Demokratiska underskott och opinionsundersökningar

Läser om socialdemokraternas upphämtning i opinionen, och förundras.

Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?

Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.

Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?

I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.

Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.

Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?

Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.

Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?

Och vart leder i så fall denna väg?

För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...

Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3