Därför finns det ingen utväg

I fyrtio år har jag varit klimatmedveten. Jag minns det så väl, den första gången jag stötte på frågan om klimatförändringar. Det var en av de somrar under slutet av 1970-talet som jag och mina bröder fjällvandrade. Med på vandringen fanns några tidningar, inköpta i den sista kiosken inför den sista sträckan med postbussen upp mot fjällen. Under de dagar som följde lästes de från pärm till pärm, blad för blad, notis för notis. Det var DN och SvD och de veckotidningar som verkade intressanta och hållbara för en dryg vecka i väglöst land.

I en av artiklarna beskrevs Svante Ahrenius teorier om koldioxidens påverkan på klimatet, och de följder för jorden de kunde få. Det fanns inte så mycket då som tydde på att det var förändringar som var nära förestående, men något i artikeln grep tag i mig. Jag var sedan barnsben intresserad av naturen, född med matjord och småkryp i fickorna, fågelskådare och trädgårdsnörd. Nu lades frågan om den globala överlevnaden till.

Sedan följde 1980-talet. Vi var några som körde 80-100 istället för 90-110, drev passagerarna och medtrafikanterna till vansinne, bara för att spara lite på bensin och miljö. När jag blev politiskt aktiv i miljövalet 1988, för Folkpartiet, blev en av mina första strider mot den flygplats som resten av partiet stod bakom. Det handlade både om klimatet och om den biologiska mångfalden. Örebro flygplats ligger med inflygningszonen genom ett av Sveriges viktigaste flyttfågelområden, rakt över fågelsjön Tysslingen, en sjö som jag var med om att restaurera genom bildandet av Stiftelsen Tysslingen. Jag skrev stadgarna.

Intresset för den biologiska mångfalden har hela tiden varit mitt centrum. Efter juridikstudierna försökte jag mig på en akademisk karriär. Jag var Sveriges tredje doktorand i miljörätt, med en förhoppning om att kunna skriva en avhandling om ”Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv”. Men politiken kom emellan.

På 1990-talet försökte jag driva miljöfrågor i Folkpartiet. Visst fanns ett intresse. Visst fanns det lokala eldsjälar. Visst fanns det fantastiska skrivningar om såväl naturvård som miljö. Men viljan att driva frågorna saknades för det mesta hos partiets ledningar. Under 2000-talet kunde jag som kommunalråd, såväl i majoritet som opposition, genomföra en del miljöåtgärder i Örebro. Det blev både kommunala naturreservat som miljökonsekvensbeskrivningskrav inom all kommunal verksamhet.

Men något hade börjat skava. Samtidigt som kunskaperna om klimatförändringarna breddades och fördjupades, skedde förvånansvärt lite konkret. Utvecklingen ändrades inte. Möjigtvis avstannade försämringstakten något. Kring den biologiska mångfalden blev det en berg- och dalbana. Ibland skulle mångfalden värnas. Ibland var den det övergripande hotet mot såväl äganderätt som utveckling av både land och stad. Och rödlistorna fortsatte att växa.

Varför hände inte mer? Varför kunde inte ens jag, med den bakgrund och de kunskaper jag tyckte mig äga, förändra mer än på marginalen?

Svaren är bekymmersamma.

Det är uppenbart att världen står inför den mest omfattande förändringen som skett under överskådlig tid. Vi är inte längre på väg in i antropocen, vi är omvälvda av den, alla delar av ett system som kommer att förändra världen, biosfären, i grunden. De biologiska fundamenta, de system som hittills har varit grundläggande för arternas uppkomst och överlevnad, sträcks ut till, och ibland över, bristningsgränsen.

Det finns tre områden som visar på den akuta problematiken, och som inom sig också rymmer svaret kring varför så lite görs, och varför det inte finns någon utväg. De globala miljökriserna ryms inom områdena avfall, biologisk mångfald och klimat. För att förenkla en komplicerad materia kan man visa på några signalproblem:

Avfall: Det handlar inte bara om plastprodukter i haven. Den kemiska soppan som förorenar mark, vatten och luft har gått från att vara lokal till att bli global.

Biologisk mångfald: 96% av alla levande däggdjur på jorden, räknat i biomassa, är idag människor och vår boskap. 70% av alla fåglar. Artutrotningen fortsätter i ominskad styrka.

Klimat: Vi har nyligen passerat gränsen 400ppm koldioxid i atmosfären. Utsläppen ökar.

Det finns enbart en sak som binder dessa områden samman. Människan och mänsklighetens utveckling från lokal till global aktör. Det är människans totala dominans, mänsklighetens tillväxt från några hundra miljoner till snart tio miljarder individer, som är såväl orsak som verkan. Det är nödvändigt att inse befolkningsökningens konsekvenser. Det är bara 200 år sedan mänskligheten passerade sin första miljard. Det tog 130 år innan befolkningsmängden fördubblats. Så sent som på 1960-talet var världens befolkning 2,5 miljarder. Idag, 60 år senare, är vi på väg mot 8 miljarder. Även om befolkningstakten nu minskar, måste frågan ställas: Hur många människor tål jorden?

Till detta kommer den självklara konsekvensen av mänsklighetens utveckling. Förmögenhet och välstånd blir nu allt mer självklara för allt fler. Det goda i att människor nu i sällan skådad takt lyfts ur fattigdom, har en baksida. Vi som sedan länge levt i den välfärd de eftersträvar har inte förmått begränsa oss, visa förnöjsamhet med det vi har. Välfärdssamhället har blivit konsumtionssamhället. Konsumtionen, av varor, tjänster, upplevelser, definierar oss allt mer som människor.

Kanske hade en del av oss en tro att konsumtionen skulle skifta karaktär. När tomheten i köpandet blev uppenbar skulle kulturen lyfta. Eller så skulle teknikutvecklingen ta oss vidare – bort från förbrukandet av ändliga resurser till det förnybara samhället. Ju rikare vi blev, desto medvetnare skulle vi dessutom agera. Resultatet är knappast upplyftande. Konsumtionen av ting är fortfarande världens drivkraft. Globala upplevelser är nästa konsumtionsboom. Det finns inget som tyder på att rikedom ökar miljömedvetenheten. Även om vi gör medvetna val, tar den totala konsumtionsökningen bort alla eventuella vinster av dessa val.

Och tekniken – var står den?

Det finns positiva tecken på att teknik kommer att lösa vissa av de miljöproblem vi står inför. Kanske hinner vi elektrifiera världen i tid, innan klimatet har börjat skena på allvar. Kanske hittar vi verktyg som gör återbruk och återvinning till morgondagens tillväxtbranscher. Kanske kommer AI att kunna hantera alla de oändligt många konsekvenser av materialanvändning som vi idag saknar kunskap om, alla de kombinationer av ämnen som våra utsläpp ger förutsättningar för. Kanske kommer utbildningsnivån i de fattigare länderna att öka så snabbt att födelsetalen sjunker rejält.

Men kommer jorden att klara sig till dess?

Det är bara 4% av däggdjurens biomassa på jorden som är vilda djur. Det är bara 30% av fåglarna. Om resten av världen ska lyfta sig till vår nivå på välstånd och välfärd – hur mycket av skapelsen finns då kvar? Kommer den biologiska mångfaldens förgrenade nät av arter, den väv som hittills hållit oss alla vid liv, att slitas itu? Och vad händer då?

Det finns bara tre huvudvägar att välja. Ingen av dem är särskilt aptitlig.

Antingen kan vi göra som vi gör just nu. Vi hoppas att tekniken ska lösa klimatet, materialanvändningen och avfallsproblematiken och skiter i den biologiska mångfalden. Men vem ska besluta om styrmedlen? Den demokratiska världen skakar redan, trots att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. De auktoritära låtsas som inget har hänt. Och utvecklingen inom alla tre basala områden fortsätter i fel riktning.

Eller så väljer vi att ”terraforma” jorden. Mina barn har spelat spel som går ut på att man ska ta över en öde planet i universums djup och skapa ett fungerande liv på planeten, en spegelbild av jorden terraformas. Vi hoppas att vi ska vara bättre än evolutionen på att skapa en beboelig planet, utan den biologiska mångfaldens skyddsnät, men med de antropocena konsekvenserna av miljö- och klimatpåverkande konsumtion. Hur stor är sannolikheten att vi på några tiotal år ska övertrumfa miljarder års evolution? Kommer jorden ens att bli beboelig, när människan leker skapare och gud?

