Finns det inte politiska partier längre?

I valrörelsen 2010 och omvalrörelsen 2011 var socialdemokraterna i Örebro ute och knackade dörr. Jag kan inte annat än beundra dem för den hängivenhet de visade. Tiotusentals örebroare fick besök av socialdemokrater som ville prata politik.

Temat för deras dörrknackningskampanj var att de skulle lyssna på örebroarna och höra deras förslag. I och för sig var lyssnandet selektivt, det fanns en mall kring vad man fick tycka till om, men i alla fall. Det var en bra kampanj och en mycket väl genomförd kampanj.

Nu ska miljöpartiet göra detsamma på riksplanet. Över 200.000 svenskar ska få tycka till om vad miljöpartiet ska tycka till om. Eller???

När nu valen i Örebro är över och vardagens kranka blekhet tar över, blir min fundering vad alla de örebroare som fick tycka om sossarnas politik nu kommer att tänka. I morgon kommer sannolikt de tre styrande partiernas budget att bli färdig och offentlig. Det kommer inte att vara en positiv läsning. De senaste dagarna har de tre partierna försökt hitta positiva nyheter från budgeten, men den som läser noga och kan spelet inser att det inte funnits en enda satsning som kostat pengar i drift. Det har bara handlat om investeringar. Och investeringar som påbörjas 2012 kommer inte att börja kosta i drift förrän 2013...

I sin kampanj inför valen 2010 och 2011 var det socialdemokratiska löften som gällde. Mer jobb. Inga nedlagda skolor. Mer personal. Rätt till heltid. Mer, mer, mer. Lova, lova, lova. I de samtal man förde var det samma typ av diskussioner som skulle föras. Vad vill ni ha mer av? - ungefär.

Men ser man till tjänstemännens förslag till budget är det det motsatta som nu gäller. För att få ihop ekonomin borde sossarna lägga ut 1 % i generellt sparbeting över alla verksamheter. Plus att man måste dra tillbaka satsningar som kan dras tillbaka. För skolan skulle det innebära minskade ramar med över 40 miljoner kronor. Det blir (eller borde bli) istället mindre personal, nedlagda skolor, ingen heltid, inga jämställda löner, mindre och mindre. På samma sätt inom äldreomsorgen, inom miljöarbetet, inom näringslivsarbetet...

Hur går det då med ett parti som inte velat leda, utan velat ledas av medborgarna? Om man inte har en egen politik som man vill söka stöd för, utan främst är en megafon för de som tycker mest, hur blir då trovärdigheten när det man sagt sig vilja, inte kan infrias? Och hur går det med demokratin, när samtalen visar sig både innehållslösa och meningslösa?

Miljöpartiet går nu samma risk till mötes på riksplanet. Istället för att söka stöd för idéer grundade i den egna ideologin, ska man på något sätt hantera en massa åsikter och bli någon form av mainstreamad mjukisgrön rörelse där alla ska känna sig hemma. Men någon gång kommer räkenskapens dag. Och vad händer då? Eller tänk om medborgarna svarar fel, att de vill flyga mer till Thailand, att de vill ha massor av billig energi, att de vill fortsätta att festa loss i köplador och handelsstäder? Vad händer då? Ska man strunta i att lyssna? Och vad innebär det då för trovärdighet och demokrati?

Förr var partierna bärare av idéer med bas i olika ideologier. Folkpartiets liberalism. Högerpartiets konservatism. Socialdemokratins socialism. Kommunisternas kommunism. Man tolkade sina väljargruppers intressen genom den medlemskår man hade. Sedan sökte man stöd för sin politik hos medborgarna, gärna via samtal, oftare genom tal och möten. Men partierna ledde, eller försökte, leda in i den framtid man ville se.

Nu blir istället partierna följare. De nya moderaterna ska företräda allmänintresset, precis som socialdemokraterna alltid försökt göra. Visst finns det vissa ideologiska förtecken, men de bärs för det mesta fram bara i hyllningstalen. Och nu ska även miljöpartiet bli ett parti som leds istället för ett parti som leder...

Det är i dessa lägen det känns skönt att höra till ett liberalt parti som fortfarande vågar stå för sin ideologiska grund. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för euron och EU, men Folkpartiet gör det med vilja och glädje eftersom vi liberaler tror på mer internationella kontakter. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för kärnkraften, men vi liberaler tror att vi som lever idag måste ta ansvar för morgondagens människor och måste ta svåra beslut kring klimat även när andra tvekar. Bara för att nämna ett par frågor.

Samtal med väljare är aldrig fel. Jag har själv suttit tio år på ett café för att lyssna och samtala med örebroarna. Men samtalen måste grundas i en förståelse för politikens villkor och ideologiernas plats i samhälle och partier. Annars riskerar vi antingen en demokrati där bara de starkastes, de högljuddastes och de tuffastes åsikter hörs. Eller partier som låtsas lyssna, för att sedan göra som man själva vill i alla fall.

I Örebro är nu socialdemokraterna på god väg mot den andra linjen. Det är inte bra vare sig för dem eller för demokratin.

Media: DN1 och DN2, Aftonbladet, NA

Jag låg lite före SVD i mitt bloggande. Idag finns ungefär samma teser här...