Om Gud, Jesus och tron på det omöjliga

Dagens predikan.

Texterna är dessa:

 2 Mos 40:34-38 | Upp 1:9-18 | Luk 9:28-36 | Ps 89:12-18

Jag såg en intervju med Thomas Idergaard på TV häromveckan. Idergaard är intressant av många skäl. Förr var han en arg, ung moderat som spåddes en lysande framtid inom sitt parti. Sedan lämnade han politiken, mitt i karriären, och blev katolik och munk.

Intervjun var under den allt mer hajpade Almedalsveckan. Veckan i Visby där förr politiker och tjänstemän talade med och till varandra och en samhällsintresserad publik som nu blivit en vecka där alla som vill vara någon måste vara med. Självklart är kyrkorna på plats. Och Idergaard fick stå där och berätta om varför han var där.

Jag minns inte så mycket om vad journalisten frågade, om det fanns någon röd tråd eller om det var något speciellt ämne. Däremot minns jag Idergaards svar. Gång på gång säger han, i nyhetsintervjun, att han vill prata om Jesus och om varför Jesus behövs för dig och mig och i samhället idag.

Jag slogs av två saker. Det ena var att han var katolik och pratade om Jesus. I mina förutfattade meningar är katoliker inte sådana. Det är ju pingstvänner och andra evangelikaler som ska säga Jesus i varje mening. Katoliker ska vara liksom lite mer konservativt träiga.

Så fel man kan ha.

Det andra var hur han vågade. En intervju. I ett nyhetsprogram. Och han bara pratade på om Jesus. Tänk - vad folk ska tro… Tänk om det blir galet. Tänk om de stänger av…

Men – så fel man kan ha.

Varför reagerade jag så? Jag funderade efteråt och kom fram till följande:

Det vanliga när man ser, hör eller läser om kyrkan i olika media är inte att kyrkans företrädare talar om Jesus, om tron eller om frälsning. Istället handlar det om vad kyrkan ska göra åt klimatet, för inkludering av människor från HBTQ-kollektivet, om ansvar för flyktingmottagande eller någon annan social fråga.

Kanske tar vi det för självklart att människor inser att detta är ett utflöde av kristen tro. Men är jag helt fel ute när jag upplever att det som borde vara det centrala i kyrkans förkunnelse, tron på Jesus, på frälsningen, på den ende allsmäktige Guden och hans helige Ande som verkar i världen, på något sätt kommer längre ner på listan?

Och som en tanke läser jag idag en intervju i Nerikes Allehanda med den nya kyrkoherden i Örebro. Hur många gånger nämner hon Jesus i artikeln? Noll! Ingen gång berättar hon om det centrala i den kristna tron.

Är jag helt fel ute när jag upplever att kyrkan och hennes företrädare ibland problematiserar Gud så in i norden att han helt försvinner bland alla möjliga tolkningar? Är det bara jag som upplever att kyrkoföreträdare ofta teoretiserar gudsbegreppet så till den grad att jag inte längre förstår om Jesus som min personlige frälsare finns någonstans därbakom?

Är det bara jag som ser konflikten mellan dagens ”upplysta” vetenskapssamhälle, och en religion som tror på någon som en gång sveptes in i ett moln på ett berg tillsammans med några sedan länge döda gubbar? Vem vågar tro på något sådant? Vem vågar säga att det hänt, att det är sant, att det är en del av det jag tror på?

---

Har någon här inne haft en uppenbarelse på sistone? En sådan där som Johannes hade på Pathmos? Nej – inte jag heller. Har aldrig haft det heller. Inte ens i närheten. Och inte kommer jag ihåg mina drömmar från i natt heller.

Så hur ska jag kunna tro att det hänt? Att han verkligen hade en uppenbarelse? Och finns det någon vettig människa som tror att Jesus verkligen mötte Mose och Elia på berget? Det är väl bara en omskrivning av något annat…

Sverige är världens mest sekulariserade land, brukar man säga. Här tror vi inte på vare sig gudar eller Gud. Här är vi förnuftiga. Det är vetenskapen som är vårt rättesnöre. Det logiska tänkandet leder oss. Himmel och helvete finns på jorden. Resten är nys.

Det är i den kontexten vi verkar. Det är i det samhället vi lever. Och det påverkar oss.

Få av oss kan gå oberörda genom livet, med den sanna barnatron kvar, i ett samhälle där religion är något perifert, något privat, något som man kan ha överseende med bara man slipper bry sig om det. Få av oss kan säga att vi inte påverkas av de strömningar som tar över när tron försvinner från samhällets kärna: Upplevelser istället för frälsning. Leva här och nu som om inte morgondagen finns, istället för en strävan efter att få möta Gud i himlen. Mätas och vägas mot andra, aldrig vara nöjd och förnöjsam, istället för att vila i att Gud ser såväl fattig och rik, ful och vacker, kvinna och man.

