Predikan om prövningens stund

I går var jag i Kil och predikade i Sannerudskyrkan. Här nedan får ni läsa konceptet till predikan. Den blir aldrig precis likadan. Men de stora dragen finns även i det nedskrivna.

 Minns du Galenskaparna?

Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta. Fiiint å leva, annars kan det kvetta.

Så är det.

Ibland är det dårarna som talar sanning. Ibland kommer sanningen från barnens munnar. Ibland kommer de från dem som gjort sig till barn, eller till dårar.

Det ska va gött å leva.

Hela vårt samhälle är uppbyggt kring detta. Det ska vara gött att leva. Enkelt, inte komplicerat. Fint, inte fult. Det bästa är att vara ung, snygg, rik, frisk och eftertraktad på alla de sätt en människa kan vara eftertraktad på. Och är vi det inte så försöker vi bli det. Kan vi inte ens bli det så kan vi alltid låtsas, inte minst när vi slipper möta människor öga mot öga och istället kan skapa oss den rätta bilden av oss själva på nätet.

Men vad är det att ha ett gött liv. Är det, som i Galenskaparnas sång, att sitta och meta med en mugg kaffe i handen? Knappast. Bilden av lycka och framgång är ofta den helt motsatta.

Hur många gånger har du varit på semester i år? Thailand? Jaså inte, bara Kanarieöarna… Okej – så du tog en långhelg i London. Bra shopping nu när pundet är lågt.

Jaha, så du har byggt om. Igen. Nytt kök. Marbodal, det är väl bra… – Själv satte jag ju in Poggenpohl.

Oj, har du lyft dig? Snyggt! Själv gaddade jag mig igen i förra veckan. Kolla axeln. Ett kors och en ros – lite religiöst kanske, men snyggt.

Så du åkte Öppet spår förra helgen. Sju och tio. Det är väl bra. Jag drog runt Vasan på fem och fyrtio. Men New York marathon – det var en pärs. Kom knappt under tre och fyrtio…

På område efter område målar vi upp det perfekta livet. Resor, boende, utseende, konsumtion, hälsa. Allt handlar om att skapa det goda livet. Och det goda livet möter oss. Det finns ingen generation före oss som har haft det så bra som vi. Inte ens de som var rikast och mäktigast förr, hade ens tillstymmelsen till det liv som vi medelsvenssons lever idag.

Mitt i detta fantastiska liv står – jag. Det är jag som är alltings centrum. Det är mina behov som ska bli tillgodosedda, oavsett vad det handlar om. Vårt samhälles mål har blivit att uppfylla mina, jagets, alla krav så långt det bara är möjligt.

Vi kallar det frihet.

Vi har aldrig varit friare.

Vi kan konsumera mer än vi någonsin gjort.

Vi kan resa över jorden, bort till de mest avlägsna platser.

Vi kan välja; jobb, boende, utseende, partners, kön, religion, kultur, land, normer…

Vi kallar det frihet.

Och här står jag och pratar om prövningarnas stund.

Och ni lyssnar…

Varför ska jag acceptera ett liv där jag tvingas att bli utsatt för prövningar? Jag har väl minst lika stor rätt som någon annan att få det där perfekta livet, som avslutas med att jag lycklig får somna in när jag själv bestämt att mitt liv ska avslutas! Prövningar är så förlegat, så 1900-tal…

Men ändå är det något som skaver.

Visst är det fascinerande. Vi har aldrig varit så framgångsrika. Vi har aldrig varit så rika, så friska, så välmående som idag. Och ändå ökar de psykiska sjukdomarna som aldrig förr. Långt över hälften av alla sjukskrivningar idag bygger på någon form av psykiatrisk diagnos.

Vi är fria.

Vi är lyckliga.

Vi är sjuka.

Det är uppenbarligen något som fattas.

Förr var jag politiker. Jag följer fortfarande med i politiken dagligdags. Det är svårt att lämna ett engagemang som tagit merparten av det vuxna livet. Och jag kan, som alla er andra, se de förändringar som sker. Inte minst i västvärlden.

Det liberala samhället ställs inför nya utmaningar. Människor söker sig till helt andra rörelser än vad vi trodde var möjligt bara för något år sedan. För drygt tjugo år sedan sade en filosof att vi nu såg slutet på historien. Människan hade tagit det sista steget i utvecklingen. Alla andra ideologier och all annan politik än den liberala skulle dö.

Som så ofta hade människan fel om framtiden. Just nu oroas många över att det är det liberala samhället som är på väg att dö och de ideologier som skulle försvinna, håller istället på att ta över.

Människan är vilsen. Och i vilsenheten söker man sig till det säkra. Nationen. Gruppen. Det etniska sammanhanget. Religionen.

Men söker man sig till kristendomen? Söker man sig till Kristus?

Dagens tema är Prövningarnas stund. Söndagens text är en del av de texter som speglar fastetidens väg mot korset på Golgata, mot prövningarna och lidandet. Den är en del av Jesu vandring mot döden, med allt vad det innebär.

Och sällan har någon text varit så malplacerad i ett sammanhang som denna text är i dagens samhälle. För den talar om något helt annat än vad vi är vana vid, vad vi vill höra.

Istället för att söka sitt eget bästa, leva ett gött liv, säger Jesus: Ske din vilja och inte min.

Istället för att leva ett gött liv, kräva sin rätt, väljer Jesus att vandra sitt livs Golgatavandring, mot döden. Inte för att han själv vill det, utan för att han är utsänd för det av någon som är större än honom.

Kan vi ens fatta det, i denna individcentrerade, egoistiska tid? Kan vi förstå att någon av fri vilja lägger ifrån sig kraven på det goda livet och istället tar på sig bördorna av allt elände som världen någonsin skådat och någonsin kommer att skåda? Går det ens att tänka, greppa, idag när allt handlar om min egen frihet, mitt eget självförverkligande, mina drömmar och mitt liv?

Vi vill ju inte prövas. Inte ens vi kristna. Är det en tillfällighet, eller en tanke, att det till och med i den bön vi tillsammans ber, istället för en bön om att inte utsättas för frestelse, istället har blivit en bön om att slippa prövning?

Ibland när jag tittar på nyheterna på TV och ser något som är för skrämmande, så stänger jag av eller byter kanal. Blir det för mycket svält, för många döende barn, för grymma scener, så väljer jag att titta bort. Det känns bättre då. Det känns mindre. Inte ens när prövningen drabbar någon annan, orkar jag se.

Så hur ska jag då kunna se på Jesus och hans liv på jorden, ett liv som var en enda lång förberedelse för den död han led och de prövningar denna död orsakade. Jesus kunde inte vända bort sin blick, inte stänga av eller byta kanal. Genom sin död såg han varenda död som någonsin inträffat eller kommer att inträffa. I sig tog han varenda grymhet som denna jord kunnat uppbringa. Vartenda slag, varenda sjukdom. Vartenda ont ord, varenda misshandel. Varenda mörk natt, varenda orolig tanke. Vartän något ont inträffar, så har Jesus burit också denna ondska inom sig. Prövats. Lidit.

Med oss. Med människan.

Men i en värld där vi låtsas att prövningen är valbar, blir Jesu lidande meningslöst. Varför ska han prövas, för vem? Jag tänker då inte lida! Vad spelar det för roll? Jag är centrum i mitt liv och mitt liv är gött.

Någonstans inom oss finns en annan röst som talar. Livet är inte enkelt. Pengar, makt, ungdom, upplevelser, är inte lycka. Frihet är inte frihet från andra, från ansvar, från normer, från Gud. Den lycka vi tror oss äga, den frihet vi gör till egoism lämnar efter sig ett tomrum som inget kan fylla.

Och så mår vi inte bra, trots att vi aldrig mått bättre.

Där utanför kyrkans väggar finns det människor idag som söker. Rätt ofta handlar det nog om att försöka hitta något som passar in i det vanliga konceptet. Jag ska må bra. Jag har rätt att må bra. Jag är världens centrum. Om det finns en gud så är han välkommen om jag får fortsätta att vara i centrum och han fixar resten.

