Därför finns det ingen utväg

I fyrtio år har jag varit klimatmedveten. Jag minns det så väl, den första gången jag stötte på frågan om klimatförändringar. Det var en av de somrar under slutet av 1970-talet som jag och mina bröder fjällvandrade. Med på vandringen fanns några tidningar, inköpta i den sista kiosken inför den sista sträckan med postbussen upp mot fjällen. Under de dagar som följde lästes de från pärm till pärm, blad för blad, notis för notis. Det var DN och SvD och de veckotidningar som verkade intressanta och hållbara för en dryg vecka i väglöst land.

I en av artiklarna beskrevs Svante Ahrenius teorier om koldioxidens påverkan på klimatet, och de följder för jorden de kunde få. Det fanns inte så mycket då som tydde på att det var förändringar som var nära förestående, men något i artikeln grep tag i mig. Jag var sedan barnsben intresserad av naturen, född med matjord och småkryp i fickorna, fågelskådare och trädgårdsnörd. Nu lades frågan om den globala överlevnaden till.

Sedan följde 1980-talet. Vi var några som körde 80-100 istället för 90-110, drev passagerarna och medtrafikanterna till vansinne, bara för att spara lite på bensin och miljö. När jag blev politiskt aktiv i miljövalet 1988, för Folkpartiet, blev en av mina första strider mot den flygplats som resten av partiet stod bakom. Det handlade både om klimatet och om den biologiska mångfalden. Örebro flygplats ligger med inflygningszonen genom ett av Sveriges viktigaste flyttfågelområden, rakt över fågelsjön Tysslingen, en sjö som jag var med om att restaurera genom bildandet av Stiftelsen Tysslingen. Jag skrev stadgarna.

Intresset för den biologiska mångfalden har hela tiden varit mitt centrum. Efter juridikstudierna försökte jag mig på en akademisk karriär. Jag var Sveriges tredje doktorand i miljörätt, med en förhoppning om att kunna skriva en avhandling om ”Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv”. Men politiken kom emellan.

På 1990-talet försökte jag driva miljöfrågor i Folkpartiet. Visst fanns ett intresse. Visst fanns det lokala eldsjälar. Visst fanns det fantastiska skrivningar om såväl naturvård som miljö. Men viljan att driva frågorna saknades för det mesta hos partiets ledningar. Under 2000-talet kunde jag som kommunalråd, såväl i majoritet som opposition, genomföra en del miljöåtgärder i Örebro. Det blev både kommunala naturreservat som miljökonsekvensbeskrivningskrav inom all kommunal verksamhet.

Men något hade börjat skava. Samtidigt som kunskaperna om klimatförändringarna breddades och fördjupades, skedde förvånansvärt lite konkret. Utvecklingen ändrades inte. Möjigtvis avstannade försämringstakten något. Kring den biologiska mångfalden blev det en berg- och dalbana. Ibland skulle mångfalden värnas. Ibland var den det övergripande hotet mot såväl äganderätt som utveckling av både land och stad. Och rödlistorna fortsatte att växa.

Varför hände inte mer? Varför kunde inte ens jag, med den bakgrund och de kunskaper jag tyckte mig äga, förändra mer än på marginalen?

Svaren är bekymmersamma.

Det är uppenbart att världen står inför den mest omfattande förändringen som skett under överskådlig tid. Vi är inte längre på väg in i antropocen, vi är omvälvda av den, alla delar av ett system som kommer att förändra världen, biosfären, i grunden. De biologiska fundamenta, de system som hittills har varit grundläggande för arternas uppkomst och överlevnad, sträcks ut till, och ibland över, bristningsgränsen.

Det finns tre områden som visar på den akuta problematiken, och som inom sig också rymmer svaret kring varför så lite görs, och varför det inte finns någon utväg. De globala miljökriserna ryms inom områdena avfall, biologisk mångfald och klimat. För att förenkla en komplicerad materia kan man visa på några signalproblem:

Avfall: Det handlar inte bara om plastprodukter i haven. Den kemiska soppan som förorenar mark, vatten och luft har gått från att vara lokal till att bli global.

Biologisk mångfald: 96% av alla levande däggdjur på jorden, räknat i biomassa, är idag människor och vår boskap. 70% av alla fåglar. Artutrotningen fortsätter i ominskad styrka.

Klimat: Vi har nyligen passerat gränsen 400ppm koldioxid i atmosfären. Utsläppen ökar.

Det finns enbart en sak som binder dessa områden samman. Människan och mänsklighetens utveckling från lokal till global aktör. Det är människans totala dominans, mänsklighetens tillväxt från några hundra miljoner till snart tio miljarder individer, som är såväl orsak som verkan. Det är nödvändigt att inse befolkningsökningens konsekvenser. Det är bara 200 år sedan mänskligheten passerade sin första miljard. Det tog 130 år innan befolkningsmängden fördubblats. Så sent som på 1960-talet var världens befolkning 2,5 miljarder. Idag, 60 år senare, är vi på väg mot 8 miljarder. Även om befolkningstakten nu minskar, måste frågan ställas: Hur många människor tål jorden?

Till detta kommer den självklara konsekvensen av mänsklighetens utveckling. Förmögenhet och välstånd blir nu allt mer självklara för allt fler. Det goda i att människor nu i sällan skådad takt lyfts ur fattigdom, har en baksida. Vi som sedan länge levt i den välfärd de eftersträvar har inte förmått begränsa oss, visa förnöjsamhet med det vi har. Välfärdssamhället har blivit konsumtionssamhället. Konsumtionen, av varor, tjänster, upplevelser, definierar oss allt mer som människor.

Kanske hade en del av oss en tro att konsumtionen skulle skifta karaktär. När tomheten i köpandet blev uppenbar skulle kulturen lyfta. Eller så skulle teknikutvecklingen ta oss vidare – bort från förbrukandet av ändliga resurser till det förnybara samhället. Ju rikare vi blev, desto medvetnare skulle vi dessutom agera. Resultatet är knappast upplyftande. Konsumtionen av ting är fortfarande världens drivkraft. Globala upplevelser är nästa konsumtionsboom. Det finns inget som tyder på att rikedom ökar miljömedvetenheten. Även om vi gör medvetna val, tar den totala konsumtionsökningen bort alla eventuella vinster av dessa val.

Och tekniken – var står den?

Det finns positiva tecken på att teknik kommer att lösa vissa av de miljöproblem vi står inför. Kanske hinner vi elektrifiera världen i tid, innan klimatet har börjat skena på allvar. Kanske hittar vi verktyg som gör återbruk och återvinning till morgondagens tillväxtbranscher. Kanske kommer AI att kunna hantera alla de oändligt många konsekvenser av materialanvändning som vi idag saknar kunskap om, alla de kombinationer av ämnen som våra utsläpp ger förutsättningar för. Kanske kommer utbildningsnivån i de fattigare länderna att öka så snabbt att födelsetalen sjunker rejält.

Men kommer jorden att klara sig till dess?

Det är bara 4% av däggdjurens biomassa på jorden som är vilda djur. Det är bara 30% av fåglarna. Om resten av världen ska lyfta sig till vår nivå på välstånd och välfärd – hur mycket av skapelsen finns då kvar? Kommer den biologiska mångfaldens förgrenade nät av arter, den väv som hittills hållit oss alla vid liv, att slitas itu? Och vad händer då?

Det finns bara tre huvudvägar att välja. Ingen av dem är särskilt aptitlig.

Antingen kan vi göra som vi gör just nu. Vi hoppas att tekniken ska lösa klimatet, materialanvändningen och avfallsproblematiken och skiter i den biologiska mångfalden. Men vem ska besluta om styrmedlen? Den demokratiska världen skakar redan, trots att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. De auktoritära låtsas som inget har hänt. Och utvecklingen inom alla tre basala områden fortsätter i fel riktning.

Eller så väljer vi att ”terraforma” jorden. Mina barn har spelat spel som går ut på att man ska ta över en öde planet i universums djup och skapa ett fungerande liv på planeten, en spegelbild av jorden terraformas. Vi hoppas att vi ska vara bättre än evolutionen på att skapa en beboelig planet, utan den biologiska mångfaldens skyddsnät, men med de antropocena konsekvenserna av miljö- och klimatpåverkande konsumtion. Hur stor är sannolikheten att vi på några tiotal år ska övertrumfa miljarder års evolution? Kommer jorden ens att bli beboelig, när människan leker skapare och gud?

Eller så gör vi som vissa miljöradikaler menar – skapar en global miljöteknokrati. En upplyst despoti som sätter förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling av planeten först. En värld där varje individ måste underordna sig den kollektiva överlevnaden. Det är naturen före människan, klimatet före välståndet, en ren miljö före konsumtionen. Men var går gränsen för när mänskligheten kan vara en del av en långsiktigt hållbar utveckling? Handlar det om en miljard människor, i likhet med år 1800? Hur snabbt måste vi komma dit? Vad händer med oss andra? Och – var finns den upplysta despoten? Historien visar att de upplysta despoterna knappast är upplysta, mer despotiska och sällan leder världen i rätt riktning.

Existerar någon annan väg? Finns det någon Alexander där ute som väntar på att hugga den Gordiska knuten, den synbarligen omöjliga relationen mellan mänsklighetens behov och planetens resurser, i bitar och en gång för alla lösa problemet?

Åter: Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha kallat sig pessibilist. Grundtemat var en pessimism över människan och mänskligheten, men för att inte tappa fotfästet var det nödvändigt med en tro på människans och mänsklighetens möjligheter (possibilities). von Wright var tidig i sin kritik över det västerländska samhällets övertro på teknikens och utvecklingens möjligheter. Han skulle sannolikt vara än mer kritisk till de liberaler som idag menar att världen behöver fler som berättar om de positiva nyheterna mänskligheten står inför, som tecken på en linjär utveckling där allt alltid blir bättre.

Den mindre vackra sanningen är att det finns mycket litet som talar för att mänskligheten kommer att lösa problemet med en ständig jakt på utveckling och tillväxt på en planet som begränsas av såväl fysikaliska som biologiska ramar. Kanske kan teknikutvecklingen hantera klimatfrågan, även om sannolikheten för att vi ska nå de nödvändiga begränsningarna av koldioxidutsläppen i tid är försumbara. Kanske kan man genom helt nya, ekonomiskt försvarbara, lösningar hitta vägar till koldioxidlagring i berggrunden. Kanske kan AI modellera fram alla de möjliga skadliga effekterna av de kemikalier som vi sprider, och därmed hitta vägar för att begränsa och förbjuda de som inte ska finnas. Kanske kan vi möta resten av avfallsvärldens utsläpp genom att skapa en mer cirkulär ekonomi.