Eller så gör vi som vissa miljöradikaler menar – skapar en global miljöteknokrati. En upplyst despoti som sätter förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling av planeten först. En värld där varje individ måste underordna sig den kollektiva överlevnaden. Det är naturen före människan, klimatet före välståndet, en ren miljö före konsumtionen. Men var går gränsen för när mänskligheten kan vara en del av en långsiktigt hållbar utveckling? Handlar det om en miljard människor, i likhet med år 1800? Hur snabbt måste vi komma dit? Vad händer med oss andra? Och – var finns den upplysta despoten? Historien visar att de upplysta despoterna knappast är upplysta, mer despotiska och sällan leder världen i rätt riktning.

Existerar någon annan väg? Finns det någon Alexander där ute som väntar på att hugga den Gordiska knuten, den synbarligen omöjliga relationen mellan mänsklighetens behov och planetens resurser, i bitar och en gång för alla lösa problemet?

Åter: Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha kallat sig pessibilist. Grundtemat var en pessimism över människan och mänskligheten, men för att inte tappa fotfästet var det nödvändigt med en tro på människans och mänsklighetens möjligheter (possibilities). von Wright var tidig i sin kritik över det västerländska samhällets övertro på teknikens och utvecklingens möjligheter. Han skulle sannolikt vara än mer kritisk till de liberaler som idag menar att världen behöver fler som berättar om de positiva nyheterna mänskligheten står inför, som tecken på en linjär utveckling där allt alltid blir bättre.

Den mindre vackra sanningen är att det finns mycket litet som talar för att mänskligheten kommer att lösa problemet med en ständig jakt på utveckling och tillväxt på en planet som begränsas av såväl fysikaliska som biologiska ramar. Kanske kan teknikutvecklingen hantera klimatfrågan, även om sannolikheten för att vi ska nå de nödvändiga begränsningarna av koldioxidutsläppen i tid är försumbara. Kanske kan man genom helt nya, ekonomiskt försvarbara, lösningar hitta vägar till koldioxidlagring i berggrunden. Kanske kan AI modellera fram alla de möjliga skadliga effekterna av de kemikalier som vi sprider, och därmed hitta vägar för att begränsa och förbjuda de som inte ska finnas. Kanske kan vi möta resten av avfallsvärldens utsläpp genom att skapa en mer cirkulär ekonomi.

Men hur ska mänskligheten få plats på jorden, TILLSAMMANS med alla de djur och växtarter som fram tills för ett sekel sedan definierade vad jorden var? Klarar människan att åter bli en del av skapelsen, inte den som skapar, eller mer sannolikt – river sönder den livsväv som hittills skapat den biosfär vi alla lever i, av och för?

Jag tror allt mindre på det. Mänskligheten dömer sig själva och jorden till en förändring som hittills inte skådats. Den reella övergången till antropocen kommer att omforma jorden, samhället och människan i grunden. Det som väntar därefter är ovandrade stigar.

Som individ finns det även här tre vägar att gå. Antingen kan man stoppa huvudet i sanden, låtsas som om det kommer att blåsa över eller förneka att det kommer att hända och därefter leva på som vanligt.

Eller så kan man falla ner i depression, inse att allt är kört och mer eller mindre aktivt invänta slutet.

Eller så kan man plantera sitt äppelträd i förhoppningen om att barnbarnen en gång kanske ska få se det blomma. I vart fall har man förskönat världen, berikat mångfalden, och begått en motståndshandling för framtidens skull. Som varje pessibilist skulle göra. Och här utanför sjunger koltrasten.

Utvecklingsvägar

Almedalen dag 3.

Mötte just en VD för ett av Sveriges större läkemedelsbolag. Snart på väg mot en lunch kring säkerheten kring slutförvaret av svenskt kärnbränsle. Eftermiddagen ägnas åt äldreomsorg. Först en offentlig utfrågning av Dagens Samhälle och därefter en debatt kring framtidens äldreboenden.

Även om det mesta av mitt engagemang i Almedalen kretsar kring äldreomsorg och vård möter jag också människor från många andra sammanhang. Det handlar om beslutsfattare inom svensk basindustri, om tjänstesektorn, från industrin, från universitetsvärlden och många andra sammanhang.

Och ständigt återkommer mina funderingar till vad detta kan innebära för Örebro.

Örebro borde kunna bättre. Men då gäller det att vi gör oss av med hundra år av socialdemokratiska ryggsäckar. Örebro borde kunna utvecklas från den förvuxna förändringsrädda bruksort vi idag i alldeles för stor utsträckning är, till en levande, framtidsinriktad, förändringsvillig stad. En liten stad i det globala sammanhanget, men en stad som lever med och i den globaliserade världen.

Folkpartiet i Örebro har börjat med sitt framtidsprojekt för Örebro. Ett projekt som både ska förändra verkligheten i Örebro och bilden av Örebro. Låt mig ta några exempel:

Örebro måste bli en universitetsstad värd namnet. Medan den nuvarande kommunledningen växlar ner det kommunala engagemanget i universitetet, vill Folkpartiet växla upp detsamma. Vi vill fortsätta med hel- och delfinansierade professurer vid universitetet utifrån de prioriteringar vi gör för vår profil. Folkpartiet tycker det är självklart att vi ska bli det nationella centret för forskning kring åldrande och omsorg. Tillsammans med de privata giganterna inom området, exempelvis Carema och Attendo, borde vi kunna skapa intressanta forskningsmiljöer och verksamhetskluster.

Örebro måste bli en stad för framtidens företagande. Det handlar om att skapa en stad för de nya, spännande, växande företagen i framtidens branscher. Örebro måste växla spår, från att ha varit en socialdemokratisk arena med låglönejobben i fokus, till att bli en stad för företag med jobb som kräver hög kompetens, och som ger sina medarbetare höga löner. Vi ska konkurrera globalt i de områden vi väljer att vara starka kring.

Örebro måste våga välja väg, kulturellt, miljömässigt, stadsbyggnadsmässigt. Den nuvarande kommunledningen verkar enbart fokusera på Vivalla. Allt jobb läggs på att genom externa jobb lyfta en enda stadsdel. Allt annat får stå tillbaka eller till och med backa. Vägar byggs genom villaområden. Miljöarbetet står tillbaka. Enorma kvartersstora byggprojekt har riskerat förfula staden. Cityutvecklingen har avstannat. Inga nya kulturprojekt finns på kartan. Folkpartiet vill vrida denna utveckling åt helt motsatt håll.

Vi vill utveckla stadskärnan, för utan en vacker, välfungerande stadskärna stannar hela staden.
Vi vill utveckla kulturen med nya uttryckssätt. För att kunna konkurrera om de bästa medarbetarna krävs kultur av nationell- och världsklass.
Vi vill utveckla boendet. Fler vackra hus. Fler vackra, höga hus. Fler toppklassiga bostadsområden. Trygghet och säkerhet i kombination med skönhet och funktionalitet byggs in i vår stad. Staden byggs för människan, inte för bilar och betong.
Vi vill värna natur och miljö. Vi värnar parkerna, grönytorna och vattnet i staden. Vi skapar en vacker stad genom att lägga in naturvärden överallt i stadens funktion. Biologisk mångfald på armlängds avstånd. Skönhet genom mångfald.

Det finns många funderingar som väcks när man lyssnar på intressanta människor i Almedalen. Och det blir så tydligt att Örebro idag är på fel väg. Den konservativa kommunledningen, konservatism till höger och vänster när den är som sämst, backar in i framtiden. De vet inte vart de vill, vad de vill, hur de vill. Detaljbeslut som tas för att komma rätt ut i media skymmer politikens viktigaste uppgift, att genom ett positivt ledarskap peka ut vägen mot framtiden.

Det finns ett tydligt oppositionsparti i Örebro. Ett parti med en egen agenda. Ett parti som inte av rädsla sneglar på vad de andra gör, inte triangulerar för att ligga rätt, inte lyssnar till media och de egna spindoktorerna för att komma "rätt" ut.

Det finns ett parti i Örebro som vill visa på en väg mot en bättre framtid för Örebro. En framtid där förändring är spännande och utvecklande, inte skrämmande och avvecklande.

Det partiet är Folkpartiet. Den ideologin är liberalismen.

Örebro behöver mer liberalism. Örebro behöver mer av Folkpartiet.

