ÖSK och framtiden

Allsvenskan 2019 är slut. Djurgården vann alltså, men de två spelskickligaste lagen kom tvåa och trea. Jag har sällan sett skillnaden i klass mellan lag vara så stor som när MFF spelade ut ÖSK på Behrn Arena, eller när Bajen gjorde detsamma på Tele2. När man kollar på de riktigt stora internationella lagen är klassen ytterligare någon nivå upp, men tempot, passningsskickligheten, blicken - allt helt enkelt - blir så mycket högre att det är som ett annat spel. Men när ÖSK möter Malmö så syns skillnaderna. Passningar som MFF lägger på yta rinner ut över sidlinjen för ÖSK. När MFF kör kortpassning med ett tillslag klarar de också av rörelse mellan passen. När ÖSK försöker detsamma står spelarna stilla. När MFF pressar gör de det som lag, något som ÖSK bara klarar ibland. Och när MFF använder hela planen, på bredden och djupet, rullar ÖSK runt via halva laget för att komma från vänster till höger yttermittfällt.

Jag inser att jag, trots mitt nörderi, knappast är något ämne för större expert inom fotbollen. Och detta inlägg är inte tänkt som ett betygsättande av spelare. Men jag måste hålla med de många riktiga experter som menar att Allsvenskan numera består av tre delar: En storstadstopp (kanske inklusive Peking), en meningslös mitt och ett nedflyttningsgäng. ÖSKs plats i hackordningen är att hamna högst av de i mitten. Resten kan man bara drömma om.

Så vad ska ÖSK göra? Målsättningen med att vinna guld, spela i Europa och vara bäst av alla på plan måste överges. Kanske, som Alexander Axén säger i intervjun med Nerikes Allehanda, kan man något år komma högre i cupen, så länge den inte blir de sämsta av de bästas biljett till Europa...

Det är bara att acceptera: ÖSK kommer inte att fylla läktarna genom att vara med i toppen av Allsvenskan ständigt och jämt.

Så - det är bara att lägga sig ner och dö då?

Eller...

Jag tror faktiskt på motsatsen. Men då måste styrelsen, föreningen och bolaget börja agera utifrån en helt annan spelplan än den man gjort hittills. Man måste agera, istället för att reagera. Man måste tänka långsiktigt, istället för att titta på nästa säsong och de värvningar man kanske har råd med.

Låt mig peka på några förslag som jag tycker att vi borde jobba för:

ÖSK ska spela för fulla läktare, oavsett sportsliga resultat!
Lär av Bajen. Först kom publiken, sedan kom resultaten. Att vara Bajare är inte bara att gilla fotboll. Det är något mer. En livsstil, en gemenskap, en familj.

Vad är ÖSK? Knappast en familj i alla fall. Men även om vi inte är en familj, borde vi kunna vara en förening med hemkänsla - i vart fall på hemmamatcherna. Man går på matchen för att träffa kompisar, nya och gamla, ta en öl före och drömma om vinst och en till efter för att släppa förlusten. Man snackar lite i pausen när man tar en kaffe eller burgare. Kollar in vilka gamla och nya som finns där och om man saknar någon. Man glädjer sig åt Kubanerna som kör järnet, trots att de fyrar av de där eländes bengalerna, bara för att deras ramsor och glädje är en del av matchupplevelsen. Man kanske stannar kvar en stund efteråt, snackar ner matchen med några vänner, sitter och glor. Man tar en lunch med ÖSK-vännerna nån gång då och då bara för att det är kul att ses och snacka fotboll, Örebro och livet.

Men hur når man dit? Nu kommer de konkretare förslagen:

1) Fotboll är inte /bara/ sport - det är en upplevelse.
Att gå på Behrn Arena ska alltid, alltid, vara en upplevelse oavsett hur matchen går, om man är fotbollsnörd eller tvingats med av sambon eller barnbarnet. Det ska vara välkomnande att komma dit, det ska vara bra sittplatser och genuina ståplatser. Det ska vara ombonat. Man ska alltid, alltid, kunna få bra kaffe, gott fikabröd likaväl som en snabb kokt med bröd eller en Delicatomazarin. Ju tristare motstånd - tänk Mjällby - desto viktigare är det med det runt omkring.

Det finns några som fattat det. Erik Wärlegårds GFÖ-tankar är en bit på väg. Men det är första steget. Det krävs fler.

2) Man ska kunna sitta med såna man trivs med.
Om man står på Västra Stå vet man att ju närmre mitten man kommer, desto högljuddare blir det. Det är klart. Likadant är det på mitten av Norra. Där sitter de tristare sponsorbesökarna, de som sällan ropar och mest applåderar när det är medvind. På Södra är det lite mer blandat. Och så har vi familjeläktaren förståss. Men det går att göra så mycket mer.

Varför bara en GFÖ-läktare? (Varför är vi inte fler förresten?) Tänk om det borde finnas en tjejläktare eftersom vi män fortfarande inte alltid kan bete oss, en läktare för riktigt gamla gubbar som vill ha det varmt om stjärten och kaffe vid platsen, en läktare för de sponsorer som också är genuina fotbollsnördar osv osv Det är bara fantasin som sätter gränser. Och när man hittat olika koncept så gäller det att fylla dem med något. Guldklubbens medlemmar sitter på en viss plats och får en latte och en wrap i pausen. Det finns en avdelning där man accepterar att folk hela tiden rör på sig, helt enkelt för att man hela tiden kan köpa fika, mat eller en öl under pågående match.

3) Det gäller att se det som finns omkring.
Visst är det så att man måste tänka på publiksnitt när man planerar omkringarrangemang som mat, fika osv. Men det finns en risk med att planera för dåliga matcher. En risk att det blir självförstärkande. Dålig motståndare betyder dålig match och dålig service. Det finns bara en sak som ÖSK kan påverka rakt av - servicen. Tänk om man tänkte tvärsom: Dålig motståndare betyder risk för trälig match - då måste kringarrangemangen vara det som drar! Bättre fika, snabbare service, annorlunda underhållning, ännu trevligare. Vi går på match inte bara för att se på fotboll. Vi går dit för allt det andra också.

4) Stolthet, hjärta och passion.
Tänk om vi ÖSK-are alltid kommer att kunna sjunga ramsan om våra icke-SM-guld. Om vi inte är bäst på fotboll - vad är vi bäst på då? Vad är själen i ÖSK?

Jag tror klubben gjorde en riktig miss när man blev degraderad av SvFF. Vi var rätt många som spottade på allt vad detta förljugna degraderande innebar. Men sedan då? Vad hände sedan? Borde vi inte tillsammans knutit näven, i vart fall i fickan, och gjort något annorlunda. Tänk om just bristen på guld och degraderandet är delar av den själen. ÖSK är kusinen från landet, underdogen, den som  blir nedslagen, MEN SOM ALLTID STÅR UPP IGEN! Och nu då - när MFF, Bajen och de andra storstadslagen omsätter hundratals miljoner och köper ihop stjärnor, så är ÖSK fortfarande underdogen, den som vägrar att acceptera rollen som slagpåse trots slagen, föreningen som alltid bär stoltheten och passionen med sig i hjärtat.

För att ÖSK ska kunna bli det man kan, måste man börja förändra det man har rådighet över, och det är i dagsläget mindre fotbollen som alltmer styrs av de stora pengarna, men allt mer den själ och det hjärta som finns i hängivna supporters och mer eller mindre fotbollsintresserad hemmapublik. Så jag tycker att styrelsen ska lägga mer fokus på stoltheten, hjärtat och passionen och lite mindre på att söka den där spelaren som ska ändra allt och göra ÖSK till det nya MFF...

5) Arenan är ÖSKs!
Idag är inte Behrn Arena ÖSKs. Det är kommunen som äger den. ÖSK är en nettobetalare till kommunen. Man får idag betydligt mindre i bidrag än vad man betalar i hyra. Framtiden kommer säkert att innebära mindre bidrag och högre kostnader. Det är orimligt.

ÖSK borde omedelbart inleda ett arbete med att bli ägare av arenan. Det första är väl att starta ett fastighetsbolag. När man gjort det kan man förhandla med kommunen om hur lite(!) man ska köpa arenan för. Lite - för att arenan är en förlustaffär för kommunen trots ÖSKs nettoinbetalningar. Kommunen får mindre förluster i framtiden. ÖSK får en arena. Sedan kan man börja utveckla den till den evenemangsarena den måste bli. I en framtid innebär det säkerligen en vädersäkrad arena. Fram tills dess kan den utvecklas för att bli en levande anläggning med service, handel, restauranger, sponsorkontor - allt som kan utveckla arenan till det ÖSK vill att den ska bli.

Men man måste starta idag.

6) Medlemskapet.
Idag finns det i princip ett medlemskap, som man betalar olika mycket för. Det borde ändras. Om man är guldmedlem ska det kosta - men man ska få service också. Varför är inte ÖSKs medlemsträffar den självklara träffpunkten för Örebros näringsliv förresten? Men för oss nördar måste det också finnas fler pluspunkter än en pin och möjligheten att gå på ett årsmöte (hur många har gjort det???). GFÖ-medlemskap kanske innebär att ÖSK faktiskt tar ansvar för att fixa den där månadslunchen på den självklara ÖSK-restaurangen, eller att gamla spelare är en del av upplevelsen på K. Familjemedlemskapet innebär faktiskt att barnen får en anpassad upplevelse, olika om man är fem eller tolv. Gubbmedlemskapet innebär att man får klippkortet till kaffet i pausen.

Kanske innebär det också att medlemskapet är en del av årskortskostnaden. Jag är medlem med årskort, och jag förnyar dem samtidigt. Varför inte som en prenumeration eller som en månadsavgift, bara att kryssa i rutan för att autogirot ska fortsätta... Det viktiga är att vi blir fler medlemmar som blir stabila på åskådarläktaren hemma, och ibland borta också.

7) Spelarna.
Jag gillar att det numera finns en betydligt bättre interaktion mellan spelare och framförallt Västra Stå efter vinster. Men ska klubben leva upp till Stolthet, hjärta och passion innebär det att spelarna, efter varje match, måste visa samma engagemang för de som stöttar från läktarna när de förlorat som när de vunnit. Jag fattar att en del är sådana vinnarskallar att det inte funkar, men då får man hitta på nåt annat. Publiken måste få något tillbaka för att man sjunger trots att spelet är skit.

Och om föreningens slogan är Stolthet, hjärta och passion, så ska det gälla spelet också. Lämna finliret till Bajen. Fixa spelare som likt elva Klas Ingesson plöjer konstgräset i en ständig jakt på motspelare, boll och mål.

Slutsats:

För att ÖSK ska kunna utvecklas måste man göra en synvända. Det handlar inte om att få publik för att man spelar bra och vinner guld. Det handlar om att få publik för att man spelar bra men aldrig vinner guld. Istället för att bygga framtiden på sådant som man inte kan påverka - som att guldet nästan alltid kommer att gå till det lag som har mest pengar på banken, måste man bygga på sånt man kan påverka - publiken, medlemmarna, upplevelsen, arenan...

ÖSK kan bli Sveriges intressantaste fotbollsklubb, Sveriges intressantaste fotbollslag. Men då gäller det att hitta sin själ. Och börja i rätt ände.