Men hur ska mänskligheten få plats på jorden, TILLSAMMANS med alla de djur och växtarter som fram tills för ett sekel sedan definierade vad jorden var? Klarar människan att åter bli en del av skapelsen, inte den som skapar, eller mer sannolikt – river sönder den livsväv som hittills skapat den biosfär vi alla lever i, av och för?

Jag tror allt mindre på det. Mänskligheten dömer sig själva och jorden till en förändring som hittills inte skådats. Den reella övergången till antropocen kommer att omforma jorden, samhället och människan i grunden. Det som väntar därefter är ovandrade stigar.

Som individ finns det även här tre vägar att gå. Antingen kan man stoppa huvudet i sanden, låtsas som om det kommer att blåsa över eller förneka att det kommer att hända och därefter leva på som vanligt.

Eller så kan man falla ner i depression, inse att allt är kört och mer eller mindre aktivt invänta slutet.

Eller så kan man plantera sitt äppelträd i förhoppningen om att barnbarnen en gång kanske ska få se det blomma. I vart fall har man förskönat världen, berikat mångfalden, och begått en motståndshandling för framtidens skull. Som varje pessibilist skulle göra. Och här utanför sjunger koltrasten.

Liberalism, natur och den begränsade planeten.

Buskskvättan sjöng inte i år. Inte törnskatan heller. Jag såg inte lärkfalken jaga över fårens hagar. Kornknarren repade inte i juninatten. Varför kom de inte i år? Kommer de nästa?

Vi tackade Gud för sommarens mildhet, med regn, sol och värme i lagom doser, väl medvetna om att fjolårets torka kanske inte var en tillfällighet. Djuren klarade sig. Vinterhöet kunde hämtas in.

Men oron finns ändå där. Hur kommer nästa sommar att vara? Och nästa? När fylls grundvattenreserverna på igen och vad gör vi om brunnen sinar?

Varför sjöng inte buskskvättan?

---

Det är inte svårt att hitta exempel på klimatförändringarnas effekter. Det är lika enkelt att googla fram orsakerna till dem. Kunskapen om såväl orsak som verkan är både djup och bred och väl fördelade till de allra flesta beslutsfattare. Vad gäller insikter om vilka åtgärder som krävs är kunskaperna lika breda och djupa inom forskarsamhället, men fördelningen bland beslutsfattare är mer skev. När Greta Thunberg ifrågasätter politikers, företagsledares och andra influerares verkliga vilja blir det uppenbart att den saknas, precis som buskskvättans sång.

Skälet till denna tvekan är uppenbar. Det moderna liberala samhället är uppbyggt på kol, olja och fossilgas. Framväxten av det industriella samhället, liksom det därefter följande konsumtionssamhället, är samtida med utvinningen av fossila energibärare. Om det ena avskaffas, kommer det andra att följa. Insikten om detta finns medvetet eller undermedvetet hos de flesta politiker i ledarposition. I förhoppningen om att ingenjörerna ska lösa problemen innan katastrofen är här, försöker man skapa förutsättningar för den nödvändiga teknikväxlingen.

Denna politik är byggd på en ideologisk uppfattning som gränsar till religiös övertygelse. För en liberal, från vänster till höger, lyder mantrat att det inte är tillväxten som är problemet, utan att den inte är grön. Bara vi kan omforma den miljöskadliga tillväxten och skapa incitament, med morot och piska, för den nödvändiga omställningen så kommer den att ske. Och därefter kommer världen att grönska, i bildlig och bokstavlig mening.

---

En av de mest skrämmande artikelserier man kunnat följa det senaste året handlar om den kraschande biologiska mångfalden. Ibland är hotet specifikt, som när insekterna dör i mängd. Även om den är läst, är förståelsen av konsekvenserna om den tyska långtidsstudien, om hur de flygande insekterna minskat i ett av landets naturreservat, betydligt lägre än vad gäller klimatet. Biologisk mångfald är ingen kioskvältare. Naturen som sådan är något som bara finns, fungerar och kan kuvas och omformas för mänskliga behov.

Inte ens när Amazonas brinner, blir frågan akut. Den mediala bilden handlar om Amazonas som en global lunga, en uppgift som dessutom är felaktig. De eventuella problemen för den biologiska mångfalden beskrivs mest som ett mänskligt bekymmer, som om regnskogens uppgift var att försörja mänskligheten med nya mediciner. Men biologisk mångfald som en global, livsuppehållande väv av sammanlänkande arter, lyser med sin frånvaro.

I Europa anklagar man president Bolsonaro för rovdrift. Men den egna agendan är långt ifrån trovärdig. I Sverige fortsätter kalhyggena att breda ut sig och den industriella livsmedelsproduktionen fjärmar sig allt mer från det jordbruk som en gång såväl brukade som bevarade jordens värde. Som alltid är det den biologiska mångfalden som får stryka på foten när de sista våtmarkerna dikas, när skogen ersätts av trädplantager, när mångfaldens äng och hage blir ensartad åker och vall.

De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att 2,7 miljarder, 2.700.000.000, fåglar inte längre finns i den Nordamerikanska naturen. Det är, som vanligt, människan som ligger bakom. Vårt sätt att leva gör naturen allt mer ogästvänlig för de som en gång befolkade den. Det vilda finns snart inte längre kvar. 96 % av alla däggdjur som lever på planeten är idag antingen boskap eller människor. På samma sätt är det med andra djurklasser.

Även om det verkar som om naturen är oändlig, som om det vilda finns runt knuten, håller det som en gång var natur, djur och ekosystem att förändras i grunden. I datorspel kan man resa till avlägsna planeter och ”terraforma” dem. Men den jord, den Terra  vi känner, omformas. Ekosystemens mångfald blir humansystemens enfald.

---

Jag läser om den ökande globala turismen. Om hur allt fler platser blir som Venedig, inte bara översvämmade av vatten utan av turister i allt större hopar. Om överbefolkade stränder. Om natur som inte längre finns. Och jag kan inte låta bli att fundera över om detta är vårt samhälles yttersta mål.

För oss globaliserade marknadsliberaler var politikens målsättning länge att ge människor redskap att lyfta sig ur fattigdom. Idag handlar det om att människor i de fattigare länderna ska få det som oss som lever i de rika. Så ser vi framför oss en värld där människor lever i samma välfärdssamhällen som oss själva, med skola, sjukvård och äldreomsorg. Det verkar så bra. Problemet är bara att det är den ena sidan av myntet.

Den andra sidan är mörkare. I vart fall när det gäller naturen, klimatet, ekosystemen. För välfärdssamhället är byggt på konsumtion. Konsumtionen av varor levererar ett överskott som kan finansiera välfärd, privat eller offentlig. Och när de grundläggande behoven är tillfredsställda, låter vi oss inte nöja. Vi fortsätter att konsumera för att fylla de där behoven som döljer det där hålet av meningslöshet i vårt inre. Vi köper saker vi inte behöver. Vi reser till platser där vi en vecka kan glömma vardagen, tillsammans med hundratusentals andra med samma parentetiska liv.

---

När Adam Smith 1776 skrev ner sina tankar om nationernas välstånd, var inte tankar om den begränsade planeten ens en fråga. Under industrialismens uppbyggnad blev lösningen på de lokala problem som miljöförstöringen orsakade högre skorstenar och längre avloppsrör. Tron på en jord som kunde hantera vår miljöförstöring var oifrågasatt. Inte förrän Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom på bokhandelsdiskarna 1962 skedde något. Men utvecklingen gick långsamt. Försurningskrisen hanterades men skapade ingen insikt om de globala systemens begränsningar. Inte ens ozonkrisen förmådde att förändra samhällets förståelse på något djupare plan.

Det är först i och med klimatkrisens allt mer akuta skeenden som något börjat hända. Men som så ofta handlar det om att människan inte förmår att se helheter. Klimatkrisen är ny och global, men lösningarna är gamla och lokala. Vi lever fortfarande i Adam Smiths anda, med en tro på en jord utan begränsningar, en planet som kan hantera allt vi gör.

De politiker som ska hantera frågan sitter i en rävsax. Det axiom som styrt utvecklingen från bondesamhälle till välfärdstat, har varit en orubblig tro på att tillväxt är vägen framåt. När de globala systemen hotas, är det enda som krävs att måtten på tillväxt omdefinieras. Den gröna tillväxten ska hantera de problem som den fossila tillväxten orsakat.

Det finns ett antal problem med detta. Det största är att den gröna tillväxten är lika sannolik som den humana kommunismen. I teorin kan de vara möjliga, men den praktiska tillämpningen har visat sig svårare. Grön tillväxt har hittills visat sig hanterbar i ett lokalt perspektiv, men samtidigt har den globala utvecklingen varit allt annat än grön.

Sambandet är glasklart. När tillväxten ger människor möjlighet till mer än grundläggande välfärd, väljer vi att använda den till miljöovänlig konsumtion. Av varor, tjänster och upplevelser. Varje gång tekniken gjort det möjligt att öka välstånd och välfärd, har det inneburit ett totalt ökat tryck på planeten. Biologisk mångfald ersätts av odlad enfald. Resilienta ekosystem fylls av antibiotika, mikroplaster, kemikaliesoppor. Och som lök på laxen kan vi inte ens turista i fred längre eftersom alla andra har samma önskan om att byta 357 dagars tomhet för 168 timmars avkoppling.

---

Men finns då ingen lösning? Måste vi, i Jonathan Franzens efterföljd, invänta den globala kollapsen och mänsklighetens undergång, men i värdighet? Det finns mycket som talar för det. För alternativen är politiskt orealistiska.

Självklart vore en repressiv global diktatur en möjlighet. En som bestämmer vilka som får leva vidare och vilka som måste bort för att mänskligheten ska komma ner i nivåer som planeten tål. Det finns såväl filosofer som politiker som lockas av tanken men denna eliternas, för det är självklart att det är eliterna som blir kvar, dödsdans är en orimlighet.

Men om vi vill ha kvar demokratin och den liberala marknadsekonomin, hur gör vi då?

