Om att förhålla sig till de två stora.
Först (s).
Svensk liberalism har sedan 1930-talet för det mesta varit en oppositionsrörelse. Allt mer sällan det ledande oppositionsalternativet. Partiet har fått förhålla sig till andra partiers agendor, man har inte haft styrka nog att styra debatt och diskussion.
Partiet uppstod som en rösträttsrörelse, en folkskolerörelse, en frihetsrörelse. Då var motståndarna de konservativa högerkrafterna. Under 1900-talet har motståndarna funnits både till höger och vänster.
Man brukar beskriva 1900-talets andra hälft som den tid samtliga partier fick förhålla sig till socialdemokraterna och deras politik. Partiet hade en ställning som omöjliggjorde en annan politisk diskussion än den partiet ville föra. Och som om detta inte vore nog skapade partiet sig en maktbas som sannolikt är unik i västerländsk demokratisk historia. Inom alla områden kollektiviserades, socialdemokratiserades, välfärdsaktörer. Fackföreningar, försäkringsbolag, hyresgästföreningar, folkets husföreningar och folkparker, som god socialdemokrat kunde man leva hela livet i rörelsen.
Den unika maktbasen var ett resultat av att partiet valde en politik som skulle innefatta stora samhällsgrupper. I vissa delar förändrades politiken för att passa medelklassen. Ända från ATP-beslutet, som hade sitt syfte att nå medelklassen, till maxtaxan inom barnomsorgen sökte partiet en politik som skulle attrahera fler än de arbetare man i de demagogiska talen ofta vände sig till.
I andra fall förändrades medelklassen för att passa den socialdemokratiska politiken. ”Arbetariseringen” av yrken med tidigare mer akademisk botten förändrade såväl samhälle som partier. Lärarna blev inte längre välbetalda akademiker, utan snarare lågbetalda kommunaltjänstemän. Det kom att påverka synen på lärarna, på skolan och på utbildningen. På samma sätt är det med andra grupper med högre utbildning; sjuksköterskor, socionomer – ja i princip alla universitetsutbildade grupper inom offentlig sektor.
Folkpartiet och Socialdemokraterna är sprungna ur samma omvälvning. Men partierna tog ganska snabbt olika vägar. Frisinnets och liberalismens gränsdragning mot socialism och kommunism var glasklar. Det innebar att partierna snart blev varandras huvudmotståndare. Så har det varit under större delen av 1900-talet.
Det har alltid funnits en grundläggande skillnad mellan partierna, som gjort det förhållandevis enkelt att upprätthålla denna situation. För liberaler är individen politikens mål och medel. För socialdemokratin kan det lika gärna vara kollektivet, i någon av dess former. Ända in i dessa dagar består dessa skillnader. De valfrihetssystem som nu sjösätts motarbetas i större eller mindre grad av socialdemokraterna.
Individen mot kollektivet. Valfrihet och rätten till frihet från politik mot politiska överrockar och hierarkier.
Det finns inget idag som pekar på ett närmande mellan socialliberaler och socialdemokrater. Snarare tvärsom, när nu socialdemokraterna verkar söka sig vänsterut på den traditionella skalan.
Det är svårt att ta dig på allvar, Staffan.Du kritiserar arbetarrörelsens organisering av sina egna i olika organisationer utan en tanke på att det är vad "frisinnets" och liberalismens förespråkare har gjort i alla tider,i frikyrkor,nykterhets-organisationer,(borgerliga) arbetarföreningar,politiska partier,mer eller mindre hemlighetsfulla loger och ordensföreningar och andra organisationer.Ensam är svag, många är starka.Det vet nog även du.Det som alltid har skrämt borgerskapet är insikten att ni har varit i numerärt underläge under dem som faktiskt kunde rycka undan fundamentet för ert herravälde-de som utför det konkreta arbetet.Det skulle räcka med en generalstrejk i en vecka för att visa var den egentliga makten kunde-och borde-ligga.
SvaraRaderaHans Holberg
Intressant tanke år 2010 att en generalstrejk i en vecka skulle kunna visa var makten borde ligga. Trodde nog vi kommit över de tankarna. Skulle heller inte satsa på den strategin om jag var socialdemokrat och kollade lite på hur väljarnas sympatier ser ut idag. Vore ju jobbigt om generalstrejken verkligen visar var man vill att makten "kunde-och borde-ligga".
SvaraRaderaHansi Ohlsson
Att jämföra frikyrkor, nykterhetsrörelse eller rösträttsrörelse med den socialdemokratiska korporativismen är nog inte många som gör. Den, och synen på borgerskap och "de som utför det konkreta arbetet" säger nog mer om den som kommenterar än det som kommenteras.
SvaraRaderaKommunismen är inte död inom Vänsterpartiet, den bara döljs...
Och det verkar i så fall som om "McCarthy-ismen" inom borgerligheten lever i högönsklig välmåga även den. Poängen i min kritik var ju att peka på det motsägelsefulla i en ideologi som hävdar INDIVIDENS primat, när människor sedan vi började gå på två ben har ORGANISERAT SIG i grupper, samfund, kyrkor, samhällen, nationer, företag osv.
SvaraRaderaFå av oss skulle klara oss mer än några dygn om vi blev utställda ensamma i skogen (allra minst denna vintern!)
Alltså återigen - ensam är svag, många är starka. Varför finns det ö h t ett liberalt parti, om inte för att alla liberaler skulle vara rökta i samhället om de inte organiserat sig? Nu ser det dessutom ut som om de skulle bli tvingade att krypa in i storebrors famn för att överleva. Vi får väl se.
Staffan - du utför inget konkret arbete av avgörande betydelse för samhällets fortlevnad, inte jag heller. Jag är fritidspolitiker, du har politiken som levebröd. Men vad förändras för att vi försvinner?
Hansi - vad är det egyptier och tunisier har gjort de senaste veckorna, om inte lagt ner arbetet och visat var makten borde ligga? (Inga andra jämförelser med Sverige i övrigt, även jag är demokrat, vad Staffan än tror eller vill tro).