När den vänstra handen inte vet vad den vänstra gör

Gårdagens budgetpresentation var en sorglustig historia. Eller kanske var det inledningen till en grekisk tragedi.

Där var finansministern, fylld av den retorikens arrogans som ibland kännetecknar den som antingen inte vet tillräckligt, eller vet för mycket av det som inte ska och inte får sägas. När Dagens Nyheter i sin ledare beskriver finansministerns beskrivning av såväl läget idag som vilka eventuella effekter budgeten får för ekonomin, arbetskraftsutbudet och arbetslösheten är det en tydlig indikation på just detta.

Inte sällan önskar jag mig att politiker stod upp för sin politik på ett annat sätt. Mindre arrogant. Mer konstaterande: Ja - de här konsekvenserna får vår politik, och det är vår avsikt att det ska bli så. En del blir negativt, men vi menar att inriktningen ändå är den rätta.

Men så gör inte Magdalena Andersson och socialdemokratin idag. Istället för att redovisa de tunga ökningarna i budgeten, läs gärna Expressens ledare här, om LSS/LASS, sjukskrivningskostnader och flyktingmottagande, går man förbi dem med tystnad. Ingen vet i dagsläget hur staten ska finansiera dem. Ingen vet konsekvenserna.

Inte heller får vi reda på vad det innebär för arbetskraftsutbudet när regeringen höjer skatter på det sätt man idag gör. För den som är mer nördig rekommenderas bland annat SACOs enkla genomgång av konsekvenserna av dagens skattepussel. Där lär man sig i alla fall grunderna av de konsekvenser olika skatteförändringar kan få.

Sannolikt skulle regeringen i alla fall gå vidare med den politik man nu genomför. De direkta konsekvenserna, att 60% av individerna, eller 80% av hushållen, får en försämrad privatekonomi är acceptabla så länge de 40 eller 20% med lägst inkomster inte drabbas, alternativt får det bättre. Den synen - att det är viktigt att trycka ihop lönestrukturer oavsett konsekvenserna - är en tydlig inriktning som kan respekteras och debatteras, även från oss som tycker att den är fel. Men det är svårt att debattera om och kring det som inte sägs och inte får sägas.

Problemet med regeringens politik är att den inte sköter hela Sverige. Runt om i landet arbetar just nu lokala och regionala politiker med budgetarbetet för de kommande åren. Och risken är att det kommer att se ut som i Örebro på fler platser.

De styrande partierna i Örebro, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och stödpartiet Vänsterpartiet, har beslutat att höja skatten med 50 öre nästa år. Det märkliga skälet är att Örebro växer. För de flesta andra kommunpolitiker är detta ett av de tyngsta argumenten för att slippa höja skatten, eller till och med sänka den. Men för Örebros politiska ledning är det tvärsom.

Problemet med Örebro (och gissar jag rätt många andra kommuner) är att skattehöjningen inte har någon annan motivering än att pengarna inte räcker. Det är en inkompetens i ledning och styrning som motiverar skattehöjningarna. De styrande politikerna vet alldeles för lite av hur deras politik påverkar den kort- och långsiktiga utvecklingen av såväl kommunens organisation och funktion, som kommunens utveckling.

Men det finns ytterligare ett problem:

När Magdalena Andersson motiverar sina budgetförslag med att de sämst ställda ska få det bättre, tar Lena Baastad (s), Lennart Bondeson (kd), Rasmus Persson (c) och Murad Artin (v) i Örebro dessa pengar. Med kirurgisk precision använder de höjda kommunalskatter för att slå främst mot de grupper S-V-MP budgeten säger sig värna. Och än värre är det när den regionala S-V-MP ledningen också höjer skatten till regionen. De eventuella fördelar de sämst ställda skulle få, äts upp av inkompetenta lokala politiska ledningar.

Den ena röda handen vet inte vad den andra gör.

Jag har bara läst kommentarerna om socialdemokraternas valrapport. Det jag kan konstatera är att kommentatorerna ofta fastnat vid att socialdemokraterna inte längre har problemformuleringsinitiativet i svensk politik. Partiet ställer vare sig rätt frågor eller ger några svar på de oställda frågorna. Partiet vet vare sig var man är eller vart man ska. Årets budget är ett typexempel på detta.

Men övertydligt blir det först när bilden blir större. När den politik lokala och regionala socialdemokrater sätts ihop med den nationella politiken. När insikten om att det är själva makten, och inte det man gör med den, som är partiets livsluft. Och vilka konsekvenser det kan få.

I det grekiska dramat är det den som drabbas av hybris - övermod som är förloraren. Hon utmanar gudarna - krafter som hon inte förmår hantera - och faller. Det är den gudagivna ordningen som ska upprätthållas. Gudarnas straff, nemesis, blir hennes dom.

Inte för att jag vill jämställa de antika grekiska gudarna med dagens ekonomiska politik. Men en sak är säker: Utmanar man den ordning som är såväl national- som företagsekonomins grund, drabbas man av en sådan hybris att man tror att man själv kan styra världen oavsett den ekonomiska vetenskapens kunskaper, är risken stor att man så småningom drabbas av nemesis, de ekonomiska gudarnas straff.

Det räcker med att titta på dagens, och inte antikens, Grekland...

Alltid detta Open Art...

Det är en fantastisk försommarmorgon när jag går över staden mot tåget. Stockholm nästa.

På åkanten ovanför Strömpis står en kille och fiskar. Jag kan inte låta bli att titta. Svartklädd. Rastaflätor. Jamaicaflagga. Skateboarden nedstucken i ryggsäcken. Och så ett fiskespö i handen. Måste erkänna att jag funderade på om han var verklig, eller en del av årets Open Art...

Det finns få saker som gör mig så glad som att åter få se Örebro i Open Art-skrud. Tiden innan invigningen är nog den bästa. När man kan se Mats Nilsson i de mest märkliga situationer, under installation av installationerna. För trots att kostnaderna för Open Art mångdubblats sedan Mats, Behcet Barsom och jag en gång drog igång det hela, så är Open Art fortfarande i mångt ett litet arrangemang, byggt på några få människors engagemang och intresse, kryddat med ett lagom mått av galenskap.

Årets Open Art går i de större verkens tecken. Jag ser en påsk-ö-gubbe med hatt och hjul, skymtar den kissande pojken, går förbi en rätt skrämmande metallkonstruktion vid Storbron innan jag passerar bildäcksankan. Och ingen kan missa den platstrut som sträcker sig över vattnet vid slottet. För att inte tala om muralmålningarna, eller plockepinnet på Stortorget, eller...

De stora verken är fascinerande. De förändrar staden. Ingen kan undgå dem, beröras av dem, påverkas och påverka.

Men för mig är ändå inte de stora verken de intressantaste. Det är de oväntade mötena som skapar den största spänningen i Open Art. Tänk om den fiskande reaggekillen var en del av Open Art. Oväntat. Märkligt. Men inte.

Men när jag går över Storbron i morgonljuset blänker det till i Svartån. Jag kan först inte förstå vad det är. Måste korsa bron för att se bättre. Och ser då någon form av spegel, eller en linje av tre runda objekt, där ett långsamt rör sig, fångar morgonljusets speglingar i Svartåns vattenkrusningar och kastar det vidare mot mig.

Är det en installation? Är det en del av Open Art? Så märkligt. Så oväntat. Hur många hinner, orkar, vill lyfta blicken och se det oväntade?

Just nu är det min favorit i sommarens Örebro. Det lilla. Det oväntade. Men Open Art ger många möjligheter att finna både sin favorit och det man inte gillar. Det är en del av tanken.

En del blir så fästa i konsten att man vill ha den kvar. Vem minns inte spegelkyrkan. Eller buddan under bron. Eller stenportalen. Eller...

Så varje år kommer kraven och önskemålen: Låt kommunen köpa in. Bevara. Behåll. Och en del politiker faller till föga, skapar omröstningar, avsätter pengar.

Jag tillhör inte dem. Jag älskade verkligen spegelkyrkan. Den var fantastisk som skapelse och placeringen vid slottet lyfte hela området. Men jag vill inte ha den kvar.

Open Art är en konstbiennal. Vartannat år fylls Örebros stadskärna av spänning, skönhet, provokation. Under några månader förvandlas staden. Nog så. För det är just avsaknaden av konst i stadsmiljön som gör Open Art både möjlig och så fantastisk. För varje objekt vi köper in och permanentar, minskar vi möjligheterna för kommande års installationer. En permanent spegelkyrka i Svartån vid slottet, hade gjort årets platstrut om inte omöjlig, så i vart fall förminskad.

Vi lever i en tid där vi alltid ska ha allt. Där nuet är det enda som finns och vare sig historia eller framtid är så viktigt. Jag vill ha. Allt. Här. Nu. Jordgubbar på julafton. Kräftor i februari. Apelsiner i oktober.

Jag är inte sådan. I min trädgård finns inte de remonterande rosorna. Där blommar de istället bara någon vecka på sommaren. Jordgubbarna kommer runt midsommar och tar slut. Apelsinsaften gör vi i februari. Men inte allt jämt.

För en del av livet handlar också om minnena av det goda. Jordgubbar varje dag gör jordgubbssmaken till vardag. Kräftor året runt minskar glädjen av kräftpremiären i augusti.

Och Open Art hela tiden skulle göra själva projektet meningslöst.

Det är spänningen, det oväntade mötet, den tillfälliga installationen som både finns och som försvinner, som skapar Open Art. Det är den känslan vi måste bära med oss, försvara, bevara, för att Open Art ska kunna fortsätta att finnas och att utvecklas.

En konstbiennal är något fantastiskt. I förväntan kring vad som ska komma. I upplevelsen av när allt sker. Och i minnet av de möten man haft förmånen att uppleva.

Näringslivsopolitik

Kommer just från KSU, KommunStyrelsensUtskott. Det leds av Lennart Bondeson (kd) och Lena Baastad (s) och har bland annat hand om näringslivsfrågor.

Den sista frågan på dagordningen handlade om det nya näringslivsprogrammet. Om ett program som ska göra Örebro bättre. Det behövs verkligen. Men frågan är om nya program gör susen?

De styrande politikerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet, har visat en förbluffande okänslighet inför näringslivets behov och intressen. Örebro växer, inte tack vare utan trots den nuvarande kommunledningen. Det är tur att det finns näringslivsgrenar som inte behöver en nära kontakt med Örebro kommun, eller som slipper att påverkas av den nuvarande kommunledningens politik.

För den är kontraproduktiv.

Några exempel:

Kommunen startar nya bolag på löpande band. Snart är deras omsättning en tredjedel av kommunens omsättning. Flera av bolagen agerar på den konkurrensutsatta marknaden. Flera har till uppgift att växa ytterligare. Det finns inget intresse från kommunledningen att sälja.

ÖBO lägger en död hand över bostadsproduktionen. Bolaget får inte sälja några fastigheter och inte heller höja hyrorna i den utsträckning man skulle behövt för att klara nybyggnation och renoveringsbehov. ÖBOs dominerande ställning gör det i princip omöjligt för privata hyresvärdar att bygga nytt idag.

Kommunledningen skapar upphandlingar som gynnar vissa. Upphandlingen av TruckStopbygget är det tydligaste exemplet, där ett kommunalråd ger direktiv att inte använda öppen upphandling utan riktar upphandlingen till en samarbetspartner. Men hela politiken med att ställa krav på bolag att genomföra arbetsmarknadsåtgärder för att komma i fråga som leverantörer, gynnar vissa på andras bekostnad.

