Därför finns det ingen utväg

I fyrtio år har jag varit klimatmedveten. Jag minns det så väl, den första gången jag stötte på frågan om klimatförändringar. Det var en av de somrar under slutet av 1970-talet som jag och mina bröder fjällvandrade. Med på vandringen fanns några tidningar, inköpta i den sista kiosken inför den sista sträckan med postbussen upp mot fjällen. Under de dagar som följde lästes de från pärm till pärm, blad för blad, notis för notis. Det var DN och SvD och de veckotidningar som verkade intressanta och hållbara för en dryg vecka i väglöst land.

I en av artiklarna beskrevs Svante Ahrenius teorier om koldioxidens påverkan på klimatet, och de följder för jorden de kunde få. Det fanns inte så mycket då som tydde på att det var förändringar som var nära förestående, men något i artikeln grep tag i mig. Jag var sedan barnsben intresserad av naturen, född med matjord och småkryp i fickorna, fågelskådare och trädgårdsnörd. Nu lades frågan om den globala överlevnaden till.

Sedan följde 1980-talet. Vi var några som körde 80-100 istället för 90-110, drev passagerarna och medtrafikanterna till vansinne, bara för att spara lite på bensin och miljö. När jag blev politiskt aktiv i miljövalet 1988, för Folkpartiet, blev en av mina första strider mot den flygplats som resten av partiet stod bakom. Det handlade både om klimatet och om den biologiska mångfalden. Örebro flygplats ligger med inflygningszonen genom ett av Sveriges viktigaste flyttfågelområden, rakt över fågelsjön Tysslingen, en sjö som jag var med om att restaurera genom bildandet av Stiftelsen Tysslingen. Jag skrev stadgarna.

Intresset för den biologiska mångfalden har hela tiden varit mitt centrum. Efter juridikstudierna försökte jag mig på en akademisk karriär. Jag var Sveriges tredje doktorand i miljörätt, med en förhoppning om att kunna skriva en avhandling om ”Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv”. Men politiken kom emellan.

På 1990-talet försökte jag driva miljöfrågor i Folkpartiet. Visst fanns ett intresse. Visst fanns det lokala eldsjälar. Visst fanns det fantastiska skrivningar om såväl naturvård som miljö. Men viljan att driva frågorna saknades för det mesta hos partiets ledningar. Under 2000-talet kunde jag som kommunalråd, såväl i majoritet som opposition, genomföra en del miljöåtgärder i Örebro. Det blev både kommunala naturreservat som miljökonsekvensbeskrivningskrav inom all kommunal verksamhet.

Men något hade börjat skava. Samtidigt som kunskaperna om klimatförändringarna breddades och fördjupades, skedde förvånansvärt lite konkret. Utvecklingen ändrades inte. Möjigtvis avstannade försämringstakten något. Kring den biologiska mångfalden blev det en berg- och dalbana. Ibland skulle mångfalden värnas. Ibland var den det övergripande hotet mot såväl äganderätt som utveckling av både land och stad. Och rödlistorna fortsatte att växa.

Varför hände inte mer? Varför kunde inte ens jag, med den bakgrund och de kunskaper jag tyckte mig äga, förändra mer än på marginalen?

Svaren är bekymmersamma.

Det är uppenbart att världen står inför den mest omfattande förändringen som skett under överskådlig tid. Vi är inte längre på väg in i antropocen, vi är omvälvda av den, alla delar av ett system som kommer att förändra världen, biosfären, i grunden. De biologiska fundamenta, de system som hittills har varit grundläggande för arternas uppkomst och överlevnad, sträcks ut till, och ibland över, bristningsgränsen.

Det finns tre områden som visar på den akuta problematiken, och som inom sig också rymmer svaret kring varför så lite görs, och varför det inte finns någon utväg. De globala miljökriserna ryms inom områdena avfall, biologisk mångfald och klimat. För att förenkla en komplicerad materia kan man visa på några signalproblem:

Avfall: Det handlar inte bara om plastprodukter i haven. Den kemiska soppan som förorenar mark, vatten och luft har gått från att vara lokal till att bli global.

