Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.

Problem med islam? Eller med SD?

I går på kommunfullmäktige diskuterades problemen med islam. Skiljelinjerna var tydliga. Sverigedemokraterna pekade på alla risker med islam. Alla andra berättade hur fel SD hade. Precis som SD ville.

Vi i Folkpartiet deltog inte i debatten. Vi gjorde det av respekt för frågan och respekt för de människor den berörde. För det var uppenbart från början att diskussionen inte handlade om att söka svar på ibland svåra frågor, utan enbart handlade om ett politiskt spel. De fina partierna mot det onda. De fina politikerna mot de onda. Vi med öppna sinnen som har rätt, mot de som har fel.

Problemet med den debatten är att det knappast är de fina partierna med rätt åsikter som vinner den. SD fick den debatt de ville. De fick gång på gång föra fram sin politik, medvetna om att den attraherar vissa människor. De fick än en gång vara det enda tydliga alternativet i politiken mot alla andra i det politiska etablissemanget.

Det fanns bara en vinnare efter gårdagens debatt. Och det var inte de sju (fina) partierna eller våra åsikter.

Men hur ska man då hantera detta? Ska man undvika diskussion? Knappast. Jag var den förste som tog debatten mot SD i Örebro. Då stod socialdemokraterna på kö för att kritisera. De ville inte debattera. De ville marginalisera och tysta ner. Nu ser vi vart den politiken lett.

Vi ska debattera med SD, i fullmäktige såväl som på andra offentliga arenor. Men det leder inte framåt när debatten handlar om att vi har rätt och de har fel, att vi är goda och de är onda. Debatten måste handla om sakpolitik inom alla områden. Om skola, äldreomsorg, ekonomi och miljö. Om tillväxt, företagande och funktionshinder. Och om integration och invandring.

Hos alldeles för många politiker och politiska partier finns en syn på SD som ett ont parti med en ond politik. Följden blir ju att deras förtroendevalda antingen är dumma eller onda, och att deras väljare och sympatisörer antingen är vilseförda eller onda. Då snedvrids både debatten och förutsättningarna för ett respektfullt demokratiskt samtal. Varför ska man ens diskutera med en ond människa? Hur dumma kan väljarna vara när de röstar på SD? Vår uppgift blir att upplysa de obildade stackarna…

Så hanterar vi inga andra politiska partier. Vi kräver att Miljöpartiet ska ha en skolpolitik och en näringslivspolitik. Vi kräver att Vänsterpartiet ska ha en politik för tillväxt och en för äldreomsorg. Vi kräver att centerpartiet ska ha både en politik för staden och en för landsbygden. Vi kräver att Kristdemokraterna ska ha en försvarspolitik och en politik för utrikeshandel. Vi kräver och vi debatterar deras sakpolitiska förslag.

Och när partierna får diskutera sina hjärtefrågor så granskar vi också grunderna för förslagen och följderna av dem, jämför dem med våra egna och kritiserar helheter eller detaljer utifrån denna granskning.

Miljöpartister är inte onda, fast en del av deras förslag kan innebära ett ekonomiskt moras med ökad världsfattigdom som följd.

Vänsterpartister är inte onda, fast de ibland är kvar i de kommunistiska idealen och inte ser till individens rätt, utan bara till kollektivet.

Centerpartister är inte onda, även om de kräver månggifte, platt skatt, och fri invandring – oavsett konsekvenserna.

Kristdemokrater är inte onda, även om de har en annan syn på kvinnans rätt eller på homosexuellas krav.

Sverigedemokrater är faktiskt inte onda, även om de menar att Sverige ska stänga sina gränser och vill behandla människor olika bara på grund av deras härkomst.

Deras förslag kan få följder som är oacceptabla för oss andra. Deras bild av såväl Örebro, Sverige och världen är sådan att vi inte önskar att den någonsin blir verklighet. Men låt oss då granska förslagen, grunderna för förslagen och jämföra dem med våra egna, och därefter kritisera dessa förslag och föra fram något bättre. Precis som med all annan politik.

Jag tycker två människor har uttryckt detta mycket väl. Två människor från helt olika sammanhang, med helt olika bakgrund.

Dels Voltaires världskända åsikt:

Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att uttala dem"

Dels den lokale folkpartiledaren i Landskrona, Torkild Strandberg:

Jag är inte vald för att förhålla mig till Sverigedemokraterna. Jag är vald för att jag ska föra Folkpartiets politik.

Den debatten som fördes i kommunfullmäktige i Örebro igår hade inte de grunderna. Det var synd. I nästa blogg, senare idag, ska jag fundera kring hur vi kunde ha debatterat.

Media: NA