Sommarpredikan

Varje år får jag möjligheten att hålla en predikan i Betelkyrkan i Örebro. Det kallas predikan, men jag ser det mer som en betraktelse utifrån min horizont. Så här blev årets:

---

Ytterligare en hage som ska stängslas. Den är bara på ett par hektar, kanske 500 meter stängsel som ska upp. Men det tar tid. Jag vandrar fram och tillbaka. Lägger med möda ner den tunga stängselrullen. Rullar ut, skarvar, sträcker och fäster. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Runt om mig breder försommarens allra vackraste ängar ut sig. Blommor i mängd. Och fjärilarna. Alla dessa juveler. Blåvingar, guldvingar, visslare, smygare, snabbvingar.

Där någonstans möter jag min Gud. Det är svårt att inte bli berörd av den fantastiska mångfald som naturen varje år ger oss.

Jag njuter av mångfalden, funderar kring varför världen ser ut som den gör, tänker på om allt bara är en slump, om all denna skönhet och alla dessa samband mellan arter bara är en av ett oändligt antal variationer i ett oändligt antal varianter av universa. Går och funderar på den Gud som inte kan förklaras, och blir ännu en gång medveten om att jag i allt mitt tvivel ändå bara kan acceptera att jag tror. Inte för att jag har en aning om vem eller vad Gud är. Utan därför att jag av egen fri vilja väljer trons väg.

Nästan lika ofta i dessa oändliga vandringar, allt fästande, sträckande, stolpande, funderar jag över varför så många människor väljer andra vägar. Och vad som håller på att hända med kristenheten, kristendomen, kyrkan.

Jag gissar att jag inte är ensam om känslan av att så mycket förändras just nu. Vi lever i en uppbrottstid, ett förändringsskeende, ett paradigmskifte.

Och i hela denna förändring står religionen som en – ja som en vadå?

Jag lyssnar till mina arbetskamrater. De som överhuvudtaget inte reflekterar över något annat än det som kan ses och kännas på. Som verkar tycka att livet är som bäst när nästa semesterresa bokats, när nästa restaurangbesök ligger framför, när nästa glas rosévin hällts upp. Och att det räcker så.

De har aldrig sett eller insett behovet av någon annan dimension än den synliga. Andlighet är ett icketillstånd. Gud är inte ens närvarande som tanke. Bara det som ses eller kan kännas på är verkligt och meningsfullt.

Livet består i ett försök av att göra det bästa möjliga av tiden här. Och vi får allt fler möjligheter. För allt fler av oss är inte pengarna längre samma begränsande faktor som tidigare. Vi har vad vi behöver, långt mer än livets nödtorft.

Gränsen mot vad som kan kallas antingen absolut eller relativ fattigdom förskjuts. Senast hörde jag om hur stora bekymmer det nu är för många barn att inte kunna åka utomlands på semester. De hamnade utanför, alla andra reste ju. Hade den nyheten ens varit möjlig för några år sedan? Då det mer handlade om man hade råd att inte vara i staden hela tiden?

Ett litet exempel på en av dagens förändringar. Men förändringarna är större än så. Vi ser värderingsförskjutningar inom så många områden. Etik och moral. Människans värde och värdighet. Individualism och kollektivism.

Vad är rätt och vad är fel? Är det ens meningsfullt att ställa frågan? Är människan i grunden ond eller god? En av Bibelns grundtema är ju människans inneboende ondhet som enbart kan hanteras av en utomstående gudom. Men i dagens samhälle är grundtanken istället att människan är god. Ingen kan ju komma och påstå att jag är ond! Hur skulle det se ut? Och om jag inte är ond behöver jag ju vare sig någon guds förlåtelse, eller några rättesnören om hur jag ska vara för att vara det jag redan är. För vi har ju alla godheten inom oss. Ingen av oss har något att dölja. Jag har rent mjöl i påsen. Det är de där andra, de som verkligen gör någon illa, som är de onda.

Eller.?.?.?

Och i denna kökkenmödding trampar kyrkan omkring. Ibland så politiskt korrekt så att hälften vore nog. Orolig att stöta sig med den förhärskande samhällsinriktningen. Angelägen om att inte bara vara i tiden utan till och med för tiden. En religion där Gud antingen blir någon slags onåbar godhetsgosenalle, där en kravlös kärlek kan legitimera i princip allt.

Eller så blir han ett sätt att legitimera just min politiska ideologi. Gud är vänster – han är ju för solidaritet. Gud är grön – hans skapade ju varenda art i sin godhet. Gud är konservativ – inte en prick av lagen ska ju förgås. Gud är liberal – han gav ju varenda människa makten och friheten att bestämma över sina egna val, att till och med kunna välja livet eller döden.