Visst kan en grön marknadsekonomi fungera. I teorin. Och till del. Det går självklart att prissätta utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser så att de pressar ner utsläppen. Det går att bruka samma styrmedel när det gäller plaster, antibiotika, kemikalier. Varje nation kan skapa egna regler och börja omställningen. Det blir svårare med ett globalt genomslag.

Men de nationella konsekvenserna blir tydliga. En liter bensin för 75:- kronor kanske? Grytbitarna på söndagsmiddagen till ynka 1500:- kronor kilot? Och det gäller att planera väl för att kunna betala av på den enda semesterresa familjen har råd med under barnens uppväxt. Kanske finns plats på tåget till franska atlantkusten 2027?

Exemplen ovan är ovetenskapliga. Men ska marknadsekonomin användas för att styra krävs att den verkligen styr. Och det kommer att få konsekvenser. Vi kommer att resa mindre i vardagen och till helgs. Vi äter mindre kött av djur som uppföds på annat än lokala betesmarker och vallar, och mycket sällan mat från andra sidan jorden eftersom transporterna är så dyra och produktionen även där måste ställas om. Vi kommer att bo mindre eftersom få kommer att ha råd att värma upp stora hus. Vår konsumtion kommer att minska i volym, men knappast i ekonomiska termer, eftersom vi inte kommer att ha råd att lägga pengar på billig skitkonsumtion. På område efter område förändras vardagen, fram till den dagen då teknikerna hittat lösningar på klimatkrisen, på kemikaliesoppan, på antibiotikaresistensen…

Tillväxten lär finnas där i ekonomiska termer, men det är verkligen en annan sorts tillväxt.

Men den stora utmaningen kvarstår ändå. Hur kan vi prissätta mänsklighetens användande av den begränsade naturen som ett obegränsat ymnighetshorn? Är det rimligt att 96 % av jordens däggdjur är kossor och människor, att 70 av alla fåglar är höns? Är det rimligt att människan utrotat 83% av alla vilda djur, varar 50% de senaste 50 åren? Hur prissätter man avskogningen av Amazonas, bränderna i Indonesien, blekningen av koraller, kalhuggandet av Norrland?

Hur prissätter man förlusten av ännu en art som idag synes värdelös, men i morgon kanske var den tråd som fick livsväven att brista? Hur värderar man den minskande motståndskraften hos ett ekosystem, mångfalden i en riktig skog, genspridningen hos en sällsynt art?

Kan människan inse att hon lever på en begränsad planet, tillsammans med de djur och växter som varit delar av ekosfären en betydligt längre period än mänskligheten? Kan den människa, som allt mer landar i tanken att hon inte längre är ett biologiskt djur beroende av andra utan en sociologisk varelse som själv kan styra sin framtid, inse att hon är helt utelämnad åt fungerande ekosystemtjänster?

Det sjöng ingen buskskvätta vid Boängsgården i år. Kanske var det en tillfällighet. Kanske inte.

-->

Jag vill inte vara med längre

Siffror. Alla dessa siffror.

En del snöar in på miljondelar och klimat. Blir rädda över att vi nu oåterkalleligen hamnat över 400 ppm koldioxid i atmosfären. Oroas över bränder och torka. Nu ska det minsann tas krafttag.

Av någon annan. I vart fall till dess vi bokar nästa resa till Thailand.

För mig är det dock helt andra siffror som oroar. Som 96. Eller 83. Eller varför inte 67?

Jag läser dem och inser – jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av, stanna jorden, göra om och göra nytt.

Har ni inte läst dem? Vet ni inte vad de står för?

96. Det är andelen människor och boskap av alla däggdjur som finns på jorden. Människorna är numera 36 %. Boskapen resten. Alla de där farliga djuren, de som måste jagas, hållas efter, begränsas, är numera bara 4 % av det totala antalet däggdjur. 4 %!

Människan har tagit kål på 83 % av alla däggdjur, 80 % av dem som lever i havet. Vi är som en farsot som ödelägger den enda planet vi har att leva på, av och för.

Det är likadant på fågelsidan. 70 % av alla fåglar är tamfåglar. Höns och ankor. Gäss och kalkoner. De vilda fåglarna är en minoritet.

Men det räcker inte med det. I Tyskland har man i trettio år följt utvecklingen av insektsfaunan i ett naturreservat. När forskarna presenterade sina resultat tidigare i år ökade det oron. 2/3 av alla flygande insekter var borta, försvunna. Det fanns inte längre fjärilar, myggor, sländor. Bin och humlor var borta. I ett naturreservat. I Tyskland, vårt grannland.

Varför? Varför?

Mina barn spelar dataspel. En del handlar om att ”terraforma” öde planeter. Ungefär som drömmarna om att göra planeten Mars beboelig. Samtidigt pågår en helt annan ”terraformning” av den enda jord vi vet är beboelig. Men här handlar det om något helt annat. Terraformning är att utrota allt det som gör vår planet till Jorden, Tellus.

Runt mitt hus breder hagarna ut sig. Fåren betar försiktigt det gräs som kommit upp efter sommarens torka. Det hängde på håret. Två regnskurar mindre och katastrofen hade varit ett faktum. Nu växer det igen.

Men fåglarna är borta. Ladusvalorna som borde kämpa med sin tredje kull är redan borta. Tornseglarna, som alltid tidigare lämnade den 18 augusti, försvann i slutet av juli. Tystnaden, som alltid kommer när de slutar sjunga efter midsommar, är kompakt.

Och blommorna. Jag gör vad jag kan för att återskapa ett landskap som är mångfaldigt. Djuren går på stora ytor, växer långsamt och ger utrymme för andra. För rävar och hjortar. För ärlor och lärkor. För blåvingar och smygare. För kattfot och blå viol.

Men detta år är annorlunda. Sommarens blomsterprakt brunskade. Till och med flugorna, detta gissel en djurbonde annars måste hantera, verkade torka ihop och försvinna. Är det därför svalorna inte klarade av mer än en kull i år? Och om svalorna inte klarade det, de svalor som är mina följeslagare på ladugårdsbacken, vad har då skett på hagmarken, i skogen, över fält och gärden? Vad har hänt med de fåglar ingen ser och ingen följer?

Men mångfalden är ingen fråga för årets valrörelse. De borgerliga talar om vikten av ”stärkt äganderätt” och gör stor sak av att någon markägare tvingats ta hänsyn till ett djur, en blomma, en svamp. De röda låter förvisso som om de vill annorlunda, men spåren förskräcker. Kortsiktig kapitalism och långsiktig socialism lämnar samma spår i naturen, gjutna i betong.

Inte ens det parti som säger sig stå för miljön verkar ha en helhetssyn. Nu är det klimatet som gäller. Mer biobränslen. Mer vind. Men hur ska man välja om man inser att det inte går ihop. Tysklands skogar, aldrig mer fulla av insekters flygande, brummande, svirrande - har deras död inte påskyndats av alla dessa enormt besprutade biobränsleåkrar? Är vittnesmålen om skogar utan myror, skogar som gränsar till majsåkrar vars grönmassa ska ersätta kärnkraften, sanna? Vart leder det i så fall?

Nej, underliggande i alla partiers politik ligger progressivitet, framåtanda, mer av allt till alla. Det är tillväxten som är den gud som tillbeds. Skattesatser måste sänkas, eftersom de annars riskerar den privata konsumtionen. Den offentliga konsumtionen måste höjas, eftersom det är det enda tillgängliga sättet att mäta välfärd. Och företagens vinster är centrala, de är ju grunden för all den tillväxt vi alla tillber.

De senaste hundra åren har varit unika, inte bara i mänsklighetens era, utan i hela planetens. Den välfärd även den fattigaste av oss i västvärlden tillgodogör oss, är större än den som kungar tidigare levde med. Och för alla oss i den breda medelklassen, är frågan sällan vad som måste avstås av det nödvändiga, utan vad ytterligare som måste till av det onödiga. Mer mat. Mer kläder. Mer resor. Mer prylar. Mer, mer, MER.

Och ändå är det som om tomheten kommer smygande. Tomheten som föregås av ett ”varför?”. Och det tar sig så många uttryck. Konsumism. Narcissism. Ensamhet. Psykisk ohälsa. Människor som inte känner sig hemma i sina egna kroppar. Självmord.

Och populism. De enkla lösningarnas politik. De senaste hundra åren har vi trott oss vandra upp för Maslows behovstrappa, från de fysiska behovens källare, över trygghet, kärlek och självhävdelsernas mellanvåningar, och upp till övervåningen. Självförverkligandets utkikstorn. Men när vi tror oss stå däruppe, visar det sig att inte ens självförverkligandet är nog, inte ger mer mening åt livet än något annat av trappstegen.

Man brukar säga att det är ensamt på toppen. Och kanske är det ensamheten på toppen av behovstrappan vi nu alla känner. Svenskt 1900-tal har handlat om att söka de materiella svaren på människans behov. Från Fattigsveriges behov av mat och trygghet, över de första demokratiska årens byggande av välfärden, genom folkhemmets tro på statens möjligheter att lösa alla individens problem, till dagens tro att det istället är det egocentriska, normlösa, genomsexualiserade samhället som är lösningen. Men inga lösningar finns på den stora frågan: ”Varför?”. Människan är kanske mer ensam, mer vilsen, mer osäker än någonsin.

Och hon lämnas ensam i sitt sökande. Kyrkan har abdikerat till en mainstreamad, genuscertifierad, politisk organisation. Tron har blivit så privat att den inte längre klarar av att svara på någon annan fråga än att få bekräfta att mina val är rätt, oavsett vilka de är. Sanningen och sanningssökandet är numera subjektivt.

Och så förlorar vi vår mänsklighet. Långsamt men obevekligt blir vi lika enfaldiga som den natur som omger oss. Långsamt utrotar vi vår inre mångfald, låter egot ta över allt, precis som vi människor snart är den enda arten på jorden.

Och jag vill inte vara med i det.

Jag vill inte ha mer av allt. Jag vill ha mindre, men bättre.

Jag vill inte resa mer, uppleva mer, se mer, köpa mer. Jag vill bottna i min vardag, uppleva glädjen i en måndag, se det sköna i det lilla och nära, bli fri från tvånget att försöka köpa lycka.

