Lite mer om politisk ålderism

I går skrev jag på SvD Debatt om den ålderism som behärskar svensk politik. Jag har sällan om ens någon gång fått så många återkopplingar på något jag skrivit. Och helt säkert är att jag aldrig fått enbart positiva reaktioner (med undantag av den som funderade över vad ordet "juvenilisering" betydde...) på något jag skrivit. Men så här.

Fenomenet med ålderism inom svensk politik är en inte helt ny företeelse. Men det är först under de senaste åren den fått ordentligt fäste. I förstone kan man tro att det handlar om Lööf, Fridolin, Busch som partiledare eller Wikström, Hadzialic som ministrar. Men det är mer långtgående än så.

Partiernas jakt på de unga har ägt rum under en lång tid. Jag har varit aktiv i svensk politik sedan 1988 (redan då rätt vuxen) och sett hur partierna sökt efter de unga som "ska ta över". Det har varit ungdomslistor och engagemang i och för ungdomsförbund. Det har varit aktiviteter och uppmärksamhet. Men det som skett de senaste åren är något annat.

Svensk politik och därmed svensk demokrati har allvarliga problem. Det handlar om såväl form som innehåll. Och det handlar inte minst om rekrytering. Politikens problem är inte enbart politikernas fel. Det är en mix av många utvecklingsspår samhället går igenom. Det handlar om politikens styrsystem, om den offentliga sektorns utveckling, om globalisering och näringslivsuteckling, om media och värderingar.

Men det finns ett sammanhållande faktum: Svensk politik och svenska politiker leder numer sällan vare sig debatt eller organisation. Man har gått från verksamhetsledare för välfärdsarbetare till kommunikationsavdelning för av tjänstemännen fattade beslut. Man har gått från att vara långsiktiga visionära ledare till kortsiktiga följare av opinionsvindar. Bristen på långsiktighet, helhetssyn och visioner får olika namn:

Det kan beskrivas som att partierna saknar en sammanhållande berättelse, att visionsarbetet legat nere, att politiken i sig behöver förnyas. Men egentligen är det bara olika nyanser av samma bild, en bild där politiken tappat sig själv. Det finns idag alldeles för få skäl för varför olika verksamheter ska styras politiskt, när de gör det lika bra av icke-valda administratörer och individuell valfrihet. Och frågan vad nästa steg i samhällsutvecklingen ska innebära saknar svar. Efter folkhemmet, välfärden, individualismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen återstår .... Ja vem vet?

I många bloggar har jag beskrivit den utveckling till kommunikationskanal som jag hävdar att den moderna politiken utvecklats till. Med den mediala utvecklingen, där snabbhet ersatt eftertanke och yta ersatt djup, har själva formen för politiken blivit juveniliserad (se där - samma ord igen. Den som vill veta vad det betyder får fråga i en kommentar...). Som ung har du enklare att vara snabb, svartvit, fixerad, detaljistisk. En av fördelarna med att bli äldre är att de flesta av oss blir något långsammare, ser fler nyanser, inser att världen är större och att detaljer bara är delar av en helhet.

Men vare sig eftertänksamhet, nyanser eller helhetssyn är efterfrågade egenskaper hos dagens politiker. Vem orkar läsa en blogg på 8000 tecken? Det är ju skitlångt. Och ändå är det bara knappt 20 år sedan man fick skriva just 8000 tecken på DN debatt, och 6000 på NA debatt (om jag minns rätt). Nu tillåter NA kanske 3500 på sin höjd.

Och politiken följer efter. Med de konsekvenser det får. Den nya politikerkåren blir stöpt i en allt mer likartad form, där de ungdomliga dragen betonas (oavsett ålder). Formen ersätter innehållet. Striden, personkampen, egot lyfts upp. Frågeställningar, osäkerhet, öppenhet, visionsarbetet tonas ned. Även om du fyllt 50, 60 eller 70 gäller det att spela på rätt planhalva.

Man kan fundera om denna utveckling är speciellt framträdande i Sverige. Sveriges och svenskarnas övertro på modernitet, att det nya per definition alltid är bättre än det gamla, kan spela roll. Likaså kan det ha betydelse att Sverige placeras där det gör på World Values Surveys värderingskarta. Sekulariseringsgrad och självförverkligande på nationsnivå har inflytande också på hur du agerar som individ.

Det finns ett antal problem med att äldre människor inte är representerade i politiken. Det mest självklara är att en tredjedel av Sveriges befolkning knappt är representerade i den högst beslutande församlingen. Men det är sannolikt inte det största.