För mig känns så stora delar av såväl svensk som västerländsk kristenhet just nu som ett kyrkbygge på den sand Jesus talar om i sin bergspredikan. En kyrka som i jakten på att vara modern för att möta de moderna människorna, tappar sin kontakt med den berggrund som den vilat på i tusentals år. En kyrka som gör Gud till en menlös synonym till ordet kärlek, en kärlek som ingen ens orkar börja definiera.

Men var finner vi då idag den berggrund som vi både kan bygga ett hus för vårt eget inre liv, för vår kyrka och för vårt samhälle?

Den frågan har jag burit med mig, varenda meter jag vandrat i fårhagarna i sommar. Och svaret fladdrar framför mig som en av alla dessa små fjärilsjuveler i hagarna. Jag ser dig. Sätt dig så jag får studera dig. Flyg inte iväg. Stanna…

Men inte en enda blåvinge har jag fångat. Och inte ett enda konkret svar på var berggrunden är belägen har jag. Bara glimtar av kanskesvarens vingfladder i solljuset på en av de ändlösa promenaderna i arbetets stillhet på åkrar och ängar.

Och för mig blir det ett av de få svaren jag ändå tycker mig se lite tydligare. Behovet av arbetets stillhet.

Vi lever i en värld där allting rör sig. Allting. Hela tiden. Vi är nåbara jämt, överallt, hela tiden. Vi finns i den verkliga världen såväl som i den virtuella. Vi får allt större möjligheter att tillfredsställa våra behov, vilka de än är, om inte nu så i morgon. Samhället är en oändlig sandstrand där miljarder sandkorn hela tiden rör sig, rör sig, rör sig.

Det är bara en sak som saknas. Och det är tid för stillhet. För onåbarhet. För eftertanke.

I många av mina sommarbetraktelser har jag återvänt till ett av de bibelställen jag ofta tänker på. Första Konungabokens 19 kapitel. Om när Gud talar till Elia på berget Horeb. Om stormen, jordbävningen och elden som skakade världen. Men som inte var Gud. Och om den stilla susningen som var Guds tilltal till Elia. Om de 40 dagar som Elia i ensamhet vandrade i öknen.

Men vem av oss vandrar 40 dagar i ensamhet idag? Eller vem av oss skulle ens tänka tanken att vara utan kontakt med andra i 40 dagar? I ett samhälle som mäter antalet uppdateringar på facebook i timmar, och twittermeddelanden i minuter? Där bara nu-et finns och det hela tiden gäller att vara närvarande. Med. Uppkopplad. Behovstillfresställd.

Kanske är kyrkans främsta uppgift i det samhälle vi idag ser att erbjuda något helt annat. En liten del av den ensamhetens vandring som behövs för att ens kunna höra den susning som föregår Guds tilltal? En liten del av den stillhet som behövs för att kunna höra Gud? En liten stillaliggande sten på den oändliga sandstranden?

Kristendomen är fylld av paradoxer. En är den att den allsmäktige Guden hela tiden väljer de små sammanhangen för att tala till människan. Från susningen på berget Horeb till krubban i Betlehem går Gud i de små människornas och de små ordens spår.

Vi kanske kan förmå oss att tro att vi ska kunna skrika högre än samhället runt omkring oss för att berätta om Guds storhet. Jag tror vi då kommer att skrika för döva öron.

Kanske är berggrunden också en symbol för det behov av tystnad, stillhet och ensamhet som också behövs för en vandring med och till Gud.

Det finns säkert lika många skäl till varför människor väljer att sätta sin tilltro till Gud, som det finns troende människor. Och lika många skäl till varför man väljer att inte tro.

Men förr eller senare ställs vi alla inför valet. Tror du, eller tror du inte? Om inte vi ger människorna möjlighet till den berggrundens stillhet som behövs för att reflektera över den frågan, vem ska då ge dem det? Och var ska de kunna höra den stilla susning som föregår Guds tilltal?

”Saliga de som är fattiga i anden,

dem tillhör himmelriket.

Saliga de som sörjer,

de skall bli tröstade.

Saliga de ödmjuka,

de skall ärva landet.

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten,

de skall bli mättade.

Saliga de barmhärtiga,

de skall möta barmhärtighet.

Saliga de renhjärtade,

de skall se Gud.

Saliga de som håller fred,

de skall kallas Guds söner.

Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket."