Pris eller verkstad i jämställdhetsarbetet

Så har vi fattat beslut om ett pris i Örebro igen. Denna gång blir det ett jämställdhetspris. Den medarbetare som har gjort mest för jämställdheten ska premieras.

Är det bra?

Det finns två invändningar. För det första den gamla vanliga. Den nuvarande majoriteten är mest intresserade av att visa upp sig när man delar ut priser än att bry sig om verksamhet och ta ansvar för sin politik. Och då är ju sannolikt media mer intresserade av när något kommunalråd delar ut ett pris, än när oppositionen försöker förmå samma kommunalråd att ta ansvar för den krisande skolan eller den raserade ekonomin.

Ser man på själva frågan om jämställdhet visar det sig också att arbetet totalt avstannat. Det finns idag inget strukturerat jämställdhetsarbete i Örebro kommun. Det visade sig inte minst när kommunstyrelsen beslutade om jämställdhetsdelegationens arbete inför 2013. Då handlade allt om att följa upp sånt som redan är gjort. Det fanns inga tankar på hur man ska utveckla och förbättra jämställdheten, inga strategier för att nå några mål, inga pengar avsatta för arbetet.

(Jo - det finns ett jämställdhetsområde som sossarna prioriterar. Den ovillkorliga rätten till heltid. Men eftersom den kostar pengar vågar och vill de inte visa vilka konsekvenser löftet får. Och därför försöker de smyga igenom kostnadshöjningarna på bekostnad av den gamla kvinnans trygghet på äldreboendet, eller elevernas rätt att nå kunskapsmålen i skolan.)

Så istället för arbete och verksamhet så skapar man ett pris.

Den andra invändningen är lika allvarlig. Det nu föreslagna priser riskerar att försämra arbetet för en mer jämställd kommun.

När vi jobbade med jämställdhet och skapade den delegation som fick makt och ansvar att genomföra arbetet, var vårt fokus det som kallas jämställdhetsintegrering. Det handlar då inte bara, eller ens främst, om att kommunens anställda ska behandlas jämställt, utan om att jämställdhet ska genomsyra all kommunal verksamhet. Det är i mötet med barnen i förskolan, med eleverna i skolan, med de äldre i omsorgen som jämställheten integreras. Det är hur vi möter och bemöter örebroarna som spelar roll.

Och det var viktigt att arbetet började i toppen. Hos kommunalråden. I kommunledningen. På nämndsammanträdena. Hos förvaltningsledningarna.

De tankarna gick på tvärs mot socialdemokraternas tidigare jämställdhetsarbete. Då handlade det om att enskilda medarbetare med jämställdhet som eget intresse fick dra hela lasset. Dessa enskilda medarbetare vare sig kunde eller fick förändra kommunens verksamhetsformer. Man kunde kanske påverka sin närmaste omgivning. Men dessa eldsjälar fick knappast något stöd och vare sig den politiska eller tjänstemannaledningen brydde sig om hur jämställdheten påverkade och påverkades av ledningens arbete.

Det innebar att Örebro kommun under socialdemokratisk ledning var en usel jämställdhetskommun.

Om man nu inför ett jämställdhetspris, där kriterierna för att få det åter blir att belöna enskilda eldsjälar, riskerar man att åter hamna i den gamla socialdemokratiska jämställdhetsfällan. Kommunledningen behöver inte längre bry sig. Man kan alltid hänvisa till det fina pris man delar ut. Och jämställdhetsarbetet stannar upp.

Det är dåligt.

Därför yrkade jag att det pris som nu ändå ska till borde ha andra kriterier. Istället för att belöna enskilda eldsjälar borde priset gå till den verksamhet som bäst klarat av att jämställdhetsintegrera sin verksamhet.

I ord höll de flesta med mig. Men när väl beslutet togs blev det den enkla, men farliga vägen som valdes. Så nu riskerar Örebro åter att hamna i en jämställdhetspolitik där enskilda eldsjälar lämnas ensamma, medan kommunens verksamheter och organisation inte alls jobbar med att integrera jämställdheten i sitt arbete.

Egentligen vore det bättre att strunta i ytterligare ett pris, och satsa tid, makt och ansvar på att verkligen göra ett gott jämställdhetsarbete i kommunen. Men - som sagt - det är ju inte lika medialt intressant...