Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i
svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags
social(ism)demokrati.
När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en
återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet.
Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där
gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.
Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte
var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte
behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva
ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan
också för byggandet av murar mot det andra.
Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse.
En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten
är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat
internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också
som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar
mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas
utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något
positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker
trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter
förändringarna.
Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret
politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.
Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första
budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya
bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem.
Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu
ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...
Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att
försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen.
Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns
vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där
Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt
fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några
bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika
få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med
skattebetalarnas pengar.
Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro
kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i
bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät,
Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför
att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker
gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska
användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som
borde vara privat.
Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och
landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka
till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad
service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga;
vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som
äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de
sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.
Det är inte alltid den politiken som får de största
rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller
kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något
annat medialt projekt.
Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från
det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan
istället det man ska.
Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att
fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för
ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare
engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.
Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och
socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i
framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar