Idag har vi haft en dag med budgetdebatt i kommunfullmäktige. Och skillnaden mellan Folkpartiet och den socialdemokratiskt ledda kommunledningen blir bara tydligare och tydligare. Skillnaden mellan Folkpartiet, som vill förändra, driva på, skapa möjligheter. Och socialdemokraterna och främst kristdemokraterna som inte har några visioner alls. Det handlar bara om att administrera. Mellan Folkpartiet som vill satsa på välfärden; alla kommunala medarbetare, deras viktiga uppdrag och deras arbetssituation. Och socialdemokraterna som inte alls talar verksamhet, utan bara byggnader.
Den skillnaden blev uppenbar redan från början. I Lena Baastads inledningsanförande nämndes ordet välfärd noll (0) gånger. Det handlade bara om byggkranar och investeringar. Inte ett ord om lärarna och förskollärarna. Inte ett ord om undersköterskorna och sjuksköterskorna. Inte ett ord om skolan, äldreomsorgen, förskolan, servicen åt människor med funktionsnedsättningar. Bara byggkranar.
Mot det stod Folkpartiet i spetsen. Våra satsningar ligger istället på medarbetarna och deras situation. Vi lyssnar på förskollärarna. Vi hör dem berätta om behoven av att se alla barn, varje dag, varje stund, får stryka på foten när besparingarna slår i socialdemokraternas förskola.
Vi lyssnar på föräldrarna. Vi hör dem berätta om hur de får stånga sina pannor blodiga för att få den hjälp deras barn behöver. Barn med behov av extra stöd i skolan. Barn som riskerar att hamna efter. Barn som lämnas efter i socialdemokraternas skola.
Vi lyssnar på undersköterskorna. Vi hör dem berätta om hur ohållbart det är att springa mellan de gamla på vårdboendena. Om att det inte finns nattpersonal på alla avdelningar, eller ens på alla våningsplan, på de kommunala boendena. Om hur tidsbristen hotar kvaliteten. Om den ökade otryggheten i socialdemokraternas äldreomsorg.
Och vårt besked är: Vi lyssnar på er. Och vi vill förändra.
Vi vill öka resurserna till förskola för att ge förskollärarna en rimlig chans att se alla barn.
Vi vill öka resurserna till skolan. För att ge alla barn och unga goda kunskaper. För att ge lärarna högre löner och bättre arbetsvillkor.
Vi vill öka resurserna till äldreomsorgen. För att öka tryggheten för de gamla. För att öka bemanningen och göra det möjligt för våra undersköterskor och sjuksköterskor att göra ett bra jobb.
Vi prioriterar hårt:
Vi vill halvera antalet politiker, och minska den kommunala administrationen. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt.
Vi vill sälja sju av kommunens bolag. Osäker vindkraft och gaskraft. Märkliga utvecklingsbolag med Kumla och i Vivalla. Konkurrensutsatta stadsnät. Och vi vill att ÖBO och ÖrebroPorten både ska köpa, bygga nytt, renovera och sälja fastigheter. Det är inte enkelt, inte alltid opportunt. Men det är nödvändigt.
Vi säger nej till kommunala skrytprojekt som elithallar, centrala servicecenters, vinter SM och så vidare. Kommunalgrått och tråkigt kanske. Men nödvändigt.
Vi har gått igenom utgift efter utgift och vi ser en kommun som slösar utan att få ut någon kvalitet för pengarna. Örebro växer så det knakar. Skatteintäkterna växer så det knakar. Men ändå räcker inte pengarna för dagens kommunledning. Slöseriet är det enda som är storartat i deras budget.
Man tycker att det någon gång skulle ta en ända. Att de kunde lära sig att det inte är deras pengar de leker med, när de leker bolagsdirektörer. Men det verkar som om galenskaperna aldrig tar slut.
Idag går socialdemokraten Roger Andersson ut och berättar om hur han ska vara med och investera hundratals miljoner i Gustavsvik. Lennart Bondeson är snabbt ute och berättar att det inte ska ske med kommunala pengar. Men någon ljuger. Antingen ska kommunen sälja sin del i Gustavsviksbolaget (och något sådant finns inte på kartan idag) eller så kommer kommunen att bli delaktig i de månghundramiljonlån som Gustavsik ska ta upp. Örebro kommun äger idag 51 % av bolaget. Och sannolikheten att kommunen får stå med hela skulden om det går åt pipan är uppenbar.
Så blir skillnaderna åter övertydliga. En kommunledning som struntar i hur det går i förskola och skola. En kommunledning som struntar i äldreomsorgens utmaningar. En kommunledning som sparar tiotals miljoner på de svagaste. Och en kommunledning som sjösätter det ena skrytprojektet efter det andra, med enorma risker och med en välfärd som får betala.