Då har kyrkan två val. Antingen stryker man medhårs, gör Gud till just den trivselfarbror, eller den medicin, som passar in i det individualistiska lyckosamhällets pussel, en menlös kärlekskraft som svarar ja på alla önskningar jag har och som jag tror kommer att göra mig ”ännu lyckligare”.

Eller så tar man Bibeln på orden. Gör Gud till Gud. Något större. Någon större. Någon som har sett mig sådan jag är; bakom alla prylar, bortom alla frihetens valbara identiteter. Någon som säger: Ja – jag vet att också du prövas. Du behöver inte skämmas för det. Jag har också varit där. Ditt liv kommer inte alltid att vara enkelt. Kanske ska du inte ens alltid söka den enklaste vägen. Försök istället att lyssna till vad jag säger till dig, vad jag önskar av dig, så ska jag också vara med dig i de prövningarnas stunder som kommer till dig.

Jag har varit där. Jag har prövats, lidit och dött.

Men jag har segrat.

Amen.

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...

"Pappamånader" är fel väg för frihetens Folkparti

Så har då regeringen satt ner foten. Och det blev en tredje pappamånad. Det är helt fel namn egentligen. Förslaget innebär att staten tvingar föräldrarna att antingen ta ut tre månader av föräldraledigheten själv, eller att avstå den helt och hållet. Det gäller både mamman och pappan. Staten ska alltså tvinga föräldrarna till en feminism utifrån statens eget tyckande.

Förslaget har stöd från de röda feministerna i V, S och MP om nu V nöjer sig med denna tredje tvångsmånad. Men så har förslaget också stöd hos Folkpartiet. Jag tycker det är obegripligt. Varför väcks inte en ryggmärgsreflex hos fler liberaler när man blir ett stödparti till partier som på alla tänkbara sätt försöker minska och inskränka friheten för fler? Borde inte någon liberal klocka i alla fall ringa.

Som jag ser det finns det i huvudsak två linjer som kan ha stöd i en liberal samhällsåskådning. Antingen delar man hälften, eller så låter man familjen bestämma.

En hälftendelning bygger på att föräldraskapet är individuellt. Föräldrarna har inget gemensamt ansvar för vare sig barn eller familj. Det är en pappa som tar sitt ansvar och en mamma som tar sitt.

Det är möjligt eller till och med sannolikt att det finns människor som tycker att detta är rimligt. Med vår väg mot en totalt egocentrerad individualism är familjen mer en boja för fler. Relationer är bara till för egot. Kärnfamiljen är en historisk parentes. Framtiden ligger i de relationer, med en eller flera, där jag får tillfredsställelse för de behov jag har just nu. Barnen blir ett sätt att åter uppfylla mina behov. Och jag tar också det ansvaret individuellt.

Så länge det nu passar...

Jag delar inte den synvinkeln, även om jag här dragit ut konsekvenserna rätt långt. Men synen på föräldraförsäkringen som den vuxnes rätt att vara ledig med sitt barn är ett avsteg från flera principer. Jag menar dels att barnperspektivet är viktigare än vuxenperspektivet. Föräldraförsäkringen är barnets rätt att ha möjlighet att vara med sin pappa och mamma. Och de som bäst kan tolka barnets rätt och behov är inte staten, utan just mamman och pappan tillsammans.

Jag är dessutom så gammalmodig så jag tror att kärnfamiljen har ett värde. Tvåsamheten, med en dröm om ett livslångt engagerande i en annan människa, som har ett föräldraskap som ett möjligt resultat, påverkar synen både på människa och samhälle. Det handlar om allt ifrån människosyn, om människans värde, värdighet och outbytbarhet till avtalsrätt (avtal ska hållas) och synen på skadeståndsrätt (bonus pater familias).

Det handlar också om synen på frihet. Är jämställdheten, som staten just nu definierar den. en överideologi som tar över individens rätt att leva som hon vill? Har man rätt att leva ojämställt? För en liberal borde svaret vara ett självklart JA - vi förespråkar ett jämställt samhälle. Men det är människans fria val som spelar roll. Är det så att någon av fri vilja väljer ett ojämställt liv är det helt OK.

