Sätta dit politiker?

När Inga-Britt Ahlenius i DN den 29 juli skriver om den kommunala revisionen har hon knappast skrivit någon kioskvältare. Vem intresserar sig för kommunala revisorer?

Ändå är det Ahlenius skriver om något enormt viktigt. Av flera orsaker:

Verkligheten har förändrats. Det går inte att tänka på samma sätt 2013 som 1913.
Politiken har förändrats. Och förändringarna går allt snabbare.
Politikerna har förändrats. Det är skillnad både i urval och mängd.
Omvärlden har förändrats. Inte minst gäller det media.

Låt mig förlänga lite.

Verkligheten har förändrats.
För 100 år sedan var den offentliga sektorn liten. Långt in på 1950-talet handlade offentlig sektor om ett begränsat uppdrag. Den kommunala beslutanderätten kunde hanteras av många förtroendevalda och få tjänstemän (proportionellt sett mot idag).

Men så kom 1960- och främst 1970-talets enorma expansion inom den offentliga sektorn. Och nu är kommunerna mångmiljardorganisationer med miljontals anställda. Örebro kommun har 12 - 15.000 anställda och omsätter 7 miljarder. Kommunkoncernen ytterligare ett par miljarder.

Det säger sig självt att såväl styrning som granskning måste förändras på samma sätt. Men det har den inte gjort. Kommunens ekonomistyrning är ofta bristfällig. Det märks inte minst när man pratar om vinster i välfärden. Socialdemokraternas krav på tydlig redovisning av privata företag möts inte av samma krav på de egna verksamheterna. Väldigt ofta går det inte att följa den totala ekonomiska utvecklingen, framförallt inte ner på verksamhetsnivå (något som sossarna kräver av de privata...).

Politiken har förändrats.
Låt mig peka på några förändringar, förutom de ovanstående. Kommuner är idag ofta stora koncerner med bolag för både det ena och det andra. Men styrelserna är inte valda utifrån en kompetenssynvinkel, utan bara utifrån partitillhörighet. Som jag skriver i nästa stycke, innebär detta att de flesta styrelseledamöterna i kommunala bolag inte har en aning om vad det innebär att styra ett bolag.

Men politiken har förändrats på fler sätt. Framförallt handlar det om styrning och ledning. Vem styr kommunerna idag? Är det politiker eller tjänstemännen? Frågan måste hela tiden ställas, och den saknar tydliga svar. Alldeles för ofta abdikerar politikerna från styrningen och tjänstemän tar över. Det är ett demokratiskt problem, men det är också ett styrningsproblem. Om inte den formella och den informella makten är densamma, hur ska man då veta vem som har och tar både makt och ansvar.

Detta hänger ihop med ett av de största problemen för dagens demokrati som jag ser det. Politikens medialisering. Alldeles för ofta handlar politik idag inte om styrning, utan om ett spel om makt. Det gäller att vinna val. Men vad man sedan gör med makten är det ingen som bryr sig om. Den formella makten blir det viktiga, att vinna valet blir det viktiga, men vart man för kommunen, hur den utvecklas, överlämnar man åt tjänstemännen.

Politik handlar allt mer om att komma rätt ut; i media, på twitter, genom egna kanaler. Besvärliga beslut får andra ta. Det egna intresset ligger i att komma ut med det positiva. Och det även om det positiva är en marginell förändring medan det negativa berör miljoner och miljarder.

Vem ska i så fall granskas? Hur avkrävs ansvar? Och i förlängningen: Vad spelar valen för roll?

Politikerna har förändrats.
Man kan tycka vad man vill om ekonomi och verksamhetsstyrning. Det är inte det man vinner val på. Men den som inte kan läsa en resultat- eller balansräkning, eller som inte bryr sig om hur ärenden formas innan beslut, kommer att styras av andra som fattar.

Tyvärr är det alldeles för få politiker idag som förstår eller bryr sig om detta. Det är ju inte politik. Varför ska man bry sig om pengar - staten finns ju alltid som yttersta garant... Och hur sexigt är det med styrningsmodeller - det sköter ju sig själv i alla fall...

Dessutom måste man fundera på vem som är och vill vara politiker idag och i morgon. Vem lockas av politikens villkor? Ser man 100 år tillbaka i tiden, var kommunernas politiska företrädare ofta det lokala samhällets toppar från näringsliv, fack, kyrkor, andra organisationer. Idag är sammansättningen en helt annan. På gott och ont.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det mest är på ont. Det finns alldeles för få politiker idag som är kompetenta att sköta de mångmiljon- eller mångmiljardorganisationer de är satta att styra. Framförallt är den ekonomiska kompetensen så grund att den ibland är obefintlig.

