Ingen majoritet, ingen politik.

Vad var Anna Kinberg Batras syfte med utspelet förra veckan? Jag har inte en aning. Visst kan det vara spännande att vara kremlolog, ni vet en av de där gubbarna som förr i tiden försökte utröna vad andra gubbar i Kreml egentligen menade när de framträdde, eller inte framträdde. Men är det något som är politiskt centralt?

Saker man kan fundera kring som kremlolog, eller kanske Helgeandsholomolog..., är om Anna Kinberg Batra höll på med det politiska spelet. Var det bara ett sätt att ta ledarstaven i Alliansen igen, att desavouera Lööf?

Fanns det andra beräkningar bakom - typ att Alliansen ändå redan är körd inför 2018. Centerpartiet är inget mittenparti. Det är ett ytterkantsparti som har en ledning som framgångsrikt döljer detta bakom en historik som landsbygdsparti med vissa gröna inslag. Men sanningen är att Centerns politik skulle leda till ett historiskt skifte inom svensk politik, från en allmän välfärdsstat till en segregerad stat med enorma klyftor mellan rika och fattiga. Har Moderaterna insett det, och valt att avsluta Alliansen "i tid" istället för att ta konflikten straxt före valet med allt vad det innebär?

Eller handlar det om demokratisyn och realpolitik? Visst finns det demokratiska skäl att behandla SD som vilket parti som helst, oavsett partiets bakgrund. Det är inte svårt att hitta på skäl för att motivera en sådan hantering med synen på V och dess ursprung. Om det sedan är rimligt eller ej är en rent partipolitisk fråga med rätt djupgående ideologiska förtecken - ligger det i demokratins kärna att det är rätt att med demokratiska medel avskaffa demokratin? Se där - det är filosofi på högre nivå.

Jag vill ändå lyfta två andra konsekvenser som jag tycker är intressanta. En är kremlologisk. En annan politisk.

I går gick Jan Björklund ut och sade kategoriskt nej till andra kontakter med SD än de som redan existerar. Han vill ha Alliansen som mål. Det är ungefär samma budskap som Annie Lööf gav direkt efter Moderaternas utspel. Men är det rimligt, eller trovärdigt?

Det finns inget idag som pekar mot att Alliansen skulle få en egen majoritet i riksdagen efter 2018-års val. Skulle dagens opinionssiffror stå sig, finns ingen vettig majoritet överhuvudtaget. De två som var huvudalternativ förr: Alliansen + MP respektive S+MP+L+C samlar långt ifrån egen majoritet. Om man inte vill hamna i ett decemberöverenskommelseläge igen, finns inga tydliga majoritetsförhållanden. Det finns i huvudsak fyra som är reella, även om de är otänkbara politiskt: S+SD+MP, Alliansen + SD, S+MP+V+L+C, Alliansen +S. Någon som tror att de kommer att bli tänkbara?

Ett intressant stickspår i det moderata utspelet är att det medvetet eller omedvetet fanns uddar riktade mot såväl L som C. Det tydligaste var mot C, inte bara utifrån det mediala slaget om vem som ska leda Alliansen, utan också realpolitiskt. Det var en markering mot C att de inte kan räkna med att få frispel på en helt egen politik inom migrationsområdet som kommer att påverka alla andra stora politiska områden och ändå sitta kvar i Alliansbåten. Varsågod och välj, helt enkelt. (Och som bevis på detta ser jag just nu detta på DN...)

Men sannolikt har L svårare att hantera det moderata utspelet. Skälet är enkelt. Partiet är splittrat mellan de som likt C menar att migrationen är en global rättighet, överställd nationell demokrati och dem som mer ser till hur pengarna ska räcka till skolan och vården. Det är inte ideologi mot realpolitik. Det handlar om två olika liberala ideologier. Så länge partiet inte valt väg, mot ett mer nyliberalt globalt samhälle med minskad välfärd men öppna gränser för människor på flykt, eller ett mer traditionellt socialliberalt samhälle med mer välfärd men också nationell demokratisk bestämmanderätt, så saknar partiet riktning. Hittills har partiets ledning inte vågat välja väg, sannolikt väl medveten om att fallhöjden är liten. Oavsett vägval finns risker att partiet tappar såväl medlemmar som röster. Och så står man som en åsna mellan två hötappar.

Var M medvetna om detta när de gjorde utspelet? Fanns det med i beräkningarna? Gjordes analysen att om man förlorar vissa mer nyliberala globalister till C så tar man igen dem, inte från SD utan från L om L väljer att liera sig med C? Och om L valt den andra vägen - då hade sannolikheten för en moderatledd regering efter 2018 ökat rejält.

Om jag ska sluta vara kremlolog och avsluta med lite politik, måste man fråga sig om varför det är sådant intresse för utspel liknande det moderata. Skälet är, tragiskt nog, bristen på politik i politiken.

Man må tycka vad man vill om de krafter som står bakom Donald Trump (och det är lätt att ogilla dem) men de står för en tydlig politisk ideologisk agenda, må vara att den inte kommit till så många realpolitiska ställningstaganden än. Det handlar om värdekonservatism, protektionism, en minskad statsmakt och så vidare. Det var i det perspektivet två tydliga alternativ som slogs i presidentvalet.

Men hur ser det ut i Sverige? Är det någon som fattar de ideologiska skillnaderna mellan M och S? Kokar det ner till vinstbegränsningar i välfärdsbolag? Hur olika är de samhällen V och KD vill skapa? Är det någon som kan peka på det? Hur kommer det sig att C måste gömma sig bakom sitt landsbygdsarv för att inte någon ska se de nyliberala förslagen - är man så rädd för den ideologiska debatten? Och vad vill L och MP?

I tio års tid har jag tjatat om att det enda parti som står för en annan bild av framtidens Sverige som är påtaglig, är SD. Den må vara falsk, fel, ful, förrädisk - men den är tydlig. Jag har skrivit om det rätt många gånger här på bloggen och frågat vad de andra partierna gör för att möta denna utveckling. Hittills har inget skett. (Jo - en sak faktiskt. Rätt många partier pratar numera om bilden av det egna partiet, om att man ska ha en berättelse. Men det handlar mer om kommunikation än om ideologi, mer om yta än om djup, mer om annonser än om ideologi...)

Så länge det inte finns mer än två bilder av svensk politik, en där sju partier i en kökkenmödding försöker spela ut sina kort som det verkar som om de var och en vill administrera landet lite annorlunda än de andra sex, och ett med en egen ideologiskt målad bild av sin nationalistisk agenda, så kommer politiken att i huvudsak handla om detta. Sju partier som spelar det politiska spelet. Ett parti som spelar sitt spel. Och det är i gränslandet mellan dessa som spänningarna uppstår. Och det är därför det är osannolikt att SD skulle minska i opinionen fram till 2018.

Inte förrän insikten om att detta inte är för alltid givet spirar hos något parti, någon politisk rörelse, så kommer svensk politik att hanka sig fram på ungefär samma sätt. Frågan är när något annat parti väljer att ställa sig vid sidan om, forma sin egen väl förankrade bild av det framtida Sverige, sätta ihop sin egen ideologiska kompass, ta upp kampen om visionen av framtidens samhälle och berätta vad det kommer att innebära, på gott och på ont. Först då kommer spelplanen att ändras. Först då kommer opinionsvindarna att börja blåsa åt andra håll än idag.

Jag har länge hoppats att L skulle vara detta parti. Frågan är om man har modet, eller om fallhöjden från de få procent man samlar i opinionen är så liten att rädslan för att förlora är större än förhoppningen att vinna...

Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.

Vem styr vem?

Den senaste opinionsundersökningen visar...

Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.

Som i helgen.

Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.

Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.

Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.

Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?

Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).

Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.

Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.

Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?

De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.

Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.

Hej då, partierna...

I ett intressant ledarinlägg på Expressen skriver redaktionen om de nya bottensiffrorna för Socialdemokraterna. De har sannolikt rätt. Men det är inte hela bilden.