Och det handlar om liberalismens medel. Ska liberalismen lösa saker som få uppfattar som problem? Är det vår uppgift att definiera människors liv som problematiskt, även när de själva inte gör det, berätta att de lever fel, och sedan genom statliga beslut tvinga dem till att leva som vi vill? Jag delar inte den synen. Det är en liten del av föräldrarna som ser en ökad frihet att använda föräldraförsäkringen som familjen själv vill som ett problem. Det är en övervägande majoritet som säger nej till fler statliga pekpinnar på föräldraskapets område.

Det finns egentligen bara en sak som talar för denna tredje "pappamånad". Det är att den sannolikt ökar jämställdheten på en viss del av arbetsmarknaden något snabbare än vad som annars skulle ske. Men resultaten är inte så säkra som man skulle kunna tro. Den första "pappamånaden" hade betydligt större effekt än den andra. Och vad händer då med den tredje? Innebär det att barnet helt enkelt får acceptera att mamman eller pappan inte kan vara hemma lika länge, och det istället är en tidigare förskolestart som hägrar?

Men är feminism en överideologi, som har rätt att definiera liberalismen utifrån en feministisk agenda? Jag tror inte det. Ett skevt uttag av föräldraledighet kan leda till sämre livslön för i huvudsak kvinnorna. Men om det är självvalt är inte heller det något problem för en liberal, framförallt inte om alternativet är en stat som ska bestämma över hur du har rätt att leva ditt liv.

Det finns en risk att Folkpartiet, istället för det liberala förändringsarbete som just nu påbörjats, väljer en väg som leder mot att partiet blir en "borgerlig" motsvarighet till Fi. Fi lyckas locka ett par procentenheter vänsterfeminister. Sannolikheten att det ens finns mer än någon promille vänsterfeministliberaler är marginell.

Ska man ha rätt att dricka ett glas vin vid Ramsjön?

Idag har vi diskuterat flera frihetsfrågor på kommunfullmäktige. Det har handlat om kommunala bolag som inskränker demokrati och öppenhet. Det har handlat om ett bokslut som visar hundratals miljoner i överskott, men underskott för innehållet i välfärden.

Och så har vi behandlat en fråga som är liten, men ändå visar synen på frihet så tydligt. Det handlar om den lokala ordningsstadgan. I det mesta är vi överens. Ingen tycker att man ska ha rätt att dricka alkohol i Stadsparken eller på Stortorget. Där är intressekonflikterna mellan den personliga friheten och det gemensamma intresset tydligt. Och då får den personliga friheten backa.

Men ibland går det för långt. Socialdemokraterna tillsammans med sina stödpartier, Centerpartiet och Kristdemokraterna, har haft en intern grupp som jobbat med en översyn av den lokala ordningsstadgan. När den var klar, fanns fortfarande kravet att alla kommunala badplatser och motionsspår skulle vara en del av förbudsområdet. Och inte bara själva badplatsen eller motionsspåret. Utan också ett oklart område runt omkring.

Men är det rimligt? Är avvägningen rätt? Jag och Folkpartiet i Örebro tycker inte det.

Låt mig ta ett par exempel ur verkliga livet. Om några brott mot den lokala ordningsstadgan som jag sett:

Jag åker rätt ofta upp till Kilsbergen och badar, i vart fall på somrarna:-) Då har det hänt att jag sett familjer packa upp en picknickkorg där det både ingått kyckling, bröd och öl. Kanske till och med en flaska vin framåt kvällningen. Allt har gått städat till. Ingen har protesterat.

I socialdemokraternas Örebro är dessa familjer "brottslingar" eftersom de inte följer den lokala ordninggstadgan. Polisen kan komma och hälla ut deras öl eller vin. Är det rimligt?

Och det har hänt att jag, förr - när jag sprang mycket i några motionsspår i Örebros utkanter, såg örebroare som grillade korv (tror jag i alla fall) och drack öl bredvid spåren. Var det bara lättöl i burkarna? Tror inte det. Men "brottslingar" var de enligt den lokala ordningsstadgan. Är det rimligt?

