Det politiska landskapet, avsnitt 2

Det blir allt tydligare att de nya moderaterna ser sig själva som det enda nödvändiga allianspartiet. Mer eller mindre tydliga angrepp inom allianskollegornas intresseområden blir allt vanligare. Vägen är självklart utstakad, tydliggjord bland annat genom Per Schlingmans artikel i DN den 12 augusti 2010. Men vad innebär det de facto?

Kristdemokraternas väg mot utplåning känns nästan ödesbestämd. Deras roll skulle idag lika gärna kunna vara som ett socialkonservativt nätverk inom en allt mer allsmäktig ”moderatism”. Det är svårt att se någon alternativ utveckling. Ett ytterligare betonande av de kristna värdena ger sannolikt få nya väljare. En mer liberal inriktning stöter bort de kristna kärntrupperna. Visst kan det finnas möjligheter, Sverige behöver partier baserade på stadiga värderingar, men de känns avlägsna.

För centerpartiet verkar vägen nästan lika glasklar. Partiet uppfattas inte som tydligt i någon fråga av de svenska väljarna. Landsbygdspolitiken är fortfarande det starkaste kortet. Kluvenheten, mellan de nya storstadsliberalerna och de ofta antingen rätt röda eller starkt konservativa landsbygdspartisterna, är kanske större än i något annat parti. Och samtidigt som den traditionella landsbygdscentern kontinuerligt minskar, så är det svårt att slå sig in i den liberala zonen som redan är tätbefolkad. Sannolikt kommer partiet att kunna räddas under en något längre period genom sin relativa styrka på landsbygden. Men om man inte finner en ny roll kommer utvecklingen att innebära utslocknande. Vad denna nya roll skulle innebära i ett land där urbaniseringen går allt snabbare är minst sagt oklar.

Återstår så Folkpartiet, Sveriges liberala parti. Sveriges skolparti. Partiet som sedan länge ansett sig vara det som de nya moderaterna nu lyckats peka på att de är. Ett pragmatiskt parti med en politik som passar många. Partiet som alltid varit det näst bästa alternativet för de flesta. För oss är trenden neråt än så länge mer svårtydd och i vart fall betydligt långsammare. Men är det ändå läge att ge upp den egna identiteten och inlemma sig i det stora partiet? Eller finns det en annan väg?

Jag har själv länge funderat i dessa termer. Jag hyser stark respekt för såväl statsministern som finansminstern och deras sätt att styra landet. Tanken på att ekonomin ska vara i balans, att arbete är vägen till välfärd och att var och en ska göra det som är möjligt för individen är bärande för oss socialliberaler.

Men jag har ändrat uppfattning. Det huvudsakliga skälet är den ovan nämnda artikeln av Per Schlingman. I sin allmänt hållna ton borde den ändå vara något som får alla liberaler att skälva. Undertonen i artikeln är inte bara att moderaterna vill växa. Det finns en strömning där Schlingman säger att ideologierna är döda, att partierna är meningslösa, att demokratin nu kan fulländas när moderaterna överger det traditionella partibegreppet, eller med Schlngmans egna ord: ” Med detta lämnar vi också slutligen föreställningen att ett politiskt partis enda uppgift är att företräda sina väljare.”

För de nya moderaterna är det allmänintresset som är överordnat. Det kan låta bra. Men för en socialliberal är det skrämmande. För: Vad är allmänintresset? Vem definierar det? Och följdfrågorna: Det som konkurrerar med allmänintresset, vem ska företräda det? Vem företräder de som inte är, och aldrig vill bli, en del av allmänintresset? Vem företräder de som till och med är emot allmänintresset? För mig, med rötterna i det frisinne som en gång uppstod som en motkraft mot ett påstått allmänintresse, blir detta centralt.

Per Schlingmans artikel skapar fler frågor än den möjligtvis var avsedd att besvara. Den skapar också grunden för ett liberalt uppvaknande, en liberal nytändning och ett skapande av ett tredje alternativ i svensk politik. Men detta kräver en djupare analys och argumentation. Jag återkommer om det i nästa artikel.