Det som är det övertydliga i svensk politik idag är att det traditionella partiväsendet håller på att implodera. Alla traditionella partier har problem, rör sig som vajande triffider på jakt efter de undflyende väljarna. Eller inte bara väljare - själva partistrukturen håller på att bryta samman. Inte ens de generösa bidragen från den offentliga sektorn man ska styra (men minst lika mycket tjänar) klarar i det långa loppet av att hålla partierna flytande.

Skälet är enkelt: Partierna saknar såväl vision om vad man vill med samhället, kunskap om de frågor som skulle kunna bygga visionen konkret, svar på de frågor nutiden och människorna ställer.  Låt mig ta tre konkreta exempel:

Klimatet: Vilken politik, vilket parti addresserar klimatfrågan på ett relevant sätt? Även de partier som säger sig vara för en klimatanpassad politik, anpassar snarare sina konkreta förslag till vad "väljarna tål" än till vad klimatet tål. Är det oändlig tillväxt som gäller, oavsett hur den skapas? Om inte - hur ska den begränsas, styras, hanteras?

Demografin: Är den första 150-åringen redan född? Drar man ut dagens kurvor så är det så. Med en bibehållen pensionsålder på runt 70 år, kommer vi att leva i en 80-årig pensionsperiod. Som vi ska ha tjänat in pengar till under de 30 år vi jobbat. Och hur kul är det att leva inaktiv i 80 år?

Migrationen: Är vi inne i en ny folkvandringstid? Vad innebär det i så fall för freden, staten, samhället, kulturen, välfärden, friheten, medborgarskapet... Om inte nationerna längre är så starka som de var, vad kommer istället?

På dessa frågor saknar partierna svar. Och de trevar sig framåt, ofta ängsligt blickande på vad den senaste opinionsundersökningen säger. Man får ju vare sig utmana väljarna, eller partimedlemmarna allt för mycket. Då kan de ju fly...

Ibland har jag hävdat att det behövs ett liknande ledarskap idag, som det som förde Sverige in i det demokratiska 1900-talet. Men det är fel. Det behövs ett betydligt större. 1900-talets demokratiledarskap var ett ledarskap där alla vann, och där de som ändå kände att de riskerade något var i så klar minoritet, att det kunde hanteras.

Migrationen, demografin och klimatet är helt andra frågor. Bilden av att de alla innebär att den stora majoriteten förlorar något; välfärd, livsstil, trygghet... är den dominerande. Vinsterna är mer oklara. Det ledarskap som krävs för att kunna skapa en politik för det 21 århundradet är därmed något helt annat än vad som krävdes av förra seklets ledare.

Och hittills har ingen ledare, inget parti, visat sig kunna axla detta ledarskap.

Frågan är vad det leder till. Låt mig försöka vara profetisk, eller i vart fall skåda lite framåt och göra en förutsägelse.

Om inget än mer oförutsett inträffar, kommer det inte finnas sju traditionella partier kvar i svensk politik inom några år. Frågan är mer hur många/få av dem som kommer att överleva, och hur överlevarna ser ut. Risken för att implodera är minst lika stor för de stora som för de små.

De stora: Klarar socialdemokratin av att hamna under 20%? Hittar moderaterna någon ännu nyare variant av modern konservatism som omfattar ens alla partimedlemmar?

De små: Hur länge hanterar Centern sin protektionism mot handel (mest med mjölk) och sina öppna gränser för människor - samtidigt? Är kristdemokraterna något mer än en pseudokonservativ kampanjmaskin? Vågar miljöpartiet vara miljöparti, eller vad är de egentligen? Och vänsterpartiet - finns det en modern variant av socialism som innebär något mer än att ogilla allt privat?

Och så mitt Folkparti, eller är jag en del av Liberalerna? Och vad innebär då denna liberalism? Kommer det att komma något nytt ur arbetsgruppernas förslag, eller blir det som så ofta, more of the same? Risken är uppenbar.

Ibland pekar vi finger åt Italien där partiväsendet imploderade och nya partier uppstår på löpande band. Där populismen tagit över ideologins plats i politiken. Och denna smitta har spritt sig. Det finns inte bara en Grillo i Italien längre. Det finns en Trump i USA, en Corbyn i Storbritannien, en Soini i Finland.

Men, lika lite som vi var vaccinerade mot den främlingsfientlighet som nu härbärgeras inom Sverigedemokraterna, lika lite är vi vaccinerade mot den populistiska strömning som drar igenom de gamla demokratierna. Frågan är mer när, inte om, vi kommer att se samma utveckling här.

Det enda som kanske kan hjälpa är ledarskap. Inte den starka ledaren som leder sitt folk på den enda upplysta vägen. Utan det inkluderande ledarskap som lyssnar in, diskuterar och förankrar och därefter vågar säga; Jag söker ert stöd för att leda oss denna väg. Det kommer inte att bli lätt. Tillsammans kommer vi att behöva möta problem och utmaningar. Men vi gör det i öppenhet, tillsammans.

Vem bryr sig, egentligen?

Jag är medlem i tre föreningar. En kyrka, den gamla baptistkyrkan som numera är en del av equmeniakyrkan. Ett parti, det gamla Liberala partiet som blev Frisinnade Landsföreningen som blev Folkpartiet som blev... Och så ÖSK fotboll.

Denna blogg ska handla om de två förstnämnda.

Ett av skälen till att jag för drygt 25 år sedan tackade ja till att bli med i Folkpartiet var att jag upplevde att den dåvarande frikyrkan var för trång. Inte åsiktsmässigt. Bilden av den åsiktstrånga kyrkan kommer oftare utifrån än inifrån. Nej - det trånga handlade om att jag upplevde att jag enbart var en del av en - låt oss kalla det subkultur.

Så fick jag frågan om att bli aktiv i Folkpartiet och tackade ja. Rätt mycket av det engagemang jag tidigare lagt ner i kyrkan lades efter en tid ner i partiet. Rätt snabbt upptäckte jag att partiet och kyrkan var barn av samma tid, speglande varandra. Inte åsiktsmässigt. Men organisatoriskt och faktiskt också kulturellt. Rätt snabbt blev partiet istället den subkultur i vilken jag dvaldes.

Under dessa 25 år har en del skett. Både i kyrkan och i partiet. Man fortsätter att vandra i sina parallella spår. Två rester av det gamla Folkrörelsesverige som snart inte längre finns. Två krympande giganter med enorma krav på sig, både inifrån och utifrån.

Såväl kyrkan som partierna har problem med sin självbild.

Kyrkan verkar ha tappat tron. Det är ofta viktigare att landa rätt i frågor som dominerar samhällsdebatten än att söka en trohet mot evangeliet. Svenska kyrkan går längst i sin relativisering av Gud. Men vi andra traskar ofta patrull efter. Varför ska kyrkan överhuvudtaget finnas? Har himlen mist sin dragningskraft? Behövs frälsning från synd i ett samhälle där vi alla ändå är goda? Och är inte kyrkans dogmer något överspelat i dagens modernistiska tid?

Partierna å sin sida har tappat framtiden. Vad vill man? Vilket samhälle vill man se? Vad är det goda samhället, 2000-talets svar på 1800-talets liberala handelspolitik och folkskolepolitik, 1900-talets kamp mellan vänster och höger, den sosse-svenska drömmen om folkhemmet som skulle ta hand om allt och vi därmed skulle bli lyckligare. Det är till och med så att Alliansens nedtonade vision om arbetslinjen som skulle lösa allt nästan kvalar in, även om halveringstiden var kort...

Men medan sjukskrivningstalen ökar, den psykiska ohälsan exploderar och den politiska populismen firar nya triumfer hittar inte partierna någon väg fram. Vilka mål har vi med samhället? Hur blir vi lyckligare människor? Är det bara mer av överflöd, eller finns något annat?