Då är det så lätt att antingen teoretisera Gud, eller göra honom till min egen privata gosenalle.

Teoretisera; tolka berättelserna i Bibeln som något som sannolikt aldrig har hänt (den allomfattande och sanna vetenskapen har invändningar mot det mesta) men som på något sätt ska tala till oss i alla fall.

Privatisera; nog tror jag på någon slags gud, men jag håller det för mig själv. Jag plockar fram hen när jag behöver det. Men inte mer än så. Min sanning är bara min, andra har andra sanningar.

Oavsett vad vi gör förminskar vi Gud. Och vi förminskar Jesus. Istället för att vara Vägen, Sanningen och Livet, blir Jesus en väg, en sanning och ett liv bland andra.

---

Jag tycker det är intressant att följa det svenska samhällets bekymmer med en annan religion, en religion som konsekvent bryter mot det upplysta, vetenskapsberoende, förnuftiga, sekulära 1900-tals-Sverige. Vi som trodde att religionerna verkligen var döda, håller kanske på att vakna, långt efter alla andra.

Ser ni hur det sekulära Sverige vrider sig, nästan i ångest, i sina försök att förstå och passa in islam i den svenska kontexten. Ser ni hur oförstående man är för en religion som vägrar vara såväl teoretiserande som privat, en religion som kräver och tar plats i det offentliga? Jag vet inte hur många gånger jag har försökt få sekulära svenskar att förstå att en troende muslim inte kan sätta Koran efter någon annan lag, inte kan kritisera Muhammeds liv och leverne utan som rättesnöre har att följa honom och vad han sagt.

Nej – säger svensken. Så kan vi inte ha det. Låt muslimen ha sin gud, men bara i det privata, precis som det har funkat med er kristna.

Men vatten och olja kan inte blandas. Skakar man på en burk med vatten och olja, bildar oljan bara mindre droppar, inuti vattnet. Så fort man slutar skaka, separeras de två. Men den sekuläre svensken förstår inte.

Och ser ni hur den kristna kyrkan i Sverige ibland i häpnad fascineras över de muslimska troende. Människor som tar sin tro på allvar! Som hellre väljer att segregeras än integreras - diskussionen om slöjan är bara toppen på ett isberg. Ser vi ibland inte på dem med avund, de där människorna som verkligen verkar tro – oavsett om det är på en avgud.

Men kan kristen tro privatiseras? Kan den bli en gömd del av det privata livet, något som inte påverkar någon annan än mig själv? Nej – säger jag. Kristen tro är lika oförenlig med ett sekulärt samhälle som det oljeblandade vattnet ovan. Oavsett hur man försöker skaka oss samman med samhället utanför, finns en kristen identitet som inte går att förena med ett samhälle utan tro på Jesus.

Eller – det borde inte gå…

---

Jesus på härlighetens berg. Det händer något där. Och författaren Lukas försöker berätta vad som hände. Men hur ska man berätta det oförklarliga? Hur ska man beskriva det obeskrivbara? Och hur ska vi förhålla oss till det?

Johannes uppenbarelse. En man i hänryckning ser något som inte heller går att beskriva. Som försöker förklara det oförklarliga. Som försöker ge den oändlige, onämnbare, obeskrivlige Guden en form i den tid och det rum han inte är begränsad av. Hur ska vi förstå honom och det han försöker säga?

Tolkningarna kring detta är många, och ska så vara. Men en sak menar jag är grunden för alla de tolkningar vi ständigt måste göra.

Vi måste tro.

Ja – Johannes hade en sann uppenbarelse. Gud talade till honom, försökte få honom att som begränsad människa förstå det obegränsade. Försökte ge honom ord som kan beskriva det obeskrivbara.

Ja – Jesus var på härlighetens berg. Det var där vår Gud och fader berättade för lärjungarna att Jesus var hans utvalde, hans son. Det är ingen allegori, ingen omskrivning, inget teoretiskt funderande över människans allmänna livssituation. Det är Gud som talar till och om Jesus. Det är lärjungar som ser och hör.

Och det är där vi också måste börja.

För tror vi inte på Jesus annat än som en teoretisk modell som ska hantera människans existensiella bekymmer, är vår tro lika död som Johannes bild av församlingen i Sardes, lika ljum som bilden av församlingen i Laodikea. Vi kan låtsas som om vi är rika, rika på pengar, makt, upplevelser, men vi är ingenting.

För mig blir dagens text en prövosten för vem jag själv är, vem jag själv tror på och vad jag själv vill göra med den tro jag äger. Med stöd av församlingen, kyrkan och hela världens kristenhet vill jag frimodigt säga:

Ja – jag tror att Jesus en gång stod på förklaringsberget.