Vi förändras som människor när vi blir äldre. Vishet och ålder hänger inte ihop. Men ålder är en god grund för vishet. Och enbart den som blir äldre har erfarenhet av vad åldrandet innebär. Respekten för vad den kunskapen innebär borde vara större hos oss som är yngre, oavsett vilken ålder vi befinner oss i.

Men den allra största förlusten för demokratin handlar om något som sker genom åldrandet. Professor emerita Bodil Jönsson har beskrivit det och allra tydligast finns det uttryckt i en liten bok om åldrandets fyra olika stadier av den amerikanske forskaren och författaren Gene D Cohen med titeln "Den mogna människan".

När du blir äldre slipas ditt ego ner. Dina möjligheter att snabbt lära dig och minnas detaljer minskar. I det moderna samhället har det ofta beskrivits i negativa termer: "Jag har så svårt att lära mig...". Men människan lär hela livet. Det sker bara på olika sätt. Och får vi ha vår mentala och fysiska hälsa någorlunda intakta kommer vårt sätt att lära, och lära ut, att vara annorlunda när vi är 75 än när vi var 25.

När du blir äldre, tappar du detaljlärandet. Men du ersätter det med helheter. Ditt liv har gett dig erfarenheter. Erfarenheterna ger dig möjlighet att sätta ihop dagens skeende med det du har med dig från förr. Och du kan väga och avväga, göra eftertänksamma överväganden, baserade både på nyare och äldre kunskap och på alla de erfarenheter livet gett dig.

De egenskaperna borde värderas högt. Både av samhälle och politik. Men bilden är den motsatta. I vår jakt efter vår egoistiska självbekräftelse, med våra krav på omedelbar behovstillfredsställelse och vår absurda tro på att allt modernt också är det rätta och det bästa, låter vi äldre människor med oändliga potentialer hamna i marginalen.

Och politiken fortsätter att förflackas, förytligas och fördummas.

Godhetens bristande normativ, del 1

Det är så många som vet vad som hände i Köln, Kalmar och ett antal andra städer under nyåret. Och lika många verkar ha orsakssamband och åtgärder klara för sig.

För att ta ytterligheterna:

Antingen är det ytterligare ett bevis på hur islam kommer att förändra Europa. Det är islams fel, en av grundstenarna i islam är ju att göra skillnad på kvinnor och män. Segregerade förorter där kvinnor förtrycks, könsseparerade bubbelpooler, kvinnor som tillåtna sexobjekt - det är bara att förvänta sig mer ju större invandringen blir.

Eller:

Det är männens fel. Kolla bara hur många kvinnor i Sverige som behandlas illa. Tafsande, våldtäkter, förakt har inget med islam eller invandring att göra. Försök inte låtsas som om det skulle vara bättre här - lika mycket kvinnoförtryck göms i Sverige.

Det är den nya politiken. Det gäller att inte bara ta en ytterkantsposition, utan man måste vara yttersta ytter, skrika högst och vara mest för eller mest emot. Allt annat är meningslöst.

Detta nya politiska landskap (jag vägrar kalla det demokrati - demokratin handlar om samtal i respekt, att skrika åt varandra utan att lyssna på den andre är möjligtvis politik) får så många bekymmersamma följder. Frågor som borde diskuteras försvinner. Personer som borde lyssnas på marginaliseras, ettiketteras med olika negativa politiska etiketter eller idiotförklaras. Problem göms och därmed blir de möjliga lösningarna på dem meningslösa - eftersom problemen inte finns.

Ibland menar man att det inte finns en åsiktskorridor. Och det gör det sannolikt inte. Men lika sannolikt finns det flera. Korridorerna löper ut ifrån det centrum man vill tillhöra, oavsett om det är DNs ledarsidas tolkning av liberalismen, Aftonbladets dito av socialdemokratin eller Fria tiders variant av sverigedemokratins nationalism.

När Jasenko Selimovic skriver i DN visar han just på en av dessa korridorer. Vad var möjligt att säga, som minister, som statssekreterare, som kommunalråd, som -partist, utan att drabbas av medias hugg? Hur skulle ett ställningstagande påverka mina möjligheter att bli vald, omvald, omtyckt? Vilka åsikter öppnade karriärvägar, och vilka stänger dörrar?