Jag läser en artikel på DN-kultur om den minskade sex-lusten. Om hur såväl män som kvinnor inte längre vare sig har lust eller förmåga att ha sex. Eller som man sa förr - älska med varandra. Artikelförfattaren, Roland Paulsen, försöker inte förklara varför, men ger några vägar för läsaren att fundera över. Om sex/porrkonsumtion som något vardagligt enahanda - trist. Om att det är kapitalismens fel (annars vore det ju inte en kulturartikel på DN...). Om prestationsångest när sex blir centrum.

Att en sådan artikel kommer upp på DN-kultur säger en del om vårt samhälle där gud och religion allt oftare ersätts av könsidentitet och sexualitet. Men den kan också tjäna som ytterligare ett parallellt spår på den väg vårt samhälle reser. Där överflödet är allt. Där allt alltid ska finnas tillgängligt. Och där inget därför är viktigt.

Finns det något heligt idag? Vågar kyrkan stå för den Gud som inte bara är värd vår menlösa snällkärlek, utan också så värd fruktan att vi inte kan se honom i ansiktet för att hans helighet då skulle förbränna oss? Vågar vi vara en kyrka som både säger "Också du är en fattig syndare bland oss andra" och "Guds nåd över dig är var morgon ny!" Finns det präster och pastorer, lekmän och predikanter som vågar visa vägen, även om det blåser i media så att psalmerna ryker?

Finns det någon ideologi idag? Ett parti som säger: Den här världen vill vi bygga. Det här samhället är vårt mål idag. Oavsett om det gäller ett samhälle med öppna gränser, ett samhälle helt i samklang med naturen, det samhälle som håller kultur, filosofi och humaniora som mänsklighetens viktigaste mål, eller något helt annat. Finns det politiker som vågar stå för sin ideologi, som likt ledare söker vinna människor för sina idéer istället för att låta kortsiktiga opinionsyttringar göra politiken till en hattig berg- och dalbana?

Eller är vi långsamt på väg mot det avkristnade, avpolitiserade och avsexualiserade samhället?

När allt blir möjligt, är inget kul. Inte ens den egocentrerade personlighetsutvecklingen blir tillräcklig när den omedelbara behovstillfredsställelsen är norm:
"Vem vill du vara idag, lille vän?"
"Jag vet inte, jag minns inte vem jag var i går, och bryr mig inte om vem jag är i morgon..."

Och istället för verkligt, långsiktigt engagemang springer vi likt en fårskock åt det håll havrehinken just nu hörs från, eller bort från den vallande hunden.

Så länge vi nu orkar...

Som man bäDdar...

Jag kommer att redovisa två kommentarer till den senaste opinionsmätningen. En i kväll och en i morgon. De har båda en något annorlunda approach än de traditionella kommentarerna. Morgondagens blogg kommer att handla om den hemlösa värdekonservatismen. Kvällens om opportunism.

Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.

Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)

Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.

Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.

Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.

Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.

Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.

Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.

Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.

Men så kom SD. Och satte allt på ända.

För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.

Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.

Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.

Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?

Svaret på den frågan är, hittills, nej.  Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.

Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.

Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.

Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.

2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.

Hur det gick?

Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.

Teknokraternas okunskap - när vetenskapen blir religiös

Jag läser DN varje dag. Alltid ledarsidan. Oftast debattsidan. Ibland är debattartiklarna intressanta. Ibland fyllda med kunskap. Och ibland så märkliga.

Som gårdagens. Med rubriken: Kunskap måste gå före ideologi och populism

Visst är det fint. Kunskap låter betydligt finare än framförallt populism. Och ideologi vet väl ingen vad det är längre...

Så långt är det begripligt. Men sedan. Jag har svårt att begripa dels hur lite dessa 18 forskare och aktivister(!) förstår av såväl forskning som politik. Och den naiva tilltron till forskningen såväl som den naiva misstron mot politik och demokrati skrämmer.

Men först: I en sak håller jag med dem. Det är ett bekymmer att insikten om forskningsresultat, eller ens förmågan att läsa och begripa dem, är så låg bland politiker. På den kommunala och landstingskommunala sidan, saknas grundläggande kompetenser kring styrning hos merparten av de förtroendevalda (en bedömning som hittills saknar evidensbaserade forskningsresultat i ryggen). När man inte ens kan läsa och förstå en resultat- och balansräkning, är sannolikheten för att man ska orka sätta sig in i andra forskningsresultat troligtvis rätt låg. Dagens politikerskrå innehåller tyvärr fler människor som gillar kampanj och tyckande, och färre med en gedigen bakgrund i kunskapsintensivt ledarskap.

I flera bloggar har jag berättat om min syn på detta. Hur tjänstemännen tagit över, går vid sidan om politiken, finner vägar där politikerna bara blir "nyttiga idioter" för att förankra de beslut som tjänstemannakadrerna drivit igenom.

Och här blottläggs den första av DN-debattörernas okunskaper. Den politiska beslutssfären är betydligt mindre än vad de verkar tro. De politiska tjänstemännens professionalitet väger betydligt tyngre. Förhoppningen att dessa i vart fall ska ha något hum om de just nu aktuella forskningsresultaten borde vara större. Men om de inte är det - hur ska den då befästas hos dem? Och på vilket sätt?

DN-debattörernas naivitet saknar gräns. De vill att "viktiga" beslut ska fattas på en grund av evidens, där staten först skulle bestämma "att man stiftar lagar som kräver att politiska beslut fattas på basis av god evidens". Jo men tjena. Vilka beslut är viktiga? Vilka är i så fall oviktiga - och ska politiken bara tillåtas fatta dessa oviktiga beslut? Och vilka forskningsresultat ska man titta på? Hur stora ska i så fall evidensadministrationen hos Sveriges 290 kommuner utvecklas? Hur många nya överrockar ska sättas på de folkvalda för att de inte ska besluta det som de blivit valda för, utan för det som (de ovalda) tjänstemannaforskarna just nu menar är det rätta? Det är inte svårt att se denna administrationsexplosion tränga ut både satsningar på skola, äldreomsorg och sjukvård varhelst den inleds...

I ett sådant scenario - behövs politiker överhuvudtaget? Visst - DN-debattörerna säger i slutet av artikeln att de inte vill sätta målen, eller stå för värderingar. Det kan de "många grupper som bedriver opinionsarbete i dessa frågor" tydligen stå för. Men existerar någon forskning som saknar mål, eller som bedrivs utan en grund i ett värderingskomplex? Och innebär detta stadgande att DN-debattörerna tycker att olika opinionsgrupper kan ersätta det demokratiska systemet?

Det går att acceptera att DN-debattörerna saknar grundläggande kunskaper i hur i vart fall svenskt politiskt beslutsfattande går till. Men problemet går djupare än så. För de verkar sakna kunskap om hur evidensbaserad forskning ska kunna hanteras av beslutsfattare. Låt mig ta ett exempel som de själva nämner: Skolan.

Vilka forskningsresultat ska gälla? Jag har följt debatten rätt noga de senaste åren, och min bild är att det i vart fall i en nationell kontext saknas samstämmighet bland forskare kring vilka åtgärder som ska sättas in för att förbättra skolresultaten. Pedagogiska forskare kan komma till diametralt olika slutsatser. Om det är så inom flera områden (vilket det är) - vilken evidens ska gälla? Och eftersom skolan är en spegel av samhället runt omkring, kommer besluten vi fattar om hur utbildningen ska genomföras också att påverka resten av samhället. Jag skulle önska att någon av DN-debattörerna kunde visa på de olika alternativa utfallen av samhällsutveckling om, säg ett spann mellan tio och 50 år, beroende på vilka former för skolutveckling vi väljer.

Men för DN-debattörerna ska uppenbarligen en lagstiftning som tvingar politikerna att fatta evidensbaserade beslut råda bot på detta. Tillåt mig tvivla.

