Budget i media

I går presenterade kommunledningen i Örebro budgeten för 2009. Själv har jag levt med dokumentets framtagande i snart ett halvt år så idag handlar det lite om en dag av debriefing...

Dagen efter presentationen kan man konstatera att media hanterat budgeten olika. Man kan naturligtvis ha synpunkter på hur olika media beskriver innehållet, hur olika journalister hanterar uppgiften att vara objektiva o.s.v. Men i huvudsak tar media i Örebro uppgiften att presentera det viktigaste politiska dokumentet i år på allvar.

All media utom ett.

Tvärsnytt valde som vanligt att inte bevaka denna händelse. Den lokala konkurrenten TV4 (privatägd) var där, men inte den oberoende, objektiva statstelevisonen. Istället för att redovisa några av huvuddragen i koalitionens styrning av kommunen, hande man andra stora nyheter. En av de främsta var att en riksdagsledamot Österberg, (s) naturligtvis, hade blivit gruppledare för sitt parti. Vilken höjdarnyhet!!! Självklart slår denna nyhet, som direkt kommer att påverka tusentals örebroares vardag, ut frågan om satsningar på förskolor, på ett levande city, på valfrihet inom äldreomsorgen, på ett nytt sätt att närma sig den civila sektorn, för att inte tala om den positiva ekonomiska utvecklingen...

OK - man ska inte raljera. Kanske hade SVT något annat på gång, kanske gjorde man andra värderingar, kanske man kommer att göra något de kommande dagarna. Men likväl får man känslan av att maktskiftet ännu inte nått hjärteroten på alla SVTare. Titta bara på hur man hanterade frågan om uppfyllda vallöften. Landstingsledningen fick godkänt för att man hade gjort kommunal till viljes, kommunledningen fick underkänt för att man ännu inte klarat av näringslivs- och arbetsmarknadsfrågorna. Visst är det så. Men varför valde man just denna vinkling, dessa frågor? Landstinget hade lika gärna kunnat få underkänt för att man inte har läkare på vårdcentralerna, och kommunledningen godkänt för att ekonomin är i balans och att torgen blir vackrare. Journalistik är också att välja ingångspunkt, inte bara att därefter objektivt redovisa denna punkt.

Det är inte helt enkelt att som politiker kritisera media. Vi lever av varandra. Jag måste ha ett gott, men professionellt, förhållande till all media. Att i detta läge peka på upplevelsen om att den statliga televisionen, som dessutom har ett objektivitetsuppdrag, inte sköter detta är inte helt enkelt.

Det finns inte en enda journalist som är objektiv. Lika lite som någon annan människa kan de bli något annat än vad vi alla är, subjektiva varelser som tolkar världen utifrån de utgångspunkter och den historik vi har. Därför är det ibland bättre med kanaler som redovisar sin subjektivitet än med kanaler som är påstått objektiva.

Kulturens plats

På det senaste fullmäktigesammanträdet försökte jag lyfta frågan om hur mycket länsmusiken är värd. En del valde att tolka det som om det skulle finnas ett ekonomiskt värde i bolaget Länsmusiken AB som kunde hanteras genom en försäljning. De flesta insåg nog att det istället handlade om frågan hur mycket Örebro kommun och därigenom örebroarna ska betala för att Svenska Kammarorkestern i Örebro ska kunna säkra sin långsiktiga verksamhet.

Alldeles för många debatter som borde vara öppna, sker i slutna rum. En del rum är formellt slutna. Andra slutna därför att ingen lyssnar. Fullmäktige är ett mellanting. Inte många är där och lyssnar. Men nu finns möjligheten att höra vad som sägs på nätet. Dessutom brukar Nerikes Allehanda vara där och skriva. Men allt som skrivs i media är redan subjektivt tolkat (för det finns inga objektiva journalister).

Kulturen är ett av de områden som sällan diskuteras utifrån ett politisk perspektiv. Kulturen blir en bifråga, en sak för den ansvariga nämnden och inget mer. Örebro har under lång tid inte varit bättre än någon annan inom detta område. Vi är inte så mycket bättre nu heller, än under den gamla sossetiden.