Det finns en gräns för när staten, kommunen, det offentliga, har gått för långt. I all kommunal välvilja riskeras såväl den enskildes frihet som den enskildes ansvar att gå förlorad. Den gränsen passerades idag i kommunfullmäktige.

Vi har en personlig frihet att bruka. Vi ska göra det för både vår egen och våra medmänniskors bästa.
Vi har ett personligt ansvar att hantera. Vår solidaritet måste sträcka sig utanför vår egen mer eller mindre tillfälliga välmående.

Men som företrädare för den statliga makten så måste man också alltid fråga sig var gränsen för den offentliga makten går. I stora ärenden som i små.

Lokal liberal utmaning

Allt fler pekar på det sammanpressade politiska läget i Sverige. Det finns två partier som kopierar varandra. Moderaterna säger sig vara det enda arbetarpartiet. Och socialdemokraterna påstår sig vara ett arbetarparti. Även om socialdemokraterna inte kommit med någon egen politik sedan Stefan Löfven tillträdde, låter deras kommentarer till Alliansens politik som ungefär samma.

I förra veckans blogg skrev jag lite om behoven av en ny liberal ekonomisk offensiv. Vi kan inte fortsätta att lägga oss platta för vare sig det ena eller det andra "arbetarpartiets" ekonomiska politik. Det måste finnas en egen liberal agenda, en politik som ser till näringslivets behov, som ser hållbar tillväxt som central och som vill lägga en grund för växande människor.

Nationellt kommer vi liberaler att behöva bli tydligare. Jag menar att det finns en rädsla för att stå upp för liberalismens grundteser. Det finns fortfarande alldeles för många som är uppväxta och formade av den socialdemokratiska tankehegemonin. Fredagens gemensamma artikel från kvinnoförbunden om det socialistiska förslaget om att styra föräldrarnas rätt att hantera föräldraförsäkringen själva är ett typexempel. Denna socialdemokratiska tankehegemoni vilar fortfarande tung över Örebro, en gång den socialdemokratiska kommunsocialismens högborg, och fortfarande en stad som vilar i resterna av 1968.

I den kommunledning vi idag ser, fullständigt styrd av socialdemokraterna, är återgången till det som en gång var övertydlig. Kommunen kan allt, ska göra allt, ta över allt och vara inblandad i allt. Några av alldeles för många exempel:

• Kommunen bildar bolag som ska konkurrera med näringslivet när det gäller byggande och förvaltande av fastigheter. Affärsmässigheten kommer att sättas på undantag. 
• Kommunens bolag kräver att underleverantörer ska genomföra arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att komma ifråga. Åter sätts affärsmässigheten ur spel, och såväl skattebetalare som hyresgäster riskerar att få betala dubbelt. Samtidigt försvagas det lokala näringslivet när reglerna skrivs så att bara storföretag kommer ifråga.
• Socialdemokraterna menar att kommunen ska vara med och driva hotell och konferensanläggningar. Istället för att sälja bolag så startar man nya.
• Socialdemokraterna är inte nöjd med att det finns privata energibolag som i princip bygger ett vindkraftverk om dagen. Istället ska man konkurrera med ett kommunalägt vindkraftbolag.
• I de flesta kommuner är kommunala fotbollföreningar ett skämt. Men inte i Örebro. Här vill socialdemokraterna starta en kommunal fotbollförening i Vivalla.
• Valfriheten sätts på undantag, lagen om valfrihetssystem sniglas fram, entreprenörer göre sig inte besvär.
• Istället för strategiska försäljningar av bostadslägenheter, riskerar socialdemokraterna bolagets status eller ställer hyresgästerna inför faktum: Enorma hyreshöjningar eller minskat underhåll.
• Och kommunens ekonomi är mest till besvär. Det finns ingen insikt om behoven av att värna en långsiktigt hållbar ekonomi. Socialdemokraterna räknar med att det alltid finns någon annan som räddar kommunens ekonomiska ställning.

Och så vidare...