Frågan om evidens och utbildning är komplex. Men den är också ett utmärkt exempel på vad som är demokrati och demokratins kärna. Det finns fortfarande politiker i Sverige som inte ser en ökande kunskapsnivå som den främsta uppgiften för skolan. Det finns fortfarande politiker som tycker att skolans roll som kurator, socionomer, fritidsledare, kompis, är lika viktig som kunskapsinhämtandet. Det finns politiker som inte tycker lärarna ska ha mer betalt, och det finns de som tycker att flumskolans resultat visst är lika bra eftersom det gjort barnen och ungdomarna friare i sina uppfattningar.

Och varenda en av dessa politiker företräder ett antal väljare som tycker ungefär likadant. Och dessa väljare har röstat på partier som sammanfattar och sammanjämkar dessa väljares tankar, genom de förtroendevalda de har röstat på. Och dessa partier sammanjämkar sedan sina åsikter med andras, för att nå fram till ett beslut där alla förhoppningsvis är lika missnöjda och nöjda.

Med DN-debattörernas tankar, slås detta system sönder. Jag kan inte annat än läsa in att det antingen bara finns ett evidensbaserat resultat som är tillräckligt och som ska genomföras. Eller att vardera partiet kommer med sina evidensbaserade resultat, där de olika evidenserna sedan ska - ja vad ska man göra???

Politik handlar om många saker. Det handlar om att våga och kunna prioritera mellan olika nästan lika viktiga saker. Det handlar om vardaglig ekonomi- och verksamhetsstyrning. Det handlar om att fatta viktiga beslut som förhoppningsvis är baserade på någon form av evidens.

Men politik handlar också om att försöka tolka vad partiets medlemmar och sympatisörer ser som den mest önskvärda samhällsutvecklingen både på kort och lång sikt. En tolkning som också innefattar vad olika individer och grupper anser vara bra, gott, bättre, acceptabelt.

Och demokrati handlar också om rätten att välja "fel". Om att välja företrädare som inte tycker ekonomisk utveckling är bra. Som inte tycker att migration är bra. Som inte tycker att jämställdhet är bra. Som inte tycker att marknadsekonomi är bra. Och så vidare. Helt utan evidens bakom sitt röstande.

Det är enkelt att travestera Churchill efter att ha lästa denna artikel: Demokrati är ett uselt sätt att styra ett land. Men den som har kommit på något bättre får gärna komma till mig och berätta om det.

Hittills har ingen kommit. Inte heller de 18 DN-debattörerna gör det.

Men fatta då!!!

I efterdyningarna av helgens SIFO skrivs ett antal intressanta kommentarer. Men denna gång var en av de intressantaste en som var skriven en vecka före. Mats Edman, chefredaktör för Dagens Samhälle - tidningen för alla politiknördar, förtroendevalda och nuförtiden också brett samhällsintresserade - skrev den 13 maj en krönika om de tre stora partiernas framtid. En dystopisk bild av ett Sverige där snart SD går om såväl S som M som Sveriges största parti.

Risken är att han har rätt. För ser man de senaste årens och framförallt det senaste årets opinionsmätningar visar det sig rätt tydligt att sju partier står och stampar, eller backar, medan ett går fram. SD är det enda partiet som har framgång i opinionen. Och ingen fattar varför...

Så jag fortsätter att upprepa mitt mantra: Nån gång borde någon fatta att politik inte handlar om procentsatser i momsen, om det ska finnas ett amorteringskrav eller ens om vi ska tillsätta en ny NATO-utredning när ryssen knackar på Gotlandsdörren.

Nej - politik handlar om att visa på en bättre framtid för dig, för dina närmaste, för de som du bryr dig om eller om du känner dig enormt altruistisk - för hela världen.

Men inget parti verkar fatta det. Regeringen har slutat regera ens innan man började eftersom det visade sig att sossarna bara var intresserade av makten för maktens skull och miljöpartisterna lätt valde att sälja alla sina idéer bara de fick vara med vid maktens grytor.

Och Alliansens partier håller på med detaljfäktning i riksdagens utskott. Ändlösa "tillkännagivanden" ska visa på hur svag regeringen är och tvinga den att föra en mer alliansinriktad politik.

Men vad vill regeringen med Sverige?

Vad vill Alliansen?

Och vad vill mitt Folkparti?

Hur ser framtidens goda samhälle ut? Finns det någon ledare, något parti, någon rörelse som kan peka ut en väg framåt där vi känner att vi är med på en resa större än vi själva? Eller är alla landvinningar gjorda, all teknik uppfunnen, all välfärd på plats? Är morgondagens dröm bara att äta mer, resa mer, konsumera mer? Oavsett om det innebär att vi bara blir tjockare, sjukare, mer rädda för ett skenande klimat och totalt liknöjda eftersom konsumtion inte uppfyller våra önskningar annat än momentant?

Var finns det som kittlar, spänningen, utmaningen, viljan till ett nytt språng för människan och mänskligheten in i en ljusare framtid?

I brist på att någon kan, orkar eller vågar formulera en sådan positiv samhällsvision, är det enklare att gå den motsatta vägen. Att hitta den gemensamma fienden så att vi kan hålla ihop vår familj, vårt parti, vårt land. För när vi besegrat fienden, då kommer vi att komma till vårt lyckorike. Bara invandrarna är borta eller assimilerade, då blir Sverige helt igen...

Det krävs inget annat än ett under för att förändra opinionen, såväl i Sverige som Europa. Det krävs politiker som ger fler ett hopp om en bättre framtid. Men inte på någon annans bekostnad.

Jimmie från en annan sida

Jag såg, måste jag erkänna, bara några minuter av Skavlan och Åkesson. Det var ju fotboll på den andra kanalen, och jag brukar inte slösa bort min tid på att titta på intervjuer med människor som inte intresserar mig, oavsett var de kommer ifrån.

Kanske borde jag kollat mer. För att förstå såväl Åkesson som hans parti och deras politik. Men jag, liksom de flesta andra politiskt intresserade, vet väl vilka ståndpunkter partiet har. Vi vet hur Åkesson hanterat partiet, och bilden av partiet. Det intressanta hade väl varit om intervjun i sin helhet hade fokuserat på utbrändheten som fenomen, och kanske låtit Åkesson flankeras av någon annan utbränd med liknande, eller helt olika erfarenheter. Men kanske fanns inte det med som en möjlighet.

Efter intervjun har jag däremot läst spaltmeter med kommentarer. De flesta som jag läst har naturligtvis varit av politiska kommentatorer som inte har så mycket till övers för vare sig SD eller Åkesson. Och jag har sluppit läsa SD-svansens "inlägg".

Men den enligt mitt tycke intressantaste kommentaren hittills står DNs Johan Croneman för. I sin kulturkrönika skriver han rätt mycket intressant. Men jag ska fokusera på en sak: Varför är det bara SDs sympatisörer som folkstormar? Så här skriver Croneman:

Vilket annat svenskt parti som helst skulle skatta sig lyckligt med de närmast feberivriga partisympatisörer som SD har. De har förenats i sitt politiska utanförskap, och de håller ihop stenhårt. En gång i tiden kunde till exempel socialdemokraterna mobilisera sina rötter och sitt partifolk på liknande sätt, av det ser man snart ingenting alls längre.

Är det verkligen så?

När man följer de fortsatta kommentarerna kring intervjun och dess konsekvenser, finns otaliga rapporter om det skrämmande hatiska agerandet som SDs svans sysslar med. Jag gissar att rätt många, eller kanske nästan alla, kommentarer kommer från den sektorn. Och det ger kommentatorer, som exempelvis Andrev Walden i Café, möjlighet att dra alla dessa över en kam.

SD-svansen drar sig inte för att använda nästan alla invektiv de kan för att hata etablissemanget och verkligen visa det. Och då är det så lätt att fortsätta dra linjen vidare utåt så att vi som inte är SD-are också både menar och tror att alla SDare är likadana. Men det är en fara att göra så. För antingen menar vi att de 800.000 som faktiskt röstade på SD i valet är av en annan sort, elaka hatare. Eller så menar vi att de är vilseförda och inte förstår sitt eget bästa.