Polimediatik

Det är intressant att se hur den nuvarande kommunledningen bedriver politik. Jag har skrivit om det förr, men kan skriva igen. För Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet handlar det inte längre om att styra Örebro kommun. Det handlar om att komma rätt ut i media.

Idag får de Örebros media att tro att de "satsar" 2 miljoner nästa år på aktiviteter för skolbarn. Glada majoritetspolitiker berättar om satsningen. Björn Sundin (som allt mer blir kommunstyrelseordförande med rätt att tala om allt i den osynliga Lena Baastads frånvaro) och Behcet Barsom berättar om "satsningen".

Men baksidan talas det tystare om.

Just nu pågår i det tysta en storbesparing inom såväl skola som förskola. Det handlar då inte om 2 miljoner kronor, utan om det tiodubbla. Nästa år blir det än värre. Ser man till vad behoven är, och jämför med vad majoriteten lägger på skolområdet, handlar det om besparingar i 50-miljonersklassen.

Men ingen politiker tar ansvar för besparingarna. Det passar ju inte i den mediala bilden. Istället är det tjänstemännen som då får rycka ut. Det är de som berättar om neddragningar på lärare, på skolmaterial, på lokaler, på vikarier och så vidare.

Men en kommun kan inte ledas genom att skapa mediala bilder. Och det märks verkligen på hur Örebro kommun hanteras av den nuvarande kommunledningen. Ingen vet vart Örebro är på väg, när politikernas roll blivit att sprätta ut lite låtsade satsningar på än det ena, än det andra, medan välfärden urholkas. Ingen vet vart Örebro är på väg när tre partier knappt håller samman annat än i behovet av att ha makten. Men ingen av de tre vet vad de ska använda den till, tillsammans.

Socialdemokraterna i Örebro fortsätter att vara kommunsocialister. Det är fler kommunala bolag, hårda tag mot lokala företag, ökad kommunal konkurrens, minskad valfrihet för örebroarna. Det handlar om traditionell s-politik med en skola utan kvalitets- eller kunskapsfokus, med en äldreomsorg där organisationen är viktigare än kvaliteten på utförandet, med politiker som vill och ska bestämma över allt. Det är också en prioritering av låglönejobb och investeringar i gårdagens tankar och teknik,

Kristdemokraterna i Örebro har fått igenom sitt vårdnadsbidrag. Men sedan är det slut. Arbetet med civilsamhället har gått i stå. Deras vilja att låta fler beslut avgöras vid köksborden, har blivit att fler beslut avgörs runt kommunalrådsborden. Äldreomsorgen kännetecknas knappast av vare sig valfrihet eller kvalitetsdiskussioner.

Och Centerpartiet i Örebro, vad gör de? Har de överhuvudtaget fått igenom något av sin politik? Eller vilken politik företräder det lokala Centerpartiet? Rikscentern, som försöker bli liberala, har knappast något att hämta i Örebro. Ingen valfrihet, fler kommunala bolag, ökad kommunal konkurrens på den privata marknaden. Är Centern i Örebro på väg att återgå till rödcentern från 1900-talet?

Men det spelar väl mindre roll. Bara man kommer ut rätt i media.

Men i det fördolda urholkas välfärden för Örebroarna. Besparingar i skola och äldreomsorg. Valfrihetssystem som läggs på långbänken. Näringslivspolitik som ser kommunen som den viktigaste aktören och som slår mot företagen. En kommunal ekonomi som inte går ihop sig.

De tre saknar en gemensam vision om vart Örebro vill och vart Örebro ska. Det är illa.

För mig som liberal och Folkpartist är detta en utmaning. Dels att visa på den sanna bilden av dagens kommunledning där välfärden urholkas. Dels att visa på behoven av en kommunledning som visar vägen, tar ansvar och inte bara gör mediala utspel. Dels att värna demokratins grundvalar, med politiker som leder en organisation både i med- och motgång och som inte hemfaller åt kortsiktig utspelspolitik.

Det liberala uppdraget är klart. Örebro behöver förändras och förnyas. Det handlar om en stabil kommunal ekonomi som sätter välfärden i fokus. Det handlar om en skola för kunskap. Det handlar om en äldreomsorg med kvalitet och valfrihet. Det handlar om ett fritt företagande med fokus på hög kompetens och framtidens jobb. Och det handlar om en tilltro till örebroarna och deras förmåga att skapa sin egen framtid och sina egna möjligheter, utan att politiker ska lägga sig i allt och överallt.

Kanske är det inte lika medialt. Men det är betydligt viktigare.

Media: Tvärsnytt, Radio Örebro

Betydelsen av riktning

I går var jag inbjuden av Örebro Kompaniet till den andra av två dagar kring varumärket Örebro. Den första missade jag på grund av sjukdom. Och när nu den andra skulle gå av stapeln, valde jag att inte delta. Skälet - jag upplever att det överhuvudtaget inte finns någon politisk enighet kring frågan. Och skälen är rätt djupgående. Det handlar såväl om tydliga ideologiska skillnader som rent politiskt-praktiska skillnader. Alltså - det handlar både om vilket samhälle vi har som mål och vägen dit.

Min subjektiva bild av vilket samhälle socialdemokraterna i Örebro vill skapa ser ungefär ut så här:

Örebro ska vara transportstaden. Det handlar om logistik, lastbilar och lager. Det handlar om låglönejobb och enkla jobb.
Örebro ska vara den offentlliga sektorns stad. Det handlar om en stark offentlig sektor. Det handlar om starka kommunala bolag. Det handlar om politiker som bestämmer över mycket.
Örebro är sig själv nock. Det handlar inte om att ta in utifrån, att lära av andra, utan om att se inåt, göra Örebro till centrum i en egen värld. Samarbete med grannarna - gärna, men på Örebros villkor.
Örebro är politikernas stad. Politiken ska sträcka sin makt så långt ut som möjligt. Det är bra om näringslivet står i Rådhuset och bockar med mössan i hand. Det är bra att statuera exempel hur det kan gå för företag som inte gör som politikerna vill.

Och vägen just nu är rätt tydligt utstakad. Socialdemokraterna i Örebro agerar främst utifrån den mediala bilden. Pressmeddelandena är legio. Och de redovisar "satsningar" på än det ena, än det andra. Nedskärningarna är inte politikernas bord, utan tjänstemännens. Och "satsningarna" spretar åt alla håll. Men det spelar ingen roll. För det är den mediala bilden som är den viktiga.

Så Örebro fortsätter att vara det Örebro varit. En stad där kommunen och landstinget regerar. En stad med få starka företag. En stad med många kommunala bolag som dominerar näringslivet. En stad där jante-lagen är norm, där ingen får sticka ut, där ingen ska vara bäst, där ordet gråsosse väl betecknar den förvuxna bruksorten. Och en stad där alldeles för många tjänar alldeles för lite.

För mig som liberal, folkpartist och frisinnad, är denna dystopiska beskrivning en utmaning. Örebro behöver inte vara drömvärlden för 1968-rörelsens socialdemokrater. Örebro kan bättre.

Just nu mejslar vi liberaler ut en annan riktning för såväl Sverige som Örebro. På riksplanet pågår ett intensivt partiprogramsarbete. Och lokalt jobbar vi med såväl vårt program som vår långsiktiga vision för Örebro. Den visionen ligger ljusår från socialdemokraternas. Den handlar om en stad som vill och kan växa. Den handlar om en stad som ser sina medborgare som de viktigaste aktörerna. Den handlar om en stad där näringslivet tar täten. Den handlar om en stad där politiken är bättre, men smalare.

Och den handlar om en stad där fler tjänar mer. Där medelklassen växer och där företagen med behov av hög kompetens bara blir fler och fler. Där universitetet är den självklara medelpunkten i staden, där forskare, universitetslärare och universitetsnära företag skapar grogrund för den växande staden.

Just lönerna är en fråga som länge varit tabu i Örebro. Örebro har en låg medelskattekraft. Örebroarna tjänar bara 94 % av rikssnittet. Det beror på att hela lönestrukturen dels är fokuserad på låglönejobb, dels att lönespannet är litet. Detta är en medveten politik. Det har varit ett sätt för socialdemokraterna att behålla makten i Örebro. Fler låglönejobb ger en starkare socialdemokrati. Liten lönespridning gynnar socialdemokraternas kärnväljare. Men det skapar mer bekymmer än det löser.