Hanteringen av Storstenshöjden AB är skrämmande. Och om kommunalråden kan hantera en företagare så - hur hanterar de då andra? Är Storstenshöjden AB bara toppen på ett isberg, eller är det undantaget?

Den negativa inställningen till privata aktörer inom skola och äldreomsorg består. Just nu säger man upp Attendo, och vägrar teckna avtal för ett nytt boende. Frågan är vad som händer i framtiden? Kommer sossarnas gamla politik, med ett nej till allt privat, att slå igenom igen? Det verkar inte som om KD eller C bjuder något motstånd i alla fall.

En ouppmärksammad fråga är dialogen mellan näringsliv och kommunledning. Visst träffar kommunledningen vissa näringslivsföreträdare. Men varje vecka får jag höra en eller flera företagare som vittnar om hur svårt det är att komma i kontakt med kommunalråden. Kommunledningen har stängt in sig i Rådhuset och kommunicerar med hjälp av pressmeddelanden och de många kommunikatörerna man anställd.

Det är inte märkligt att näringsklimatet går åt det håll det går...

Vad vill då Folkpartiet?

Vi har en verktygslåda som är full. Och det handlar om allt från bolag till kommunalskatt. Låt mig peka på några av våra förslag:

Anpassa ÖBO till nutid och framtid. Fortsätt med försiktiga försäljningar. Använd pengarna till nybyggnation och renoveringar. Det stärker ÖBO, hyresgästerna och Örebro.

Säg ja till valfrihet inom förskola, skola och äldreomsorg. Privata utförare skapar en bredare bas och ökad kvalitet för föräldrar och barn, för unga och gamla. De skapar ett förändringstryck och ökar serviceekonomin.

Sälj eller avveckla de nya kommunala bolagen. Örebro ska inte konkurrera på vindkraftmarknaden. Inte heller på hotellmarknaden eller konferensmarknaden. Bredband fungerar bra även utan en kommunal koncerninblandning.

Öppna för fler utmaningar av kommunal verksamhet. Kommunen gör inte allt bäst själv. Det finns saker som Örebro kommun överhuvudtaget inte borde göra. Det kan de privata göra istället.

Förenkla upphandlingarna. Skapa ett upphandlingssystem som ger de små lokala företagarna en möjlighet att vara med och konkurrera. Låt inte bolagen betala dubbel skatt genom att ställa krav på alla möjliga extra inlägg i upphandlingarna, som arbetsmarknadsåtgärder och liknande.

Men framförallt handlar det om en annan syn på företag och företagande. När vi sålde några av ÖBOs fastigheter, drev socialdemokraterna en kampanj som fick de privata fastighetsägarna att likna monster som bara ville sina hyresgäster ont. När vi driver frågan om valfrihet och alternativ inom förskola, skola och äldreomsorg så driver socialdemokraterna en kampanj som får de privata företagen att likna elaka skattesmitare.

För oss i Folkpartiet är näringsliv och företagande grunden också till välfärden. De är de privata företagen som ger oss politiker den ekonomiska bas vi behöver för att kunna fördela välfärden jämlikt.

Örebro behöver en bättre näringslivspolitik. Det finns alla chanser att den politiken börjar grundläggas den 15 september 2014.

Media: NA, SR, SVT, DN, SVD

Annat: Svenskt näringsliv,

Årets stadskärna

Örebro är en av tre finalister i Årets stadskärna. Hur kul är inte det! Och hur roligt är det inte att se att ett långsiktigt arbete bär frukt.

När vi i Koalition Örebro startade vårt arbete med Örebro centrum, gjorde vi det i en situation där inget nytt hänt på femton år. När det tidigare kommunalrådet för Folkpartiet, Birgitta Lindahl, var ansvarig för stadsbyggnadsfrågor påbörjades en förändring av centrum. Det tydligaste exemplet är Drottninggatans förändring, från en trist genomfartsgata till en modernare centrumgata.

Men sedan, efter socialdemokraternas maktövertagande 1995, lades centrum i malpåse igen...

Örebro fick vänta ända till 2007 innan arbetet återupptogs. Då skapade Koalition Örebro ett unikt arbete med att uppvärdera Örebro Centrum. Det handlade först om att skapa en genomarbetad medborgardialog där tusentals örebroare fick möjlighet att tycka till om förändringarna. Och sedan handlade det om ett målmedvetet arbete med att genomföra dem.

Nu kan vi se en stadskärna som lyft. Titta på torgen; Våghustorget, Stortorget, Järntorget. Titta på gatorna; Kungsgatan, Köpmangatan. Se på parkerna, på träden, på planteringarna.

Vi fick rätt mycket skäll under den tiden. Såväl socialdemokrater som vänsterpartister tog alla möjligheter att kritisera förändringarna. Men vi hade en genomtänkt strategi för varför vi gjorde det. Skälen var flera:

En stadskärna betyder mycket för en stads sociala sammanhang. Det räcker med att åka till Landskrona för att inse vilka sociala problem som kan komma om man inte underhåller centrum. Och vilka kostnader som landar i kommunens knä när man ska återställa årtionden av misslyckanden. Vi satsade en del pengar i detta (en av de av socialdemokraterna mest kritiserade byggnationerna kostade ungefär lika mycket som en parkeringsplats för lastbilar kostar på Truck Stop...) men kostnaderna för att inte göra något skulle varit betydligt större.

En stadskärna betyder mycket för handeln. Och handeln har flera viktiga funktioner. Den skapar liv i centrum och därmed ökad trygghet. Den skapar arbetstillfällen. Den minskar behoven av biltransporter och är därmed bättre för miljö och klimat. Vårt arbete har inte tagit bort risken för att externhandeln tar över helt men vi har i alla fall minskat risken. Med den nya IKEA-etableringen och kommunledningens satsning på Boglundsängen skapas större risker för ett utarmat centrum. Men det som är byggt i centrum ligger fast.

Vi byggde under en tid av snabbt ökande byggarbetslöshet. En kommun ska aldrig vara den som är motor i byggverksamheten lokalt. Det handlar istället om att de privata aktörerna ska leda. Men kortsiktigt kan kommunen agera för att utjämna konjunkturskillnader. Det gjorde vi - och vi gjorde det framgångsrikt.

Byggnationerna i centrum var bara en del av ett mer strategiskt arbete. Vi omformade avtalet med City Örebro för att få mer valuta och verkstad för pengarna. Vi skapade kulturella attraktioner; Open Art, Rådhuskalendern och stöttade andra. Vi skapade servicegarantier för att möta näringslivets, och framförallt restauranglivets, krav. Vi lade extra pengar på grönytor, parker och planteringar för att det skapar livskvalitet för fler. Och vi startade ett samarbete med polisen för att göra Örebro tryggare.

Vi hade ett mål att bli Årets stadskärna. Vi önskade att det skulle ske när arbetena var klara. Men sedan kom valet 2010 och vårt arbete fick läggas i malpåse en stund.

Nu händer åter inget i centrum. Det är många fina ord, men mycket lite verkstad. Mönstren från 1995 går igen. Förhoppningsvis behöver örebroarna inte vänta lika länge på att få tillbaka en handlingskraftig kommunledning som förra gången.

Jag hoppas verkligen att Örebro vinner priset som Årets stadskärna. Jag skulle glädja mig om de nuvarande kommunalråden får ta emot priset. Kanske kan det leda till en bredare och djupare diskussion kring hur vi tillsammans ska utforma Örebro centrum. För mycket återstår. Storgatan. Olaigatan. Södertorget. Krämaren. Rudbecksfastigheten. Och så vidare.

Och Drottninggatan behöver åter ett ansiktslyft. Paradgatan har uppenbara problem i dagens Örebro.

Finns det då något som jag inte tycker blev lyckat? Ja - två saker.

Järntorget har blivit ett bra vintertorg, med en rolig skridskobana. Men det är ett öde sommartorg. Här måste mer göras.

Och jag tycker att det hade varit fantastiskt med körsbärsträd på Stortorget (om det nu är en politisk fråga...)!

Men en sak är ändå klar: Örebro slår Västerås med hästlängder!!!

Media: NA, SR, SVT

Örebro, lika eller unika?

Jag har idag suttit och lyssnat på Jesper Strömbäck som leder regeringens Framtidskommission. Framtidskommissionen kan du läsa mer om här. I huvudsak handlar kommissionens uppgift om att identifiera framtida utmaningar inom ett antal områden.

Framtidskommissionen har jobbat tillsammans med SKL i ett projekt kring utmaningarna för Sveriges kommuner och regioner. Om det kan du läsa mer här.

Den gemensamma bild de skapade var en bild av möjligheter och utmaningar. Den handlade om det gamla vanliga: Hur ska vi hantera demografin, befolkningsförändringarna, i framtiden? Hur får vi råd med det vi vill göra?

De beskrev en bild av ett delat land. En del som växer, där universitet och regionhuvudstäder drar unga och välutbildade till sig. En del som krymper. Småorterna, landet, avfolkningsbygden. Om vilka utmaningar båda dessa delar står inför.

SKL berättade också lite om vilka tankar kommunerna hade om att klara av den utmaning kring demografi som finns. Hur ska man locka nya kommuninnevånare? Hur ska man locka företagare och entreprenörer? Hur ska man få unga att stanna? Och så vidare.

Det fanns massor av förslag. Och jag har hört dem alla. Det är som om alla kommunpolitiker bara tror att det finns en väg framåt, att kopiera andra är det som gäller. Örebro är inte ett dugg bättre.

Man ska bli logistikcentrum, som alla andra.

Man ska jobba med entreprenörskap, som alla andra.

Man ska skapa den miljövänliga staden med nya varianter av kollektivtrafik, som alla andra.

Man ska bygga hus vid vattnet,  som alla andra.

Och så vidare. Och så vidare.

Visst är det intressant. Och mycket är säkert bra. Men om man ska vinna framgång, inte bara bli en i mängden, handlar det nog om något helt annat.

Det går bra för Örebro. Staden växer så det knakar. Allt fler vill bli örebroare. Vi behöver i dagsläget inte fundera över om vi ska växa, utan snarare hur vi ska hantera tillväxten. Men i detta ligger också en fundering kring vad staden ska bli.

Jag tror att Örebro har alla möjligheter att bli något riktigt intressant. En stad som inte växer bara för växandet skull utanför att det finns en gemensam vision kring staden och stadens framtid. En stad med en egen identitet, en egen själ.

Då handlar det att våga gå utanför de ramar som sätts av alla andra. Då måste vi våga gå en egen väg.

Nästa vecka åker kommunledningen till Cannes igen. Sprätter iväg lite pengar på att besöka ytterligare en av dessa gigantiska mässor där likheten frodas, där alla gör samma, där budskapet är ett. Jag tror det är fel väg att gå.

Örebros framtid ligger inte i att besöka mässor vid Medelhavet där likadana kommungubbar pratar med likadana fastighetsgubbar. Örebros framtid ligger inte i att vara lika. Örebros framtid ligger i att vi är unika.

Örebro växer

De nya siffrorna för Örebro är intressanta. Örebro växer igen, detta år med drygt 1800 personer. Det är rätt fantastiskt. Snart är vi över 140.000 örebroare. Det är bra. En befolkningstillväxt är enkel att bära, en befolkningsminskning är svårare att hantera.