Jag tror tyvärr inte att det stämmer. Jag tror att väldigt många av de som röstade på SD är som folk är mest. Men att de upplever att inte vi i de andra partierna vare sig svarar på deras frågor (vilket får många att landa i den förenklade bilden att invandringen är det stora felet), har en vision för framtidens Sverige (hur fel den än kan synas vara) eller egentligen är i opposition mot något i den rådande utvecklingen överhuvudtaget.

Det borde få fler partier och politiker att fundera kring sitt eget uppdrag och sin egen politik. Varför blir inte socialister lika upprörda när journalister, eller politiska motståndare attackerar de rödgröna? Varför verkar det mest som om konservativa och liberaler av olika schatteringar mest suckar och går vidare när detsamma händer dem? Varför eldas inte massorna av Folkpartiets, Centerpartiets eller Miljöpartiets politik?

De nya Moderaterna har kanske gett oss det tydliga svaret, det som de gamla Socialdemokraterna hela tiden smög med. Deras politik byggde på att de var bäst på att administrera det rådande systemet. Politikens roll var att vara systemskruvare, ungefär som vilken tjänsteman som helst, bara att man väljs var fjärde år...

Det blir ingen massa eldad av.

Jag har skrivit det förr, och kan skriva det igen: Det finns tyvärr bara ett parti som skapar en alternativ bild och en alternativ berättelse kring det svenska samhällsbygget, och det är SD. Vi kan tycka att bilden är hur falsk som helst, att politiken inte hänger ihop, eller att varenda SD-medlem och SD-väljare antingen är rasist, fascist eller någon kombination av de båda. Och vi kan fortsätta att attackera och attackera och attackera.

Men det kommer inte att hjälpa. Inte om vi fortfarande står utan en egen vision om ett bättre samhälle, en vision som vi kan förmedla till fler svenskar. Inte om vi fortfarande står utan en egen berättelse om det samhälle vi vill bygga, tillsammans med fler svenskar. Inte om vi bara verkar som om vi likt grå statstjänstemän skruvar på det samhällsbygge vi alla varit med om att skapa, som inte behöver förändras annat än i detaljer.

Politiken och politikerna måste i vart fall hjälpligt svara på den fråga som ställs vinterfredag efter vinterfredag i SVT: Vart är vi på väg?

Om vi inte klarar av det medan något annat parti ändå gör det, kommer den utveckling vi ser idag bara att fortsätta.

På spaning efter det vi som flytt

Vi människor är olika på många sätt. Själv tänker jag ofta i bilder. Det gäller såväl vardagsjobbet som politiken. Olika partier kännetecknas av olika bilder. Ideologierna, partiernas visioner, kläs i mitt inre till en bild av vad partiet vill.

Eller – så skulle det kunna vara. För bilderna har efterhand allt mer bleknat. Jag ser inte längre någon bild av det samhälle dagens socialdemokrati vill bygga. Folkhemmets trygga statsstyrda samhälle är borta. Det gröna folkhemmet blev aldrig mer än ett fladder i tidningarnas blad. Men inte heller de andra partierna frammanar någon bild i mitt inre. Vad är Kristdemokraternas konservativa vision? Finns det fortfarande någon som drömmer socialistiska drömmar i Vänsterpartiet? Och handlar den liberala visionen om något mer än den normkritiska rätten att välja - kön?

På partistyrelsemöte efter partistyrelsemöte har jag försökt sätta ord på mina frågor. Var är vår vision? Vilket samhälle vill vil bygga? Var är den berättelse som kan få människor att av egna medvetna val följa det liberala partiet in i framtiden? Oftare har jag fått oförstående ord och blickar än förståelse.

Folkpartiet har, liksom de andra sex partierna, tappat berättelsen om framtiden. Istället för att elda massorna till kamp för en bättre värld, söker vi ligga rätt i opinionen, administrerar det rådande systemet, skruvar lite i skatteskalorna, tillsätter en utredning om ägandet av välfärdsbolag och går vidare i hjulspåren, en del i det vänstra, andra i det högra, men alla åt samma håll.

Bara ett parti framkallar en bild av ett annat samhälle.

När jag lyssnar på Sverigedemokraterna ser jag den lilla röda stugan. Granskogen susar bakom, björkarna lyser vita i backen ner mot sjön. Eller så är det radhuslängan i den trygga staden. Men samma granar och björkar på lagom avstånd. På trappan står mor och vinkar av de båda blonda barnen på väg till skolan. Far har redan åkt till jobbet. Det doftar 50-tal.

Bilden är förstås rent subjektiv. Men för mig rymmer den en beskrivning av det parti ingen vill beröra, en bild som är större än alla de nedsättande ord som partiets företrädare ständigt, och möjligtvis rättvist, får höra. Fascister, homofober, främlingsfientliga, islamofober, – invektiven radas gärna upp i debatter.

Men hjälper de? Försvagar det partiet? Får det partiets väljare att lämna för att söka sig till de andra? Eller är det bara ord från de som inte se eller förstår underliggande strömmar, rörelser som får allt fler att välja annorlunda.

Forskning och valutvärderingar ger en gemensam bild av den sverigedemokratiske sympatisören. För henne är invandringen ett problem. Migration och integration är de centrala frågorna. Minskad invandring och ökad assimilering är lösningen. Så har det varit. Och så är det nu.

Ändå har något hänt. Antingen vaknade en knapp miljon människor på valdagen, kände sig rasistiska för första gången och gick iväg och röstade på SD. Eller så har denna främlingsrädsla delvis andra rötter, där beslutet att lägga sin röst på det parti ingen vill beröra grundläggs inom helt andra områden.

Det finns en sak, förutom administrerandet av det rådande systemet, som kännetecknar alla de traditionella sju partierna. Tron på modernismen. Tron på att det alltid är det nya som är det rätta. Tron att radikalitet alltid är att slänga det gamla och bejaka det nya. Det gäller normsystem, där den enda norm som kan bejakas är normkritiken. Det gäller etiska och moraliska överväganden. Det gäller religionens plats i samhället. Det gamla ska förkastas. Det nya är det rätta.

När jag möter människor ur olika samhällsklasser, och i olika åldrar, hör jag allt oftare viskas om en reaktion mot detta. Viskas, därför att man inte vet om det är en acceptabel hållning. Viskas, därför att man är rädd att uppfattas som ärkekonservativ. Rädd, därför att upplevelsen är att om man hamnar utanför åsiktskorridoren riskerar man att behäftas med epitet man själv inte kan acceptera:

Den som funderar över privatmoraliska frågor blir homofob.

Den som ser värderingsskillnaderna mellan kristen och muslimsk etik blir islamofob.

Den som menar att normer är nödvändiga blir en reaktionär bakåtsträvare.

I den politiska kontext som råder, saknas idag en politisk hemvist för dem som står i dessa funderingar. De traditionella partierna blir allt smalare i sin rekryteringsbas. Journalistiken och politiken tar sina värderingar från samma grupp medborgare. De välbärgade radikalerna på Söder i Stockholm leder dagens värderingsförändringar.

Vägen mot det queerfeministiska samhället ligger öppen, som ett raster över alla andra ideologier. På vår väg att avkönas, när vi alla blivit ett neutralt ”hen”, kastas gamla etiska och moraliska normer överbord. Det är den vuxnes ego som styr. Den vuxne som själv äger makt över inte bara sin identitet utan också sina normativa system. Den vuxnes rättigheter blir oeftergivliga krav. För vi är ju ändå alla goda människor. Ondskan är alltid någon annans. De eventuella behoven av gemensamma normer ligger inte på mig att hantera.

