Marknadshyror?

I dagens DN kan vi läsa en intressant artikel från den tidigare chefen för Malmös kommunala allmännytta. Artikeln går i korthet ut på att Sverige borde införa marknadshyror. Att försöka rodda i det befintliga regleringssystemet skapar bara fler bekymmer. Ett i grunden misslyckat system blir inte bättre om man försöker bygga nytt ovanpå den misslyckade grunden.

Det är bara att instämma.

Men - säger då kritikerna - den svenska hyresregleringen med de stora allmännyttorna har gjort att Sverige inte har någon social misär. Så vi måste behålla båda.

Till viss del har de rätt.

Samtidigt kan vi se en hyresmarknad som inte fungerar på något håll. I storstäderna säljs hyreskontrakt på svarta marknaden och har så gjort länge. Ungdomar har svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig in på hyresmarknaden. Även andra grupper har klara problem. För få hyresrätter byggs och kostnaderna är hårt uppdrivna. Allt pekar på en marknad som är så reglerad att alla marknadsmekanismer satts ur spel. Det går inte att lappa och laga. Man måste helt enkelt skapa nytt.

Jag har länge varit förespråkare för marknadshyror. Ända sedan jag själv i början av 1980-talet var i den situation många ungdomar idag är i - hur får man tag i en lägenhet i Stockholm??? Och sedan jag blev politiskt aktiv i Örebro med ett ÖBO som mer är en socialdemokratisk maktstruktur än ett kommunalt bolag. Med en hyresgästförening som styrs av socialdemokrater, för socialdemokrater, med socialdemokratisk politik, (även fast de kallar sig Hyresgästfförening) ibland på tvärs emot hyresgästernas vilja. Ett bolag som varit på väg mot ett nästan-monopol inom hyresmarknaden. Ett bolag som inte klarat av att skapa en struktur där hyresintäkterna klarar av bolagets alla kostnader. Ett bolag som låter alla örebroare ta riskerna med bolaget, men som inte ger något tillbaka.

Och det i en stad där segregationen är bland de största i Sverige. En stad där utanförskapet växte snabbast under den senaste (sista?) socialdemokratiska regeringsperioden. En stad där de bostadslösa varit fler än i de flesta andra städer. En stad där hyrorna förvisso varit låga, men där bolaget nu tvingas till hyreshöjningar på tiotals procent när nödvändiga renoveringar sätts in.

Visst blir man färgad av den stad man bor i. En stad där allmännyttan alltid varit navet för den socialdemokratiska politiken. Där den tidigare stiftelsen (som sköttes så dåligt att den i princip gick i konkurs i början av 1970-talet och där skattebetalarna fick ta en smäll som de aldrig fått betalt för) fick förhandstjing på alla kommunala fastigheter, en politik som senare överfördes till ÖBO (men som nu bara finns kvar som rester). En stad där fastighetsbolaget, hyresgästföreningen och socialdemokraterna har en sån gemensam maktbas att man kan rodda valresultat genom gemensamma åtgärder.

Visst är det därför jag alltid varit tveksam till hyresregleringar och enorma allmännyttor. Helt enkelt för att de inte är bra och absolut inte allmännyttiga.

Hur ska man då göra? I Örebro är det rätt enkelt. Det måste skapas en långsiktig strategi för att minska ÖBOs monopolliknande ställning. ÖBO bör inte på sikt vara större än exempelvis det lika kommunala bostadsbolaget Mimer i Västerås. Det skulle frigöra kapital som gjorde att ÖBO klarade sina ombyggnationer, att hyresgästerna slapp enorma hyreshöjningar och att örebroarna fick del av den värdestegring som skett sedan de räddade stiftelsen i början av 1970-talet. Det skulle dessutom ge Örebro kapital till att utveckla de stora bostadsområdena, med näringsliv, kultur, idrott och social välfärd.

En minskning av ÖBOs enorma storlek skulle dessutom ge det lokala näringslivet större möjligheter att utvecklas. ÖBO agerar idag på en marknad där bara de nationella och internationella jättarna har möjligheter att vara med. Vivallas 600 miljonersombyggnad är ett typexempel. ÖBO kan genom sin storlek och sin oligopolliknande ställning dessutom diktera villkoren, utan att de lokala företagen kan sätta sig upp mot dem.

Ett mindre ÖBO skulle skapa en stad med större mångfald, med fler lokala bostadsbolag, med fler aktörer som kan nischa sig för att lösa just de problem de är bäst på. Och fler bolag innebär sannolikt bättre tillväxt och fler jobb.

Men hur gör man då med den sociala tryggheten? Svaret på den frågan är inte enkel. Jag tror inte på en hyresmarknad som är helt fri. Jag tror inte på den variant av socialt boende som brukar kallas "social housing" eftersom den skapar än fler problem än vår hyresreglering. Jag tror man måste våga tänka helt nytt.

Vad är det som orsakar segregationen? Inkomster, naturligtvis. Etnisk härkomst, självklart. Sociala problem, absolut. Ålder, javisst. Men är det sannolikt att man löser alla dessa olika utmaningar med ett enda generellt system? Jag tror inte det. Här har regering och riksdag en riktig utmaning.

Segregationen är en av framtidens stora utmaningar. Vi måste hitta bättre sätt att hantera den än generella regleringar som skapar lika stora problem som den eventuellt löser. Vi måste våga använda marknadskrafterna samtidigt som vi tar det sociala ansvaret för dem som verkligen behöver det. Bostaden för inte bli en handelsvara, utan utrymme för egenmakt, utan måste ha stora inslag av trygghetsramar.

Men för att hitta dessa system, som ska passa i en värld där allt fler flyttar allt oftare, där världen förändras lokalt, nationellt och internationellt, där arbete, miljö och sociala faktorer förändras måste vi våga vända på alla stenar. Därför är denna debattartikel i DN ett välkommet inslag i den diskussion som måste föras.

Media: DN