Mot detta måste det finnas en alternativ liberal agenda. En sådan agenda handlar både om en liberalare ekonomisk politik och ett starkare värnade av långsiktigt hållbar välfärd. Låt mig exemplifiera ytterligare:

• När socialdemokraterna vill bilda nya kommunala bolag, sätter vi liberaler tilltro till näringslivet. Vi vässar vår upphandling, men låter politiker sköta det offentliga, och det privata sköta näringslivet.
• När socialdemokraterna hävdar att privata bolag ska driva arbetsmarknadspolitik, menar vi liberaler att bäst arbetsmarknad får vi om näringslivet får sköta sig självt. Flest arbeten kommer om vi har starka, fria och växande företag, företag som tjänar pengar och som kan investera i framtiden. Kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken med skattepengar. Näringslivet driver företag och skapar jobb.
• När socialdemokraterna vill bilda kommunala fotbollföreningar, visar vi liberaler att vi tror på föreningslivet och det civila samhället. Underifrånperspektivet är självklart för oss. Synen på egenmakt likaså. Ett civilsamhälle och ett föreningsliv som styrs av och från kommunen kommer att leda till svagare föreningar och minskat engagemang från örebroarna.
• När socialdemokraterna vill sätta spärrar och gränser för valfriheten, bejakar vi liberaler den. Vi tror på varje människas vilja att göra sina egna livsval, i skolan, som förälder, som gammal eller som anhörig. Valfrihet och mångfald är självklara i vårt Örebro.
• När socialdemokraterna påstår att bara ÖBO kan garantera bra boende, väljer vi liberaler en annan väg. För oss är det mindre viktigt vem som äger lägenheterna, men viktigare att alla lägenheter är bra. För oss är det viktigare att det byggs fler hyresrätter i Örebro, än att det är ÖBO som ska bygga dem. När socialdemokraterna leder ÖBO mot enorma hyreshöjningar eller kraftigt minskat underhåll, vill vi värna hyresgästernas rätt till begränsade hyreshöjningar och fortsatt starkt underhåll.
• För oss liberaler är en långsiktigt hållbar ekonomi alltid grunden för en lika långsiktigt hållbar välfärd. Det innebär att vi värnar en växande, framåtsyftande, förändringsbenägen kommun. Vi vet att Örebro kan bättre. Vi ser Örebros potential, men vi ser också alla de begränsningar årtionden av socialdemokratiskt styre satt kring kommunen.

Idag presenterades åter Svenskt Näringslivs mätning över läget i näringslivsklimatet i landets 290 kommuner. Örebro parkerar fortfarande på 122 plats. Det är dåligt. Det tyngsta skälet är att Örebro hittills inte haft politiker som förstått sig på näringslivets villkor. Det senaste årets återgång till socialdemokratisk kommunsocialism riskerar att försämra läget ytterligare. Men det beror också på ett näringsliv som har alldeles för många företrädare som insocialiserats i socialdemokraternas tankebanor.

Örebro skulle behöva ett friare näringsliv, ett näringsliv med företrädare som vågade ryta till mot kommunen. Istället har vi alldeles för ofta näringslivsföreträdare som tror att framtiden ligger i att hålla god min i elakt spel och spela på politikernas villkor. Och historiskt har de sannolikt gjort rätt. Vänskap med rätt socialdemokrater öppnade dörrar till framgång.

Örebro behöver ett starkare näringsliv för jobb och framtid. Örebro behöver bli liberalare för att lägga grunden till detta starkare näringsliv, för jobb och framtid. Örebro behöver ett starkare Folkparti.

Media: AB, SVD, NA, EX,

Att lägga sig i eller inte

Svensk politik lider fortfarande av ett "postsocialdemokratiskt pampsyndrom". Ni vet - den där pampen som inte bara vet bäst vad alla vill utan också vad som är bäst för alla. Han, för bilden är maskulin även om det idag finns kvinnor som mycket väl fyller upp den, som petar och bestämmer i stort och smått, som tycker att han vet vilka skolor som är bäst för dina barn (och dessutom är inne och petar i pedagogiken), som tycker att han ska bestämma vem som ska driva det äldreboende dit du blir visad, som har full kunskap om framtiden och därför kan styra näringslivet bättre än företagarna, och så vidare.