Ja – jag tror att Gud där och då förklarade honom som sin egen son, vår Herre.

Ja – jag tror att Gud genom den Helige Ande fortsätter att verka idag, på samma sätt som han gjorde då, på berget vid Jerusalem för snart 2000 år sedan.

Och om vi tror det, kan också Jesus, och inget annat, bli det centrala i vår tro och i vår kyrkas uppdrag.

Amen.

Predikan om prövningens stund

I går var jag i Kil och predikade i Sannerudskyrkan. Här nedan får ni läsa konceptet till predikan. Den blir aldrig precis likadan. Men de stora dragen finns även i det nedskrivna.

 Minns du Galenskaparna?

Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta. Fiiint å leva, annars kan det kvetta.

Så är det.

Ibland är det dårarna som talar sanning. Ibland kommer sanningen från barnens munnar. Ibland kommer de från dem som gjort sig till barn, eller till dårar.

Det ska va gött å leva.

Hela vårt samhälle är uppbyggt kring detta. Det ska vara gött att leva. Enkelt, inte komplicerat. Fint, inte fult. Det bästa är att vara ung, snygg, rik, frisk och eftertraktad på alla de sätt en människa kan vara eftertraktad på. Och är vi det inte så försöker vi bli det. Kan vi inte ens bli det så kan vi alltid låtsas, inte minst när vi slipper möta människor öga mot öga och istället kan skapa oss den rätta bilden av oss själva på nätet.

Men vad är det att ha ett gött liv. Är det, som i Galenskaparnas sång, att sitta och meta med en mugg kaffe i handen? Knappast. Bilden av lycka och framgång är ofta den helt motsatta.

Hur många gånger har du varit på semester i år? Thailand? Jaså inte, bara Kanarieöarna… Okej – så du tog en långhelg i London. Bra shopping nu när pundet är lågt.

Jaha, så du har byggt om. Igen. Nytt kök. Marbodal, det är väl bra… – Själv satte jag ju in Poggenpohl.

Oj, har du lyft dig? Snyggt! Själv gaddade jag mig igen i förra veckan. Kolla axeln. Ett kors och en ros – lite religiöst kanske, men snyggt.

Så du åkte Öppet spår förra helgen. Sju och tio. Det är väl bra. Jag drog runt Vasan på fem och fyrtio. Men New York marathon – det var en pärs. Kom knappt under tre och fyrtio…

På område efter område målar vi upp det perfekta livet. Resor, boende, utseende, konsumtion, hälsa. Allt handlar om att skapa det goda livet. Och det goda livet möter oss. Det finns ingen generation före oss som har haft det så bra som vi. Inte ens de som var rikast och mäktigast förr, hade ens tillstymmelsen till det liv som vi medelsvenssons lever idag.

Mitt i detta fantastiska liv står – jag. Det är jag som är alltings centrum. Det är mina behov som ska bli tillgodosedda, oavsett vad det handlar om. Vårt samhälles mål har blivit att uppfylla mina, jagets, alla krav så långt det bara är möjligt.

Vi kallar det frihet.

Vi har aldrig varit friare.

Vi kan konsumera mer än vi någonsin gjort.

Vi kan resa över jorden, bort till de mest avlägsna platser.

Vi kan välja; jobb, boende, utseende, partners, kön, religion, kultur, land, normer…

Vi kallar det frihet.

Och här står jag och pratar om prövningarnas stund.

Och ni lyssnar…

Varför ska jag acceptera ett liv där jag tvingas att bli utsatt för prövningar? Jag har väl minst lika stor rätt som någon annan att få det där perfekta livet, som avslutas med att jag lycklig får somna in när jag själv bestämt att mitt liv ska avslutas! Prövningar är så förlegat, så 1900-tal…

Men ändå är det något som skaver.

Visst är det fascinerande. Vi har aldrig varit så framgångsrika. Vi har aldrig varit så rika, så friska, så välmående som idag. Och ändå ökar de psykiska sjukdomarna som aldrig förr. Långt över hälften av alla sjukskrivningar idag bygger på någon form av psykiatrisk diagnos.

Vi är fria.

Vi är lyckliga.

Vi är sjuka.

Det är uppenbarligen något som fattas.

Förr var jag politiker. Jag följer fortfarande med i politiken dagligdags. Det är svårt att lämna ett engagemang som tagit merparten av det vuxna livet. Och jag kan, som alla er andra, se de förändringar som sker. Inte minst i västvärlden.

Det liberala samhället ställs inför nya utmaningar. Människor söker sig till helt andra rörelser än vad vi trodde var möjligt bara för något år sedan. För drygt tjugo år sedan sade en filosof att vi nu såg slutet på historien. Människan hade tagit det sista steget i utvecklingen. Alla andra ideologier och all annan politik än den liberala skulle dö.