Frågan blir med en större. En del handlar om det svåra med tolernas och intolerans. Som i den utmärkta ledartexten från Borås Tidning. Hur långt ska vår tolerans sträcka sig? Hur breda ska åsiktskorridorerna vara? Vad är skillnaden mellan ett demokratiskt respektfullt samtal, och att skapa tolerans för intoleranta idéer?

Och för oss som är eller varit politiker blir frågan än mer brännande: Vem företräder vi, och varför? Varifrån får vi våra bilder av verkligheten, och hur medvetna är vi om att de är filtrerade, av andra eller oss själva? Hur många av oss klarar av att öppna dörrar ut från vår egen åsiktskorridor för att möta andra, i helt andra korridorer med helt andra åsikter? Hur skapar vi en miljö där åsikter kan brytas i respekt, där fakta granskas och där de ideologiska övervägandena tillåts spela roll i tolkningen av den gemensamma, granskade faktabasen?

Jag brukar ibland använda mig av en liknelse som är tagen från ett av de största svenska bolagen. Historien har rätt många år på nacken, och handlar om informationsvägar.

Ledningen för företaget hade en vision om hur informationen skulle förmedlas. Från toppen och neråt. Det var tydliga scheman för hur snabbt informationen skulle komma ut, hur många en chef skulle informera och hur de underlydande; chefer, underchefer, avdelningschefer, förmän - you name it - delades upp i hanterbara informationsflöden.

Men ledningen insåg att man höll på att köra av vägen. Ledningsorganisationen förmådde inte följa den snabba utvecklingen på marknaden. Man klarade helt enkelt inte av att ta in all information, bearbeta den och föra ut den för att bolaget skulle klara sig. Så man gjorde om informationsorganisationen.

Istället för en uppifrån och ner, inifrån och ut-organisation, valde man att skapa en matrisorganisation där informationsvägarna var många och från alla håll och till alla håll. Det blev en uppgift för varje medarbetare att hålla sig informerad om sådant som kunde vara intressant för bolaget, men bolaget hade också ett ansvar att så gott som det bara gick både informera medarbetarna och ta hand om medarbetarnas information.

En av cheferna hade en gång sagt något ungefär så här: Förr trodde vi att vi i ledningen satt inne med sanningen. Men det gör vi inte längre. För tänk om det är någon "idiot" ute på fabriksgolvet som verkligen vet vad som kommer att hända i morgon...

Politik idag handlar alldeles för mycket om en tro på att centrum alltid vet bäst. Partierna blir informationskanaler för centrum. Partiorganisationen ställs om till en kommunikationsorganisation för bästa möjliga genomslag för den nationellt bestämda politiken med de nationellt bestämda uttryckssätten. Effektiv kommunikation blir viktigare än levande diskussion.

Men tänk om inte centrum vet bäst. Tänk om denna effektiva kommunikation också gör den interna åsiktskorridoren i partiet både trängre och utan de nödvändiga dörrarna till samhället utanför.

Och tänk om det ibland faktiskt är "idioten" på fabriksgolvet som bäst vet vad som kommer att hända i morgon...

I nästa blogg ska jag fortsätta skriva om detta. Och närma mig frågan om behovet av ett nytt normativ.

Det är fel politiker som styr, överallt...

Det politiska systemet har förändrats. Den medvetna rekryteringen av social-kompetens- och kommunikationspolitiker har gjort ledarskap till en bristvara. Det är följderna av det vi ser idag.

I en artikel i Dagens Samhälle (22/10) ifrågasatte jag politikernas förmåga att leda. Jag hävdar med emfas att vi är långt gångna in i en situation där dolda tjänstemän är de verkliga makthavarna. Och att detta får konsekvenser.

Så länge verkligheten rullar på märks det inte så tydligt. Tjänstemännen är ofta dugligare än politikerna att administrera rådande system. Men när förutsättningarna förändras, i det lokala samhället eller nationellt, krävs ett annat ledarskap. Och då visar sig snabbt bristerna i det system som gjort politiker umbärliga.

Det tydligaste exemplet idag är Migrationsverket och dess GD, Anders Danielsson. Det är drygt en månad sedan han med hög profil tog ett närmast politiskt ledarskap i migrationsfrågan. Bara han fick vara sig själv, så skulle saker och ting ordna sig (DN 11/10). Nu är det en nedtonad GD som söker stöd för att överhuvudtaget klara den basala kontrollen över migrationen. Och på frågor om volymer är det inte längre en fråga för GDn, istället blir det ett passande och överlämnande till politiken. Men politikerna är inte där.