Biologisk mångfald: 96% av alla levande däggdjur på jorden, räknat i biomassa, är idag människor och vår boskap. 70% av alla fåglar. Artutrotningen fortsätter i ominskad styrka.

Klimat: Vi har nyligen passerat gränsen 400ppm koldioxid i atmosfären. Utsläppen ökar.

Det finns enbart en sak som binder dessa områden samman. Människan och mänsklighetens utveckling från lokal till global aktör. Det är människans totala dominans, mänsklighetens tillväxt från några hundra miljoner till snart tio miljarder individer, som är såväl orsak som verkan. Det är nödvändigt att inse befolkningsökningens konsekvenser. Det är bara 200 år sedan mänskligheten passerade sin första miljard. Det tog 130 år innan befolkningsmängden fördubblats. Så sent som på 1960-talet var världens befolkning 2,5 miljarder. Idag, 60 år senare, är vi på väg mot 8 miljarder. Även om befolkningstakten nu minskar, måste frågan ställas: Hur många människor tål jorden?

Till detta kommer den självklara konsekvensen av mänsklighetens utveckling. Förmögenhet och välstånd blir nu allt mer självklara för allt fler. Det goda i att människor nu i sällan skådad takt lyfts ur fattigdom, har en baksida. Vi som sedan länge levt i den välfärd de eftersträvar har inte förmått begränsa oss, visa förnöjsamhet med det vi har. Välfärdssamhället har blivit konsumtionssamhället. Konsumtionen, av varor, tjänster, upplevelser, definierar oss allt mer som människor.

Kanske hade en del av oss en tro att konsumtionen skulle skifta karaktär. När tomheten i köpandet blev uppenbar skulle kulturen lyfta. Eller så skulle teknikutvecklingen ta oss vidare – bort från förbrukandet av ändliga resurser till det förnybara samhället. Ju rikare vi blev, desto medvetnare skulle vi dessutom agera. Resultatet är knappast upplyftande. Konsumtionen av ting är fortfarande världens drivkraft. Globala upplevelser är nästa konsumtionsboom. Det finns inget som tyder på att rikedom ökar miljömedvetenheten. Även om vi gör medvetna val, tar den totala konsumtionsökningen bort alla eventuella vinster av dessa val.

Och tekniken – var står den?

Det finns positiva tecken på att teknik kommer att lösa vissa av de miljöproblem vi står inför. Kanske hinner vi elektrifiera världen i tid, innan klimatet har börjat skena på allvar. Kanske hittar vi verktyg som gör återbruk och återvinning till morgondagens tillväxtbranscher. Kanske kommer AI att kunna hantera alla de oändligt många konsekvenser av materialanvändning som vi idag saknar kunskap om, alla de kombinationer av ämnen som våra utsläpp ger förutsättningar för. Kanske kommer utbildningsnivån i de fattigare länderna att öka så snabbt att födelsetalen sjunker rejält.

Men kommer jorden att klara sig till dess?

Det är bara 4% av däggdjurens biomassa på jorden som är vilda djur. Det är bara 30% av fåglarna. Om resten av världen ska lyfta sig till vår nivå på välstånd och välfärd – hur mycket av skapelsen finns då kvar? Kommer den biologiska mångfaldens förgrenade nät av arter, den väv som hittills hållit oss alla vid liv, att slitas itu? Och vad händer då?

Det finns bara tre huvudvägar att välja. Ingen av dem är särskilt aptitlig.

Antingen kan vi göra som vi gör just nu. Vi hoppas att tekniken ska lösa klimatet, materialanvändningen och avfallsproblematiken och skiter i den biologiska mångfalden. Men vem ska besluta om styrmedlen? Den demokratiska världen skakar redan, trots att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. De auktoritära låtsas som inget har hänt. Och utvecklingen inom alla tre basala områden fortsätter i fel riktning.