Som så ofta hade människan fel om framtiden. Just nu oroas många över att det är det liberala samhället som är på väg att dö och de ideologier som skulle försvinna, håller istället på att ta över.

Människan är vilsen. Och i vilsenheten söker man sig till det säkra. Nationen. Gruppen. Det etniska sammanhanget. Religionen.

Men söker man sig till kristendomen? Söker man sig till Kristus?

Dagens tema är Prövningarnas stund. Söndagens text är en del av de texter som speglar fastetidens väg mot korset på Golgata, mot prövningarna och lidandet. Den är en del av Jesu vandring mot döden, med allt vad det innebär.

Och sällan har någon text varit så malplacerad i ett sammanhang som denna text är i dagens samhälle. För den talar om något helt annat än vad vi är vana vid, vad vi vill höra.

Istället för att söka sitt eget bästa, leva ett gött liv, säger Jesus: Ske din vilja och inte min.

Istället för att leva ett gött liv, kräva sin rätt, väljer Jesus att vandra sitt livs Golgatavandring, mot döden. Inte för att han själv vill det, utan för att han är utsänd för det av någon som är större än honom.

Kan vi ens fatta det, i denna individcentrerade, egoistiska tid? Kan vi förstå att någon av fri vilja lägger ifrån sig kraven på det goda livet och istället tar på sig bördorna av allt elände som världen någonsin skådat och någonsin kommer att skåda? Går det ens att tänka, greppa, idag när allt handlar om min egen frihet, mitt eget självförverkligande, mina drömmar och mitt liv?

Vi vill ju inte prövas. Inte ens vi kristna. Är det en tillfällighet, eller en tanke, att det till och med i den bön vi tillsammans ber, istället för en bön om att inte utsättas för frestelse, istället har blivit en bön om att slippa prövning?

Ibland när jag tittar på nyheterna på TV och ser något som är för skrämmande, så stänger jag av eller byter kanal. Blir det för mycket svält, för många döende barn, för grymma scener, så väljer jag att titta bort. Det känns bättre då. Det känns mindre. Inte ens när prövningen drabbar någon annan, orkar jag se.

Så hur ska jag då kunna se på Jesus och hans liv på jorden, ett liv som var en enda lång förberedelse för den död han led och de prövningar denna död orsakade. Jesus kunde inte vända bort sin blick, inte stänga av eller byta kanal. Genom sin död såg han varenda död som någonsin inträffat eller kommer att inträffa. I sig tog han varenda grymhet som denna jord kunnat uppbringa. Vartenda slag, varenda sjukdom. Vartenda ont ord, varenda misshandel. Varenda mörk natt, varenda orolig tanke. Vartän något ont inträffar, så har Jesus burit också denna ondska inom sig. Prövats. Lidit.

Med oss. Med människan.

Men i en värld där vi låtsas att prövningen är valbar, blir Jesu lidande meningslöst. Varför ska han prövas, för vem? Jag tänker då inte lida! Vad spelar det för roll? Jag är centrum i mitt liv och mitt liv är gött.

Någonstans inom oss finns en annan röst som talar. Livet är inte enkelt. Pengar, makt, ungdom, upplevelser, är inte lycka. Frihet är inte frihet från andra, från ansvar, från normer, från Gud. Den lycka vi tror oss äga, den frihet vi gör till egoism lämnar efter sig ett tomrum som inget kan fylla.

Och så mår vi inte bra, trots att vi aldrig mått bättre.

Där utanför kyrkans väggar finns det människor idag som söker. Rätt ofta handlar det nog om att försöka hitta något som passar in i det vanliga konceptet. Jag ska må bra. Jag har rätt att må bra. Jag är världens centrum. Om det finns en gud så är han välkommen om jag får fortsätta att vara i centrum och han fixar resten.

Då har kyrkan två val. Antingen stryker man medhårs, gör Gud till just den trivselfarbror, eller den medicin, som passar in i det individualistiska lyckosamhällets pussel, en menlös kärlekskraft som svarar ja på alla önskningar jag har och som jag tror kommer att göra mig ”ännu lyckligare”.

Eller så tar man Bibeln på orden. Gör Gud till Gud. Något större. Någon större. Någon som har sett mig sådan jag är; bakom alla prylar, bortom alla frihetens valbara identiteter. Någon som säger: Ja – jag vet att också du prövas. Du behöver inte skämmas för det. Jag har också varit där. Ditt liv kommer inte alltid att vara enkelt. Kanske ska du inte ens alltid söka den enklaste vägen. Försök istället att lyssna till vad jag säger till dig, vad jag önskar av dig, så ska jag också vara med dig i de prövningarnas stunder som kommer till dig.

Jag har varit där. Jag har prövats, lidit och dött.

Men jag har segrat.

Amen.

Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.