Kulturpolitik

Sitter på ett möte om den nya kulturpolitiken efter Kulturpropositionen. Bland annat kring hur vi som region ska hantera det som först hette Kulturportföljen men som sedan blev Kulturkofferten (ska rymma mer - men inte pengar...).

Det är intressant att höra såväl Kulturrådet som Landstingets tjänstemän redogöra för hur man ska utveckla kulturen i regionen. Det är stora förändringar på gång. En del bra, en del sämre.

För att ta det goda först: Kulturpolitiken får ett uppsving. Den blir en regional angelägenhet. Kulturen kan bli en fråga för såväl regionpolitiker som kommunala politiker på ett helt annat sätt än idag. För oss som folkpartister är det välkommen läsning. Vi har arbetat med kulturfrågorna i alla år. Ser man på den nationella kulturdebatten idag förs den ofta från Stockholms stadshus och det folkpartistiska kommunalrådet Madeleine Sjöstedt. Hennes DN-debattartikel om Stockholms innerstad är en av de intressantare jag läst på senaste tiden. Jag har länge försökt driva på kring en skarpare profil vad gäller stadskultur i Örebro. Efter socialdemokraternas rivningshysteri hamnade vi i ett läge där inte Örebro innerstad förskönades, vare sig av hus eller ytor. Nu har vi börjat en förändring, men den kan och ska bli starkare.

Men åter till Kulturkofferten. Och till en utmaning.

Det finns en risk att när Landstinget eller regionen får ansvaret för tidigare statliga pengar, så kommer man att smeta ut pengarna mer jämt över länet. Det handlar om att öka tillgängligheten (inte för funktionshindrade utan ha kultur nära fler). Det låter kanske bra. Men det är förenat med enorma risker. Som ansvarig för Svenska Kammarorkestern vet jag hur viktigt det statliga stödet är. Jag vet också att det inte finns någon krympmån för orkestern, snarare behöver den mer resurser för att värnas och betydligt mer resurser för att fortsätta utvecklas. Så för oss är det enormt viktigt att vi får tillräckliga resurser för att bibehålla och utveckla kvaliteten.

Men Örebro Läns Landstings socialdemokratiska ledning har på andra områden haft en tyvärr alldeles för tydlig inriktning på att smeta ut resurser, utan att fokusera på kvalitet. Sjukvården är kanske det tydligaste. Så vad händer nu med kulturen?

Jag vet ännu inte. De signaler jag får från ansvarig landstingspolitiker, Irén Lejegren, är ändå positiva. Jag hoppas att hennes ord får genomslag i resten av hennes parti.

Men det jag vet är att Svenska Kammarorkesterns betydelse för kommunen, för regionen och även för landet inte kan överskattas. Och jag vet att jag och Folkpartiet kommer att fortsätta att kämpa för kulturens plats i samhället, och Svenska Kammarorkesterns fortsatta utveckling som världsledande kammarorkester.