Eller så väljer vi att ”terraforma” jorden. Mina barn har spelat spel som går ut på att man ska ta över en öde planet i universums djup och skapa ett fungerande liv på planeten, en spegelbild av jorden terraformas. Vi hoppas att vi ska vara bättre än evolutionen på att skapa en beboelig planet, utan den biologiska mångfaldens skyddsnät, men med de antropocena konsekvenserna av miljö- och klimatpåverkande konsumtion. Hur stor är sannolikheten att vi på några tiotal år ska övertrumfa miljarder års evolution? Kommer jorden ens att bli beboelig, när människan leker skapare och gud?

Eller så gör vi som vissa miljöradikaler menar – skapar en global miljöteknokrati. En upplyst despoti som sätter förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling av planeten först. En värld där varje individ måste underordna sig den kollektiva överlevnaden. Det är naturen före människan, klimatet före välståndet, en ren miljö före konsumtionen. Men var går gränsen för när mänskligheten kan vara en del av en långsiktigt hållbar utveckling? Handlar det om en miljard människor, i likhet med år 1800? Hur snabbt måste vi komma dit? Vad händer med oss andra? Och – var finns den upplysta despoten? Historien visar att de upplysta despoterna knappast är upplysta, mer despotiska och sällan leder världen i rätt riktning.

Existerar någon annan väg? Finns det någon Alexander där ute som väntar på att hugga den Gordiska knuten, den synbarligen omöjliga relationen mellan mänsklighetens behov och planetens resurser, i bitar och en gång för alla lösa problemet?

Åter: Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha kallat sig pessibilist. Grundtemat var en pessimism över människan och mänskligheten, men för att inte tappa fotfästet var det nödvändigt med en tro på människans och mänsklighetens möjligheter (possibilities). von Wright var tidig i sin kritik över det västerländska samhällets övertro på teknikens och utvecklingens möjligheter. Han skulle sannolikt vara än mer kritisk till de liberaler som idag menar att världen behöver fler som berättar om de positiva nyheterna mänskligheten står inför, som tecken på en linjär utveckling där allt alltid blir bättre.

Den mindre vackra sanningen är att det finns mycket litet som talar för att mänskligheten kommer att lösa problemet med en ständig jakt på utveckling och tillväxt på en planet som begränsas av såväl fysikaliska som biologiska ramar. Kanske kan teknikutvecklingen hantera klimatfrågan, även om sannolikheten för att vi ska nå de nödvändiga begränsningarna av koldioxidutsläppen i tid är försumbara. Kanske kan man genom helt nya, ekonomiskt försvarbara, lösningar hitta vägar till koldioxidlagring i berggrunden. Kanske kan AI modellera fram alla de möjliga skadliga effekterna av de kemikalier som vi sprider, och därmed hitta vägar för att begränsa och förbjuda de som inte ska finnas. Kanske kan vi möta resten av avfallsvärldens utsläpp genom att skapa en mer cirkulär ekonomi.

Men hur ska mänskligheten få plats på jorden, TILLSAMMANS med alla de djur och växtarter som fram tills för ett sekel sedan definierade vad jorden var? Klarar människan att åter bli en del av skapelsen, inte den som skapar, eller mer sannolikt – river sönder den livsväv som hittills skapat den biosfär vi alla lever i, av och för?

Jag tror allt mindre på det. Mänskligheten dömer sig själva och jorden till en förändring som hittills inte skådats. Den reella övergången till antropocen kommer att omforma jorden, samhället och människan i grunden. Det som väntar därefter är ovandrade stigar.

Som individ finns det även här tre vägar att gå. Antingen kan man stoppa huvudet i sanden, låtsas som om det kommer att blåsa över eller förneka att det kommer att hända och därefter leva på som vanligt.

Eller så kan man falla ner i depression, inse att allt är kört och mer eller mindre aktivt invänta slutet.

Eller så kan man plantera sitt äppelträd i förhoppningen om att barnbarnen en gång kanske ska få se det blomma. I vart fall har man förskönat världen, berikat mångfalden, och begått en motståndshandling för framtidens skull. Som varje pessibilist skulle göra. Och här utanför sjunger koltrasten.