Örebro håller på att gå från en liten storstad, till en medel-storstad. Det kommer att innebära ett ökat underlag för många spännande aktiviteter i staden. Handeln kommer att stärkas. Fler evenemang ges ökade möjligheter. Staden blir mer levande och mer spännande.

Fler människor skapar ökade ekonomiska möjligheter för kommunen. Genom skatteutjämningssystemet innebär en befolkningsökning också en intäktsökning för kommunen, oavsett om den nya örebroaren har en inkomst eller inte.

Fler örebroare skapar både växtverk och växtvärk. De nya örebroarna behöver någonstans att bo. Det innebär att företag, byggherrar och fastighetsägare blir tillväxtverk. Men samtidigt kan man bli förvånad över att så många nya örebroare får plats. Var bor alla dessa människor? Det byggs inte speciellt mycket i Örebro just nu så frågan är hur vi kan fortsätta att öka befolkningen, år efter år. Det är växtvärk i Örebro.

Samtidigt måste man se helhetsbilden kring Örebros befolkningstillväxt. Låt oss titta lite närmare på siffrorna.

Örebro växer på det övriga länets bekostnad. Flyttnettot mot övriga länet var 381 personer. Det som är vår fördel är andra länskommuners nackdel.

Örebro har åter ett positivt flyttnetto gentemot landet, men det är litet. Bara 46 personer. Örebro drar inte till sig människor från andra delar av Sverige i tillräckligt stor utsträckning. Vi är ingen intressant inflyttningskommun.

Örebro växer framförallt tack vare en ökad invandring. 735 av de nya örebroarna kom från utlandet. Det är exempelvis 150 fler än för Västerås, eller 200 fler än för Linköping. Det är självklart en positiv utveckling. Men det är också en utmaning som inte får döljas.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på förskola och skola att leverera pedagogik och utbildning som gör att barnen, ungdomarna, eleverna kan tillgodogöra sig skolans kunskaper. De har en rättighet att få del av vårt språk samtidigt som de har en skyldighet att lära sig i skolan.

En stor andel invandrade örebroare innebär ökat tryck på att arbetslinjen ska gälla. Ingen som kan arbeta eller studera, ska gå sysslolös på bidrag. Våra arbetsmarknadsåtgärder och vuxenutbildingsåtgärder måste fungera, ställa krav och ge människor möjlighet att snabbt nå arbetsmarknaden eller vidareutbildas.

På kort sikt innebär en stor andel invandrade örebroare att Örebros ställning som en fattig stad förstärks. Örebroarens medelinkomst är lägre än genomsnittet i landet. Den borde vara högre, med de förutsättningar vi har. En stor nyinvandrarandel skapar kortsiktigt ytterligare tryck neråt i inkomstligan. Därför är det viktigt att vi mer än de flesta andra håller ett hårt tryck på just arbetslinjen - att alla som kan arbeta också ska det, på utbildningslinjen - att skapa förutsättningar för utbildning och ställa tydliga krav på alla, och på en politik för integration av alla, oavsett var man bor i Örebro.

Det är bra att Örebro växer. Staden är idag den mest attraktiva miljön för moderna människor. En växande stad skapar fler möjligheter.

Men vi måste också hela tiden vara öppna med den utmaningar detta innebär, och tala klarspråk om vad vi vill göra för att möta utmaningarna.

Media: NA, SR Örebro,

Glöm (S)ödertälje, Baastad och Bondeson!

I veckans Dagens Samhälle kan vi läsa om hur Södertäljemodellen krackelerar allt mer. Vidlyftiga bolagsprojekt dras med stora ekonomiska problem. Och arbetslösheten biter sig fast.

Södertälje har valt en väg för att hantera sin stora arbetslöshet genom olika former av kommunala bolag som erbjuder jobb till arbetssökande. Denna Södertäljemodell, med ett otal olika bolag som jobbar med allt ifrån arbetsförmedling till byggjobb, har knappast lyckats. Prognoserna för arbetslösheten i Södertälje är inte gynnsamma. 2013 beräknas arbetslösheten totalt sett landa på nästan 14 %. Ungdomars arbetslöshet kommer att ligga på knappt 21 % och för utrikes födda nästan 27 %.

Södertälje har ett speciellt läge. Kommunen tar emot många flyktingar. Det skapar speciella utmaningar. Men frågan är om socialdemokraterna valt rätt väg för att lösa dem.

Det finns tre huvudproblem.

Med det system som nu etableras tar det offentliga över alldeles för mycket ansvar från den enskilda. Det blir mer kommunen som ska ordna jobb och utbildning, än den enskilde som har ansvar för sin egen situation. Det offentliga ska erbjuda likvärdiga förutsättningar, inte ta över. Det innebär att Södertälje borde satsa på förskola och skolans resultat i betydligt högre utsträckning än vad som görs idag. Och att vuxenutbildningen borde vara central.

Södertäljemodellen riskerar att passivisera medborgarna. Den politiken var nationell under lång tid när socialdemokraterna styrde. Nu handlar politiken istället om att kräva ett större personligt ansvar för att den enskilde ska utbilda sig eller gå in i jobb.

Det blir Södertäljes andra problem. Hur påverkar de kommunala bolagen, hel- eller delägda, företagsklimatet? Ser man på de senaste siffrorna från Svenskt Näringsliv visar det sig att Södertälje har dåliga siffror överlag. Tittar man på hur företagen upplever konkurrensen från kommunen, politikernas inställning till företagande och de kommunala tjänstemännens inställning till samma sak, visar de dåliga siffror och nedåtgående trender. Det kommer att skapa långsiktiga problem för kommunen. Södertäljes näringsliv, som borde stärkas, försvagas långsiktigt. Det innebär att arbetslösheten riskerar att ligga kvar på de höga nivåerna.

Det tredje problemet handlar om kostnaderna. För ett knappt år sedan redovisade media i kommunen de stora problem som fanns i ett av de kommunala bolagen. Förlusterna låg i mångmiljonklassen. I veckan redovisar Dagens Samhälle ytterligare ekonomiska bekymmer. Naturligtvis finns en forskare som redovisar siffror på vad de arbeten som ändå skapats har betytt. Problemet är bara att ingen redovisar kostnaderna för de arbetstillfällen som gått förlorade genom det dåliga företagsklimatet. Hur många hundra miljoner har Södertälje förlorat? Hur många människor går arbetslösa i onödan?

Nu får skattebetalarna på ett eller annat sätt stå för notan för dessa arbetsmarknadsprojekt. Förluster som uppstått i stängda bolag måste täckas. Men det demokratiska inflytandet över processerna är mycket litet. Det visar åter att arbetsmarknadsåtgärder måste ske öppet och med demokratin i centrum. Arbetsmarknadsåtgärder ska se under en nämnd och med de skattepengar som finns tillgängliga, inte bakom en bolagsstyrelses stängda rum med pengar som borde jobba i den privata sektorn, hos de privata företagarna.

Lena Baastad och Lennart Bondeson har valt väg. De tror att Södertäljes modell är en framgångsväg för Örebro. Men risken är att de biter både sig själva och örebroarna i svansen. De två senaste mätningarna av det lokala företagsklimatet visar att de är på helt fel väg. Mot sämre företagsklimat och sannolikt för hög arbetslöshet.

Vad är en stad (del 2)

En reflektion kring Örebros liberala framtid får bli avslutningen på denna miniserie om de utmaningar som vi liberaler står för i den lokala politiken. Denna avslutning handlar om några pusselbitar i stadens själ. Om kultur. Om stadsbyggnad. Om civilsamhället. Om miljö.

Jag har just suttit och pratat saluhall, fiskaffär och Örebro-känsla vid kaffebordet. En av de närvarande är inte örebroare av vare sig födsel eller stadigt boende. Istället finns resonansbotten på andra håll. Hon beskriver sin bild av Örebro. Om en stad där Jante-lagen råder. Där man inte ska visa att man är någon eller något. Där man inte får visa sig vare sig duktig, bra eller rik.

Jag hävdar att detta är det socialdemokratiska arvet. Örebro, frontstaden för kommunsocialisterna, där alla är lika och där de som är chefer bara är främst bland likar... Där låglönejobben är normen och framgång inte får visas.

Detta ska vi bryta!

Örebro måste få en tillåtande kultur. Vi ska, som universitetet, sträva efter excellens inom alla områden utifrån vår unika position och våra prioriteringar. Det är inte fult att vara bäst, det är däråt vi ska sträva. Och det handlar om alla samhällssektorer som vi prioriterar.

Nägra exempel:
Vi ska vara den bästa handelsstaden utifrån både vår tradition och vårt läge. Då gäller det, som jag skrivit om i en blogg här, att också våga se hur vi får möjlighet till ökad tillväxt genom ökade lokala lönenivåer.
Vi ska ha det bästa mindre universitetet i Sverige, med de kraftfullaste forskningsmiljöerna som attraherar de bästa forskarna.
Vi ska vara en kulturstad som sticker ut. Där Svenska Kammarorkestern är en självklarhet därför att den skapar en del av staden själ, liksom Open Art och Rådhuskalendern.
Vi ska vara en stad där civilsamhället regerar. Där föreningar, nätverk, intresseorganisationer, enskilda, entreprenörer tillsammans bygger grunden för det goda samhället. Där ingen bowlar ensam och där körverksamheten skapar kontakter (båda dessa beskrivningar tar sin grund i Robert Putnams verk. Du kan läsa mer om Putnam på wiki här och sedan kan du gärna läsa hans böcker om Italien och Bowling alone)

En stads själ formas inte av politiker. Men politiken är på många områden en del av själva processen. Låt mig ta ytterligare några exempel:

Jag menar att vi måste bygga Sveriges intressantaste stad. Stadens utseende betyder mycket för vad staden är. Det borde inte få byggas ett enda ointressant hus i Örebro. Men bygglov till något nyskapande borde komma med vändande post.

Jag hävdar att vi måste väva in natur och miljö som en självklar del i framtidens stadsbyggnad. Inga idrottshallar i skyddsvärda skogar. Istället en stad som kombinerar naturen och miljön. Fler gröna microparker. Fler gröna hus. Fler träd i stadsmiljön. Mer synligt vatten i staden. Och alltid nära till ett naturområde för lek eller vila. Det är den lilla stadens möjligheter som ska tas tillvara.

Det synliga vi gör och skapar spelar roll. Men det är de osynliga sambanden som är viktigast. Är Örebro en stad dit man åker för att utvecklas, lyckas och nå framgång? Eller är Örebro en stad där du helst ska vara som alla andra, och låta någon annan ta ansvar för ditt liv?

För mig är svaret på frågan självklar. Örebro är en stad som man lever i för att man vill lyckas. Och det spelar ingen roll om du är undersköterska, professor eller företagsledare. Den miljö du befinner dig i stärker dig i din yrkesroll. Du vet att du hela tiden sporras till att göra bättre utifrån dina egna förutsättningar. Och detsamma gäller dig som elev, eller som pensionär. Det finns ett uppdrag. Det finns en plats för dig. Du kan, du vill, du får!

Om många örebroare känner sig burna av tron på sig själva, om förskola och skola skapar förutsättningarna, om kulturen, idrotten och föreningslivet skapar nätverken, om universitet och näringsliv strävar efter excellens, tillväxt och framgång, och om politiken skapar de stöttande miljöerna - då kan vi nå långt!