Låt mig bara ta ett exempel, baserat just på medelskattekraften. I Örebro, som har 94% av medelskattekraften, är skattekraften per innevånare drygt 165.000:- kronor per år. I Lund, som vi borde börja jämföra oss med, är den nästan precis 15.000:- kronor högre. Lund har 103 % av medelskattekraften och är en kommun där universitetet är centrum, där hög kompetens inom näringslivet är prioriterat och där enorma forskningsinvesteringar skapar framtid och förändring. (I Örebro investerar sossarna i parkeringsplatser för lastbilar. I Lund investerar man i partikelacceleratorer...)

Om medelskattekraften i Örebro var lika hög som i Lund, skulle det (enormt förenklat) innebära att 138500 örebroare skulle ha drygt 2 miljarder mer att använda sig av. En del av de pengarna skulle gå till lokal konsumtion. Det skulle innebära bättre förutsättningar för handeln. Det skulle innebära mer riskkapital till lokalt företagande. Det skulle innebära bättre möjligheter att hjulen i ekonomin skulle snurra snabbare. Och det skulle innebära en bättre arbetsmarknad och fler jobb, både för hög- och lågavlönade.

Men det skulle också sannolikt innebära att det socialdemokratiska maktinnehavet bröts. Och därför kommer inriktningen mot en "Lundifiering" av Örebro inte att bli av. Helt enkelt därför att socialdemokraterna i Örebro prioriterar sin egen maktställning före stadens utveckling.

Men för oss liberaler finns inte den begränsningen. Vi måste se till hela stadens utveckling. Vi måste våga skapa en egen väg och visa vilka möjligheter vi har att göra Örebro bättre. På område efter område måste vi redovisa våra förslag och våra prioriteringar. Vi började med vårt alternativa budgetförslag, Örebro - global stad, lokala utmaningar. Vi kommer att fortsätta att utmana den sittande maktens tröghet och oföränderlighet.

Liberalismen står för förändring, förnyelse och framtid. Det är just det Örebro så väl behöver.

Lokal liberal utmaning

Allt fler pekar på det sammanpressade politiska läget i Sverige. Det finns två partier som kopierar varandra. Moderaterna säger sig vara det enda arbetarpartiet. Och socialdemokraterna påstår sig vara ett arbetarparti. Även om socialdemokraterna inte kommit med någon egen politik sedan Stefan Löfven tillträdde, låter deras kommentarer till Alliansens politik som ungefär samma.

I förra veckans blogg skrev jag lite om behoven av en ny liberal ekonomisk offensiv. Vi kan inte fortsätta att lägga oss platta för vare sig det ena eller det andra "arbetarpartiets" ekonomiska politik. Det måste finnas en egen liberal agenda, en politik som ser till näringslivets behov, som ser hållbar tillväxt som central och som vill lägga en grund för växande människor.

Nationellt kommer vi liberaler att behöva bli tydligare. Jag menar att det finns en rädsla för att stå upp för liberalismens grundteser. Det finns fortfarande alldeles för många som är uppväxta och formade av den socialdemokratiska tankehegemonin. Fredagens gemensamma artikel från kvinnoförbunden om det socialistiska förslaget om att styra föräldrarnas rätt att hantera föräldraförsäkringen själva är ett typexempel. Denna socialdemokratiska tankehegemoni vilar fortfarande tung över Örebro, en gång den socialdemokratiska kommunsocialismens högborg, och fortfarande en stad som vilar i resterna av 1968.

I den kommunledning vi idag ser, fullständigt styrd av socialdemokraterna, är återgången till det som en gång var övertydlig. Kommunen kan allt, ska göra allt, ta över allt och vara inblandad i allt. Några av alldeles för många exempel:

• Kommunen bildar bolag som ska konkurrera med näringslivet när det gäller byggande och förvaltande av fastigheter. Affärsmässigheten kommer att sättas på undantag. 
• Kommunens bolag kräver att underleverantörer ska genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att komma ifråga. Åter sätts affärsmässigheten ur spel, och såväl skattebetalare som hyresgäster riskerar att få betala dubbelt. Samtidigt försvagas det lokala näringslivet när reglerna skrivs så att bara storföretag kommer ifråga.
• Socialdemokraterna menar att kommunen ska vara med och driva hotell och konferensanläggningar. Istället för att sälja bolag så startar man nya.
• Socialdemokraterna är inte nöjd med att det finns privata energibolag som i princip bygger ett vindkraftverk om dagen. Istället ska man konkurrera med ett kommunalägt vindkraftbolag.
• I de flesta kommuner är kommunala fotbollföreningar ett skämt. Men inte i Örebro. Här vill socialdemokraterna starta en kommunal fotbollförening i Vivalla.
• Valfriheten sätts på undantag, lagen om valfrihetssystem sniglas fram, entreprenörer göre sig inte besvär.
• Istället för strategiska försäljningar av bostadslägenheter, riskerar socialdemokraterna bolagets status eller ställer hyresgästerna inför faktum: Enorma hyreshöjningar eller minskat underhåll.
• Och kommunens ekonomi är mest till besvär. Det finns ingen insikt om behoven av att värna en långsiktigt hållbar ekonomi. Socialdemokraterna räknar med att det alltid finns någon annan som räddar kommunens ekonomiska ställning.

Och så vidare...

Mot detta måste det finnas en alternativ liberal agenda. En sådan agenda handlar både om en liberalare ekonomisk politik och ett starkare värnade av långsiktigt hållbar välfärd. Låt mig exemplifiera ytterligare:

• När socialdemokraterna vill bilda nya kommunala bolag, sätter vi liberaler tilltro till näringslivet. Vi vässar vår upphandling, men låter politiker sköta det offentliga, och det privata sköta näringslivet.
• När socialdemokraterna hävdar att privata bolag ska driva arbetsmarknadspolitik, menar vi liberaler att bäst arbetsmarknad får vi om näringslivet får sköta sig självt. Flest arbeten kommer om vi har starka, fria och växande företag, företag som tjänar pengar och som kan investera i framtiden. Kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken med skattepengar. Näringslivet driver företag och skapar jobb.
• När socialdemokraterna vill bilda kommunala fotbollföreningar, visar vi liberaler att vi tror på föreningslivet och det civila samhället. Underifrånperspektivet är självklart för oss. Synen på egenmakt likaså. Ett civilsamhälle och ett föreningsliv som styrs av och från kommunen kommer att leda till svagare föreningar och minskat engagemang från örebroarna.
• När socialdemokraterna vill sätta spärrar och gränser för valfriheten, bejakar vi liberaler den. Vi tror på varje människas vilja att göra sina egna livsval, i skolan, som förälder, som gammal eller som anhörig. Valfrihet och mångfald är självklara i vårt Örebro.
• När socialdemokraterna påstår att bara ÖBO kan garantera bra boende, väljer vi liberaler en annan väg. För oss är det mindre viktigt vem som äger lägenheterna, men viktigare att alla lägenheter är bra. För oss är det viktigare att det byggs fler hyresrätter i Örebro, än att det är ÖBO som ska bygga dem. När socialdemokraterna leder ÖBO mot enorma hyreshöjningar eller kraftigt minskat underhåll, vill vi värna hyresgästernas rätt till begränsade hyreshöjningar och fortsatt starkt underhåll.
• För oss liberaler är en långsiktigt hållbar ekonomi alltid grunden för en lika långsiktigt hållbar välfärd. Det innebär att vi värnar en växande, framåtsyftande, förändringsbenägen kommun. Vi vet att Örebro kan bättre. Vi ser Örebros potential, men vi ser också alla de begränsningar årtionden av socialdemokratiskt styre satt kring kommunen.

Idag presenterades åter Svenskt Näringslivs mätning över läget i näringslivsklimatet i landets 290 kommuner. Örebro parkerar fortfarande på 122 plats. Det är dåligt. Det tyngsta skälet är att Örebro hittills inte haft politiker som förstått sig på näringslivets villkor. Det senaste årets återgång till socialdemokratisk kommunsocialism riskerar att försämra läget ytterligare. Men det beror också på ett näringsliv som har alldeles för många företrädare som insocialiserats i socialdemokraternas tankebanor.

Örebro skulle behöva ett friare näringsliv, ett näringsliv med företrädare som vågade ryta till mot kommunen. Istället har vi alldeles för ofta näringslivsföreträdare som tror att framtiden ligger i att hålla god min i elakt spel och spela på politikernas villkor. Och historiskt har de sannolikt gjort rätt. Vänskap med rätt socialdemokrater öppnade dörrar till framgång.

