Valfrihetens pris

Läser med intresse dagens DN-debatt. Privatiseringar är ett hett och intressant ämne. Därför borde man kanske läsa hela rapporten innan man kommenterar. Men själva debattartikeln i sig är för intressant för att man ska avstå.

Det finns enligt artikeln inga bevis på att privatiseringen av ett antal välfärdstjänster vare sig inneburit ökad kvalitet, eller minskade kostnader. Det är intressant. Men vad säger artikelförfattaren egentligen? Jag gissar att rätt många kommer att tolka artikeln motsatsvis. Att det hade varit lika bra eller bättre att bibehålla all välfärdsproduktion i offentlig regi. Men vad jag kan läsa så står det inte så i artikeln. Istället står det att det finns få eller inga studier som bevisar att privatiseringarna skulle gett några effektivitets- eller kvalitetsvinster. Vad gäller det offentliga står i klartext: Därmed inte sagt att en fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.


Det ena är alltså inte bevisat bättre. Det andra inte bevisat bättre eller sämre.

De senaste årens valfrihetsarbete har byggt på flera olika grundstenar. Det har handlat om att söka nya, effektivare vägar att klara av en allt mer ökande välfärdsproduktion. Det har handlat om att möta den individualisering som skett inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Det har handlat om att skapa större valfrihet. Och det har under senare tid också handlat om att söka vägar att stärka det civila samhället.

Har det fungerat? Vad artikeln säger är att ingen egentligen vet. Och sannolikt kommer det att vara svårt att få veta. Skälet till detta är enkelt. Det går inte att göra jämförande analyser. Ingen kan backa Sverige till 1980 och sedan göra om allt en gång till utan att privatisera något som drivs av det offentliga. Men mer forskning kan säkert ge bättre beslutsunderlag i framtiden.

Jag har aldrig varit någon privatiseringskramare. Det finns politiker som vill privatisera för sakens egen skull, sätta procentmål för hur stora delar av verksamheterna som ska drivas på entreprenad, eller gå så långt som i exempelvis Täby, där nästan hela välfärdsproduktionen verkar vara "till salu".

För mig finns det ett antal grundvärden som gör att jag ändå kommer att fortsätta att driva på för att skapa fler alternativ och öka andelen entreprenader i Örebro.

Det första handlar om jämförbarhet och affärsmässighet. Privata alternativ har skapat betydligt bättre förutsättningar att mäta den egna verksamheten. Vi kan idag på ett helt annat sätt än tidigare följa upp, utvärdera och återkoppla resultat inom de egna verksamheterna utifrån en relief av vad andra aktörer uppnår.

Det andra handlar om individualism och valfrihet. Den som påstår att det skulle vara bättre om det offentliga driver all offentligt finansierad verksamhet måste fundera över hur ett sådant systemskifte skulle ske. Vem skulle förbjuda föräldrar och ungdomar att välja förskola eller skola? Vem skulle förbjuda äldre och deras anhöriga att välja hemtjänstutövare eller vårdboende? Vem skulle slopa vårdgarantierna inom sjukvården, eftersom det inte skulle finnas några alternativa utförare? Världen förändras och vi med dem. Idag tar vi valfrihet och individualism som något självklart. Den utvecklingen går knappast att vända.

Det tredje handlar om det civila samhället. Jag tror nämligen på att många fler välfärdstjänster skulle kunna utföras av det civila samhället. Det skulle innebära två positiva förändringar. Dels så skulle fler människor i utkanten av samhället beredas möjlighet till god sysselsättning. Dels skulle det civila samhället, grunden för välfärdssamhället och basen för den offentliga sektorn, stärkas. Vi ser idag risker med ett försvagat civilt samhälle. Om den utvecklingen fortsätter kan själva basen för det sammanhållna samhället komma att ifrågasättas.

Men jag är också säker på att framtiden kommer att innebära stora förändringar för hur vi jobbar med privata alternativ. Det handlar om att säkra att den offentliga finansieringen används till det den ska användas till. Vinster är inget fult, vare sig i offentlig eller privat sektor. Men en offentligt finansierad verksamhet får knappast ha vinst som huvudsakligt ändamål. Här finns skäl för ökat tankearbete hur man kombinerar företagande, lagstiftning, genomförande och uppföljning.

Det handlar också om omfattningen av det offentliga uppdraget. När vi ser den positiva utvecklingen med ett starkt ökande antal äldre, ser vi också utmaningen det innebär. Hur klarar vi den offentliga sektorns finansiering? Det är bara en av de avgörande frågor vi har att hantera de kommande åren. Vi måste också klara av att finansiera ett ökat klimatarbete, större satsningar på integration, en kraftfull satsning på en bättre skola och så vidare. Och grunden för detta är att vi klarar av att rekrytera bra medarbetare, med de löneförändringar det innebär. Detta kommer att innebära kraftiga förändringar av det offentliga uppdraget, oavsett vilken politisk ideologi man företräder.

Media: DN, SVD, SR Ekot, SVT