Örebro är fantastiskt!
Du har alla möjligheter!
Tillsammans skapar vi framtiden!

Vad är en stad? (del 1)

Vad är Örebro för dig? För dig som är örebroare sedan barnsben? För dig som just flyttat hit? För dig som bara besökt staden? För dig som ännu inte hittat hit?

Jag är inte örebroare av födsel och ohejdad vana. Jag flyttade till Garphyttan som 12-åring och in till Örebro när jag fyllt 19. Såväl far, som farfar och farfarsfar hade rötterna i Garphyttan. När vi kom flyttande från Sandviken blev Närke nästan omedelbart mitt hem. Jag trivdes i Garphyttan. Skogarna och sjöarna i Kilsbergen blev mitt vardagsrum. Och besöken i storstaden Örebro rätt spännande.

När vi sedan flyttade in till staden fick den ett rum i mitt hjärta. Gymnasieåren på Karro. Löpturerna i Karlslundsspåret. Cykelturerna med kikaren till Tysslingen och Oset. Fikat på Hälls. Och engagemanget i Betel. Örebro blev då min hemort och har så förblivit. Även när jag läste juridik i Stockholm var hemmet Örebro.

När jag som vuxen engagerade mig i Folkpartiet var det för att jag ville skapa förutsättningar för en bättre natur och miljö. Miljövalet 1988 behövde Folkpartiet i Örebro någon med miljöprofil, och jag blev tillfrågad. Och sedan har det fortsatt. Mina snart 25 år i lokalpolitiken har inneburit både berg och dalar, både upp- och nergångar. Och fokus för min politiska gärning har förändrats. Den tro jag som yngre hade att jag kunde förändra världen är väl inte lika stark längre. Typ...

Men i alla år har jag, som de flesta andra lokalpolitiker, försökt hitta vägar att göra Örebro bättre. Vi kan ha olika fokus. Vi kan ha olika språk. Vi kan ha olika sätt att framföra vår politik. Men alla vill göra Örebro bättre.

Problemet är bara att ordet "bättre" är subjektivt. Vad är egentligen "bättre"? Förr, när alla partier hade någon form av ideologisk grund, var det kanske enklare. Vänsterpartiet ville att allt skulle vara offentligt och ägas av stat och kommun. Socialdemokraterna och facket gick hand i hand för att socialisera och se till så att i vart fall alla välfärdstjänster var privata och att det offentliga spelade huvudrollen. Moderaterna var det privata näringslivets tillskyndare i alla lägen. Och Centerpartiet var landsbygdsbefolkningens parti.

Dessa ideologiska rötter spelade roll för hur man också såg på staden. Örebro har länge varit en socialdemokratisk tummelplats. Staden är ett typexempel på socialdemokratisk stads- och samhällsbyggnad. I den staden var det offentliga norm, och politiken och facket (och övriga rörelseanknutna föreningar) gick hand i hand. Det innebar satsningar på offentlig sektor, på enklare jobb, på en stor allmännytta med låga hyror. Såväl kultur som stadskultur var underordnad. Det var bara att riva det som behövdes... Örebro var länge en tråkig stad där inget stack ut.

Fortfarande är det alldeles för få som inte bor i Örebro som sammankopplar Örebro med något överhuvudtaget. Kanske kex och skor. Kanske Svampen. Och det var länge sedan.

Det var inte förrän runt 1990 som saker började hända. Det är nog förmätet att ge den förra borgerliga kommunledningen äran av detta. Men under bland annat Birgitta Lindahls ledning förändrades staden. Allt blev inte perfekt, men Örebro tog de första stegen mot en mer spännande stad. Och sedan har saker och ting hänt. Både under socialdemokratisk ledning, men kanske framförallt under Koalitionens fyra år vid makten.

Man kan tycka det är små politiska frågor, men färdigställandet av Behrn Arena både sommar och vinter, torgens och gatornas ombyggnad, Open Art och Rådhuskalendern och allt annat, spelar roll. Kommunens satsning på universitetet har också betydelse. Staden förändras. Men till vad?

Sedan valet 2010 har förändringstakten tyvärr avtagit. Det är idag oklart vad kommunledningen vill med Örebro. Vad ska Örebro bli för slags stad? Vilken position ska vi ha? Var finns vår framtid?

I nästa blogg, den avslutande i serien fem lokala liberala, tecknar jag min bild av framtiden för Örebro, en bild byggd på en liberal grund.

När förlust låter som vinst

I går kom beskedet många politiker runt om i landet (men knappt några andra) väntat på. Mats Sjöstrands utredning lade sitt förslag om ny organisation för länsstyrelserna. Och Örebro drog vinstlotten. Vi blir regionhuvudstad i den nya regionen Värmland-Örebro.

Men stopp nu. Vinstlott? Var inte detta Värmlandssamarbete det som bara för några år sedan var skräckscenariot för de flesta?

Jag har för mig att socialdemokraterna i bland annat landsting och på Regionförbundet var beredda att sälja ut det allra mesta för att bilda en region med Västmanland och Uppsala, bara för att slippa Värmland. Eller för att bilda en region med Västmanland och Södermanland och där Värmland fick vara med bara på nåder (kanske för att Örebro skulle hamna i mitten på kartan...).

Allt fokus i diskussionerna om de nya regionbildningarna har varit att söka kontakten med Stockholm. Det är i Stockholm tillväxten sker. Det är Stockholmsregionen som är framtiden. Det är Mälardalen som ska knytas samman.

Och nu blir det Värmland. Och alla som tidigare klagat låter som om det är en vinstlott...

Som kommunstyrelseordförande hade jag en del påverkan på regionbildandet. Jag försökte öppna dörrarna mot Värmland redan då. Skälen var inte så high-tech. Det handlade om att värna korridoren Stockholm - Oslo som en tillväxtregion hela vägen, med bättre möjligheter till framförallt tågpendling i framtiden. Det handlade om att USÖ och Örebro Universitet var den självklara knytpunkten i en större region där även Värmland fanns med. Det handlade om att Örebro har en stark tradition av offentlig administration som överglänser såväl Karlstad som Västerås.

Och det handlade om att en ännu större Västra Götaland-region knappast skulle bli bättre med Värmland i ryggsäcken.

Men detta arbete togs emot ganska kylslaget från övriga partier. Och det var inte heller så att regionfrågan var den högst prioriterade. Regionbildning verkar mer handla om politikernas marknad än om väljarnas vilja. Visst är regioner viktiga, visst måste vi samordna mer av sjukvård, högre utbildning, arbetsmarknader och infrastruktursatsningar. Men regionbildning är knappast LÖSNINGEN...

Det finns två intressanta följder av Sjöstrands presentation. Den första handlar om statens regionala strukturer. Kommer statens myndigheter nu att agera utifrån förslaget och börja organisera sig utifrån de föreslagna 11 regionerna/nylänen? Man kan tveka. Nylänen är sannolikt i de allra flesta fallen för små.

Den andra handlar om ifall det kommer att bli något av detta. Svaret är: Knappast. Moderaterna har redan redovisat sin ståndpunkt. De inser att en sammanslagning riskerar att bli en lokal förlorarfråga i alla de län som tappar sin länshuvudstadsfunktion. Sannolikt gör socialdemokraterna samma analys. Och då blir förslaget bara ett kraftfullt slag - i luften.

Staten har ett huvudansvar för hur landet administreras politiskt och vad gäller offentlig administration. Ett sådant ansvar kan knappast bli funktionellt om lokala politiker ska slåss om var makten egentligen ska ligga. Det finns ingen som vill tappa makt, även om de flesta kan inse att en annan organisation där makten tydliggörs och även begränsas, är rätt ur såväl demokratisk som effektivitetssynpunkt.

Men så länge vi har regeringar som är beroende av svaga majoriteter kommer sannolikt ingenting att ske.

Media: NA, SR, SVT

Kulturchef eller ej?

I Nerikes Allehandas papperstidning förs en rätt långsam debatt om kulturpolitiken, eller kanske mer bristen på kulturpolitik, i Örebro. Just nu ligger fokus på om kommunen ska skaffa sig en kulturchef eller ej. Det är en rätt intressant diskussion. Men frågan är bredare än enbart en kulturchef.

Folkpartiet har länge drivit på för en bättre kulturpolitik i Örebro. Delvis beror det på att vi har många starka och kunniga kulturpolitiker i partiet. Jag kan bara nämna Börje Ström, Margareta Pehrson, Jerk Alton och Åsa Johansson, för att ta några av dem som just nu är aktiva i styrelser och nämnder. Men det finns fler.

Kultur är också en central del i det liberala politiska uppdraget. Kultur är bildning, bildning är utbildning och utbildning är den liberala grunden för samhällsbygget. Kultur handlar inte bara om bildkonst, musik, teater, dans... Kultur a la liberalism är ett förhållningssätt till samhället, till framtiden och till medmänniskan.

Därför har det varit självklart för oss att driva på i många olika kultursammanhang. Svenska Kammarorkestern hade inte funnits kvar om inte Folkpartiet tagit ansvaret för den, både i opposition och majoritet. Vi värnade danskompani Raande Vo. Vi var med och initierade Open Art, byggde det till den biennal det nu är. Vi stöttade Live at Heart. Vi värnade Flackrevyn. Vi säkrade O Helga Natt och Rådhusalmanackan. Vi tog ansvar för studieförbunden, för Kulturskolan, för bidragen till kulturföreningarna och så vidare.

Den politiken fortsätter vi att driva. Det finns flera skäl för det. De individuella skälen är ett. Men det finns också ett skäl som handlar om Örebros framtid. Vi vill att Örebro ska förändras, bli något mer och bättre än vad det är idag. Vi vill se Örebro som en universitetsstad, en stad där en mångfald av människor kan finna värde i vad staden har att erbjuda. Det innebär bland annat att vi vill att fler örebroare finns i arbeten där det krävs hög kompetens, forskarutbildning borde vara självklart för många fler. Vi vill öka medelinkomsten i Örebro, just nu har vi en skattekraft på knappt 94 % av den nationella medelskattekraften, vilket innebär att fler människor med höga inkomster ska vilja bo och leva i Örebro. Men det innebär också att vi vill att "medelklassen" ska stärkas.

När detta sker kommer kraven och behoven av ett brett och intressant kulturutbud att öka. Alternativet är att många intressanta människor väljer bort Örebro som bostadsort. Kanske kan man jobba här, vid universitetet exempelvis, men man bor där man upplever att man får mer ut av sitt boende.

Tyvärr har den nuvarande kommunledningen inget intresse av kulturfrågor. Kulturen inom den lokala socialdemokratin dog när Mats Sjöström slutade som ledande politiker. Dagens socialdemokratiska kulturpolitik handlar väl mest om att ett kommunalråd och en nämndordförande bara för några år sedan stod utanför konserthuset och protesterade mot Svenska Kammarorkestern. Denna brist på kulturellt intresse påverkar hela kommunen. Låt mig peka på några exempel:

Det pågår en strid om Örebro Konserthus. Folkpartiet drev igenom en ombyggnad och renovering av det nuvarande huset. Alla nödvändiga beslut är tagna. Det finns en kostnadskalkyl. Det finns ritningar. Men socialdemokraterna vill inte bygga. Det är uppenbart att det pågår en strid inom kommunledningen där framförallt Kristdemokraterna hela tiden får backa från de löften de givit. Men för socialdemokraterna går elithallar för fotboll och parkeringsplatser för lastbilar före.