Jag vill inte leva i en värld där allt, till och med könet, ska vara valbart. Jag vill ha trygghet, förutsägbarhet, struktur och balans.

Jag vill inte leva i en värld där Gud blivit gud. Jag vill ha en kyrka som söker svaren på frågorna Gud ställer till oss för att vi måste söka, inte en gud och en kyrka vars mål är att bekräfta alla mänskliga val oavsett vilka de är – bara de landar i mainstreampolitikens fåra.

Jag vill inte leva i en värld där människan och hennes boskap är 96 % av alla däggdjur, där 2/3 av insekterna är borta, där plasten snart väger mer än alla fiskar. Är det omöjligt att önska sig en värld där skapelsen, mångfalden, naturen och jordens skönhet värderas mer än det av människan skapade?

Idag känns den önskan mer omöjlig än någonsin. Vi simmar vidare likt grodan i en kastrull med ett vatten som långsamt, omärkligt värms upp till en temperatur där vi alltför sent inser att vi blir kokta.

Men då är det för sent.

En källa att läsa om man vill och orkar: The Guardian

Höghastighet istället för politik

Det finns inget som talar för att Sverige ska bygga ut höghastighetståg. De skäl som redovisas saknar faktagrund.

• Höghastighetstågen kommer inte att gynna klimatet. Klimatpåverkan under byggnationen skapar mer utsläpp än vad tågen eventuellt tjänar in under åratal. Antalet resande är försumbart i förhållande till behoven. Dessutom sker utsläppen under bygget, den tid när vi borde minska utsläppen mest.
• Det kommer inte att finnas resande nog. Höghastighetståg är möjliga där stora städer ligger på rätt avstånd. I det glesbefolkade Sverige, där tåget exempelvis ska stanna i megastaden Värnamo(!), saknas befolkningsunderlag.
• Tron på att höghastighetstågen ska vara bra för arbetsmarknad och näringsliv kan ifrågasättas. Framförallt handlar det om alternativkostnader.
• Och det är just detta - de enorma investeringarna - som är höghastighetstågens största fel. 300 miljarder grovt räknat, det kan bli mer, kommer att innebära att mängder av andra investeringar får stå tillbaka.

Kostnaderna för själva byggandet ska inte underskattas. Det ska inte heller kostnaden för de kommuner och regioner som nu gör vågen över att få vara en del i detta (syd)Sverigeprojekt. För åtagandena för dessa - byggnation av lokal och regional infrastruktur, bostäder och annat - kommer att påverka landet långt mer än själva bansträckningen.

Här talar vi om att staten väljer att satsa på ett samhällsekonomiskt olönsamt projekt istället för att satsa på sådant som kunde ge enorma effekter: Bättre kollektivtrafik i och runt de tre stora städerna exempelvis, forskning och utveckling av "elmotorvägar" för tung lastbilstrafik, trespårsjärnvägar för mer gods på järnväg, underhåll av befintliga anläggningar för bättre funktionalitet - och så vidare...

Men det handlar också om kommuner och regioner som tvingas välja mellan att investera i förskolor och skolor, i vårdcentraler och äldreomsorg - eller i infrastruktur som staten kräver när höghastighetsbanan dras fram.

Den samhällsekonomiska O-nyttan med höghastighetstågen är väl utredd. I början, när den dåvarande Centerledaren Maud Olofsson började driva projektet, kunde man hör argument som "Ja - men andra länder har ju det och då ska vi också ha det!"... Men vad är argumentationen idag?

Och hur kommer det att politiken, nästan oavsett parti, är så faktaresistent i det största investeringsprojekt Sverige skådat i modern tid? Hur kommer det sig att partiledare efter partiledare, lokalt, regionalt och nationellt, gör vågen för något så kontraproduktivt? Vad säger det om politiken?

Jag skulle vilja hävda att denna väg mot avgrunden kantas, inte av goda föresatser, utan av rädsla och bristande politiska visioner.

Sverige är ett modernistiskt land. Det spelar nästan ingen roll inom vilket område man agerar. Nytt och modernt är bra. Ju modernare desto bättre. Eftertanke, djupare analyser och rejäla utredningar är något som tillhör historien. Och det är ju inte bra. Att säga nej till det moderna kan få nästan varenda spindoktor och partistrateg att just gå i spinn. Det är "JA TILL DET MODERNA" som gäller.

Rädslan att hamna fel i denna modernistiska absurditet är slående inom alla politikområden. Det gäller att visa handlingskraft. Det gäller att visa att politiker visst både vill och kan. Och ju mer vi visar desto bättre, och modernare, är det.

I Sverige har denna modernistiska ådra väldigt ofta en offentlig-sektor-prägel. Det är skattepengarna som ska fixa det nya. Det är staten som har ansvaret att leda befolkningen in i det moderna lyckosamhället. Det är politikerna som är modernismens främsta uttolkare.

Och just denna modernism tar ibland helt över partiernas andra tankar om samhällets utveckling. Eller snarare är det så att vissa modernistiska projekt får bli ersättning för den bristande politiken kring samhällsutveckling som partierna har.

Höghastighetståg blir svaret på frågorna om vilket land Sverige ska vara:

-Vad vill ditt parti med Sverige?
-Höghastighetståg, förstår du. Då binder vi ihop landet, fixar klimatet och skapar ett bättre näringslivsklimat!

-Vad tycker du om Sveriges framtida välfärdsutveckling?
-Höghastighetståg, fattar du väl. Bara vi kan resa till Malmö på tvåochenhalv timme så kommer vi att bli lyckliga!

-Hur tycker du att Sverige ska agera i en framtida folkvandringsvärld?
-Höghastighetståg är den enda vägen! Dessutom går det ju snabbare både att komma in i landet, och att skicka ut människor också!

Offentlig sektor är alldeles för grå för dagens politiker, men också för alldeles för många ledande tjänstemän. I ett samhälle där jaget är viktigare än laget, där "jag själv" alltid är det självklara centrat för allas blickar, ökar riskerna att det ofta rätt trista handhavandet av vården, skolan och omsorgerna helt enkelt blir - för trist. Bättre då att satsa: på schagerfestivaler, på idrottsarenor, på resor till mässor i länder långt borta och - på höghastighetståg.

Och ständigt hävdar man att just detta - schlagerfestivalen, elitidrottsarenan, byggmässan i Kina - just detta är det som kommer att skapa förutsättningar för att rädda välfärden. Det spelar ingen roll hur utfallet sedan blir. Det är inte resultatet som räknas, utan de goda avsikterna när projekten startar.

Precis samma analyser verkar de flesta partier, politiker och tjänstemän göra vad gäller höghastighetstågen. Det spelar ingen roll hur resultatet blir. Det är vår goda vilja idag som räknas.

Och medan Trafikverket sliter med ännu fler trasiga växlar på ounderhållna spår, medan elever och lärare får slita i schabbiga skolor, medan antalet boendeplatser för äldre fortsätter att minska, känns det bra att som politiker få drömma om det stora projektet - det som ska sätta mitt namn i historieboken - och slippa ta ansvar för den kommunalgrå vardagen.

Vem styr vem?

Den senaste opinionsundersökningen visar...

Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.

Som i helgen.

Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.

Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.

Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.

Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?

Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).

Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.

Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.

Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?

De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.

Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.

Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?

Tomhetens politik

Jag läser artikeln av Åsa Romson och Stefan Löfven. En gång. Och så en gång till. Och funderar varför den egentligen är skriven.

Det finns olika skäl för att skriva debattartiklar som politiker. Ibland vill man föra fram sitt partis ståndpunkter. Ibland vill man skälla på motståndarnas politik. Ibland vill man båda delarna. Men vad vill egentligen Romson och Löfven?

Jag läser artikeln två gånger. Och hittar inte ett enda konkret förslag. De är sura för att EU skriver om ett par av sina fundament för att nå sitt klimatmål. Och de är sura för att Sverige, läs Alliansregeringen, inte hindrat detta.

Rent sakpolitiskt kan man fundera över vad EUs omskrivningar egentligen kommer att innebära i praktiken. Förhoppningsvis nästan ingenting. Det beror helt på hur medlemsstaterna agerar.

Lika sakpolitiskt kan man fundera över om Sverige haft någon chans att förändra eller stoppa skrivningarna. Svaret är i princip nej. Visst kan även partiledare i opposition tillåtas tro att Sverige är världens centrum. Men i verkligheten är det inte så. Kommissionen agerar dessutom på eget initiativ, utan att styras av någon regering, något som ett par partiledare som vill styra Sverige borde veta.

Men vad vill Romson/Löfven själva? Jag vet inte! Trots att jag läst artikeln två gånger. Ingenstans i artikeln finns något som pekar på vad denna rödgröna sörja egentligen vill. Jo - de vill att Sverige ska ta på sig ledartröjan. Men vilken ledartröja det ska vara, i vilket lopp den ska användas och var målet är, beskrivs ingenstans.

Romson/Löfvens artikeln är totalt tom. Jag har sällan eller aldrig sett något så märkligt i DN. Frågan är egentligen varför debattredaktören egentligen tog in den.

Jo - svaret på den frågan är självklar. Romson och Löfven skriver tillsammans. Tillsammans för första gången. Det är den enda signal som är värd något. Trots att politiken är totalt innehållslös.

Är det bra för socialdemokraterna? Är det bra för Miljöpartiet? Jag är skeptisk.

För socialdemokrater som åter börjar tycka sig vara betongsossar med industrin i centrum, kan rädslan öka att miljöpartiet kanske kan få med sig socialdemokraterna på kärnkraftsledläggning, industristängningar, infrastrukturmotstånd.

För miljöpartister som hoppas på regeringsmakt, visar artikeln tydligt att det kanske inte blir något annat än vackra gröna ord i en rödgrön regering. Ord utan innehåll. Tomma rödmärkta tunnor som mest skramlar.

Det artikeln mest visar är egentligen det den var avsedd att inte visa. Den visar på den totala oenigheten mellan MP och S i miljöfrågan. För de är oeniga i de flesta frågor.

Ska kärnkraften avvecklas eller utvecklas? Är det OK med mer kolkraft som i Tyskland bara för att tvinga bort kärnkraften? Vad ska svensk basindustri tvingas att betala? Hur många jobb kommer att försvinna?

Ska miljöskatterna höjas eller stoppas? Miljöpartiet höjer med tiotals miljarder. Sossarna inget alls.