Tyvärr är denna politikertyp inte längre något som reserverats för socialdemokrater. De finns numera företrädda i alla partier, så även Folkpartiet.

Och sannolikt finns de i alla andra länder. Erik Heimersons inlägg i dagens DN är i vart fall ett tecken på detta.

Men frågan är om något annat demokratiskt land har en liknande politisk struktur med både en politikerkår som tycker att deras arbete är att vara ställföreträdande individer för alla svenskar, och en allmänhet som i så stor utsträckning accepterar det.

Ofta kallas vi svenskar "trygghetsnarkomaner", ett folk som ser tryggheten som den viktigaste delen i samhällsbygget. Utmaningar, förändringar, förnyelse och paradigmskiften är oss främmande. Det är i det bestående som vi känner oss hemma.

Kanske var den bilden möjlig att värna och vårda för 30 eller 50 år sedan. Men idag är den inte det. I en globaliserad värld är det andra skeenden som påverkar oss och vårt samhälle. Här finns den råa kinesiska kollektivismen, ställd mot den lika råa, men absolut inte kollektivistiska, euroamerikanska queerkulturen. Här ställs libertarianism mot konservatism, tillväxt mot stagnation, tigerekonomier mot stagflationsländer, klimatradikaler mot klimatskeptiker, och så vidare. Kort sagt - de globaliserade världen rymmer så mycket mer än det av så många socialdemokrater nästan mytologiserade folkhemsbygget.

Och det är här - i denna skärningspunkt - som det liberala uppdragets framtid ligger. Fortfarande lider även många av oss av detta postsocialdemokratiska pampsyndrom. Men det finns många goda tecken på att förändringens vindar blåser genom Folkpartiet.

Den ekonomiska politiken kommer förhoppningsvis att innebära betydligt större grad av möjligheter till att individerna själva bestämmer sin framtid.

Arbetsrätten kommer förhoppningsvis att se till individens rätt och möjligheter, inte till fackets krav och murbyggande.

Globaliseringens krafter bejakas. Framtidens utmaningar möts inte med högre gränser, mindre samarbete eller mer nationalism. Tvärtom. Framtiden möts med gränsöverskridande, samarbete och internationalism.

Universitetsvärldens frihet stärks. Utbildning och bildning premieras. Valfriheten blir norm för alla de som kan välja. Och så vidare.

Ett liberalt förhållningssätt till trygghetsfrågan blir därmed en motsats till det konservativt socialdemokratiska. När socialisterna säger: "Trygghet i det bestående!" i kör med de värdekonservativa krafterna, säger vi liberaler: "Trygghet i förändring!" För oss gäller det inte att klåfingriga politiker ska försöka lägga världen tillrätta. För oss gäller det att individerna själva, som individer eller som familjer, nätverk, föreningar, organisationer, företag, ska göras så starka att de själva klarar den globala förändringsvind som blåser allt starkare också över våra breddgrader.

Men i all denna förändring måste det också finnas oföränderliga strukturer. Det är det som är kännetecknande för oss socialliberaler. Synen på människans oändliga, lika och omätbara värde. Kraven på finmaskiga skyddsnät för de individer som av olika anledningar inte kan stärkas tillräckligt, eller som av andra anledningar är sårbara. Behovet av statlig kontroll över de krafter, ofta baserade i egoism eller gruppegoism, som måste kontrolleras. Behovet av att ge röst åt de som ingen röst har, oavsett om det handlar om kommande generationer, den biologiska mångfalden eller kulturen,

Svensk politik är idag inne i ett paradigmskifte. Trots att opinionsundersökningarna pekar på att två (makt)partier har ungefär 2/3 av medborgarna bakom sig, och de andra partierna får dela på resten, finns flera spännande utvecklingslinjer. Kristdemokraterna kommer att omdefiniera sin roll, oavsett vad partiledaren heter. I Centerpartiet finns numera en liberal falang som omfattar i princip hela partitoppen. Och vart Vänsterpartiet går vet de knappast själva.