Bidragen till kulturföreningar och studieförbund dras långsamt ner. Och långsiktigheten saknas. På samma sätt saknas någon tydlig strategi för vad kommunen vill med bidragen och föreningarna. Det verkar ibland som det är viktigare att känna rätt politiker, än att ha en bra verksamhet. Just nu har Sensus dragit vinstlotten, när kommunalrådet Rasmus Persson stöttar deras verksamhet med mångmiljonbelopp genom kommunala hyressubventioner av Tegelbruket. Andra studieförbund får se pengarna sina...

Men det största problemet är att det inte finns någon tanke om vad kommunen ska ha för strategiska tankar kring kulturpolitiken. När frågan ändå initieras, är det kommundirektören som tar initiativet. Det var uppenbart på kommunstyrelsen att ingen i majoriteten knappt hade läst ärendet, än mindre funderat kring vad det betydde. Bara genom Folkpartiets agerande, såväl i kommunstyrelsen som i Kultur och Medborgarnämnden, kom frågan upp på politikens bord. Men utan en förankring i den politiska ledningen, med en kommunledning helt utan kulturpolitiskt intresse, kommer varje handling att bli en effektiv hyllvärmare.

Det är i det perspektivet man ska se frågan om såväl en renodlad Kulturnämnd, som en renodlad Kulturchef. För oss i Folkpartiet är det en viktig men ändå mindre del i en tydlig och framsynt kulturpolitik för att förändra Örebro. För de flesta andra partierna i Örebro, och framförallt för den nuvarande kommunledningen, är den en icke-fråga.

Tyvärr kommer nog kulturpolitiken inte upp på bordet igen före 2014. Men efter valet lovar jag att vi i Folkpartiet ska driva på för att den nya majoriteten där vi ingår återtar initiativet och lyfter kulturen till den plats den förtjänar i en växande, framtidsinriktad universitetsstad.

Länkar: Kulturdelen

Korruptionens miljöer

Örebro är på fel väg. På område efter område skapar socialdemokraternas politik problem. Det handlar om en politik som riskerar jobb och utveckling.

Vi ser socialdemokraterna nu öka den illojala konkurrensen genom fler och fler kommunala bolag.
Vi ser socialdemokraterna nu strunta i upphandlingslagstiftningen och gynna enskilda företag.
Vi ser socialdemokraterna nu försöka återkommunalisera skidbackar och konferenscentra.
Vi ser socialdemokraterna nu förhala entreprenader och valfrihetssystem.
Vi ser socialdemokraterna nu stoppa universitetssamarbete.

Det finns många risker med den politik som nu förs. Under den förra perioden hade Örebro en bättre utveckling än Sverige nationellt. Den trenden är nu sannolikt vänd. Arbetsmarknaden i Örebro utvecklas sannolikt sämre än rikssnittet även om trenderna svajar en del.

Men det som nu sker har också andra effekter. Effekter som är allvarligare för demokrati och förtroende för det offentliga.

Just nu bygger socialdemokraterna en grund för ökade risker för korruption. Det är inte detsamma som att vi kommer att se korruption i Örebro. Men riskerna för det ökar.

Låt mig peka på tre exempel:

För det första: Den pågående bolagiseringen av kommunala uppgifter.

Ser man var svensk korruption upptäckts är kommunala bolag framträdande. I hela korruptionshärvan i Göteborg är det de kommunala bolagen som är centrum.

För det andra: Gynnande av vissa.

Under Koalition Örebro bildades det nya Gustavsviksbolaget med tio lokala riskkapitalister. Bildandet skedde mot min vilja. Jag menar att det är fel väg att gå av flera skäl. Men ett av de tyngsta är att kommunen och ett kommunalt bolag (Örebro Porten AB) medvetet väljer att gynna ett mindre antal riskkapitalister. Deras medverkan sker inte av godhet. De är med för att de vet att det finns en ekonomisk uppsida. Byggrätter. Mark. Tillgång till politikernas och ledande tjänstemäns öra. Är det en rimlig väg att gå? Jag menar att det är fel. Alla företag och företagare, alla lokala och nationella riskkapitalister ska behandlas lika.

Nu fortsätter sannolikt denna utveckling. I morgon kommer Örebro Rådhus AB att fatta beslut om att sälja Ånnaboda konferens (KKL) och Storstenshöjden i ett paket. Sannolik köpare är Gustavsvik med alla de riskkapitalister som finns där och som söker vinster. Och sedan vindkraftbolaget, avfallsbolaget, Västerport...

För det tredje: Kommunens maktanspråk.

Jag ska bara beröra Storstenshöjden marginellt. Men den kontext hela denna soppa finns i handlar om en kommun och kommunalråd som väljer att använda sin och kommunens makt mot enskilda företagare. Hur detta kommer att påverka enskilda företags förhållande till kommunen är både intressant och problematiskt.

---

Åter - jag säger inte att vi nu kommer att få se korruption i Örebro kommun eller några av de bolag som kommunen äger. Men varje enskilt beslut lägger ytterligare en sten i den riskryggsäck som kommunen bär på.

För några månader sedan hade vi en debatt i kommunfullmäktige om åtgärder mot korruption. Det blev en hetsig debatt, där kommunalrådet Lennart Bondeson bland annat beskyllde mig för att sakna självinsikt (när mikrofonerna var avstängda), när jag krävde svar av Lena Baastad om var arbetet fanns. För ett år sedan lade moderaterna ett initiativ kring en åtgärdsplan mot korruption. Tiden går men inget händer.

Det finns ibland en tro att korruption bara sker hos de där andra, de onda. Men det finns inte onda eller goda människor. Vi är alla offer för de omständigheter vi utsätts för. Och som politiker bör man minimera de omständigheter som leder till risk för korruption. Det innebär färre kommunala bolag, mindre riskabla samarbeten mellan kommun och riskkapitalister och mindre kommunalt maktspråk mot enskilda företag.

Storstenshöjden igen: Måste man vara kompis med kommunalrådet?

I går skrev jag en blogg om Storstenshöjden, både backen och bolaget, och alla de turer som varit de senaste åren. Idag när TV4 var här och gjorde en intervju, ställde reportern en fråga som fick mig att fundera vidare. Eller snarare, den blev en katalysator till denna blogg.

Frågan var ganska enkel: Vad tycker du är allvarligast med Björn Sundins och kommunledningens hantering av Storstenshöjden?

Och följdfrågorna: Är det risken att backen läggs ner? Eller är det hanteringen av en företagare?

Jag ska i denna blogg inrikta mig på den andra av följdfrågorna.

Örebro är av tradition en ganska usel företagarkommun. Just nu parkerar vi på plats 122 på svenskt Näringslivs ranking. Skälen till denna placering är många. Örebro har en tradition av att vara den offentliga sektorns centrum. Det gigantiska kommunala bostadsbolaget ÖBO lägger en död hand över bostadsmarknaden. Kommunen har en tradition av att konkurrera med det privata näringslivet på många områden. Och så vidare...

Och sedan alla dessa bindningar mellan människor, organisationer, företag.

Under åren av socialdemokratiskt styre organiserade partiet Örebro kommun som en del av partiet. Kommunen var centrum. Och det var socialdemokraterna som hade en gudagiven gåva att styra denna kommun. Kommunen skulle blanda sig i så mycket som möjligt, styra och ställa. Företagandet var undantaget som skulle hållas kort.

Ser man hur kommunen fungerar ser man också dessa bindningar till det socialdemokratiska partiet, och till socialdemokratiska politiker. Gång efter gång ser man företagare som köar för att träffa kommunens politiker. De framgångsrika byggarna har de bästa kontakterna med kommunledningen. Och de som inte har de rätta kontakterna riskerar att hamna utanför.

Dessa tankar rullar igång efter två artiklar. Den ena naturligtvis om Storstenshöjden. Den andra om Truck Stop.

Truck Stop är en socialdemokratisk hjärtefråga. Redan före 2006 ville det dåvarande socialdemokratiska stadsbyggnadskommunalrådet (vilket ord!!!) Jonas Karlsson bygga Truck Stop. Men det fanns ingen ekonomi i projektet. Och det fanns en kommunstyrelseordförande som ändå försökte hålla koll på ekonomin efter tio år av ekonomiskt moras.

När vi i Folkpartiet styrde sa vi att visst fick Truck Stop byggas. Men utan kommunala subventioner. Så det blev inget.

Och så kom Baastad och Sundin. Den ena med ansvar för ekonomin, men utan vilja att ta det. Den andra med stora stadsbyggnadsplaner, och utan ekonomiskt ansvar. Ett av de första besluten de tog var att dra igång Truck Stop igen. Och nu gick kommunen in med pengar.

Sundin och Baastad gick in med mer än 30 miljoner i ett bygge av en parkeringsplats för lastbilar. Den årliga kostnaden uppgår till minst 2,4 miljoner kronor. Man sålde mark billigt till Engströms och bytte till sig en fastighet från samma bolag som det är svårt att se någon kommunal användning för.

För att göra det hela än mer attraktivt beslutade Björn Sundin, mot oppositionens vilja, att strunta i upphandlingen av iordningsställandet av Truck Stop-området och direktupphandla Engströms. Och nu reagerar det lokala näringslivet. Men man är rädd att stöta sig med Sundin. Det kan kanske riskera framtida kontakter med kommunen och sätta käppar i hjulen för projekt man vill delta i eller genomföra. Men ändå – detta går för långt så man skriver ändå brev. Och enligt Nerikes Allehanda idag får det Konkurrensverket att reagera.

Kanske finns fog för direktupphandlingen, kanske inte. Vare sig konkurrenslagstiftningen eller upphandlingslagstiftningen är några under av tydlighet. Det finns alltid möjlighet att göra avvägningar. Och sannolikt är det den med mest juridiska resurser som klarar sig bäst.

Men händelsen säger också något annat. Något som hör ihop med Storstenshöjden.

I fallet med Truck Stop finns en politisk vilja att genomföra något. Björn Sundin agerar för att det ska gå snabbt och enkelt. Det finns stora ekonomiska resurser att backa upp projektet. Och man tolkar lagen utifrån det man själv menar är bäst för projektet.

I fallet Storstenshöjden, saknas den politiska viljan. Björn Sundin hittar inte tid för möten (idag har han meddelat att han inte kan träffa Storstenshöjden förrän efter helgen trots sina ultimatum…). Han segar och långbänkar. Han påstår att de anläggningar (lite drygt en tiondel av kostnaderna för Truck Stop) som kommunen bort installera för tiotals år sedan, på något sätt belastar Storstenshöjden. Han kräver att det lilla bolaget ska stå för stora investeringar för att kommunen kräver kvällsskidåkning (som knappast är lönsam för bolaget).

Är detta en rimlig företagarpolitik? Ska en kommun hantera olika bolag så olika? Ska det finnas (åtminstone) två näringslivspolitiska agendor? En för de bolag som kommunen vill hantera väl, en annan för de i frysboxen?

Och den avgörande frågan: Måste man vara kompis med kommunalrådet för att få en god behandling av kommunen?