För denna politik har i år visat sig vara oförmögnare att styra än vad de flesta av oss anat eller förstått. Istället för ett proaktivt ledarskap med tydlighet, har det varit ett reaktivt agerande med tydlig rädsla inför att stöta sig med olika opinioner.

Den som följt politikens utveckling behöver dock inte vara förvånad. För samtidigt som tjänstemännen tagit över inte bara den verkställande makten, har det politiska uppdraget förändrats. Och när uppdraget förändrats, har också rekryteringen av nya politiker förändrats.

Politik idag handlar i allt större utsträckning om att bygga ett personligt varumärke. Det är MIG det handlar om. Vem JAG är. Hur JAG är. Ibland används vissa sakpolitiska frågor som redskap för att bygga detta varumärke. Men de ska ständigt vara anpassade för att stärka dig själv, och vara anpassade till den målgrupp du talar för.

Denna utveckling skapar nya politiker och nya partier. Istället för att vara en del av ett parti, och använda det du är bra på för partiets bästa, agerar politiker allt oftare motsatsvis. JAG använder partiet för att skapa ytterligare styrka i MITT varumärke. Ibland spiller detta varumärkesbyggande över på en positiv utveckling av partiet. Men till skillnad från de ideologiskt drivna partiorganisationerna, är denna utveckling ofta kortsiktig och övergående. Och när nästa person ska ta över, står partiet utan vare sig innehåll eller riktning.

För partiets ledare skapar detta problem. Framförallt gäller det partier som inte har en hierarkisk tradition. Det nya politiska landskapet kräver att det finns EN ledare, för ETT parti, med ETT budskap i EN form riktat mot EN målgrupp. Men under denna ledare, nationellt såväl som lokalt, finns allt oftare en kader med ego-centrerade varumärkesbyggare med en helt annan bild av såväl parti, som politik, form och målgrupp. Eller så dras partiets ledning med en ”bakåtsträvande” organisation som fortfarande sätter långsiktigt ideologiskt partiarbete före denna egocentrism.

Som ett talande exempel på denna varumärkespolitik, och dess rätt skrämmande följder, kan vi ta gårdagens centerpartistiska härdsmälta. Inte bara avstängningen av riksdagsledamoten Staffan Danielsson från viss information som alla övriga i riksdagsgruppen får. Det i sig borde skrämma rätt många centerpartister som menar sig vara liberala. Utan också själva det dokument det hänvisas till i vilket det ska stå: ”Uttalar man sig nationellt inom en annan talespersons område ska avstämning först ske med respektive talesperson”. Det är uppenbart att Centerpartiet inte längre är ett parti för såväl intern som extern diskussion. Istället är det en kommunikationsorganisation, med budskap som anpassats för rådande situation där budgivaren är förutbestämd.

Även om Centerpartiet är värst, är de inte ensamma. Politiken retirerar till kommunikationsgeneralernas spin-centraler. Och den öppna diskussionen som är demokratins grund försvagas och dör. Migrationsfrågan kan tjäna som ett övertydligt exempel. I en väl fungerande demokrati borde tydliga alternativ kunnat ställas emot varandra. Exempelvis:

Vi i Folkpartiet tycker att öppna gränser är en överordnad politik. Det innebär att vi måste göra ingrepp i välfärdssystemen. Under en period kommer välfärden för de flesta av oss att försämras kvalitetsmässigt. Det gäller i första hand socialtjänsten, där fler ärenden kommer att bli outredda. Men det kommer att gälla stora delar av den lokala och regionala välfärdsproduktionen. Vi kommer också att bli tvungna att sänka kvalitetskraven på bostäder, sänka lönenivåerna för enklare ingångsarbeten och även nivåerna på försörjningsstöd. Men vi tror på den internationella solidariteten som grund för vår politik. Och att migration berikar, om inte idag, så i morgon.

Eller:

Vi i Folkpartiet hävdar att de generella välfärdssystemen även för de mest utsatta i landet, är överordnade öppna gränser. Det innebär att vi måste göra ingrepp i flera system, exempelvis hur vi ser på vad som är skäl för asyl, anhöriginvandring och arbetskraftsinvandring. Vi kommer också att föreslå att enbart registrerade asylsökande omfattas av välfärdssystemen. Men det kommer att krävas att man kvalificerar sig in i systemen genom jobb eller utbildning. För att få rätt till välfärd måste man också ha plikt att bidra. Det innebär också att inga papperslösa längre omfattas av välfärdsrättigheter. För att få en stabil välfärd måste plikt och rätt hänga ihop, vi kan bara få medborgarna att betala skatt till den generella välfärden om de upplever att det finns en rättvisa i systemet.