Hur har de det med jordbrukspolitiken, naturvården, älvarna, kemikalielagstiftningen, flyget, vägarna, tillväxten? Inte på något område finns ens tillstymmelse till samsyn. Under Löfven har socialdemokratin återgått till betongen. Den början till omvändelse som fanns under Göran Perssons sista år som regeringschef är som bortblåst.

Och frågan blir istället då hur röda Romson och Fridolin egentligen är. Hur mycket av det gröna de är villiga att kompromissa bort för att få vara med i en rödröd regering. Och hur deras väljare reagerar på ett parti som inte längre är obundet, utan som har tagit ställning för en socialistiskare väg. Och hur det kommer att påverka partiets övriga frågor. Vänstervridningen, synen på att staten är bäst, pågår tyvärr på många sakområden i partiet.

Jag tror själv att miljön kommer att bli en av de viktigaste frågorna i de kommande valen. Och ju längre vi väntar med att agera - i klimatfrågan, kring den biologiska mångfalden, om hur kemikalierna sprids i livsmiljön - desto viktigare kommer den att bli, val för val. Men då krävs mer än tomma artiklar där undertecknarnas namn och position är det enda intressanta.

Media: DN1 DN2

På rätt spår?

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Om ett par timmar ska jag hoppa på nattåget. Kvart i sju i morgon bitti går jag av i Umeå och tar bussen till Lycksele. Inte helt optimalt bekvämt. Men det går.

Jag ska på resa med "min" beredning på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi ska studera hur äldreomsorgen och primärvården kan fungera i glesbygden. Intressant och annorlunda, även för en som kommer från lilla Norrland - Bergslagen.

Planerna för resan togs redan i höstas. Och programmet var klart. Tidig flygresa från Arlanda på onsdag morgon. Åter med flyg torsdag kväll. Först tänkte jag också boka så. Men så funderade jag ett varv till. Och bokade tåg istället.

Tåget är inte snabbast. Det är inte heller bekvämast. Jag hade fått sova på ett hotell i natt istället för att klara av morgonflyget. Och jag hade hunnit hem sent torsdag kväll. Nu sover jag förhoppningsvis på ett lite skakigare tåg, får byta ett antal gånger och kommer inte hem förrän fredag kl 9.30.

Så varför detta tågåkande?

Helt enkelt för att jag är beredd att betala det priser för miljön och klimatet.

Det finns en gräns för allt. Och vi har alla olika gränser. Om jag, osannolikt nog, skulle bli vald till Europaparlamentariker, skulle jag behöva flyga till Bryssel gång efter gång. Och jag skulle göra det. Samtidigt skulle jag jobba stenhårt för att Europa skulle få ett gemensamt tågnät värt namnet. Det borde vara möjligt att åka nattåg till Bryssel, likaväl som till Luleå.

Men hela tiden måste man fundera över denna gräns, och vad man är beredd att göra för att inte överträda den.

Skälet till att jag åker tåg är naturligtvis att jag är orolig för klimatet och miljön. Jag vet att det finns människor som inte tror att klimatet håller på att förändras. Och jag vet att det finns människor som överhuvudtaget inte tänker på miljön. Jag kan inte klandra dem. Jag kan bara agera utifrån det jag vet, och det jag håller för sannolikt. Och jag tror mer på IPCC (FNs klimatpanel) än på de få forskare som säger annat. Och jag tror på vad Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm Resilience Center och många fler pekar mot vad gäller kraven på en förändrad syn på natur och miljö.

Så då är det bara att försöka leva som man lär.

Men samtidigt försöka att inte döma de som gör andra val.

Det är rätt enkelt som miljöengagerad att göra det. Det räcker med att se hur de bekanta reser världen runt, gång efter gång, bara för att det går och för att man söker en annan upplevelse än den nära. Det räcker med att se hur många sätter konsumtionen först, och att själva handladet blir det centrala. Och så vidare.

Men fördömanden leder ingen vart. Framförallt leder det inte till det samtal och den dialog som jag tror behövs för att vi ska hitta en bredare och djupare förståelse för hur viktigt det är att värna naturen, miljön och klimatet. Både för oss själva och för våra barn. Både för välfärden och tillväxten. Både för etiken och estetiken.

Så jag väljer att se mitt tågresande som en möjlighet istället för en uppoffring. En möjlighet till reflexion och eftertanke. En möjlighet att inte bara transportera sig, utan verkligen resa. Och en möjlighet att dra ett litet strå till den alltför lilla stack av åtgärder som borde värna naturen, miljön och klimatet.

Hållbarhetens problem

Jag är på väg hem ifrån en debatt i Stockholm. Temat - Klimat och hållbart samhälle. Ett antal miljöorganisationer anordnade debatten "När larmen tystnar" på ABF-huset i Stockholm, mellan 7 av riksdagspartierna.

Visst var det en intressant debatt, eller mer av ett intressant samtal. Tonen var lågmäld. Det fanns fler som uttryckte varierande nivåer av vanmakt. Ändå är det några andra saker jag funderar på så här på väg hemåt.

Redan när jag kommer in på ABF-huset blir den första påtaglig. Jag kommer in i en annan värld, befolkad av andra människor. Jag ser engagerade människor som brinner för sin sak. Och de uttrycker det tydligt. För att vara konkret: Det är många tunikor som verkar vara hemfärgade, och färre kostymer, eller chica kläder.

För mig visar bara detta sätt att klä sig och vara på ett par av miljö- och klimatdebattens största problem. Kollektiviseringen av frågan. Och avståndet mellan de engagerade och de andra.

Låt oss ta dem var och en för sig: Hur ska man vara för att vara klimatsmart och långsiktigt hållbar? Kan man vara vanlig, eller måste man gå in i mysoverallskollektivet? Kanske är det ett av huvudskälen att jag är liberal, det där att jag tycker att kollektivismen i miljörörelsen blir så jobbig. Jag vill inte vara en del av det kollektivet. Jag tror inte på den kollektivismen. Och jag tror inte att jag är ensam att ha den åsikten.

Det händer så ofta när jag besöker olika miljögrupper att just detta utanförskap blir extra tydligt. De där innanför. De som vet och som har gjort ett aktivt val att ställa sig halvt utanför samhället. Och vi andra. Och jag tror det är så kontraproduktivt.

Jag har varit engagerad i klimatfrågan sedan jag blev politiskt aktiv 1988. Egentligen började intresset redan i slutet på 1970-talet, men då kanaliserades det inte in i politiken. På 80- och början av 1990-talet var klimatfrågan totalt meningslös. Man blev inte direkt populär om man försökte sig på att prata politik i vare sig fullmäktige, i Folkpartiet eller i den allmänna debatten. Ändå försökte jag och fortsatte att försöka.

Under dessa dryga 25 år har jag allt mer kommit att respektera klimatfrågans (miljöfrågor överhuvudtaget) komplexitet. En del tycker säkert att jag har resignerat. Men själv så menar jag att det handlar om att jag insett skillnaden i att prata politik och att skapa förändring. Och det senare är så otroligt mycket svårare.

För hur ska vi förändra samhället så vi klarar klimatet? Vad innebär en sådan politik för dig personligen? Och hur kan du försvara den för dina grannar?

Ska vi skrämma dem med att om du inte gör som vi säger så kommer jorden som vi känner den att gå under? Det finns drag inom miljörörelsen till vänster som verkar vilja gå den vägen. Jag gör det inte.

Ska vi lura dem med att vi politiker kan fatta beslut och sätta drastiska mål, att ansvaret är vårt och underförstått säga att de (väljarna alltså) inte kommer att märka något? Det är denna politik jag tycker Miljöpartiet för i alldeles för stor utsträckning. Jag gör det inte.

Ska vi låtsas som om tekniken kommer att klara allt, att det bara är att köra på med business as usual? Människan har klarat alla andra utmaningar och kommer att klara också denna? Alldeles för många marknadsliberaler hamnar här. Jag gör det inte.

Men vad gör jag då? Var hamnar jag?

Trist nog i vardagens grå beslutsfattande. Kanske kommer klimatet att spåra ur helt och därmed skapa en grund för en total samhällsomställning. Kanske kommer alla människor på jorden en dag att vakna upp och inse att livet är mer än materiell rikedom. Men jag vare sig tror eller hoppas på det.

Istället handlar det om att göra de rätta valen i varje liten valsituation som vi har. Och att alltid försöka ta det personliga ansvaret. Som individ har jag ett ansvar för att försöka leva så hållbart som möjligt. Som politiker har jag ansvar för att försöka omforma politiken i miljövänlig riktning. Som konsument har jag ett ansvar. Som producent har jag ett ansvar.

I varje situation har jag ett eget ansvar. Ibland ett individuellt agerande. Ibland tillsammans med andra. Och genom det så vrider vi långsamt framtiden i en miljövänligare, klimatneutralare riktning.

Och vi gör det i vardagen. Hela tiden. Vanliga - precis som vi är - väljer vi kanske att resa med tåg istället för flyg eller bli. Köpa ekologiskt. Köpa en konsertserie istället för ytterligare en resa. Eller något helt annat.

Och vi kommer att misslyckas med våra val. Och misslyckas. Och misslyckas. Eller strunta i dem. Och det måste vara acceptabelt. För ingen kan allt. Alla borde kunna något, men alla vill inte ens kunna något. Och det får vi också acceptera.

Miljörörelsens största utmaning, klimatfrågans största utmaning, är att skapa en ny fascination för naturen och skapelsens storhet. En fascination som inte gör en klimatomställning till en belastning, utan till ett eget fritt val.

Fredrik Morberg från Stockholm resilience center, inledde dagens debatt med att bland annat säga att vi måste kommunicera våra positiva drömmar om framtidens miljö och inte våra mardrömmar. Miljöpolitik måste handla om "I have a dream" och inte "I have a nightmare".

Den utmaningen är för mig centrum i all miljöpolitik, oavsett om den handlar om klimat, en giftfri miljö eller en myllrande biologisk mångfald.

Media: DN

Brickenbacken backar när sossarna bygger

Hur bygger man en bra stad? Om det har vi uppenbarligen olika åsikter. Vi i Folkpartiet vill bygga en stad som lever överallt, där man tar hänsyn till unga och gamlas behov och där människor kan känna sig trygga. Vi vill skapa en stad där människor inte ska behöva åka bil överallt, utan där så mycket service som möjligt ska finnas så nära som möjligt.