Vi som är politiker sitter på en enorm makt. Vi hanterar enorma ekonomiska resurser, pengar som människor avstår, en del med glädje – andra utan. Men avståendet är obligatoriskt, inte frivilligt. Och det innebär extra ansvar.

Ansvaret handlar om likabehandling. Varje kommunmedborgare ska hanteras likvärdigt. Varje företag ska hanteras likvärdigt.

Ansvaret handlar också om att inse sin makt. Örebro kommun är kommunens ojämförligt största arbetsgivare. Kommunen har en förmögenhet på miljarder (även om kommunledningen nu lånar som aldrig förr). Kommunen omsätter nästan 8 miljarder om man räknar in bolagen. Och kommunen kan aldrig gå i konkurs.

Det bör man tänka på när man jobbar med enskilda människor. Vilken makt man har bakom sig.

Det bör man också tänka på när man jobbar med små företag. Storstenshöjden AB sitter i en rävsax just nu. Man är beroende av den kommun som har ett kommunalråd som verkar vilja att det lilla privata bolaget helst skulle försvinna. Det är enkelt att inse att i en rättslig konflikt, kan kommunen sätta in hur stora resurser som helst och dra ut på processen hur länge som helst utan att beröras. Men det lilla bolaget har vare sig resurser eller oändlig tid. Det finns alltid en resultaträkning som ska hålla, en balansräkning som ska vara i jämvikt. År, efter år, efter år.

Men så tänker inte dagens kommunledning i Örebro. Här handlar näringspolitik inte om att skapa goda generella villkor för företag och företagande. Här handlar näringspolitik om att kommunens politiker ska stå på barrikaderna och genomföra de projekt man vill, och haverera de projekt man inte vill.

På sikt kommer det att leda till färre företag, färre företagare, färre jobb och mindre kommunala inkomster.

Men när politiken mest handlar om att komma rätt ut i media idag, i morgon och kanske nästa vecka, spelar den långsiktiga utvecklingen ingen roll. Då kan både små bolag, örebroarnas skidåkning och den långsiktiga utvecklingen av välfärden sättas i väntrum...

Media: NA, TV4

Vem värnar medelklassen?

I dagens SvD kan man läsa en intressant artikel. Partsinlaga? Javisst. Men ändå intressant. Beskrivningen av vem som betalar för den svenska välfärden är, för att använda en term från ett annat politikområde, rätt normkritisk. För normen är precis som författarna beskriver att de rika kommer undan allt mer, medan de fattiga drar lasset både för sig själva och för de rika.

Men tänk om författarna har rätt. Tänk om det inte bara är en partsinlaga. Vad skulle det innebära?

All politik är lokal, brukar det heta. Och låt mig ta ett exempel från min kommunalgrå vardag för att tydliggöra hur den politiska normen sannolikt agerar kontraproduktivt gentemot såväl utanförskap som välfärd.

Örebro är känd för att vara ett socialdemokratiskt skyltfönster. Kommunsocialismen har blomstrat i staden i decennier. Och den är fortfarande stark. Politiken är alltings centrum. Politiker startar bolag, bygger stad, tar emot näringslivet på sina rum i Rådhuset för att ge råd och stöd och ger örebroarna gåvor i all välmening.

Kommunalskatten har varit hög. Det är OK att höja skatt, men skattesänkningar är tabu. Kommunen kan alltid och ska alltid göra mer. Privata alternativ är möjligtvis en yttersta utväg. Ingen får vara kund. Hellre brukare, medborgare eller kanske kamrat. Egenmakt låter säkert fint, men måste hanteras av politiker.

Analyserar man den politik som den nuvarande socialdemokratiska kommunledningen genomför är den ytterligare ett antal kilometer på samma väg. Fokus ligger inte på att öka de välståndsbyggande krafterna, utan på att ge "gåvor" till de fattiga. Det handlar förenklat om Vivalla. Man startar Västerbolag som ska "utveckla" Vivalla. Man ska bygga fotbollshallar som ska "utveckla" Vivalla. De kommunala bolagen ska tvinga sina underleverantörer att anställa vivallabor för att "utveckla" Vivalla. Man planerar att flytta kommunala arbetsplatser till Vivalla för att "utveckla" området.

Och på samma sätt är det med övrig näringslivspolitik. Universitetet, forskning och arbetsplatser med krav på medarbetare med spetskompetens är inte i fokus. Istället handlar det om lastbilar, lagerjobb, handel. Visst är det nödvändiga jobb, men fokus är hela tiden samma. Socialdemokraterna bygger en stad för, av och med låglönejobb. Och det slår igenom även i den egna organisationen. En sammanpressad lönestruktur. Det är Kommunal som äger kommunens lönebildning. Akademikeryrken lågprioriteras. Lärare, sjuksköterskor, socionomer, arkitekter - det är bara att börja lista.

Detta har lett till att Örebro har en svag medelklass och få rika. Medelskattekraften är nästan 7 % lägre än rikssnittet. Det innebär, förenklat, att Örebroarna i snitt har 7 % lägre inkomst än genomsnittssvensken. Vi är helt enkelt lite fattigare.

Det finns sannolikt en del rent partipolitiska perspektiv i detta. Socialdemokraterna har ett egetintresse av att hålla människor kvar i låglönejobben. Det är där de har sina väljare. Det är inte för inte som Vivalla nu får alla möjliga projekt som ska "lyfta" området. Sossarna kan ju nu visa sig vara de goda gåvornas givare till de 80 % som röstade på dem där just för de löften de gav om att någon skulle ordna det för dem.

Men är det en långsiktig väg mot ökad välfärd, ökat välstånd och en långsiktigt hållbar kommun? Svaret är, ännu mer efter SvD-artikeln, ett rungande nej. När politiker tar över medborgarnas ansvar, passiviseras de och blir än mer bidrags- eller politikerberoende. Kortsiktiga projekt ersätter långsiktigt välståndsbyggande.

Det Örebro behöver är en helt annan politik. Istället för att motarbeta rikedom, som socialdemokraterna nu gör, borde vi jobba mer för att värna medelklassen, underlätta för fler att bli rika och finna vägar för att stötta människor att lyfta sig själva ur fattigdom och utanförskap.

Det borde vara självklart att en regionhuvudstad, universitetsstad och universitetssjukhusstad skulle ha en medelskattekraft som låg högt över rikssnittet, och där regionhuvudstaden ledde regionen vad gäller välståndsbyggande krafter. Men i Örebro är det tvärsom.

När Folkpartiet presenterar sitt budgetalternativ kommer vårt fokus att vara helt annorlunda än i den socialdemokratiska budgeten. Det behöver Örebro. Örebro behöver ett parti som inte motarbetar rikedom, utan som välkomnar den. Örebro behöver ett parti som ser människans inneboende kraft att själv ta ansvar för sitt liv, med den stöttning som behövs, men absolut inte mer än nödvändigt.

Den framtida välfärden är beroende av hur väl vi klarar av att få fler att bli aktiva medeklassmedborgare, inte hur många projekt för utanförskapsområden som politiker startar.

Media: SvD, NA

Sämre än Sundsvall (inte bara i fotboll)

Idag har jag varit i Sundsvall för att "inviga deras" LOV-arbete. Den 1 oktober 2012 kör man igång bland annat hemtjänsten som en LOV-verksamhet.

LOV-en är en intressant lagstiftning. Mycket enkelt kan man säga att den handlar om att flytta makten, från politikerna till den enskilda äldre, till den enskilda funktionshindrade, till den i behov av social service. Politikernas roll blir att finansiera den tjänst som ska utföras, att skapa ett regelverk kring det, men att sedan låta individen bestämma.

Det finns partier som är emot LOVen. Partier som menar att besluten kring framförallt äldre människors vardag fattas bäst av politiker. Vänsterpartiet är den tydligaste motståndaren. Socialdemokraterna är, som så ofta numera, både mot och för.

I Örebro är det uppenbart att det finns ett starkt politiskt motstånd mot mer valfrihet för fler människor. Socialdemokraterna går i armkrok med Vänsterpartiet. Även om Lena Baastad i kommunfullmäktigedebatten förra veckan sade att hon var för vinster i välfärden (bara de gick att kombinera med kvalitet (som om det vore något problem...)) så kör hon frågan om valfrihet för fler i långbänk. Men hon är tyvärr inte ensam i sin tveksamhet och sin seghet.

När Folkpartiet ledde Örebro kommun var frågan om mer valfrihet uppe för avgörande flera gånger. Vi liberaler ville ha tydligare aktion från kommunens sida. Men såväl Rasmus Persson som Lennart Bondeson tvekade. Deras politik inom valfrihetsområdet har legat närmare Örebros socialdemokrater än liberalerna och deras egna partikamrater nationellt. Så trots idogt liberalt arbete, hann vi inte genomföra det vi menade var självklart, att ge äldre människor ökad makt över sina liv.

Och så står vi där vi står idag. Baastad kanske lovade att LOVen skulle vara genomförd på något område före 2015. Men vilket område, när och hur, återstår att se. Det är illa.

Svensk äldrepolitik har under lång tid karaktäriserats av en socialdemokratiskt präglad kollektivism. Människor som har uppnått en viss ålder (pensionsåldern) har gått från att vara medskapande medborgare till att vara passiva pensionsmottagare. Hela det politiska systemet har handlat om att skapa en passiviserad samhällsklass, de äldre, som tacksamt ska ta emot såväl pension som den service det kommunala vill bistå med.

Men de senaste åren har mycket skett. Framförallt beror det på att äldre människor numera vägrar att se sig som passiva pensionsmottagare. Man är inte gammal och passiv bara för att man fyllt 65 eller 67. Man är inte automatiskt gammal ens när man fyllt 75, 80 eller 85. Åldern sitter numera allt mindre i antalet levda år, utan i hur man mår och känner sig. Allt fler vill jobba efter folkpensionsåldern. Allt fler är aktiva allt längre. Allt fler vill bestämma över sitt liv även när man är gammal och skröplig.

För oss liberaler är den utvecklingen självklar och bra. Vårt politiska uppdrag handlar om att ge fler människor makt över sina egna liv. Vårt politiska uppdrag handlar om att låta politiken hantera det politiken ska göra, men inte mer. Politiken ska aldrig ta över det enskilda ansvaret. Människor, oavsett ålder, växer med ansvar. Ansvarstagande är självklart en plikt, ett krav, men det är också det som gör livet meningsfullt för fler.

När Alliansregeringen, med kristdemokraterna som ansvariga, gett fler äldre människor ökade möjligheter att bestämma över sina liv, borde det vara självklart att också äldre örebroare fick den möjligheten. Varför ska vi som politiker bestämma över sådant vi inte behöver?

När samma partier som bildade koalition Örebro efter valet 2010 tog över makten i Sundsvall, var ett av de första besluten att genomföra LOV-en, att ge fler äldre möjlighet att bestämma mer över sina egna liv. Idag, den 1 oktober 2012, startar hela processen. Det är spännande och bra. Och det har varit intressant att få lyssna till de tjänstemän som lett processen. Hur positivt de äldre (kunderna som man helt riktigt säger i Sundsvall) mött förändringen. Hur positivt det har förändrat den kommunala organistionen. Och hur spännande medarbetare och fack tycker att det är.

Men i Örebro är det långbänken som gäller. Det finns fortfarande en gemensam syn hos de som sitter på bänken, Baastad, Bondeson och Persson, att politiker vet bättre om vilken vardag äldre människor vill ha, än de äldre själva.