Örebro behöver ett starkare näringsliv för jobb och framtid. Örebro behöver bli liberalare för att lägga grunden till detta starkare näringsliv, för jobb och framtid. Örebro behöver ett starkare Folkparti.

Media: AB, SVD, NA, EX,

Liberal utmaning när ideologiska skillnader tydliggörs

Det blir allt tydligare att en av de ideologiska gränserna i svensk politik blir allt tydligare. Den mellan liberalism och gammaldags social(ism)demokrati.

När Håkan Juholt uttalar sig i olika media är det ofta en återspegling av det samhälle som en gång var. Brukssamhället. Folkhemmet. Politikersverige. Landet där politikerna bestämde över allt och alla och där gränsen för det politiska åtagandet knappast fanns.

Men också det krympande Sverige. Sverige där utbildning inte var det viktigaste. Sverige där Sverige var alltings centrum. Sverige som inte behövde bry sig om vare sig Europa eller det där utanför, utom när vi själva ville. Sverige där folkhemmet inte bara stod för trygghetsnarcissismen utan också för byggandet av murar mot det andra.

Mot detta står en liberal rörelse som nu skapar förnyelse. En liberalism som på allt fler sätt sätter individen i centrum. Där tryggheten är en bas, men inte ett förkvävande allt. En liberalism som är övertygat internationell. En liberalism som både ser Sverige som ett föredöme, men också som ett land som behöver lära mer av många. En liberalism som bejakar mångfalden, invandringen och globaliseringe, men som också bejakar individernas utveckling, rätten att utvecklas olika och ser olikheter också som något positivt. En liberalism som bejakar den ständiga förändringen och söker trygghet just i att ge individerna förmåga att anpassa sig efter förändringarna.

Men skillnaderna blir kanske ännu tydligare i konkret politik. Ibland, på lokal nivå som i Örebro just nu, blir de övertydliga.

Den socialdemokratiska kommunledningen lägger nu sin första budget. Det som hittills presenterats av satsningar är framförallt tre nya bolag som ska bildas. I en föregående blogg har jag kommenterat två av dem. Idag presenterades det tredje av ett av de socialdemokratiska stödpartierna. Nu ska örebroarna också riskera sina pengar i ett vindkraftbolag. Och det allmännyttiga bostadsbolaget ska bygga nya studentlägenheter när antalet studenter sannolikt kommer att minska...

Jag ifrågasätter inte viljan från kommunledningen att försöka förändra Örebro i positiv riktning. Men jag ifrågasätter starkt medlen. Varför ska kommunal verksamhet överhuvudtaget drivas i bolagsform? Det finns vissa undantagsfall där bolag är det minst dåliga, som exempelvis där Länsmusiken övergick från en stiftelse till ett bolag, eller då den uselt fungerande fastighetsförvaltningen nu bolagiseras. Men det finns knappast några bärande skäl att bedriva arbetsmarknadspolitik i bolagsform. Och det finns lika få skäl för en kommun att ge sig in på energimarknaden och spela med skattebetalarnas pengar.

Under lång tid har vi liberaler arbetat för att Örebro kommun ska engagera sig i välfärdsarbetet och i demokratin istället för i bolagsaffärer och slutenhet. Det har exempelvis handlat om Stadsnät, Örebroportens dotterbolag och om Kilsbergens konferensbolag. Vi gör det därför att vi tycker att örebroarna har rätt att ha full insyn i det som vi politiker gör och bestämmer om. Vi gör det också för att vi tycker att skattepengar ska användas till välfärd och inte till politiska irrfärder på den marknad som borde vara privat.

Den offentligt finansierade välfärden i kommuner och landsting står inför enorma utmaningar de kommande åren. Pengarna måste räcka till att skapa en bättre välfärd med högre kvalitet och mer individanpassad service. Det handlar om det där mantrat som vi politiker så ofta påstås säga; vård, skola omsorg. För kommunens del gäller det förskola och skola såväl som äldreomsorg och service åt funktionshindrade. Det gäller social trygghet för de sårbaraste och långsiktig samhällsbyggnad.

Det är inte alltid den politiken som får de största rubrikerna. Då kan det vara lockande att dra till med något nytt bolag, eller kanske en mångmiljardsatsning på tågtunnlar genom Örebro, eller kanske något annat medialt projekt.

Men för välfärden krävs ibland att vi politiker backar från det vi kan göra, för det är inte alltid rätt att göra det man kan, utan istället det man ska.

Och för samhällsutvecklingen är det nödvändigtvis så att fler politiker borde upptäcka politikens gränser och skapa förutsättningar för ett starkare näringsliv i en växande privat sektor, såväl som ett starkare engagemang av medborgarna i en livaktig civil sektor.

Här tydliggörs nu skillnaderna mellan liberalismen och socialismen. De två vägarna blir tydliga, mellan dem som vill backa in i framtiden och oss som vill möta framtidens utmaningar öga mot öga.

 Media: DN1 och DN2, SVD1, NA1 och NA2, SR Örebro, SVT Tvärsnytt,

Bloggar: Karin, Larz och Gabrielle

Björklund omvald

Idag valdes Jan Björklund enhälligt till Folkpartiets partiordförande för ytterligare en tvåårsperiod. Nästa landsmöte i Västerås 2013 lär nog inte innebära någon förändring. Enhälligheten är inte bara ett spel för galleriet. Jan Björklund har byggt en gedigen grund hos partiets medlemmar och de förtroendevalda.

För några år sedan skrev jag en debattartikel i DN om att Björklund sannolikt inte var rätt man att efterträda Leijonborg. Min analys var att Björklund var en alldeles för tydlig förespråkare för de högerliberala tankarna inom partiet och att det inte skulle finnas någon plats för de vänsterliberala idéerna under hans ledarskap. Och sedan hade vi ju ett antal frågor där vi inte delade åsikter. Och visst var han ett tydligt exempel på ett toppstyrt ledarskap som Folkpartiet inte behövde?

Nu har jag fått leva med ett parti styrt av Björklund i snart fem år. Hur har det blivit?

Ibland är det bara att krypa till korset. När det gäller Jan Björklund är det läge att göra det. Björklund har varit bra för Folkpartiet.

Under Björklunds hittillsvarande era har det varit utbildningsfrågorna som dominerat. Björklund har, som få andra politiker, förtydligat både parti, position och politik inom ett sakområde. Folkpartiet är skolpartiet.  Vår trovärdighet är enormt hög och överträffas bara av moderaterna när det gäller ekonomisk politik och miljöpartiet när det gäller miljöpolitik.

Jan Björklund har under sin tid som ledare haft en position som både är en trygghet och en utmaning. Att vara utbildningsminister, och nu vice statsminister, ger en status som är svår att ifrågasätta. Men samtidigt innebär alliansarbetet stora utmaningar vad gäller partiets profilering och opinionsmässiga framgång. Och - ett alliansarbete riskerar partiets interna arbete, ideologiska förankring och medlemsmässiga utveckling.

Här har Björklund lyckats. Björklund har, bara något år efter att han blivit vald, börjat ett spännande förnyelsearbete av Folkpartiet. Det handlar om breddning av antalet frågor som vi liberaler ska jobba med. Och det handlar om en fördjupning av de frågor där vi redan har hög trovärdighet. Men framförallt handlar det om en diskussion kring vad liberalismens svar är för dagens svåra samhällsfrågor. Om detta har jag skrivit ett antal bloggar och fler kommer.

Detta förnyelsearbete skapar också lokala möjligheter till mer medlemsaktiviteter och en starkare medlemsorganisation. Redan nu ser vi hur lokala Folkparti-nätverk tillkommer och börjar arbeta med olika sakpolitiska frågor. Det handlar om socialpolitik. Det handlar om miljöpolitik. Det handlar om arbetsmarknadspolitik. Det handlar om EU och internationella frågor.

Och Jan Björklund har lyckats skapa ett team runt sig som håller ihop partiet. Dagens politik är med nödvändighet toppstyrd. När media knackar på dörren så kan man inte som partiledare säga; "Du får tala med någon annan" eller "Jag har inte förankrat detta ännu". Det är bara att plöja på. Riskerna för att få kritik för toppstyrning är monumentala. Då gäller det att skapa förankringsprocesser som ändå skapar den frihet till aktion som behövs som ledare. Där står det individualistiska Folkpartiet idag starkt.