Ett av skälen till vår vilja att bygga staden så handlar om demografi, eller enklare skrivet, om att allt fler örebroare kommer att bli allt äldre. Och det är bra om så många som möjligt av de äldre har en väl fungerande service nära. För miljöns, klimatets och trygghetens skull är det viktigt att så många av oss som möjligt har fungerande service nära. Men det är speciellt viktigt för barn och äldre.

Det är uppenbart att socialdemokraterna inte tänker i de banorna. Istället för att värna city och de lokala affärscentrum som finns, planerar de för omfattande extern handel. Just nu ser vi  ICA-etableringen vid Tybble. Men det stannar inte där. Mariebergs utbyggnad kring det nya IKEA-varuhuset, liksom Boglundsängens framtida exploatering, kommer att skapa helt nya förutsättningar för staden.

Allt mer talar för att Örebro city kommer att avfolkas och avaffärifieras, när de externa centra växer. Och de kvarvarande butikerna i bostadsområdenas centrum kommer att gå en mörk framtid till mötes. Jag har idag pekat på sannolikheten att Brickebacken kommer att stå utan affär när ICAs maxianläggning slår ut COOPs närabutik.

Och tron på att ICA skulle bevara en butik i Tybble om den inte lönar sig, är mer religiös än politisk. Om ICA Maxi byggs vid Tybblekullen kommer Tybble Centrum att vara utan livsmedelsaffär inom något år. Och frågan är vad som händer med COOP Österplan och Willys? Kommer Örebro östra stadsdelar att vara utan livsmedelsaffär om några år? Måste alla ta bilen för att handla mjölk?

Följderna av socialdemokraternas handelspolitik är mångdubbla. Dels bygger de en stad för bilen. När service inte längre finns nära kommer människor att tvingas åka för att handla. Och många kommer att använda bilen. Det innebär problem för klimat och för trygghet. Fler bilar i bostadsområdena skapar ökad otrygghet för fler. Den fråga man måste ställa sig är om Björn Sundins behov av att öppna fler villagator för genomfartstrafik i Sörby, egentligen handlar om att klara av att ordna biltransporterna till ICAs nya anläggning?

Sundin & Co har inte heller någon insikt om framtidens behov av en stad anpassad för de äldres behov. Vi är redan i början av den utmaning en ökad medelålder kommer att ställa på oss. Men utvecklingen kommer att accelerera. En framsynt stadsbyggnadspolitik tänker på hur en stad för många ska kunna se ut. Då handlar det om att lyfta blicken och se framåt. Örebroarna kommer att bli allt äldre och staden måste anpassas efter deras behov.

En av de allvarligare aspekterna av Sundins maxi-politik handlar om trygghet. Vad händer med Brickebacken när centrum blir av med sin affär?  Hur hanterar man ett bostadscentrum utan människor? Otryggheten kommer att öka. Risken för social oro likaså. Och Brickebacken är inte unikt. Utanförskapsområdena har sina problem. Men ett city utan handel är också sårbart.

Man behöver inte gå till USAs miljonstäder för att se hur illa det kan gå när externhandeln tar över. Det räcker med att gå till Landskrona, där socialdemokratisk politik under årtionden fick centrum att bli en öde och otrygg plats. Är det så vi vill ha det?

Folkpartiet har velat ha en tydlig handelsutredning med tydliga krav på hur en trygg och miljövänlig stad ska kunna anpassas till både de äldres och de ungas behov. Det vill inte socialdemokraterna. Det är illa för Örebros framtida utveckling. Inte heller ICA vinner på att Örebro eller andra städer får en sämre fungerande infrastruktur och blir otryggare för unga och gamla.

Media: NA

Naturskyddsföreningen

Lyssnade lite på partiledardebatten i går. Gjorde som många andra - följde den via twitter. Och en tweet fick mig att gå igång.

Svenska Naturskyddsföreningen twittrade ut: Det är synd att den gröna liberalismen inte har en bättre företrädare än en kärnkraftshök som går framåt med blicken i backspegel.

Jag blev inte förvånad. Men som så ofta nuförtiden, besviken, på SNF, på dess ordförande och på dess påstådda opartiskhet.

Jag har varit med i SNF sedan 1970-talet. Först som fältbiolog. Sedan som medlem, ofta familjemedlem för att jag betalade mina bröders medlemskap bara för att de också skulle vara med. För mig var SNF länge en organisation för just naturen. Svenska NATURskyddsföreninge. Inte SMF, Svenska Miljö Föreningen, eller SKF, Svenska Klimat Föreningen. Utan SNF, Svenska NaturskyddsFöreningen. Men det var länge sedan.

Någon gång i skiftet 1970-1980-tal tog föreningen en ny väg. Bort från naturen och mot miljön. Det verkade som om naturskyddet inte längre var det viktiga. Istället handlade det mer om hur och vad man handlade, hur man reste - vilken livsstil man hade. Och så blev föreningen spjutspetsen för arbetet mot allt vad kärnkraft hette.

Föreningens arbete mot kärnkraft har fått rätt märkliga följder. En av SNFs tidigare styrkor var den starka förankringen i forskning och vetenskap. När föreningen tog ställning, visste man att ställningstagandet var sakligt grundat. Men med kärnkraften är det annorlunda. Motståndet mot kärnkraft har mer politiska och nästan religiösa övertoner än sakligt motiverade grunder.

Kärnkraft är alltid dåligt, så dåligt att i princip alla andra alternativ är bättre. När Jan Björklund tar upp problemen med att Tyskland satsar på kolkraft som ersättning till sina kärnkraftverk, borde SNFs ordförande fundera över om det är en rimlig satsning. Men inte. Istället blir det: "Det är synd att den gröna liberalismen inte har en bättre företrädare än en kärnkraftshök som går framåt med blicken i backspegel." Det säger tyvärr mer om SNF än om Jan Björklund.

En pragmatisk, partiobunden organisation borde fundera över vad som är bäst för naturen (och klimatet och miljön). Är det mer kolkraft, eller kanske att behålla kärnkraften en stund till? Kan framtida forskning göra kärnkraften säkrare, och kan avfallet användas som nytt bränsle till dess det är ofarligt? Kan brytningen göras miljövänligare? Vore det bättre att ersätta ännu mer kol med ny kärnkraft under en övergångstid?

Jag är ingen kärnkraftskramare, jag ser inte att den idag är någon framtidsenergibärare. Men jag menar att man måste försöka väga hoten mot natur, miljö och klimat mot varandra. Kärnkraftsmotståndet får inte bli religiöst. Kärnkraft får inte bli något "ont" som man inte behöver diskutera om just för att det är så "ont".

En annan av följderna som drabbat SNF är den partipolitisering som skett, i och med att naturen fått ge vika för miljö, klimat och livsstil. Det finns politiska vinklingar på naturvården. Liberaler har alltid stått i tätlinjen när det gäller skydd av natur, mot markägarintressena i C, M och på senare tid KD, eller mot samhällsbyggarna i betongpartierna S och V. Men naturvård kan hanteras av alla ideologier.

När SNF däremot går igång på miljö, klimat och livsstil, väljer också organisationen en mer partipolitisk väg. Nu handlar det om att leva enkelt. Om att vara samhällskritisk. Om att vara mot kärnkraft. Föreningen blir mer vänster, mer grönvänster. Det är uppenbart att den tidigare partipolitiskt obundna föreningen, numera har starka band till ett parti, och en politisk strömning.

Som liberal känner jag mig allt mer vilsen i den förening jag tillhört i 40 år.

Men kanske håller något på att hända. Det finns tecken på att föreningen håller på att återupptäcka naturen. Det är bra.

Jag har jobbat med klimatfrågor längre än de flesta. Långt innan det blev politiskt opportunt. Ännu längre har jag funderat kring miljö och miljöfrågor. Men mitt engagemang för miljö och klimat byggs på en grund av naturintresse.

Naturintresset, djupt eller grunt, brett eller specialiserat, är en av de viktigaste faktorerna för oss människor när vi tar ställning i även miljö- och klimatfrågor. Det är enklare att förstå vikten av en ren miljö, eller ett klimat i balans, om man har lite insikt i eller en fascination för naturens fantastiska livsväv. Om man förstår lite av vad de insektsätande fåglarna får genomgå på sina flyttvägar nu när de återkommer, inser hur små marginalerna är för att de ska klara flytten över Sahara, Medelhavet och Södra Europa, inser man också hur viktigt det är med att hantera klimatfrågan. Har man sett Östersjöns förändring från ett friskt hav till en luktande göl, inser man behovet av ett förändrat jord- och skogsbruk. Har man fått se en havsörn sväva över slätten, inser man också hur viktigt det är med en miljö i balans, utan gifter som hotar reproduktionen (inte bara hos örnen utan hos oss alla).

Det är därför jag fortfarande är medlem i SNF. Därför att jag mer än någonsin tror att det behövs en naturskyddsförening. Därför att jag oroas över att så många inte längre har denna fascination över livet, det levande, livsväven. Därför att jag fortfarande tror att föreningen kan förändras och skapa sin egen framtid.

Svenska NaturskyddsFöreningen behövs. Naturvårdsinriktad. Saklig. Opolitisk.

Media: DN, SVD, EX,

Intressanta klimatnyheter

När jag för 25 år sedan engagerade mig i politiken, gjorde jag det för miljöns och naturvårdens skull. Folkpartiet, som under decennier varit det parti som brytt sig om miljö och naturvård, hade tappat. En lokal folkpartist insåg att partiet inför valet 1988 behövde någon som kunde miljöfrågor. Och jag fick frågan.

Kanske blev inte valet som han hade hoppats. Det var inte alla i partiet som då gillade mitt miljöengagemang. Och framförallt gällde det min syn på klimatfrågan. Jag var mot ökad biltrafik i staden. Och jag var mot Örebro Flygplats. Det var ju inte så populärt hos alla. Och vem brydde sig om klimatet. Kunskaperna då var nära noll hos nästan alla lokala politiker, och intresset lika lågt. Inte för att jag kunde så mycket, men det lilla jag anade skapade i alla fall en bas för både lokal och nationell politik.