Ibland är tyvärr Örebro sämre än Sundsvall. Och inte bara i fotboll...

Visst är det tydligt att Örebro behöver en liberalare ledning.

Korruptionens miljöer

För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var en medborgare som hade funderingar kring hur ett kommunalt bolag agerade. Hur skedde egentligen upphandlingarna? Vilka bindningar fanns mellan bolagstjänstemän och politiker och ett privat bolag? Jag har följt upp frågan, men det är inte enkelt. Hur ska jag göra? Vem ska jag tala med?

Det visade väl sig ganska klart att detta var ett falsklarm. Men ändå - tänk om - tänk om det funnits något. Vad hade jag gjort?

I går på kommunfullmäktige debatterade vi en motion från Vänsterpartiet om att inrätta en så kallad "Whistleblower-funktion". Det är en funktion som innebär att om någon, medborgare, anställd eller politiker, ser något som han eller hon menar vara ett tecken på korruption kan man anonymt meddela detta. Man "blåser i visslan" för att något fel håller på att hända. Kommunen åtar sig sedan att följa upp tipset.

I Göteborg har man beslutat om en sådan funktion. Det är inte helt enkelt. Hur ska man hantera frågan om offentlighet som är norm inom kommunen? Vem ska utreda och hur säkrar man utredningskompetens, är andra frågor. Men Göteborg, med den historik man nu har, har satt igång.

I Örebro har vi inte heller varit förskonade från diskussioner kring detta. Nerikes Allehanda hade en lång artikelserie om olämplig hantering av kommunala resurser. Det som kom fram visade sig inte vara brottsligt, men det var uppenbart olämpligt.

Överallt riskerar vi att bli en del av korruptionens miljöer. Även fast vi har de bästa av avsikter, så finns risken där. Frågan är egentligen inte om korruptionen finns, utan hur vi motarbetar den och hanterar den.

Sett i backspegeln är offentligheten ett vaccin mot korruption. Offentliga miljöer, exempelvis nämnder och fullmäktige, där medborgare och media har full insyn, skapar mindre möjligheter till korruptiva tendenser. Slutenhet, exempelvis inom bolag, ökar riskerna.

I Örebro kommun idag genomförs den största bolagiseringen i modern tid. Nya bolag skapas ständigt. Etablerade kommunala bolag får vidgade uppgifter och breddar sina verksamheter. Istället för öppenhet och medborgarinsyn, går vi mot slutenhet och en omöjlighet för såväl medborgare som politiska partier att få insyn i det som sker.

Denna vandring mot slutenhet är medveten. Lena Baastad gör detta utifrån en medveten politisk hållning. Hon har dessutom velat minska insynen än mer, genom rena tjänstemannastyrelser och genom att ha så små styrelser som möjligt. Vid sin sida har hon haft Lennart Bondeson. I Flygplatsstyrelsen kommer exempelvis bara två av kommunfullmäktiges åtta partier att ha insyn i framtiden. (Men Lennart Bondeson (KD) sitter ju där och han förespråkade på KS ännu mindre styrelser i de övriga bolagen. Det är probematiskt med ett parti och en partiledare som ser så inskränkt på demokratin att bara de själva är representerade så är det OK...). Bara genom kraftiga invändningar från Folkpartiet och oppositionen, delvis med stöd av Centerpartiet, finns nu lite ökad insynsmöjlighet i de kommande bolagen i Örebro-Kumla-koncernen.

Men grundtanken är fel. Beslut som fattats i öppenhet kommer nu att fattas i slutenhet. Möjligheterna till insyn, för medborgare, media och politiker, inskränks. Vaccinet mot korruption försvagas.

Det borde Lena Baastad och Lennart Bondeson tänkt på i går när de vill dra jobbet med Whistleblower-funktionen i långbänk. I ett år har de lovat att ta itu med arbetet. Men inget har hänt. Nu ska det gå ytterligare tre månader innan de bestämmer sig hur de ska ha det.

Och deras skäl för att segdra är inte imponerande: Det finns osäkerhet. Vi vill avvakta SKL. Och det kommer att kosta pengar.

Men whistleblowerfunktioner är inget nytt. I bolag har det funnits länge. Och Göteborg jobbar med frågan. Men Baastad och Bondeson vill avvakta. Segdra. Långbänka. Men det är en lednings uppgift att jobba med viktiga frågor. Det är att ta ansvar. Det är att gå före. Men Baastad och Bondeson lägger mer energi på att bilda bolag än att se till så att de korruptiva miljöerna minskar.

Och Whistleblower-funktioner fungerar. I en KPMG-undersökning från 2007 visar det sig att 25 % av alla bedrägerier hos bolag kommer från Whistleblowers. Ingen annan verksamhet är lika framgångsrik.

Men Baastad och Bondeson avvaktar. De har sannolikt viktigare saker för sig. Och ett arbete mot korruption kommer ju att kosta pengar...

 Media: NA

Bygg inte sönder Hjärstaskogen

När Björn Sundin och Lena Baastad var på löftesturné inför valet 2010 fanns idrottshallen i Vivalla med. Före valet 2006 hade det varit en friidrottshall som skulle placeras på grusplanen vid Vivalla IP. Men ingen ville ha den där. Inte friidrottarna. Inte Vivallaborna. Och tur var väl det. För det Sundin, Baastad (och Jonas Karlsson) då mörkade var bland annat att Hjärstaskogen skulle ryka när de behövde bygga parkeringsplatser.

Men enligt socialdemokratisk logik måste Vivallaborna få löften. Det är ju inte för inte som man får ihop 80 % av rösterna (med alla möjliga och omöjliga medel...). Så inför valet 2010 handlade det om en fotbollshall för lagen i Vivalla, tillsammans med lokaler för alla föreningar som finns där. Löften. Löften. Löften.

Men tiden går. Och löftena likaså. Först sveks löftet i och med att uppbyggnationen av gymnastikhallen vid Vivallaskolan inte blev något lyft. Istället för att ta chansen och bygga något spännande för fler, blev gymnastikhallen ungefär som förut.

Och nu sviks också löftet om en hall som ska lyfta Vivalla. Istället driver Björn Sundin nu tanken på att bygga en fullstor fotbollsanläggning i Hjärstaskogen. Halva skogen ska fällas, en gigantisk hall byggas och en massa parkeringsplatser ska fram där skogen nu står. (Obekräftade uppgifter talar också om att resten av skogen hotas. Sundin ska ha planer på fler byggnationer i Hjärstaskogen. Men än så länge är de obekräftade. Jag får gräva vidare.)

Sundinhallen kommer att kosta någonstans mellan 100 och 140 miljoner kronor. Den årliga kostnaden blir minst 13,5 miljoner kronor första året, för att sedan öka.

Men är det inte bra med en fotbollshall? Och i Vivalla?

Det finns en klubb som glädjer sig. Det är ÖSK . Den klubb som är tydligast elitsatsande. Men breddfotbollsklubbarna gör minst sagt tummen ner. Det pågår just nu ett uppror bland flera av klubbarna. De ser sina egna bidrag minska, skötselbidrag försvinna, anläggningar misskötas, konstgräsplaner försenas. Och istället ska det byggas en elithall. För vem?

Utnyttjandegraden i Sundinhallen blir låg. Inomhusfotbollsäsongen är rätt kort. November till och med mars kanske. 5 månader x 30 dagar x 5 utnyttjade timmar om dagen = 750 timmar per år. Låt oss dubbla siffran, 1500 timmar per år (det innebär att hallen utnyttjas mellan 6 - 9 varje morgon och mellan 15 - 23 varje kväll). Timkostnaden blir då 9.000:- kronor. Om hallen bara utnyttjas 750 timmar blir timkostnaden 18.000:- kronor. Vem har råd med det?

Självklart måste kommunen subventionera. Men med vilka pengar? När Sundin och Baastad styr skärs stödet till idrotten ner. Föreningsbidragen urholkas. Det finns ingen långsiktighet. Sannolikt måste Sundin och Baastad omfördela ännu mer pengar för att ha råd med hallen. Det blir alltså breddföreningarna, exempelvis i Vivalla, som får betala Sundinhallen.

Till detta kommer självklart att de föreningar, som ÖSK, som utnyttjar Sundinhallen, inte utnyttjar Behrn Arena. Då minskar intäkterna för denna arena, utan möjligheter för kommunen att kompensera.

Men är det inte bra för integrationen? Svaret ges av Sundin själv. I flera av de möten han deltagit i har han sagt att hallen ska dra fotbollslag från hela Mellansverige. Det är inte en hall för Simon Viva, för Ekers IF, för Syrianska, för Hovsta IF. Det är en hall för ÖSK, för Norrköping, för Degerfors (fast de har ju redan en själv), för AIK... Och på något sätt ska dessa elitspelare lyfta Vivalla när de reser dit för att träna.

Det är rätt orimligt. Vivalla lyfts inte för att en eller ett par politiker över huvudena på Vivallaborna beslutar sig att bygga en arena för andra. Integration handlar inte om att överheten i sin godhet bygger en lyxarena för andra i ett utanförskapsområde. Integration handlar om att ge människor hopp och egenmakt. Vivalla lyfts av Vivallaborna, med rätt stöd och stöttning. Inte genom att Sundin och Baastad tar över.

Och allt tydligare blir Sundins betongdrömmar. Nu riskerar Hjärstaskogen att ryka. De överenskommelser som tidigare funnits mellan alla partier om Örebro som den gröna staden, blir under Sundin till betongsand. Örebro blir allt mer betonggrå och allt mindre grön. En av de gröna lungorna som Hjärstabor, Vivallabor och Baronbackebor använt förstörs för evigt. Skolbarnens skog huggs ner. Spännande natur blir parkeringsplatser, asfalt och betong.

Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt. Hellre börja bygga konstgräsplaner än att bara prata om dem. Hellre skapa fler men mindre hallar, enkla hallar som fungerar för sju- eller niomannaspel. Hellre bygga fler inomhushallar för basket (en typisk integrationsidrott) eller gymnastik (genusperspektivet borde lyftas mer) eller anläggningar för ridsporten som förbigåtts i årtionden. Hellre skapa långsiktiga avtal med goda förutsättningar för bidrag till breddidrottsföreningarna.

Folkpartiet drev under hela den förra mandatperioden en idrottspolitik i samklang med idrottsrörelsen. Sundin och Baastad visar gång på gång att de inte förstår idrottsföreningarna, och att de även här menar att de som politiker har rätt att göra det de vill göra, över huvudena på dem det berör. Deras åsikt verkar vara att politiker alltid vet bäst.

Det finns ett annat Örebro, ett liberalt Örebro, ett Örebro där örebroarna själva utvecklar och förändrar sin stad, och där politikernas uppgift är att stötta och stödja men aldrig ta över. Om två år är det möjligt för örebroarna att välja den vägen.

Lena lånar (del 1)

Vi har haft två budgetgenomgångar de senaste veckorna. En tillsammans med kommunledningen och en tillsammans med oppositionen. Så länge det handlar om de neutrala tjänstemännens dragningar är läget ganska klart.

För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...

Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...

Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.

Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...

Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...

Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?

Detta är illa nog. Men det blir värre.

2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.

Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)

Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.

När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...

När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.

Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?

Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.

Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.

Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.

När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:

"Den som är satt i skuld är inte fri!"