Samhället skakar. Och kyrkorna sviker.

Det är omöjligt att gå förbi massakrerna i Paris. Men jag tänker vare sig fundera över varför det kunde ske, eller hur man ska hantera de akuta frågorna kring skuld, vedergällning, möjlig dialog, islams inblandning eller något annat. Kanske kommer något av frågorna kring islam i en senare blogg. Det finns rätt mycket att säga om det.

Men denna blogg har ändå beröringspunkter med Paris. Och den börjar med den här intervjun i Magasinet Neo. Läs den först!

Vilken roll ska religionen spela i samhället? Och vad har kristendomen och den kristna kyrkan för roll att spela? Är det bara ett introvert betraktande av en gud bland andra, ängsligt sökande efter den väg som såväl det sekulära samhället och övriga religioner kan acceptera. Eller finns det ett annat uppdrag?

Jag ska börja med ytterligare ett par frågor: Kan man som kristen i det 21 århundradet förespråka att den egna religionen har fördelar framför alla, att kristendom är den enda rätta vägen? Eller innebär det att man antingen är fobisk mot alla andra religioner eller helt enkelt utanför samtidens krav på hyfsat mainstreamad religionssyn. En syn som hävdar att kristendom är en privatsak, och att alla försök att "pracka på andra" din tro, oavsett om de är barn eller vuxna, är någon form av övergrepp. Och att kristendomen och alla dess normer och dogmer skulle kunna anses som styrande för samhällsbygget är ju rent befängt.

Eller?

Av en händelse läste jag Smålandspostens ledare för ett tag sedan. Och fastnade för hur filosofen  Jürgen Habermas förändrat sin syn på religionens plats i samhället. Habermas trodde tidigare på att religion skulle försvinna ur samhället. Men han har omprövat sina åsikter. Han talar numera om det "postsekulära samhället". Ett samhälle där religion är en nödvändighet för att skapa mänsklig värdighet på ett plan filosofin inte klarar. Habermas är inte troende. Han verkar göra skillnad på religionen som något som behövs som kanalisator för den transcendens som behövs för att synliggöra de osynliga värdena och värderingarna, och den personliga tron på en gud eller på Gud. Och vad jag hittills läst gör inte Habermas skillnad på olika religioner, även om han är medveten om att han agerar i en kristen kontext. (Kan läsa lite mer om Habermas tankar här i en SvD artikel)

Har han rätt? Och vad innebär det för Sverige i så fall?

Jag hoppas att du läst den första länken innan du kommit så här långt. För frågan är vad som sker om man kombinerar de två ateisterna Habermas och Ferguson. Spelar det roll vilken religion som bestämmer riktningen på samhällets grundläggande värderingar? Betyder det något att det är just kristendomen som legat till grund både för synen på människans värde och värdighet, liksom för de värderingar som styr de pragmatiska, sekulära lagstiftarna?

Det är uppenbart att Ferguson menar det. Kristendomen har en särställning för skapandet av det samhälle som klarat av att bygga såväl välstånd som demokrati. Ferguson argumenterar visserligen för sex idéer som han hävdar vara de grundläggande för västvärldens framgångar. Men frågan är om de hade kunnat uppstå i ett annat system, byggt på andra grunder än de kristna? Frågan återstår att besvara.

Men vad gör vi innan dess?

I flera andra bloggar har jag skrivit om problemet att vi i Sverige saknar en sammanhållande berättelse om vad Sverige är. Att överhuvudtaget tala om behovet av en svensk nationalism kan få oanade konsekvenser. Är det inte likhetstecken mellan nationalism och fascism? Jag hävdar med emfas att det inte är det. Det behövs en positiv nationalism för att värna det i samhället vi vill värna.

Demokrati. Jämlikhet. Jämställdhet. Öppenhet. Frihet. Människors lika värde oavsett bakgrund.

Dessa ord är ingen fullständig uppställning. Men de pekar på grunderna för att Sverige är vad vi är. Till det skulle jag vilja lägga ytterligare två ord med tydlig kristen prägel:

Nåd.