Men alla omfattas inte av denna näst intill religiösa tro på en egocentrerad queerism. Fortfarande vandrar kvinnor och män runt i en tro att gemensamma normer behövs för att samhället ska bestå. De stärks, inte försvagas, i sin mänsklighet av den etik och de moraliska kompasser som de inte alltid kan följa, men som finns som vägledare. Kanske de tror att en kvinna är en kvinna och en man är en man av ett skäl, biologiskt eller religiöst. Kanske de menar att barn inte är den vuxnes rätt, utan att föräldrar är barnets. Möjligen anser de att privatmoraliska uppfattningar, som synen på såväl äktenskap som familj, också påverkar andra områden i samhället. Den dröm om den ofta så ouppnåeliga troheten i familjen som också skapar ökad samhällelig tilltro och stärker samhällets välståndsbildande krafter.

Sannolikt kan många inte sätta andra ord på sina funderingar än att man oroas. Lika sannolikt är att de ständigt upplever sina egna känslor som marginaliserade, förlöjligade av de styrande klasserna. Tron att samhället byggs av gemenskaper, på en grund av normer, är förlegad. Kvar blir ett krav på att du själv hela tiden ska välja din identitet, din sexualitet, dina normer, ditt ego. Endast då blir du fri.

Den friheten är inte deras. Den frihet från kvävande normer som de starka ser som självklar, blir till ett gungfly där de tappar fotfästet och långsamt sjunker mot ovissheten.

Det självklara är att man då söker en fast hand att hålla i, en trygghet att sträva mot, en bild av en begriplig värld att vila i. Lika självklart är att det är enklast att söka orsakerna till den obegripliga världen i det som är synligt. Att peka ut människor som annorlunda bara för att de har en annan hudfärg, en annan religion, ett annat språk, en annan identitet.

Som en paradox är det kanske normkritiken som lagt grunden för denna utveckling. Dels för att den rycker undan fundamentet för den trygghet som människor söker. Dels för att den försvagar också de normer som tidigare gjort att människor, trots otrygghet, inte sökt felen hos den andre, utan mer i de förändringar som samhället genomgått.

Vi må tycka vad vi vill om den bild som SD målar, och det samhälle de vill bygga. Likt en Marcel Proust kan vi peka på deras tomhet. Men om vi inte tar vårt ansvar för att hålla ihop ett samhälle där också deras behov är sedda, är risken uppenbar att den politiska eliten själva fortsätter sin vandring till det modernistiska paradiset.

Kvar i jorden står vi andra och funderar vad verkligheten egentligen är.

Objektiv subjektiv journalistik?

På ledarsidan i Dagens Nyheter kan man läsa ännu en artikel som fördjupar frågetecknen kring den snedvridna politiska uppfattningen hos svenska journalister. Det är ju ingen ny kunskap. Men den undersökning som SOM-institutet i Göteborg gjort är mer vetenskaplig än till exempel den som Nerikes Allehanda presenterade i valrörelsen 2010 kring sina egna journalister. Men även den visade på en enorm röd övervikt i journalistkåren. I Örebro var det sossarna och vänsterpartiet som regerade. Miljöpartiet hade i den undersökningen inte samma genomslag.

Spelar då detta någon roll? Svaret blir: Självklart. Erik Helmersson redovisar en del. Och visst har man egna bilder. Som att det inte går att få sista ordet på Radio Örebro när vissa journalister sitter som ansvariga. Då är det alltid sossen som tar hem spelet. Som att Tvärsnytt är totalt ointresserat av utspel från partier till höger om (s). Eller att Nerikes Allehanda förra perioden jagade mig som KSO i varje stort och litet ärende och krävde en politisk kommentar, medan Lena Baastad idag kan gömma sig bakom sina tjänstemän (kolla bara de senaste dagarnas trädskövling och uteserveringselände). Eller att det förr alltid var en kommentar från oppositionen till varje majoritetsutspel eller granskande artikelserie (ibland fick till och med oppositionen fösta ordet och sedan fick majoriteten kommentera den bild som journalister och opposition satt…) medan det idag mer är ett undantag.

Men detta är ändå saker man kan leva med. Det gäller bara att bli bättre själv, att skapa mer intresse kring den egna politiken, att ligga på ännu mer, att skriva ännu bättre…

Det stora problemet är ett annat. Det handlar om större skeenden där samhällets utveckling formas. Hur beskrivs lokalsamhället och dess utmaningar? Hur beskrivs politiken och politikens utmaningar? Hur beskrivs världen och dess utmaningar?

Låt mig ta några exempel:

Barnfattigdomen. Är den ett reellt problem eller ett mätningsproblem? När frågan först kom upp handlade det om relativ fattigdom. Då var det bättre om alla var ungefär lika fattiga, än om några var rika och andra inte fullt så rika. När man gick över till absoluta tal borde den långsiktiga utvecklingen varit det intressanta. Men vem har fått veta att barnfattigdomen var som störst under regeringen Göran Persson, och att Alliansregeringen lyckats minska den, trots den djupaste internationella lågkonjunkturen sen 1930-talet? Vem beskriver världen, och hur?

Ungdomsarbetslösheten. Är den 25% eller inte? Är ungdomar som går på gymnasiet arbetslösa bara för att de söker jobb? Eller är universitetsstuderande som kanske hellre ville ha ett välbetalt och enkelt jobb arbetslösa? Är ungdomsarbetslöshet som innebär att man går utan jobb ett par veckor för att sedan få ytterligare ett påhugg ett politiskt problem? Bara för att man skapar statistiska urval innebär det inte att det finns politiska problem som ska lösas av politiker. Även en 12 %-ungdomsarbetslöshet är tuff. Men det är den faktiska långtidsarbetslösheten hos unga som är den politiska utmaningen. Men vilken journalist beskriver det så?

Carema. När Caremaskandalen briserade var alla tidningar på. Journalister från hela landet beskrev den skrämmande privatiserade äldreomsorgen där kapitalister styrde. Men var bilden rätt, eller ens i närheten av riktig? När Dagens Samhälle nu skriver kring ”skandalen” så förändras bilden. Carema var inte alls de onda riskkapitalisterna. Den offentliga verksamheten som föregick Carema hade sannolikt betydligt värre problem. Men bilden var satt, och sitter fortfarande. Frågan är om en journalistkår med rötterna i en frihetligt liberal åskådning hade gjort samma nyhetsbedömning?

Dessa tre exempel på politiska frågor från tre skilda områden, berörande tre olika åldrar, visar på journalistik som i sig är riktig, men som antingen utgår från en samhällssyn eller filtrerar frågeställningarna utifrån en medveten eller omedveten politisk åskådning.

Låt mig ta ett sista exempel, som på något sätt visar på en metaprocess, kring politikens roll och innehåll. I Sverige handlar politik nästan alltid om att politiker ska göra mer. Den handlar om att det offentligas uppdrag ska utvidgas. Det handlar om att den offentliga sektorn har för små resurser och att vi behöver mer pengar för politiska åtgärder. Är detta en självklarhet? Knappast.

Utan någon annan jämförelse kan man ändå titta på den pågående presidentkampanjen i USA. Där handlar det inte alltid om att staten ska göra mer. Rätt ofta handlar det om att staten ska göra mindre. Och med den tydligare politiska hemvisten hos flera mediabolag, skapar journalister bilder av olika verkligheter.

Det finns ingen objektiv journalistik och inga objektiva journalister helt enkelt för att det inte finns människor som klarar av att vara fullständigt objektiva. Inte ens en domare i en domstol kan frigöra sig från sin historik, sin politiska uppfattning, sin ideologiska hemvist, i det dömande arbetet.

Men det finns bättre och sämre journalister. De bättre är sannolikt mer medvetna om sin politiska hemvist och att den påverkar deras journalistiska arbete. Därmed kan de också göra bättre avvägningar vilka frågor de lyfter, och hur de bearbetar dem. Sämre journalister tror att de är objektiva och bara på grund av denna övertro på sin objektivitet blir den politiska åskådningen grunden för ett subjektivt arbete.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, GP, Dagens samhälle

Demokratiska underskott och opinionsundersökningar

Läser om socialdemokraternas upphämtning i opinionen, och förundras.

