är defensiven påtaglig. Här krävs en ny, stark äldrepolitik byggd på den åldrande människans rätt att vara individ hela livet ut. Din rätt att välja ditt sätt att leva får aldrig bli en fråga om ålder. Det liberala uppdraget för mer frihet och mer valfrihet även som gammal är ett uppdrag som nu måste tas på allvar.

När alliansen gick till val 2006 var valfriheten ett av de grundtema som bar projektet hela vägen fram. Det är dags att åter visa på valfrihetens fördelar, och samtidigt ställa frågan till de politiska motståndarna: Vilket alternativ vill ni se?

För när insikten om att deras alternativ är att politiker åter ska rita streck i gator för att tvinga barn i hus med udda nummer till skola A, och barn i hus med jämna nummer till skola B, framstår valfriheten knappast alls som ett problem längre, utan enbart som en positiv utmaning.

Media: DN, SVD, SVT, EX, TV4