Men vi borde diskutera mer kultur. Jag har slagits för "finkulturens" rätt och viktighet. SSUare har stått och protesterat och delat ut flygblad mot att Svenska Kammarorkestern får så stora bidrag. Det pågår rörelser mot att all kultur ska ha barn- och mångfaldsperspektiv. Bredden är ofta viktigare än spetsen. Att många kan något är viktigare än att få kan mycket.

Vilken roll spelar bredden för eliten, och eliten för bredden? Vilken roll spelar den kultur som har en kommersiell dimension och den som måste leva på bidrag? Ska kommunen lägga pengar på annan kultur än barnkultur och breddkultur och i så fall hur mycket, på vilka sätt och till vilka?

Se där, några frågor av en hel räcka som borde ha en öppen politisk debatt, dialog, samtal. Som vanligt är det enklare att ställa frågorna än att hitta svaren. Men min övertygelse är att kulturen i framtiden måste ha än starkare förespråkare än idag för att kunna värna sin plats inom kommunal kärnverksamhet. Svenska Kammarorkestern i Örebro är ett omistligt inslag i en levande stad. Frågan är hur vi på lång sikt ska kunna värna dess, och andra kulturinstitutioners, utveckling och välgång.

Är sjuksköterskor arbetare?

Vårdförbundets ordförande höll första maj-tal på vänsterpartiets möte idag. Det är upp till henne att göra det.

Men hennes medlemmar borde snarast sparka henne för hennes inställning till deras jobb.

För Anna-Karin Eklund berättar när hon senare intervjuas i radio att hon ställer upp om andra partier kallar. Framförallt de tre partier som kallar sig "arbetarpartier" dvs m, s och v. För Eklund är alltså sjuksköterskor "arbetare". Det är ett svek mot varenda sköterska. Det visar också tyvärr hur otroligt socialdemokratiserat Sverige är in i minsta tanke.

Det finns analytiker som menar att socialdemokraternas unika maktposition i svensk politik under mitten av 1900-talet berodde på att de "arbetarifierade" del efter del av svensk arbetsmarknad. Två av de stora grupperna som istället för att vara stolta och fria akademiker blev offentligt beroende akademiker, var just sjuksköterskor, och lärare.

Från att ha varit en del av den medelklass som byggde den svenska demokratins grunder, blev dessa akademiker en del av den allt sämre betalda, och till den offentligt sektorn hänvisade, kommunala arbetarkadern. Det är synd.

I Sverige är det fortfarande fint att vara "vänster". "Högern" har ofta en negativ attityd. Det märks till exempel tydligt när man frågar olika "kändisar" om de är vänster eller höger. Tyvärr är det ofta på samma sätt inom journalistiken. På samma sätt är det med orden "arbetare" och "akademiker". Eller kulturen. Vem vill vara en del av finkulturen när man kan vara en del av den vänsterradikala arbetarkulturen?

Denna proletarisering av akademiker har inte bara fått till följd att de nu är en naturlig del av de socialdemokratiska kärnväljarna. De är också underbetalda. Deras utbildning blir inte något positivt. I sin tur har detta lett till socialdemokratins dåliga känsla för högre utbildning. Vilken socialdemokrat slåss egentligen idag helhjärtat för universiteten, universitetsutbildningarnas status och rätten för de universitetsutbildade att få betalt för både sin utbildning och den kompetens den innebär?

När Eklund får frågan om hur mycket utbildning ska löna sig, och om inte hennes medlemmars lönekrav innebär att alla andra också ska få lika mycket, avslöjar hon sina vänstertankar än mer. Hon vågar inte säga att hon vill att hennes medlemmars krav innebär att det ska vara större löneskillnader på arbetsmarknaden. Men det är det hon borde tala klarspråk om. Sverige behöver fler välutbildade. Vi behöver ha större skillnader i löner, just för att utbildning ska löna sig. Det innebär att alla inte kan få lika mycket i löneökningar hela tiden.

Det är bra med de människor som inom de traditionella arbetaryrkena jobbar med stolthet över sina kompetenser.
Det vore bra att sjuksköterskor och andra akademiker kunde vara lika stolta över sin kompetens och sin traditionella bakgrund.