Är då allt gott inom partiet, gör partiledaren alltid rätt och för vi alltid helt rätt politik? Knappast. Men just idag finns det ett öppet möjlighetsfönster för Folkpartiet. Vårt partiprogramsarbete kommer att spela stor roll för hur svensk politik formeras de kommande åren. Och det kommer förhoppningsvis att vara mer bestämmande för hur Jan Björklund så småningom beskrivs som folkpartiledare än hans gärning som utbildingsminister. Gör han och vi detta rätt kommer Folkpartiets och liberalismens återstart i svensk politik bli Björklunds eftermäle.

Media: DN1 och DN2 och DN3, SVD1 och SVD2, Expressen1, SR, SVT1, TV4-1, TV4-2

Folkpartiet! Liberalerna?

Idag på väg mot landsmöte i Karlstad. Barnen sjuka (som vanligt denna höst) så det blir sannolikt en del åkande fram och tillbaka mellan sola i Karlstad och glädjen i Örebro.

Folkpartiets landsmöte 2011 är ett första steg mot formandet av ett tydligare liberalt parti. Det är bra. Men det kommer att krävas mer. Fram till landsmötet 2013 kommer ytterligare pusselbitar att läggas i detta liberala pussel.

Just nu är det två "högersvängar" som diskuteras. Reformeringen av LAS och sänkningen av marginalskattetaket. Det intressantaste är kanske att detta diskuteras som "högersvängar". LAS kan i och för sig ses som en trygghetslagstiftning. Men den skulle lika gärna kunna ses som en effektiv stängd dörr för många grupper som behöver in på arbetsmarknaden. Är det ett viktigare liberalt uppdrag att bygga murar eller att riva dem?

Och skatterna. Här finns tre principer man måste förhålla sig till.

Dels principen om ett jämlikt samhälle. Ett samhälle med små klyftor är ett mer liberalt samhälle än ett samhälle med stora. Men det förutsätter att alla har det ungefär lika lika dåligt... Och det förutsätter att alla har möjlighet och incitament att utvecklas och ta tillvara sina unika möjligheter.

Dels principen om vad skatter är. Alldeles för ofta går vi in i resterna av den tid då socialdemokraterna styrde samhällets hela tankearbete. En av de föreställningar de själva odlade över tid, var att skatterna var någon form av offentliga pengar, inte pengar som kom från skattebetalarna. Skatteintäkterna var politikernas pengar, inte något vi fått från skattebetalarna att förvalta. Det har lett till alldeles för mycket av kvalitetsbrister, ineffektivitet och suboptimeringar, eftersom få efterfrågat uppföljningar, utvärderingar och återkopplingar av resultat. Det har också lett till att flera anser att det är själva organisationen, och de anställda, som är ett mål för den offentliga verksamheten. En liberal grundprincip måste vara att vi begär att ta in så lite skattepengar som möjligt för att klara det uppdrag vi har att genomföra, och vi gör det så effektivt som möjligt. Och målet är alltid att utföra de verksamheter som medborgarna begär, inte att tillfredsställa fackföreningar för offentliganställda.

Dels principen om skatteintäkter. Eller princip och princip - det är väl mer en pragmatisk hållning om hur man gör saker bäst. Om vi har ett skattesystem som blir långsiktigt hållbarare trots att vi sänker vissa skatter, är väl det en självklarhet. Jobbskatteavdragen är ett typexempel. Värnskattens avskaffande borde vara lika självklart, liksom förändringar av arbetsgivaravgifterna (som ju borde betecknas som skatter...). Men i en globaliserad värld, där vi måste arbeta stenhårt för att skapa en arbetsmarknad som bygger på arbeten med högt kompetensinnehåll, och där vi som land kan konkurrera med alla andra länder, måste vi sannolikt gå vidare. Och om vi genom skattesänkningar kan få en bättre fungerande ekonomi, högre tillväxt, fler arbeten och en bredare grund för skatterna, innebär det också att vi värnar välfärden bättre.

Den högersväng som så många nu talar om är snarare en återgång till ett antal av de liberala grundprinciper som borde vara självklara i den situation världen idag befinner sig i. Men för att skapa ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik krävs mer inom fler områden. Det krävs mer frihet inom vissa områden. Men det krävs också en tydligare statlig och offentlig styrning inom andra.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom äldrepolitiken, både vad gäller hur man åldras som frisk med vilja att fortsätta att utveckla sig och samhället, men också för de som inte längre klarar sig själva. Och vi (vem annars?) måste lyfta frågan om den framtida äldreomsorgens finansiering.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ inom miljö-, klimat- och naturvårdspolitiken. En politik som är mer än kärnkraft. En politik som bygger både på tron på de marknadsekonomiska krafterna, men också på en kraftfull statlig styrning för värnandet av omistliga naturvärden.

Fram till 2013 måste Folkpartiet formulera ett liberalt alternativ för hur vi hanterar de utmaningar som sjukvården ställs inför. Här finns både utmaningar vad gäller den yngre befolkningen och livsstilssjukdomar, den äldre befolkningen och åldrandets sjukdomar och alla de tekniska och medicinska landvinnigar som ger oanade möjligheter, men som ofta är enormt kostsamma. Hur finansierar vi? Hur värderar vi? Hur prioriterar vi? Hur organiserar vi?

Och fram till 2013 måste Folkpartiet (naturligtvis som enda parti) formulera ett liberalt alternativ för hur vi värnar den syn på människans värde som varit så självklar sedan demokratin infördes. Den människosyn som är grundlagd på de judisk-kristna dogmerna, men som måste klara en sekulär granskning. En människosyn som är nödvändig att värna, men också förnya, när den globaliserade världens alla ismer och ideologier trycker på. Det mångkulturella samhället bygger på en grund av starka gemensamma värderingar. Dessa värderingar kommer inte till av sig själva. Och om det inte finns en levande diskussion kring dem, riskerar vi att helt andra krafter än de vi vill, byter stenar i den.

Folkpartiets landsmöte är både en fortsättning på en lång utveckling och en början på något nytt. Så med en återkoppling till rubriken:

Folkpartiet!
Liberalerna!

Media: DN, SVD, Aftonbladet

Bloggar: Gabrielle, Mathias

Ledarskap krävs när ledarskap saknas

Örebro kommuns ekonomi befinner sig i ett allvarligt läge. Det prognosticerade överskottet har minskat från ca 150 miljoner kronor i augusti till ca 60 miljoner just nu. Om man plockar bort överskott från en del försäljningar av tomträtter och liknande återstår 14 miljoner. Och sedan kommer en tillfällig extra belastning från en omräkning av pensionsskulden på ca 25 miljoner.

Från flera nämnder hörs också oroande signaler. Gymnasienämnden, som i prognosen sägs ha ett underskott på 8 miljoner, räknar med att utvecklingen blir sämre. Försörjningsstödet ökar enligt en uppgift på kommunstyrelsen idag. Och många nämnder använder de tillfälliga pengar som kommunledningen pytsade ut för att klara ett nollresultat. Men det betyder att de inte gör sin hemläxa för att få en långsiktig balans.

I detta läge borde den politiska kommunledningen ta saken på allvar. Men så verkar inte vara fallet. Kommunstyrelsens ordförande finns inte på plats när ekonomin diskuteras i kommunstyrelsen. Det kommer inte en enda fråga från någon av ledamöterna i kommunstyrelsen till ekonomerna på sammanträdet. Det finns inte någon information kring hur SKDC bedömer det ekonomiska läget. Det är allvarligt.

Än allvarligare är det när kommunstyrelsens ordförande, Lena Baastad, i Nerikes Allehanda använder rena härskartekniker för att avfärda kritik. Ett direkt citat: ...när Staffan Werme skriker att vi måste låna till driften så är det naturligtvis en överdrift. Har jag skrikit? Knappast. Men tyvärr är det ytterligare ett exempel på hur socialdemokraterna väljer konflikt och personangrepp istället för samtal och ideologi.

Och Lena Baastad menar att: Historiskt har vi haft goda resultat så även om det är en dipp för 2011 så är det ingen katastrof... Okunskapen slår igenom totalt. 2011 är inte något dåligt år. Den dipp Baastad talar om, och som alla fruktar, kommer 2012 och framåt. Det är då kommunen riskerar en kraftig nedrevidering av skatteutvecklingen. Det är då ledarskapet kommer att sättas på prov. Men kommunstyrelsens ordförande har uppenbarligen dålig kontroll på såväl kommunens ekonomi som den ekonomiska utvecklingen i landet.