Detta bör ställa ytterligare krav på en kompetent, fristående och transparent granskning.

Omvärlden har förändrats.
Det finns massor att skriva om här. Men jag tänker bara ta upp medias förändring. Och ta det utifrån ett mycket lokalt perspektiv.

När jag var ordförande i Varberga-Kils kommundelsnämnd, hade Örebro två lokaltidningar. Nerikes Allehanda och Örebrokuriren. Antalet journalister som bevakade den lokala politiken var stort. Bara NA hade mer än 120 journalister (brett räknat). Det fann en journalist avdelad till varje kommundel (15 st) plus allmänbevakningen. Ledarsidans tre-fyra medarbetare hade tid att granska både det lokala och det nationella.

Idag finns bara en tidning kvar, NA. Antalet journalister på NA har minskat till mindre än hälften av vad man var för 20 år sedan. Ledarsidan har egentligen bara en skribent kvar, eftersom man måste sköta insändarna också.

Bevakningen av den lokala politiken har försämrats rejält. Och det är en galopperande utveckling. De senaste fem åren har förändringen varit katastrofal utifrån ett perspektiv med den offentliga granskningen som norm. Det finns idag ingen som granskar makten ingående. Maktens resurser styr i alldeles för stor utsträckning media och medias innehåll. Antalet kommunikatörer inom det lokala socialdemokratiska partiet överstiger antalet journalister på Nerikes Allehanda med politik på agendan med det mångdubbla.

Att i det läget kräva en fristående och oberoende granskning borde vara självklart, men...

Vad ska man då göra?

Jag tror på tre utvecklingsområden:
1) Skapa en fristående, professionell granskning av ekonomi och verksamhet. Gör en kommunal "riksrevision" där revisorerna är helt fristående från politiska kopplingar och där budgeten är beroende av kommunens storlek, beslutad av riksdagen.

Kommunala politiska revisorer är idag bundna av alldeles för många band till den lokala makten. Dessutom finns en konsensus-vilja inom revisionen, som gör att en minoritet kan stoppa allvarliga anmärkningar och ludda till dem.

En fristående revision måste dessutom ha ordentliga maktmedel bakom sig. Anmärkningar, ansvarsfrihetsbegränsningar med mera måste få genomslag direkt mot ansvariga politiker, och även mot tjänstemän som ibland har den informella makten.

2) Skapa kommunala konstitutionsutskott som får granska den politiska delen av makten. Utskott under kommunfullmäktige som har rätt att granska ledande politikers tjänstgöring, kalla in dem till utfrågningar och förhör och göra allt i offentlighet.

Utskottet ska, precis som i riksdagen, arbeta på fullmäktigeledamöternas uppdrag och agera utifrån deras anmälningar.

3) Skapa förutsättningar för politiker som verkligen styr. I dag har vi en diskussion kring politikernas "guldkantade" pensioner. Det är ingen vågad gissning att det inte finns ett folkligt stöd bakom dem. Men frågan är hur vi i framtiden ser på styrning av kommunerna. Vem ska sköta dessa mångmiljardorganisationer? Och på vilket sätt? Ska politiken bara vara ett spel för galleriet, där vi politiker låtsas styra, medan de oavsettbara tjänstemännen sköter utvecklingen av kommunen?

Jag tror inte på det. Makt och ansvar ska följas åt. Om vi menar allvar med demokratin så ska också de demokratiskt valda både kunna, vilja och få styra. Och de ska tvingas ta ansvar för den politik de genomför och den styrning de hanterar.

Om någon tror att man får dessa personer till politiken genom att sänka arvoden, minska antalet politiska tjänstemän, försämra villkoren för politiker, så får man naturligtvis göra det. Jag tror det inte.

Men jag tror att den politiska arenan förändrats så mycket att det i dag inte alls behövs så många politiker för att styra en kommun. Valfriheten begränsar politikens makt underifrån. Stat och EU begränsar den ovanifrån. Det politiska spelfältet har krympt. Då borde antalet politiker också minska. De frigjorda resurserna borde användas för att förbättra för den politiska styrning och ledning som vi så väl behöver.

Kommunal revision handlar inte om att sätta dit politiker. Utan det handlar om att skapa bättre förutsättningar för politisk styrning, och en tydligare ansvarsutkrävning. I slutänden handlar det om förtroendet för demokratin.

Media: DN