Förlåtelse.

Jag hävdar att det svenska samhället inte hade varit vad det varit om inte nåden och förlåtelsen varit omedvetna följeslagare för samhällsbyggarna. Ingen av oss är fullkomlig. Insikten om att också jag kommer att behöva Guds nåd och förlåtelse ligger till grund för hur vi ser på alla i samhället, hög som låg. Inför Gud är vi alla lika. Lika usla. Vi behöver Hans nåd och hans förlåtelse för att kunna gå vidare. Vi klarar det inte själva. Ingen av oss, inte en enda, är rättfärdig inför Gud.

Inte heller detta är en komplett beskrivning av kristendomens påverkan på samhällsbygget. Medvetet eller omedvetet agerar vi fortfarande i viss utsträckning i en riktning som har sin grund i de kristna dogmerna och normerna. Vi klarar av att, liksom Habermas, göra skillnad på kristendom och kristen tro. Men det kristna tunnas allt mer ut. Och de värderingar som burit samhället hittills ersätts av - normkritik???

I denna kontext hade kyrkorna kunnat spela en viktig roll. Som bärare av tusenåriga traditioner hade man kunnat vara en del av det som överbryggde dåtiden och framtiden. Men kyrkorna har abdikerat. De normativ som hittills varit vägledande ifrågasätts i sann normkritisk anda. De dogmer som burit kyrkan anses obsoleta. I Svenska Kyrkan är inte ens kärnan i tron, Jesus och hans krav på unicitet, vägledande. Kristendomen är bara en väg till gud. Alla andra är lika bra.

Det finns en risk att detta leder till något vi inte önskat. Normkritiken blir normlöshet. Dogmifrågasättandet blir ett samhälle utan riktlinjer. Kraven på att det sekulära ska vara styrande i allt blir kontraproduktivt när inte människan och hennes värde och värdighet kan beskrivas i transcendenta termer.

Den stora frågan i spåren av terrorattackerna är kanske inte hur de ska hanteras idag. Den stora frågan är kanske mer vad vårt samhälle byggs av, vilken syn på människa, samhälle och tro som ska vara vägledande. Vilka dogmer och normer som sätter ramarna för vårt agerande.

Men i Sverige, liksom i stora delar av Västeuropa, verkar insikten om trascendensens vikt vara obefintlig. Den ses som bäst över axeln som något förlegat, men allt oftare som något som måste motarbetas i modernismens och realismens spår.

Men om Habermas har rätt, leder detta fel. Vare sig politik eller filosofi klara av att ta över religionens roll. Ett samhälle utan religionens andlighet blir ett samhälle utan kompass. Och frågan är vart detta leder.

Kanske är det så att den viktigaste insikten som vårt sekulära samhälle nu behöver göra, är att inse att om man menar att om Gud och Jesus inte finns, så måste man som ateist faktiskt återuppfinna dem.

Början på slutet, eller slutet på början?

Idag föll den svenska börsen med 4,7 %. Hittills i år har börsen gått ner 26,1 %. Det är ingen rolig läsning, vare sig för den som funderar på vad som händer med privatekonomin idag eller när pensionen ska betalas ut, eller för den som funderar på samhällsutveckling eller offentlig ekonomi.

Om det fortsätter som det gjort hittills i år kommer Örebro kommun att behöva visa ett negativt resultat på sin finansförvaltning avseende aktierna. Det kommer att bli några tiotals miljoner. I sig är det ett lika litet problem som när aktierna går upp - så länge man inte säljer finns vare sig vinster eller förluster. Men det är ett av dessa långsiktiga problem som är så svåra att hantera politiskt. Anders Borg må vara superförsiktig och överbeskyddande av den långsiktigt stabila statsbudgeten, men hans försiktighet och långsiktiga tänkande är ändå välgörande. I Örebro är det precis tvärsom. Här fattar ingen i den styrande majoriteten vad överskottsmål är bra för, eller hur man ska möta en annalkande ekonomisk kris. Det är bara att tuta och köra...