På kommunfullmäktige i augusti, i Lena Baastads frånvaro, menade Björn Sundin att man inte hade några skäl att omvärdera sin ekonomiska politik. Den utveckling som alla andra såg, spelade ingen roll för kommunledningen. Nu ser vi konsekvenserna av denna underlåtenhet att agera. Kommunledningens oansvarighet kommer att skapa enorma problem för skolan, för förskolan, för äldreomsorgen.

Hittills har socialdemokraterna varit helt ointresserade av att söka samarbete kring ekonomin. Ingen har överhuvudtaget varit intresserad av att samtala med oppositionen. Det är illa. Örebro kommun skulle må bättre av politiker som ville samtala, istället för att stänga dörrar.

Folkpartiet har en god vana att leda kommunen och att arbeta med ekonomi. Vi klarade av att leda Örebro genom en av de djupaste lågkonjunkturerna under efterkrigstiden utan att hota vare sig välfärd eller utveckling. Vi vet vad den innebär att ha och ta ledningen även när det blåser och när besluten inte alltid är populära. Vi är villiga att dela med oss av våra erfarenheter. Vi är villiga att söka breda lösningar. Vi är villiga att dela både makt och ansvar.

Dagens prognos, och den kommande nedrevideringen av framtida skatteintäkter, visar på vilka utmaningar Örebro står inför. Då duger det inte att ha en kommunstyrelseordförande som förringar problemen och som uppenbart inte har koll på hur ekonomin fungerar. Då krävs istället breda lösningar, breda samtal och delat ansvar.

Folkpartiet är och har alltid varit villigt att öppna dörrar, samtala och finna den bästa lösningen för Örebro, för örebroarna och för vår gemensamma välfärd. Det är dags att Lena Baastad och socialdemokraterna nu visar någon form av ledarskap och öppnar dörrar. Örebro och örebroarna kräver det!

Media: NA, Radio Örebro

Källor: SKL

Bloggar: Kent Persson

Liberal utmaning

Sitter med sju andra liberaler och funderar och planerar för framtiden. Gör en historisk tillbakablick. Valet 1998 - Valet 2010. Det har egentligen inte hänt mycket. Ser man mandatfördelningen är de enda signifikanta skillnaderna en halvering av KD och V och inträdet för SD. Annars har partierna ungefär behållit sina styrkeförhållanden. FP, M och MP har ökat något. Annars är allt sig likt.

Vad innebär då detta? Under mellantiden har rätt mycket hänt. Valet 1998 var KDs toppval. Valet 2002 var FPs toppval. Valen 2006 och 2010 var egentligen en långsam återgång till någon form av balansläge, ett läge där Örebro inte skiljer sig så mycket från riket.

Och detta är något att fundera över. Rikssiffrorna slår igenom allt tydligare i valen, framförallt i de större kommunerna, undantaget Stockholm. Till och med i de forna totalröda städerna Göteborg och Malmö klarar sossarna inte av att hålla makten utan att ta stöd från flera andra partier. Och ser man på den kommungrupp som kallas "större städer" blir resultaten allt mer av variationer inom en smalare ram.

OK. Vad innebär då detta? Ska man lägga ner? Är det Björklund som ska fixa valsegern åt oss 2014? Även om jag tror det är en sannolik utveckling, menar jag att man inte kan nöja sig med det. Det måste finnas ett lokalt utrymme för ett lokalt parti med en lokalt anpassad liberalism.

Lokalt anpassad liberalism - vad är då det?

Fortfarande är det så att det finns stora skillnader mellan Sveriges 290 kommuner. Skillnaderna mellan de 15 största är också stora. Ofta jämför vi i Örebro oss med Västerås, ungefär lika stort och med samma politiska historik. Men med en helt annan politisk attityd. Där Örebro har varit kommunsocialistiskt har Västerås ofta varit pragmatisksocialliberalt. Närheten och beroendet av de privata företagen har format såväl politik som politiska partier i Västerås. Frånvaron av privata företag, och beroendet av offentlig sektor, har format Örebro.

Det innebär att Örebro idag har behov av en tydlig liberalism, grundad på individens rättigheter och skyldigheter, företagens frihet och tillväxt och ett socialt ansvar byggt på synen av alla människors unika, lika och oändliga värde. I praktisk politik kommer den att behöva översättas till bättre villkor för företagande, ökade individuella rättigheter som exempelvis fria val för fler, ett tydligt värnande av den civila sektorns utvecklingsmöjligheter och så vidare. Örebros liberalism kommer att behöva lyfta skolans roll, kraven på kunskap för fler, för att värna såväl individens rättigheter som möjligheter. Den kommer att behöva tydliggöra den äldre och åldrande människans rätt att vara unik, att vara individ och inte en del av ett grått kollektiv. Den kommer att bli tvungen att hitta vägar för att förena individens skyldigheter med värnandet av miljö, natur och klimat. Och den kommer att ständigt söka balanspunkten för det individuella ansvaret och det offentligas skyldigheter när det kommer till integration och innanförskap.

Klarar vi av att bli tydligare, mer exakta och klart framtidsinriktade i vår politik, kommer det att kunna ske stora förändringar i valet 2014. Jan Björklund lägger en stabil nationell grund, med utbildning, kunskap och integration i botten. Vi bygger vidare med de liberala alternativen för Örebro och örebroarna.

Det blir några spännande år!

Att lyfta blicken; om ÖSK - och Örebro

Det har varit rätt mycket negativt på min blogg på sistone. Nu får den perioden vara slut. Jag hoppas att det som nu kommit upp till ytan är det sista. Politik får inte i första rummet handla om andras fel, även om det också är en nödvändig del av politiken. Men huvudnumret måste vara vad man själv och partiet vill.

Rätt länge har jag funderat över den gångna mandatperioden, varför det gick så bra som det gjorde, och vad som skiljt denna period från de gångna. Samtidigt har jag också funderat över skillnaderna i partiernas politik framåt, och då naturligtvis mest skillnaderna mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna.

När jag läser Simon Banks intervju i förra torsdagens Aftonbladet, om den parallella utvecklingen av ÖSK och Örebro blir det en ögonöppnare också för mig, som varit mitt i de båda skeendena. ÖSKs utveckling är fantastisk. Från en klubb på dekis till en av Sveriges framgångsrikaste. Från en klubb som inte fanns, till en som syns och vågar. Från en klubb utan strategier och strukturer, till en där strukturer, strategier och mål är tydliga för alla, i och utanför klubben.

ÖSKs framgångssaga kan kopplas till ett antal personer. Det handlar om Jan Karlsson, VDn som inte har fotboll som huvudintresse, men som kanske tack vare det har skapat ett vinnande koncept för ekonomiskt framgångsrika ÖSK och ÖSK AB. Lennart Sjögren, som klarat av att både vara en försiktig general men också värva rätt och skapa intresse kring spelartrupp och matcher. Rose-Marie Frebran som stöttat och strukturerat föreningen ÖSK och skapat trovärdighet nationellt kring föreningen. Björn Åqvist som lugnt och metodiskt skapat ett stabilt och framtidsinriktat upplevelseföretag.

Kring dessa personer har framgångssagan ÖSK vävts. Kring dem har kompetenta medarbetare värvats, spelare såväl som administratörer. Kring dem har nätverk vävts som skapat förutsättningar för den utveckling som ÖSK nu är inne i. De har haft mål. De har lagt strukturer. De har skapat strategier och vågat prioritera. De har vågat delegera, låta den som kan just denna del av verksamheten, i stort eller smått, få ansvar och makt att göra sitt bästa. De har vågat lyfta blicken från dagens alla detaljer till den långsiktiga utvecklingen av förening och företag. De har vågat visa att de vill, kan och kommer att lyckas. De har inte upplevts positivt av alla. Men det har lagt grunden till en långsiktigt positiv utveckling.

Kan man dra paralleller till politiken? Med lite vilja kan man säkert dra paralleller till allt möjligt. Men jag menar att det finns en djupare parallellitet mellan ÖSKs och Örebros utveckling.

Den handlar om strukturer. Den handlar om strategier och prioriteringar. Och den handlar om att våga lyfta blicken.