Efter 25 år har insikten om klimatutmaningen ökat enormt i politiken. Jag kan knappast längre ens låtsas som om jag kan mest, eller ens är bland de som kan mest. Mitt intresse har inte svalnat, men kunskaperna har blivit så mycket större. IPCC, FNs klimatpanel, skapade grunden för detta arbete. Forskare och vetenskapsmän över hela jorden har fördjupat det. Och insikterna har nått både politiker och näringslivsföreträdare.

Det stora problemet har hittills varit hur man ska kunna hitta lösningar på de utmaningar klimatförändringarna ställer. Det handlar både om hur vi ska hantera de problem som klimatet orsakar, och hur vi ska begränsa utsläppen av klimatstörande gaser.

Det finns inga enkla svar på något av frågekomplexen. Skadorna av klimatförändringarna kommer att drabba de fattigaste värst. Men även de rikare länderna drabbas med enorma kostnader som följd. Fråga är bara vem som ska betala?

Lika bekymmersamt är det med utsläppen. De rikare länderna har baserat sin rikedom bland annat genom en "oändlig" tillgång till billig kol, olja och gas. De fattigare länderna vill komma ikapp på samma sätt. Men om inte de rikare länderna drastiskt minskar sin användning av fossila bränslen, kommer de fattigare ländernas utsläpp att orsaka gigantiska klimatproblem (som främst drabbar dem själva). Och om de rikare länderna drastiskt minskar sina utsläpp, kommer det att påverka tillväxten, jobben och välfärden.

Rätt enkla sammanhang. Men helt omöjliga att lösa.

Eller??

Läste i DN häromdagen denna artikel. Den är intressant av flera skäl. Dels för att den ställer bilden av USA på ända, bilden av en klimatbov som inte bryr sig. Så är det uppenbart inte. Dels för att den visar att pris har betydelse. Sannolikt är det bland annat de ökande priserna som skapar förändringstryck. Dels för att det vi ser påverkar oss. Mellanvästerns torkår påverkar sannolikt även fler amerikaner.

Men framförallt för att den visar att staten och politikerna inte alltid är alltings centrum. I Sverige är det politiker som ska lösa klimatkrisen. Det är staten som ska gå in och reglera, bestämma, subventionera och förbjuda. Inget av det har varit aktuellt i USA. Men ändå sker förändringar.

Jag menar att det är positivt. Staten är en trögflytande koloss. Näringslivet har ofta snabbare fötter. Politiken tar (för) ofta hänsyn till kortsiktiga opinioner, eller till behov av partitaktiska utspel. Den privata och civila sektorn behöver inte alltid det. Statens inriktning kan förändras efter varje val. Den privata och civila sektorn har helt andra perspektiv.

Denna lilla artikel stödjer mig i mina teser om att statens roll i att hantera klimatförändringarna måste vara tillbakadragna och långsiktiga. Det får inte handla om kortsiktiga, mer eller mindre populistiska förslag för eller emot. Staten måste agera som staten alltid bör, med de instrument man har. När det gäller klimatet handlar det sannolikt i huvudsak om frågan om pris. Statens uppgift blir att skapa långsiktigt hållbara system för att räkna in klimatpåverkan vid energiframställning, och därefter skapa ett skattesystem som hanterar detta.

(Det är naturligtvis inte allt ett skattesystem för klimatneutralitet ska ta hänsyn till, det finns andra miljö-, natur-, estetik- och socialhänsyn, men begränsat för klimatfrågan är det centralt med en stat som inte fingrar i detaljer.)

Om vi inte klarar av att hitta denna långsiktighet kring ett skattesystem som hanterar klimatfrågan, visar en annan klimatnyhet vad vi annars riskerar. Enligt flera andra artiklar, se nedan, blir inte klimatförändringarna så drastiska som man tidigare räknat med. O så skönt. Då behöver inte vi som politiker göra de ingrepp som vi annars tänkt.

Eller...

All klimatpolitik är antaganden utifrån dagens kunskaper. Det är mer eller mindre avancerade gissningar. Kanske är det så att klimatet kommer att påverkas mindre, trots att vi släpper ut mer. Eller så är den nivå vi nu verkar befinna oss i, bara en parentes i avvaktan på den stora temperaturhöjningen. Eller så händer något annat.

Det enda vi är hyfsat säkra på att vi vet, är att koldioxid, metan och andra gaser påverkar klimatet. Men vi vet inte hur. Det enda som långsiktigt kan hantera det är ett stabilt system, där staten sätter tydliga gränser, och de privata och civila aktörerna får förhålla sig till dessa.

Det är en bit att gå på den vägen för alla. Och vi i Sverige har en hel del hemläxa att göra. Framförallt handlar det kanske om att vi även i dessa frågor måste börja våga lita till företagen och näringslivet i arbetet för att rädda framtiden. Staten kan och ska inte göra allt.

Media: DN1, DN2, EX, SR

Vindkraft? Ja, men...

Vaknar och läser på SR Örebros hemsida om att även Örebro län ska bebyggas med vindkraft. Det är mycket vindkraft just nu. Vindkraften är lösningen som ska lösa Sveriges hela energiproblem. Eller...

Jag tycker vindkraften har sin plats i samhället. Vi måste finna vägar att hitta ett långsiktigt hållbart energisystem inom alla samhällssektorer. Vindkraften blir ett av komplementen till de två andra, koldioxidfria, energikällorna som Sverige redan har och som täcker i princip all svensk el-efterfrågan. Men vindkraften är inte lösningen. Och även vindkraften måste granskas.

Vindkraften skapar problem, liksom all annan energiutvinning av naturresurser. Det kan vara buller. SR Örebro har intervjuat boende som störts av vindkraftljud i sådan utsträckning att det bedömts vara över det man får tåla. Det är en aspekt av vindkraftens negativa sidor. Men det finns fler.

Vindkraftverken påverkar landskap och förutsättningar för såväl natur som friluftsliv. Men de påverkar också förutsättningarna för näringslivet. Den storskaliga satsningen på vindkraft i Kilsbergen i Lekebergs kommun kommer sannolikt att ge några arbetstillfällen under byggtiden, och några arbetstimmar när anläggningen väl står färdig. Men sannolikt försvinner möjligheterna för ett lokalt företagande med den unika Kilsbergsnaturen som grund, med mångdubbelt fler lokala arbeten i vågskålen. Vindkraften tar över. Jobben försvinner.

Runt om i Sverige kan man också se en förvånande hållning kring vindkraftens påverkan på naturmiljön. Det ges bygglov i eller på gränsen till naturreservat. Ibland har husägare fått se sina krav på små förändringar av befintliga hus i känslig natur avslås, samtidigt som ett 200 meter högt vindkraftverk med tillhörande vägar och anläggningar fått byggas straxt intill. Vindkraftens påverkan på naturmiljön riskerar att bli lika omfattande som vattenkraftens. Och det sker med samma naiva hållning.

Vindkraften är ett bra komplement till befintlig vattenkraft och kärnkraften. Men mer måste till. Den viktigaste delen är en fortsatt energieffektivisering. Förhoppningsvis kommer ett teknikgenombrott för solceller snart. Vågkraft är också en del av energimixen. Men alla dessa energikällor har ett problem. De är inte konsistenta över tid. Ibland blåser det inte. Ibland skiner inte solen. Ibland ligger havet spegelblankt. Vad händer då?

Kungliga Vetenskapsakademiens energiutskott skrev i SvD härom månaden en intressant artikel som problematiserade vindkraften än mer. Deras tes var att vindkraften faktiskt kunde riskera att öka koldioxiodutsläppen istället för att minska dem, eftersom vindkraft i Sverige ersätter redan koldioxidfri produktion av el, samtidigt som den måste täckas upp av fossilbränsleeldad elproduktion när det inte blåser.

Genast fick man mothugg från dem som i huvudsak menade att svensk elproduktion var sammankopplad med Europa. Och ett överskott av svensk el (när det blåser mycket) kan exporteras, samtidigt som vi kan importera vid andra tillfällen (när det är vindstilla). Men KVA har en poäng. Om svensk vindkraft ersätter svensk kärnkraft, kommer Sverige att behöva ersätta den med egen fossilbränsle-el, eller el som sannolikt producerats av kol utomlands. Är det rimligt?

I Örebro idag pågår en snabb och okritisk uppbyggnad av vindkraft. Örebro kommun är ingen idealisk plats för vindkraft. Det blåser helt enkelt för lite på de allra flesta ställen. Men ändå ska Örebro kommun starta energibolag för att bygga vindkraft i konkurrens med alla de privata som också vill bygga. Det är synd, både för människorna, naturen, miljön och demokratin. Örebro kommun borde behandla vindkraften på samma sätt som man gör med annan näringsverksamhet: Granska. Myndighetsutöva. Ge eller vägra tillstånd.

Min egen uppfattning är att vi måste bli betydligt tuffare i kraven på var och hur vindkraft får byggas. Vi måste ställa olika behov och utvecklingsmöjligheter mot varandra. Natur, friluftsliv, lokala arbetstillfällen, bostadsmiljö och inte minst demokrati. Det leder till några tankar:

• Kilsbergen, denna unika naturtyp som kan bli ett ännu starkare centrum för naturturism, bör så långt möjligt hållas fritt från vindkraft. Låt inte vindkraften komplettera militärens oljud. Låt istället Kilsbergen utvecklas till ett unikt naturreservat och naturvårdsområde.
• Kilsbergsslätten, med de många stora fågelsjöarna, med flyttfågelstråken, måste behandlas varsamt. Redan nu har området kring Kvismaren börjat exploateras. Det bör stanna där det är nu. Och vid Tysslingen, Vibysjön, Velandasjön och Logsjön bör ingen exploatering tillåtas.
• Hjälmaren måste värnas. Hemfjärden är, med sin gyttjiga botten och sina stora vassområden, en unik sjö med stora naturvärden och förutsättningar för friluftsliv hela året. Örebro har börjat utvecka sin sjökontakt. Men vi kan göra mer. Mellanfjärden och Storhjälmaren måste hanteras varsamt.
• Tysta områden måste sparas. Det gäller såväl nära staden (fast tystnaden inte blir total) som områden på längre avstånd från Örebro. Storskog ska inte alltid vara en plats för storvindkraft.
• Se människans behov. Bygg vindkraft för människan, inte mot henne. Lyssna till närboende, till företagare, till naturvårdare, till friluftslivet. Låt samma regler gälla vindkraften som annan miljöstörande verksamhet.