Men det som händer i västvärlden idag är bland det mest skrämmande jag varit med om under min tid som samhällsengagerad politiker. Varför? Därför att under den ekonomiska turbulensen går flera andra utvecklingslinjer som både spretar och konvergerar. Men alla har de det gemensamt att de kan komma att påverka den globala utvecklingen, och därmed den lokala där jag befinner mig i min vardag. Låt mig peka på några:

Allt fler indikatorer pekar på att USA befinner sig i en utveckling som kan leda till recession. Vad innebär det? Det kommer inte bara att påverka USA utan hela världsekonomin. USA är fortfarande navet för den globala konsumtionen. Om USA inte bara hackar sig framåt, utan stannar eller backar, kommer konsekvenserna för hela världen att bli kännbara. Till och med Kina och andra tillväxtekonomier kommer att få fundera över hur man ska hantera en värld med förändrade import och exportströmmar.

De sydeuropeiska ekonomierna är i gungning. Nedgraderingen av Italien i går var bara ytterligare ett exempel på allvaret i situationen. Det hade räckt med den katastrofala ekonomin i Grekland, men om Italien på allvar börjar glida utför, riskeras dels hela den europeiska monetära unionen, dels kommer EU att bli måltavla för splittrare. Hur det kommer att påverka det Europa som de senaste 50-åren upplevt en fredsperiod som tidigare knappt funnits, vet ingen. Hur starka är de splittrande krafterna? Och vilka krafter finns som håller emot?

Det vi ser är att nästan hela den gamla I-världen befinner sig i en ekonomisk utförsbacke. Det finns många skäl för detta. Ett av de viktigaste är att man har inte kunnat anpassa sig till den globalisering man själv dragit igång och fram tills nu också profiterat på. När tillväxten, utvecklingen, entreprenörismen och allt annat som förr kännetecknade den växande I-världen istället flyttat till de gamla U-länderna blir vår position ifrågasatt. Och frågan är vad som då händer?

Hur kommer det att gå med den demokrati som uppstod i och utvecklades av Europa och USA? Visar den nuvarande utvecklingen, som Kinas ledare verkar mena, att det demokratiska systemet är för svagt? Och hur hanterar vi ett Kina som blir allt starkare och kräver allt mer? Hur kommer deras sätt att styra att påverka världen?

Vilken filosofi kommer att styra värderingarna i den värld som kommer? Oavsett om man är religiös eller inte borde de flesta kunna erkänna att de värderingsgrunder som styrt västvärlden kommer från de judisk-kristna dogmerna. Dessa dogmer har under århundradena anpassats till en allt mer sekulariserad värld, men den filosofiska basen finns ändå där. Och basen har funnits i de gamla I-länderna. Men vad händer nu? Vilka nya filosofiska system tar över? Och vad innebär det för människovärde? För individen kontra kollektivet? För demokrati och öppenhet?

Och om USA inte klarar av sina ekonomiska åtaganden och inte heller blir den självklara globala maktspelaren, vilken spelplan kommer vi då att se, vilket jämviktsläge kommer att uppstå, och hur blir det på vägen dit? USAs tid som världsledare har haft sina stora och små brister. Men det har alltid känts tryggt att en stabil demokrati varit den som lett världen. Men vad händer nu? Hur spelar Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, Turkiet och så vidare ut sina kort? Blir det en tid av instabilitet, och hur lång blir den i så fall? Och hur kommer det att vara att leva i en värld där det är Kinas militär som bestämmer dagordningen?

Jag skulle kunna skriva en gräsligt lång blogg om detta. Men dessa nedslag får räcka. Det finns alldeles för många oroande utvecklingsvägar som kan bli följden av den ekonomiska turbulens vi idag befinner oss i.

Varje civilisation har sin början och sitt slut. Det gällde romarriket. Det kommer att gälla pax americana. Frågan är om det vi nu ser är början på slutet, eller (förhoppningsvis) bara slutet på början?

Media: DN 1, DN 2, DN 3, DI, SVD 1, SVD 2