När jag fick möjligheten att bli kommunstyrelsens ordförande (KSO) fanns det en förväntan att jag skulle bli som min företrädare. Min upplevelse var att allt skulle gå igenom hans händer. Det handlade om allt ifrån attesteringar av fakturor till detaljstyrning av tjänstemän. Under den första perioden som KSO fick jag därför berätta att jag styrde på ett annat sätt. Jag vill inte styra allt, från stort till smått. Jag vill inte detaljstyra tjänstemän. Jag vill istället uppmuntra medarbetare att våga prestera själva, att ta egna beslut inom tydliga ramar, att stå upp för den makt man fått både uppåt och neråt i organisationen. Jag har sagt många gånger att det är helt OK att misslyckas, jag kommer inte att slå någon i huvudet för det, bara man lär sig av sina misstag och inte gör om dem. Jag vill ha en organisation som vågar. Jag vill inte ha en politisk ledning som sätter sig på sina medarbetare, som skapar osäkerhet om vem som har den administrativa makten, och vem som har den politiska maktens öra just för tillfället. Det fanns en sådan tid, då det av många upplevdes att det var bäst att inte göra något på ett eget initiativ. För gick det fel fick man kritik. Gick det rätt hördes inget.

För mig handlade det också om att försöka byta fokus för organisationen. Från en organisation som var helt inåtvänd, till en som såg örebroarna som sina uppdragsgivare, kunder eller tjänstetagare. Från en som såg förändring som något ont och oroande, till en som vågade skapa trygghet just i förändringen. Från en som ständigt fastnade i detaljer på alla plan, till en som vågade delegera detaljerna till dem som var bäst på det, medan andra sökte en bra kurs framåt i en värld som förändrades allt snabbare.

Jag tror att detta är en av de viktigaste delförklaringarna till varför det gått så bra för Örebro. Jag upplever en betydligt större glädje hos många av de tjänstemän jag jobbat med idag, än för fyra år sedan. De har fått ansvar, befogenheter och tilltro. De vet att de gör ett bra jobb.

Jag märker också att Sverige ser på Örebro kommun på ett annat sätt idag än tidgare. Vi vågar visa att vi kan, vill och kommer att ta spets. Några av många exempel: Vårt jämställdhetsarbete som idag används som nationell förebild. Vårt arbete med civilsamhället som är internationellt uppmärksammat. Vår satsning på kultur, till exempel Svenska Kammarorkestern, Open Art och SWICCO, som ger genljud i världen. Vårt samarbete med Örebro Universitet som varit en pusselbit i dess otroliga tillväxt. Vårt arbete med att skapa ett mer kompetensintensivt näringsliv för framtidens arbeten, där nu IT är ett framgångskluster. Vårt arbete med idrotten, idrottsanläggningarna, med KIF Örebro och naturligtvis - med ÖSK. Och så vidare.

Som politiker har vi i koalitionen valt att delegera detaljerna till de tjänstemän som kan det bättre än oss. Vi har försökt hitta strukturerna för den framgångsrika kommunen. Det är inte bara en styrningsmässig skillnad. Den är också politisk.

Ett av socialdemokratins största problem är att den inte hittar någon väg framåt. När folkhemstanken, och de socialistiska drömmarna, nu allt snabbare falnar och dör, finns inte heller några visioner om framtiden, vare sig för Örebro eller landet. Istället hamnar man i detaljpolitiken. Deras politik handlar om detaljer, om hur de som politiker ska göra det som tjänstemännen borde ha makten över.

För oss liberaler är situationen en annan. Vi ser istället utmaningen i att förändra Örebro, att leda Örebro in i framtiden med aktiva politiker som skapar mål, strategier och strukturer men som delegerar detaljerna till proffsen. För oss handlar det om att skapa ett nytt och bättre Örebro: Universitetsstaden Örebro. Framtidsföretagandets Örebro. Kulturstaden Örebro. Skolstaden Örebro.

Ditt Örebro - Örebro inte som en form som ska passa alla, utan ett Örebro där du själv kan forma din framtid. I frihet. Med valfrihet. Som individ. I gemenskap.

Det är en våghalsig resa. Men den är nödvändig. Lika nödvändig som att våga gå in för att vinna alla matcher i allsvenskan. Lika nödvändig som att våga sätta det realistiska målet: ÖSK tar SM-guld 2015.

Örebro i behov av förändring

Just nu styrs, eller styrs inte, Örebro av 7 partier i någon variant på samstyre. Egentligen är det inte politiken som styr. Det har blivit övertydligt att det kraftfulla grepp koalitionen tog över ärendegång och ärendehantering förra mandatperioden nu havererat. Vi är tillbaka till ungefär samma variant som fanns när socialdemokraterna styrde förra gången. Då kom ärenden upp på kommunstyrelsens lista utan att någon politiker verkade sett dem. Det ändrade vi på. För oss är det en demokratisk skyldighet att ärenden i kommunen ska ha en politisk hemvist. Varför? Självklart därför att det är politiker och partier man röstar på, inte tjänstemän.

Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.

Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.

För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:

Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...

Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...

Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...

Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...

Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.

Media: NA, Tvärsnytt

Socialdemokraternas bekymmer, Folkpartiets möjlighet

I en artikel på DN debatt den 17 oktober beskriver Anders Lindholm, Demoskop, grunden för det socialdemokratiska moras vi nu ser.

Andelen svenskar som ser sig som socialdemokratiska till ideologin är bara 23 %. Och andelen minskar. Samtidigt ser sig bara 67 % av de som röstar på socialdemokraterna som just socialdemokrater. Den sannolika kärnan av socialdemokrater är alltså ungefär 15 %. Det finns en stor möjlighet att partiet nu i rask takt är på väg ner mot dessa tal.

Tidigare har socialdemokraterna kunnat attrahera väljare som inte beskriver sig som ideologiska just därför man varit statsbärande. Men partiet är inte statsbärande längre. Och det kommer att bli allt mindre statsbärande i takt med att man fortsätter att vara oppositionsparti. Inför valet 2014 kommer det knappast att finnas någon i sossetoppen som kommer att ha ministererfarenhet, framförallt inte om SSU får bestämma.

Det är övertydligt att socialdemokraterna just nu både saknar politik och personer som kan personifiera den otydliga politiken. Om man åter går till DN och dagens ledare så pekar den på det problem som är partiets centrala bekymmer."Inom socialdemokratin finns en djup ovilja mot förändringar. Det kan kallas trygghet, men också konservatism." Problemet för socialdemokraterna är att om man ändrar denna partistruktur så är det ett helt annat parti som ser dagens ljus.

För Folkpartiet är utmaningen helt annorlunda. Vi har enorma möjligheter att växa, att attrahera de liberaler som finns inom alla andra partier. Genom en fortsatt målmedveten satsning på en politik för förändring, på att våga lyfta de svåra frågorna som behöver svar inför framtiden: integration, människovärde, det offentligas roll, människans växt och utveckling, internationalismens utmaningar och så vidare, så kommer vi att lyfta. Det är en politik som inte kommer att stryka alla medhårs. Men den kommer att som alltid med liberal politik och med liberala politiker att vara framåtsyftande och söka lösningar för framtiden.

Nyanställningar

Läser just på Tvärsnytts hemsida att teknikföretagen i länet nu behöver börja anställa igen. Ännu en positiv nyhet för Örebro.

När jag går på stan och stöter på örebroare är de signaler jag får nästan alltid positiva:

-Vad fin staden har blivit!
-Det händer så mycket i Örebro!
-Det är en annan känsla i staden idag än vad det någonsin varit!
-Vilket jättebra jobb du och ni gjort!

Som politiker är det ibland svårt att veta om de insatser man gör leder rätt. Ledtiderna är så långa. Skolan förändrar man inte på ett år. Det tar kanske 15 år innan man vet om en skolförändring varit riktig. Det förebyggande arbetet inom socialtjänsten är också en verksamhet som man inte ser om de åtgärder man sätter in fungerar och verkar på det sätt man vill förrän om många år.

Men andra saker har snabbare genomslagskraft. Cityombyggnadens positiva effekter ser vi redan. Vår satsning tillsammans med universitetet skapar en fantastisk grund för en bättre och växande stad. Det kan vi se redan idag. Vår satsning på arbetsmarknadsåtgärder genom världskrisen har skapat en bättre lokal arbetsmarknad än vad fallet annars varit.

På samma sätt är det med regeringens arbete. De flesta förändringar de genomfört har långa ledtider. Men andra har kortare. Finanspolitiska rådets betyg på regeringen är gott. Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra i Europa. Och nu kommer jobben!

Örebro har alla förutsättningar som krävs för att växa och bli ännu bättre. Vi har lagt en stabil grund. Nu är det dags att börja bygga!