Hur kommer det sig att partiets siffror plötsligt rakar i höjden? Har partiet nu lyckats med att föra ut den politik på sätt som man tidigare inte klarat? Eller är det något annat som skett?

Jag gissar att det är fler än jag som inte vet vilken politik Stefan Löfven tänker föra i det parti som han nu leder. Partiet har ingen skattepolitik. Partiet saknar skolpolitik. Partiet håller tyst om vapenexport, miljöpolitik, kärnkraft, jämställdhet, äldreomsorg, privatiseringar - ja i princip alla politikområden är socialdemokratiska svarta hål. Och ändå så ökar de i opinionen.

Hur kan det komma sig? Sannolikt är det en reaktion på förändringen från Juholt till Löfven. En ren personfråga alltså. Men är det ett rimligt sätt att se på demokrati? Är denna personifiering av politik, där personen uppenbarligen blir viktigare än politiken, en framtidsväg?

I flera bloggar under Juholtmånaderna skrev jag om behovet av att nyansera kritiken av Juholt. Det handlade inte bara om hans ledarstil. Det handlade lika mycket om den brist på konsekvent politik han och hans parti hade. Han var en kompromisskandidat för att hålla ihop partiets alla falanger. Men när det kom till att redovisa konkret politik så blev det svårare. Hur skulle han klara av att hålla ihop höger- och vänstersossar, betong- och miljösossar, gammel- och nysossar och så vidare? Hans lösning blev att säga en sak och lägga andra förslag. Det var ganska lätt att genomskåda.

Nu sitter Stefan Löfven i samma situation. Hittills har han knappast uttalat sig om något. Och när hans tyngsta medarbetare, ekonomitalespersonen Magdalena Andersson, gästar Agenda blir det inte några tydliga besked i någon enda fråga. Många ord men låg konkretionsnivå.

Så vad händer när media börjar kräva svar på ibland svåra frågor. Som vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till Saudiarabien, vad han tycker om vinstintressen i vården, vad han tycker om höjda skatter, vad han tycker om lägre ingångslöner för ungdomar, hur han ska finansiera den ovillkorliga rätten till heltid, om socialdemokraterna nu är för eller emot kärnkraften, hur hans alternativ till sjukförsäkringssystem ser ut, hur han ska lösa barnfattigdomen och så vidare. Kommer det att bli lika lätt att både hålla ihop partiet och locka opinionerna? Eller kommer Löfvens socialdemokrati att gå samma väg som Juholts?

Dagens opinionsmätningar ställer rätt många frågor på sin spets. En är naturligtvis trovärdigheten. En annan är om det är opinionsundersökningarna som mäter opinionen, eller om det är opinionen som styrs av opinionsundersökningarna.

Men den viktigaste är sannolikt hur grunt ett demokratiskt system egentligen kan vara. Är det rimligt att ett byte av en person som ledare för ett parti ska kunna påverka opinionerna i den storleksordning vi nu ser? Är det verkligen en del av den starka demokrati vi vill ha? Eller ser vi genombrottet av en annan sorts demokrati idag, en demokrati som bygger på yta istället för djup?

Och vart leder i så fall denna väg?

För mig som liberal handlar det politiska engagemanget istället om att satsa på djup, på kunskap, på ideologi och på att försöka förstå, förklara och också bli informerad om ofta komplexa händelser. Förhoppningsvis kommer även framtidens politik att innehålla möjligheter till att diskutera sakpolitik utifrån ideologiska överväganden. Men ibland kan man undra...

Och nån gång måste Stefan Löfven alltså presentera politik. Frågan är vad som händer med opinionssiffrorna då...

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT1, SVT2, EX1, AB1, AB2, AB3

Behovet av en liberal berättelse

Hade idag ett samtal med en DN-journalist som kollade upp lite bakgrund inför Folkpartiets riksmöte i Västerås kommande helg. Åter blir frågan om Folkpartiets och liberalismens roll i svens politik aktuell. Vilken roll ska Folkpartiet spela? Vad finns det för plats för svensk liberalism?

Den frågan har sysselsatt mig under rätt många år. Jag måste erkänna att jag inte är någon sakpolitiker. Det finns politiker som blir aktiva eftersom de vill ”fixa till det”. Bygga skolor. Rodda socialtjänsten. Hantera idrottsföreningarna. Fixa företagsetableringar.

Jag är inte sådan. För mig handlar det mer om att förstå och arbeta med skeenden. Med det där ogripbara metaperspektivet som sällan går att hantera men som ändå styr våra liv. De ideologiska grunderna för de politiska partierna är, eller kanske mer var, ett av dessa metaperspektiv.

Jag tror att Folkpartiet har blivit alldeles för mycket sakpolitiskt och alldeles för lite berättande. (Här är vi inte ensamma. Vilket parti kan visa på en trovärdig berättelse för sitt engagemang? Moderaterna tangerar det med sin arbetslinje. SD med sin låtsade dröm om den svenska kärnfamiljen vid den röda stugan invid den mörka granskogen… Men sedan???)

En del av det arbete vi har att göra i partiet fram till vårt kommande partiprogramsbeslut är att hitta vägar att visa på den liberala berättelsen. Hur finner vi vårt ”Change!” som bar Obama hela vägen till Vita huset? Hur hittar vi en politik som kan tala till människors hjärtan, utan att tappa fokus på de sakpolitiska beslut som måste till i den kommunalgrå vardagen? Svaret är inte enkelt. Men vi måste börja trampa upp stigar.

Som för skolan. Folkpartiet är det självklara skolpartiet. Jan Björklund är den bästa utbildningsminister Sverige haft på mycket länge. De beslut som tagits av Alliansregeringen inom skolområdet är väl grundade och väl utformade. Men det saknas ändå något. Svaret på den enkla frågan ”Varför?”.

Varför är utbildningspolitiken så viktig för Folkpartiet? Varför är det viktigt med fler välutbildade svenskar? Varför tjatar vi så om kunskap och bildning? Varför? Varför? Varför?

När jag 2007 blev kommunstyrelseordförande i Örebro gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och ledningen där. Vi talade om behovet av mer samarbete mellan universitetet och kommunen. Mitt inspel var att jag skulle göra allt som stod i min makt för att Örebro skulle bli en universitetsstad, inte en stad med ett universitet. Under de kommande åren försökte jag (rätt bristfälligt) att försöka beskriva min vision av det framtida Örebro. Varför det var så viktigt med att Örebro fick de bästa grundskolorna med de bästa lärarna. Varför gymnasiet aldrig kunde acceptera att eleverna inte klarade av att gå vidare till studier eller jobb. Varför universitetet var värt varenda krona vi satsade i forskarskolor och stöd till läkarutbildning.

För mig handlade det om stadens identitet. Örebro är och har än mer varit en stad karaktäriserad av en socialdemokratisk tankehegemoni. Det har varit offentlig sektor som gällt. Det har varit de enkla jobben, handel, lager, transport, som varit prioriterade. Det har varit en medveten ideologisk inriktning från socialdemokraterna som lett till att Örebro har en låg skattekraft, en stor offentlig sektor, ett lågt förändringstryck, ett högt utanförskap. På område efter område har det förkvävande och förljugna socialdemokratiska folkhemmet satt sin prägel på staden. Högt skattetryck. Ett enormt kommunalt bostadsbolag. Kommunen inblandad i allt. Ett svagt näringsliv, alldeles för ofta beroende av rätt politiska kontakter. En tro att trygghet bara finns om man inte förändrar eller förändras. Och så vidare…

Min vision var att visa på något annat. En växande stad. En stad med ett näringsliv karaktäriserat av framtid, hög kompetens, höga löner, förändringstryck. Ett universitet som växer som forskningscentrum, där professorer, forskare och studenter tillsammans skapar grogrund för framtid för näringsliv och utveckling. En civil sektor där egenmakten är central, där kommunen blir stöttande istället för att ta över. En kommun som blir mindre, men bättre, som begränsar sina åtaganden men gör det livsviktiga bäst: Skolor för kunskap. Äldreomsorg med individen i centrum. Slimmad administration.