Idag skriver Kjell Aleklett, energiprofessor, ännu en intressant artikel på DN-debatt om peak oil. I den ställer han en del "sanningar" på huvudet. Han visar att kraven på billig energi aldrig kan hanteras förenklat, att det finns orsakssamband som är både krångliga och komplicerade. Och han är mycket tydlig på att vi måste ställa om vårt energisystem. Men vi måste göra det på rätt sätt.

Vindkraften är ett gott komplement till såväl andra förnybara energikällor som till kärnkraften. Men den ska hanteras som den miljöstörande verksamhet den ändå är. För naturens skull. För miljöns skull. För människans skull.

Media: SR Örebro, SVD, DN

Tystnadens väg

Jag går i mitt paradis. Den lilla vägen upp genom min skog. På ena sida stortallarna och skräpskogen med granarna. På andra sidan hagen med björklunden. Där betar fåren fortfarande i väntan på lammning.

Vägen är inte lång. Några hundra meter bara. Skogen är som vilken skog som helst. De höga naturvärden som finns i den är lätt räknade.

Men en kväll som denna i slutet av april, när den vinter som envist bitit sig kvar i fjolårsgräset plötsligt släpper taget och gårdagens regn och snöglopp glöms, är värdet av denna markplätt omätbart.

För mig finns vissa fåglar som ger mer glädje än andra. Sädesärlan är en sådan. När hon kommer trippande på stalltaket den 5 april, när hon springer över gårdsplanen en stekhet dag i juli, när hon förvånansvärt nog uthärdar en kylig oktoberdag. Taltrastens vackra flöjttoner en annan. Livet får ett annat djup när vårkvällen fylls av trastsång.

Men det finns ingen som rödhaken. Hur ska man beskriva de känslor hans sång skapar? Hur ska man beskriva hans sång? Som en bäck genom urskogen som plötsligt skimrar fram när vårsolen tränger igenom molnen. Stilla forsande, porlande, lugnar ner sig någon sekund för att sedan kasta sig ut igen i en ofattbar glädje. Hur kan en så liten varelse förmedla en sådan glädje, ett sådant hopp? Våren kommer! Livet börjar igen! Här, just nu, för dig!

På hösten en helt annan. Stilla smyger han i syrenbuskarna. Tickar försynt och låter ibland även mig få en skymt av det bröst som mer skimrar av mjukt orange än rött. Av vårens extatiska sångare finns inget kvar. Som sammet rör han sig bland tystnande färger. Och väcker en annan form av stilla glädje. Och eftertänksamhet. Vemod.

Min lilla väg genom min skog, den skog som ingen annan än jag eller Gud Fader kan förändra, är en väg av tystnad, även de vårdagar fåglarna sjunger som mest. Där finns alltid tid för tanke och kontemplation. Där finns tid att söka tiden efter.

Dagens samhälle är så fantastiskt snabbt. Allt ska hända nu, och har det inte redan hänt är det för sent. Det långsiktiga mäts i månader, eller kanske något år. I den politik och den demokrati som egentligen är en lovsång till långsamhet och eftertanke, blir snabbheten allt mer tydlig. Sannolikt är det nödvändigt. Demokratin kan inte vara ett reservat av oföränderlighet i ett samhälle där förändring är norm. Men frågan är om det är bra.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter gemensam kunskap, gemensamma världsbilder, gemensamma språk. Demokratins grund är egentligen det långsamma samtalet, där teser ställs mot antiteser, där argument bemöts av motargument och där synteser och kompromisser hittas. Men idag handlar det mer om yta än om djup. Politiken blir en spegel av den senaste opinionsmätningen. Samtalet ersätts av ett skrikande i ett debattprogram. Argumenten får 30 sekunders mediatid. Artiklarna i tidningarna blir allt kortare.

Detta påverkar demokratin. Och det påverkar vårt samhälle. Det märks inom flera politikområden. Etik och moral, exempelvis, är idag mycket mer en fråga för hur vuxensamhället ska få sina krav omedelbart tillfredsställda än om hur vi hittar ramar för en långsiktigt hållbar mänsklig samexistens där vi värnar de sårbaraste.

Men det finns nog inget politikområde där kollisionen mellan dagens krav på snabbhet och demokratins långsamma vindlingar blir mer tydligt än inom miljöpolitiken. Här har vi naturvården, där art efter art försvinner ur livsväven därför att vår livsstil och vårt livssätt förutsätter det. Här har vi klimatpolitiken, där de åtgärder vi vidtar idag kanske får konsekvenser först om 100 år. Och här har vi miljöpolitiken, där vi använder biosfären som ett fullskaleexperiment för kemikalier - och kanske ser resultatet om en generation eller två.

För att värna den skapelse som vi lever i, borde vi levt långsammare, eller i vart fall agerat långsammare, under en mycket lång tid. Och nu, i den elfte timmen, borde vi agera snabbt, även om resultaten visar sig först någon gång i framtiden. Men med den samhällets och politikens logik som idag råder, kan man inte lova resultat någon gång i framtiden. Det är ju här och nu som gäller...

Så frågan är vad som händer med rödhaken, taltrasten och sädesärlan i framtiden. Kommer mina barn och barnbarn att kunna gå den lilla vägen mellan gammeltallarna och skräpskogen på den ena sidan, och björkdungen med betande får på den andra? Kommer deras aprilkvällar, när den eländiga vintern äntligen släppt taget om fjolårsgräset, att fyllas av mästersångarnas stilla, forsande toner? Kommer tiden att finnas att inte bara tänka, utan att tänka efter?

Och var finner de sin tystnadens väg, den väg som kan leda tanke och ord att söka tiden efter?

Brysselblogg

Sitter med 20 gröna liberaler på parlamentet i Bryssel. Lyssnar just nu på Marit Paulsen, parlamentariker för Folkpartiet i Europaparlamentet och en av Europas ledande gröna liberaler.

Vi är här på ett studiebesök och ska möta såväl parlamentariker som kommissionstjänstemän och en lobbyorganisation med bättre miljö som mål. Det är intressant att träffa kunniga politiker och tjänstemän för att lyssna på och diskutera med. Men denna resa är intressantare än så.

Gröna liberaler, Folkpartiets nätverk för oss som är intresserade av natur och miljö, har funnits i olika former i ungefär 20 år. Nätverket har jobbat med att ta fram Folkpartiets partiprogram kring natur och miljö, motionera om miljöfrågor och jobba med seminarier och träffar kring miljöpolitik. De senaste tio åren har nätverket letts av Sverker Thorén, kommunstyrelseledamot från Västervik. Hans arbete har ofta skett i det tysta, men har lagt grunden till det som nu sker. Sverker är med på resan, men han lämnade över ordförandeskapet till Karin Karlsbro för ett par månader sedan.

Det som nu sker i Folkpartiet är intressant. Det verkar som om Sverkers trägna arbete börjar bära frukt. I år har miljöpolitiken i Folkpartiet legat för fäfot. Trots en rätt stolt historia, där liberaler varit drivande när det gäller nationalparker, strandskydd, naturvårdslagar, nationalälvar och biologisk mångfald, har det varit märkvärdigt tyst kring många av de stora miljöfrågorna från det svenska liberala partiet de senaste 20 åren. Vi har haft fantastiska miljöprogram, men få har talat om dem. Och partiledningarna har inte haft starka, offentliga talespersoner. Till och med inom klimatpolitiken, där vår internationalism borde vara bärande, har politiken reducerats till ett svar, mer kärnkraft...

Men det senaste året har något alltså hänt. Miljöutmaningarna har blivit en fråga där såväl partiledare som partiledning och partistyrelse nu engagerar sig. När tidningen Nu, den liberala rörelsens partiorgan i Sverige, ställde frågan om vilka liberala hjärtefrågor som stod för störst utmaningar de kommande åren, kom miljöfrågorna på första plats. Det är ett tecken i tiden.

Just nu jobbar vi med ett nytt partiprogram där också miljöfrågorna kommer att lyftas. Den information som hittills diskuterats i partistyrelsen pekat mot många nya intressanta alternativ och problemlösningsförslag. Det finns en möjlighet för en nystart för den gröna liberala politiken.

Marit Paulsen pratar med oss om behoven av helhetssyn inom miljöpolitiken. Vi kan inte prata klimat ena stunden, matproduktion den andra, havsmiljö den tredje och biologisk mångfald den fjärde. Klimatet hör ihop med mat. Maten hör ihop med havsmiljön. Och den biologiska mångfalden hör ihop med allt...

Som exempel:
Den mat vi producerar kan innebära utsläpp av koldioxid när vi kör med traktorn, metan när vi rötar och lustgas när kvävegödseln omvandlas. Eftersom vi bara tillgodogör oss 3% av den mat vi producerar kommer resten att på något sätt att hamna i naturen, exempelvis i Östersjön där matens kväve, fosfor och giftinnehåll hamnar i vattnet som övergöds. Och en övergödd Östersjö klarar inte biologisk mångfald. Det gör inte heller en matproduktion som drivs industriellt, där man inte tar tillräcklig hänsyn till kantzoner, eller där tekniken för gödsling och sprutning är för dålig och där marken plöjs och ligger bar under lång tid och där koldioxid går upp i atmosfären och kväve och fosfor ut i vattnet...

Är då miljöfrågorna lokala, nationella eller internationella? Marit Paulsen svarar: EU har ett uppdrag. Det handlar främst om forskningsstöd och framtagande av ny teknik som inte är lönsam idag men nödvändig i framtiden. (Frågan är vart EUs jordbrukspolitik nu går. Mindre resurser till forskning och bibehållna subventioner, eller? Och vilken roll Sverige kan spela - vi som är ett land som egentligen inte vill vara med...) Och nationellt måste vi jobba med både lagstiftning och ekonomiska styrmedel, även om Marit blir bekymrad över den övertro på alla olika sorters märkningar av alla möjliga varor. Snart är de så många att de inte för någon styreffekt... Men ingen av oss lever globalt. Ingen av oss lever ens europeiskt. Vi lever alla i ett lokalt samhälle. Det är där vi måste starta förändringen. Vi har ett individuellt ansvar, vi har ett ansvar i det lokala sammanhang vi befinn oss i. Det gäller mig som politiker Örebro. Men det gäller också oss andra, var och en har ett individuellt ansvar.


- Posted using BlogPress from my iPad