Båda dessa budskap är en möjlig liberal politik. Idag, likväl som för ett år sedan. Men istället för att uppmana till en kraftfull och engagerande intern debatt, har olika politiker istället dragit åt olika håll, alla i syfte att värna sitt varumärke, sitt budskap, sin målgrupp. Ofta genom att måla ut motståndaren som ond, naiv, okunnig, oliberal. Och när inte ledningen i partiet klarar av att skapa kommunikatörernas önskade bild av en ledare, ett parti, ett budskap och en målgrupp, blir ledarskapet otydligt. För om man inte vet vad målet är, har man inte heller kunskap om de nödvändiga vägvalen.

Jag väljer i detta fall två budskap som båda hade kunnat debatteras i Folkpartiet. Det har de inte gjort. Skulden för detta måste läggas på partiets ledarskap i vid mening. Ledarskapet, inte bara det personliga utan också de strukturer som formar ledarna och ledarskapet, måste kunna hantera även svåra diskussioner, internt och externt, acceptera olika åsikter och öppet välja väg. Så har inte skett i Folkpartiet. Men inget av vad jag kan följa säger att något annat parti är bättre (Centerpartiets väg snarare betydligt sämre). Och speciellt allvarligt är det för regeringsmakten.

 De båda regeringspartiernas vacklande visar en så skrämmande brist på ledarskap att även jag med 25-årigt deltagande i såväl lokal som nationell politik börjar tvivla på vårt demokratiska systems möjligheter att hantera dagens och kommande dagars allt tuffare utmaningar. Gustaf Fridolins försvinnande från offentligheten är väl det klaraste exemplet på vad som händer, när kommunikationsstrategierna plötsligt inte överensstämmer med de demokratiska kraven på politiskt ledarskap. Men Fridolin är sannerligen inte ensam. Det ansvar som borde vila på Stefan Löfvens axlar verkar saknas. När välfärdens grundvalar saknas, saknas också regeringschefen. Beror det på att han och hans mediastrateger inte hittar rätt kommunikationskanaler med rätt budskap till rätt målgrupp?

Denna förändring av politik, partier och politiker har skett över tid. Den politiska anpassningen har varit parallell med medias utveckling och medborgarnas inställning till såväl samhälle som politik. Men politikerna bär det största ansvaret för den förändring de själva administrerar. Personvalssystemet är, trots sina fördelar, sannolikt ett av de allvarligaste problemen med att återskapa ett starkare politiskt ledarskap. Förenklingar och populism tjänar politikerna illa. Rädslan att säga att ett stort ansvarstagande också hänger ihop med en rejäl lön, blir bara löken på laxen. Politikerna har devalverat sig själva och sitt uppdrag. Utan (eller med???) insikt om följderna.

Urvalskriterierna för nya politiker handlar allt mindre just om ledarskap, och allt mer om kommunikativa förmågor, om att attrahera speciella väljargrupper, om att ”gå hem i stugorna”. Det kan fungera då det finns ett överflöd att fördela. Men de egocentrerade kommunikativa egenskaperna är sällsynt dåliga när det kommer till att leda ett land, en kommun eller ett parti i kris. Varumärkesbyggande är aldrig detsamma som ledarskap. Men ledarskap kan bygga ett varumärke.

Politik på riktigt kan göra ont. Politik på riktigt handlar om att både kunna och våga prioritera, och inte bara prioritera till utan framförallt prioritera bort. Det handlar om att orka inse att det du prioriterar bort kommer att drabba enskilda människor. Det handlar om att våga fatta beslut proaktivt, även när beslutsunderlagen inte är fullkomliga. Våga - helt enkelt därför att man i sin roll och med sina kunskaper är en kompetent beslutsfattare med en ideologisk kompass. Det handlar om att våga gå emot opinioner, även inom det egna partiet, och stå för en tydlig utveckling, rakt emot vad de senaste opinionsundersökningarna säger.

Det politiska ledarskapet blir allt sällsyntare i Sverige idag. Det gäller alla partier. Såväl kort- som långsiktigt kommer det att skada demokratins trovärdighet som styresform och öppna för populistisk konfrontation.

Frågan är om det finns någon väg framåt, om det finns ett politiskt ledarskap som klarar av att lyfta demokratin in i det 21 århundradet, på riktigt. Just nu är det lätt att tvivla.