Varför skulle det vara så? Varför är det bättre? Svaret blir både subjektivt och ideologiskt.

Subjektivt: För att jag älskar Örebro, denna stad som både är så trälig och seg, och så vacker och underbar. För att den är värd något mer än att bli kvar i nån konservativ socialistisk dröm om att 1970-talet var bäst. För att jag tror att en universitetsstad är bättre, roligare, vackrare, mer spännande och mer levande än en stad där långtradare och lager är fokus. För att unga människor och människor med spännande kreativa yrken sätter sin prägel på staden.

Ideologiskt: För att liberalismens mål är människor som kan välja sitt liv själv. Och det förutsätter att man kan skilja mellan kunskaper, mellan värderingar, mellan livsstilar. För att denna egenmakt är grunden för det demokratiska samhället, och för att skolan och utbildningen därför är en grund för den demokrati vi tar så självklar. För att vi tror att en bildad människa är en människa som bättre kan hantera både sitt eget liv och den omkringliggande världen. För att vi tror på växande människor som kan och ska få skapa sina egna liv utifrån sina förutsättningar. För att vi tror att människor ska ha rätt att växa, förkovra sig, bli framgångsrika företagare på fantastiska idéer, för att vi tror att det är bättre att alla blir rikare även om en del blir mycket rikare, än att alla är lika fattiga. För att vi tror att trygghet aldrig finns i det som inte kan eller får ändras, utan att trygghet finns i förändringen, och vetskapen om att vi kan hantera denna förändring, som individer och i gemenskaper.

Går det att beskriva en sådan ideologisk berättelse för Folkpartiet, både nationellt och lokalt, på ett sätt som får människor att vilja bli liberaler, vilja engagera sig för liberalismen, vilja rösta på oss som arbetar för denna trygghet i förändringens tidevarv? Jag tror det. Och jag inte bara tror det – jag menar att det är nödvändigt.

Den liberala berättelsen måste vara grunden för alla de sakpolitiska ställningstagande vi gör: för eleven i skolan, för den gamla kvinnan på äldreboendet, inom skattepolitiken, vid vapenexportbeslut. Den berättelsen har vi försummat under rätt lång tid. Det är den berättelsen vi nu måste börja skriva, och ständigt förnya.

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, Ex1, Ex2, AB1, NA,

Finns det inte politiska partier längre?

I valrörelsen 2010 och omvalrörelsen 2011 var socialdemokraterna i Örebro ute och knackade dörr. Jag kan inte annat än beundra dem för den hängivenhet de visade. Tiotusentals örebroare fick besök av socialdemokrater som ville prata politik.

Temat för deras dörrknackningskampanj var att de skulle lyssna på örebroarna och höra deras förslag. I och för sig var lyssnandet selektivt, det fanns en mall kring vad man fick tycka till om, men i alla fall. Det var en bra kampanj och en mycket väl genomförd kampanj.

Nu ska miljöpartiet göra detsamma på riksplanet. Över 200.000 svenskar ska få tycka till om vad miljöpartiet ska tycka till om. Eller???

När nu valen i Örebro är över och vardagens kranka blekhet tar över, blir min fundering vad alla de örebroare som fick tycka om sossarnas politik nu kommer att tänka. I morgon kommer sannolikt de tre styrande partiernas budget att bli färdig och offentlig. Det kommer inte att vara en positiv läsning. De senaste dagarna har de tre partierna försökt hitta positiva nyheter från budgeten, men den som läser noga och kan spelet inser att det inte funnits en enda satsning som kostat pengar i drift. Det har bara handlat om investeringar. Och investeringar som påbörjas 2012 kommer inte att börja kosta i drift förrän 2013...

I sin kampanj inför valen 2010 och 2011 var det socialdemokratiska löften som gällde. Mer jobb. Inga nedlagda skolor. Mer personal. Rätt till heltid. Mer, mer, mer. Lova, lova, lova. I de samtal man förde var det samma typ av diskussioner som skulle föras. Vad vill ni ha mer av? - ungefär.

Men ser man till tjänstemännens förslag till budget är det det motsatta som nu gäller. För att få ihop ekonomin borde sossarna lägga ut 1 % i generellt sparbeting över alla verksamheter. Plus att man måste dra tillbaka satsningar som kan dras tillbaka. För skolan skulle det innebära minskade ramar med över 40 miljoner kronor. Det blir (eller borde bli) istället mindre personal, nedlagda skolor, ingen heltid, inga jämställda löner, mindre och mindre. På samma sätt inom äldreomsorgen, inom miljöarbetet, inom näringslivsarbetet...

Hur går det då med ett parti som inte velat leda, utan velat ledas av medborgarna? Om man inte har en egen politik som man vill söka stöd för, utan främst är en megafon för de som tycker mest, hur blir då trovärdigheten när det man sagt sig vilja, inte kan infrias? Och hur går det med demokratin, när samtalen visar sig både innehållslösa och meningslösa?

Miljöpartiet går nu samma risk till mötes på riksplanet. Istället för att söka stöd för idéer grundade i den egna ideologin, ska man på något sätt hantera en massa åsikter och bli någon form av mainstreamad mjukisgrön rörelse där alla ska känna sig hemma. Men någon gång kommer räkenskapens dag. Och vad händer då? Eller tänk om medborgarna svarar fel, att de vill flyga mer till Thailand, att de vill ha massor av billig energi, att de vill fortsätta att festa loss i köplador och handelsstäder? Vad händer då? Ska man strunta i att lyssna? Och vad innebär det då för trovärdighet och demokrati?

Förr var partierna bärare av idéer med bas i olika ideologier. Folkpartiets liberalism. Högerpartiets konservatism. Socialdemokratins socialism. Kommunisternas kommunism. Man tolkade sina väljargruppers intressen genom den medlemskår man hade. Sedan sökte man stöd för sin politik hos medborgarna, gärna via samtal, oftare genom tal och möten. Men partierna ledde, eller försökte, leda in i den framtid man ville se.

Nu blir istället partierna följare. De nya moderaterna ska företräda allmänintresset, precis som socialdemokraterna alltid försökt göra. Visst finns det vissa ideologiska förtecken, men de bärs för det mesta fram bara i hyllningstalen. Och nu ska även miljöpartiet bli ett parti som leds istället för ett parti som leder...

Det är i dessa lägen det känns skönt att höra till ett liberalt parti som fortfarande vågar stå för sin ideologiska grund. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för euron och EU, men Folkpartiet gör det med vilja och glädje eftersom vi liberaler tror på mer internationella kontakter. Det är inte direkt opportunt att i dagsläget slåss för kärnkraften, men vi liberaler tror att vi som lever idag måste ta ansvar för morgondagens människor och måste ta svåra beslut kring klimat även när andra tvekar. Bara för att nämna ett par frågor.

Samtal med väljare är aldrig fel. Jag har själv suttit tio år på ett café för att lyssna och samtala med örebroarna. Men samtalen måste grundas i en förståelse för politikens villkor och ideologiernas plats i samhälle och partier. Annars riskerar vi antingen en demokrati där bara de starkastes, de högljuddastes och de tuffastes åsikter hörs. Eller partier som låtsas lyssna, för att sedan göra som man själva vill i alla fall.

I Örebro är nu socialdemokraterna på god väg mot den andra linjen. Det är inte bra vare sig för dem eller för demokratin.

Media: DN1 och DN2, Aftonbladet, NA

Jag låg lite före SVD i mitt bloggande. Idag finns ungefär samma teser här...