Det är i detta perspektiv Folkpartiets liberala krafter måste definiera sin roll och sitt uppdrag. Och det finns enorma möjligheter. Mer än en fjärdedel av svenskarna definierar sig som liberaler. I Danmark gick nyligen alla de tre liberala partierna fram i folketingsvalet. Det visar vilken kraft liberalismen har, oavsett vilka förtecken man sätter på den.

Nu gäller de för oss liberaler att de kommande åren bli än tydligare att framtidens trygghet absolut inte ligger i det bestående. Den trygghet vi alla eftersträvar ligger i hur vi själva kan hantera en föränderlig omvärld. Politikens roll blir att skapa förutsättningar för denna "Trygghet i förändringens tid!"

Media: DN1 och DN2, SVD1 och SVD2 och SVD3, Expressen, Aftonbladet1 och Aftonbladet2 och Aftonbladet3, SR, SVT, TV4

Blogg: Kent Persson

Valfrihet

Allt mer talar för att valet 2014 i Sverige i allmänhet och i Örebro i synnerhet kommer att bli ett val mellan en liberal utveckling av Sverige, på frihetens och valfrihetens grund och en socialdemokrati på väg att rutscha in i den gamla kommunsocialistiska traditionen där vare sig frihet eller valfrihet betonas speciellt.

I Örebro har vi länge fått dras med en socialdemokrati som varit betydligt mindre för frihet och valfrihet än sitt moderparti. Men istället för att de lokala socialdemokraterna moderniseras, så verkar moderpartiet örebroiseras. Det är en vänstersväng av sällan skådat slag som inletts.

I Örebro blir det tydligt både i det lilla och i det stora. Som i tisdags då förmyndarpartiet socialdemokraterna drev igenom att alla anställda med tvång skulle förbjudas röka under arbetstid. Det handlar såväl om de som går ute i skogen hela dagen och röjer träd, som de som vårdar barn eller äldre. Det är strängt förbjudet. Vad nästa steg kommer att innebära är oklart. Är det lukten som är problemet?  Blir då nästa steg illaluktande parfym? Eller snus? Ska vi ha hygieniska kontroller för att skapa en nivå för acceptabel svettlukt?

Eller är det att rökarna använder arbetstid att röka? Vilka övriga kontroller vill socialdemokraterna och deras stödpartier införa? Hur långa och många kaffepauser får man ta? Är det acceptabelt att stå på Rådhustrappan en stund och njuta av solen? Hur lång är socialistiskt acceptabelt för en enskild stund på det lilla rummet med hjärta på?

Eller är det hälsan? Kommer kommunen då också att förbjuda kakor och andra sötsaker? Kommer man att gå igenom vilka produkter som säljs på kommunens caféer eller som tas med av anställda till kaffet i fikarummet så de inte innehåller transfetter, spår av nötter eller annat skadligt? Är det acceptabelt att bjuda på en punschpralin, denna alkoholhaltiga godsak?

Jag har aldrig rökt, aldrig tagit ett bloss, men ändå ställer jag mig frågan vart kommunen är på väg.

Och det handlar om de stora frågorna. Den nuvarande kommunledningen öser ut pengar till allt och alla. Kommunen ska göra mer av allt. Starta bolag. Driva föreningscentra. Konkurrera bort friskolor.

Det är nog så att en av de politiska topparna i partiet, Peter Dahlgren, sätter fingret på spiken när han på sin twitter idag skriver: Trött på SKLs Dagens Samhälle: Mer konkurrens. Mer privatiseringar. Mer avregleringar. Sluta skicka - det ger mig ingenting. Klarare kan väl vänstersvängen knappast bli. Mindre frihet. Mindre valfrihet. Mindre framtid.

Till skillnad från socialdemokraterna går Folkpartiet motsatt väg. För oss handlar det om att göra människor myndiga, självständiga, möjlighetsmänniskor. Det handlar om att skapa egenmakt, egenförmåga och egenvilja. Det handlar om att skapa ett samhälle som stöttar men inte tar över. Det handlar om att ge varje människa frihet att forma sitt eget liv. Det handlar också om att minska den politiska makten över vanligt folks vardag.