Och Folkpartiet som står för att värna välfärdens kärna. Vi satsar på förskolebarnen. Vi satsar på eleverna och lärarna. Vi satsar på de gamlas trygghet, på undersköterskorna och sjuksköterskorna. Vi satsar på de medarbetare som skapar den välfärd vi är satta att styra.
Valet 2014 kommer att stå mellan Folkpartiet för en bättre välfärd, och socialdemokratiska byggkranar. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar välfärdens medarbetare, och de som mest bryr sig om byggjobbarna. Valet 2014 blir ett val mellan oss som prioriterar något mer slitna skolor, fyllda med de bästa lärarna som ger barnen det bästa stödet, och det parti som renoverar skolor men säger upp lärare.
För mig är det valet rätt enkelt att göra.
Media: NA1, NA2, NA3, NA4, SR, SVT
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett SKDC. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett SKDC. Visa alla inlägg
2013-10-15
Även facken stängs ute i Baastad(S) Örebro...
Så kommer då ett tydligt exempel på hur dörrarna stängs i Örebro. Dagens majoritet, där socialdemokraterna, kristdemokraterna och centerpartiet är lika goda kålsupare, bryr sig inte om någon form av förankring. Och exemplen blir allt längre.
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
Visst kan man tycka att vi som opposition bara klagar, precis som oppositionspolitiker alltid gör. Vi vet helt enkelt inte lika mycket som majoriteten, och så ska det vara.
Men det finns grader även i detta helvete...
Låt mig ta två exempel:
Idag redovisade facken att de inte velat ställa upp på SKDCs sätt att förhandla budgeten. De fick ingen tid att läsa in sig. De fick inte ställa vilka frågor som helst. Det var överheten som talade med undersåtarna.
Jag har mött flera av facken de senaste veckorna. Och bilden är tydlig. Intresset för dialog är obefintligt. Och politiken, de styrande politikerna, finns överhuvudtaget inte med i bilden. Det finns inte längre någon kontakt med majoritetens kommunalråd.
Jag har i min naivitet trott att samma regler gällde nu som tidigare. När Folkpartiet styrde lade vi in förhandlingsdagar med facken i tidplanen för budgeten. Och inte förrän förhandlingarna var klara, gick vi ut och presenterade den. Men så är det inte nu.
SKDC presenterar budgeten på tisdagen. På onsdagen ska facken informeras. Men de får inte del av budgeten förrän på sammanträdet. Något fack hade varit tillräckligt proaktiva, så de hade gått in på na.se och hämtat hem budgeten. Men från kommunledningen fick de inget stöd.
Väl på mötet får de reda på att de inte får ställa vilka frågor som helst. De får inte fråga hur deras medlemmar ska få ihop verksamheten med alla besparingar och nedskärningar som ligger. Ingen kommer att svara på det. Det enda de får fråga är vad. Vad betyder den siffran? Vad betyder den skrivningen? Om det sedan landar i ett hur: Hur ska det gå ihop? blir svaret bara tystnad...
Är det Nordkorea? Nej - det är Örebro...
Ett annat exempel, där kristdemokrater och socialdemokrater jobbar sida vid sida, är näringslivspolitiken. I maj fick vi ett näringslivspolitiskt program. Tanken var att vi skulle rösta om det omedelbart. Jag vägrade och fick med mig hela oppositionen. Så det blev en återremiss och ett antal samtal mellan gruppledarna för partierna.
På första mötet struntade Lena Baastad att komma. Hon skickade Roger Andersson. Själv satt hon i fiket på Rådhuset och drack kaffe. Jag vägrade åter att diskutera. Om gruppledarna ska samtala innebär det att frågan är viktig, och att man ska binda sina partier för de överenskommelser man står för. Vi avslutade det första mötet snabbt. På det andra var Baastad med. Men totalt tyst. Inte förrän såväl jag som Anders Åhrlin (m) krävde någon form av återkoppling från (s) fick vi en reaktion. Men den var innehållslös.
På det tredje mötet satt Baastad tyst och grävde i handväskan i 15 minuter medan vi andra pratade. Därefter ägnade hon nästan lika lång tid åt mobilen. Inte förrän jag och Anders Åhrlin igen krävde någon form av reaktion fick vi det. Och då blev det att det inte fanns något större intresse för dialog. Vi landade ändå i att partierna skulle skicka in ändringsförslag utifrån de samtal som förts (i huvudsak mellan de andra sex partierna, inte från s...).
Nu väntar vi alla på någon form av reaktion från socialdemokraterna. Men inget har hänt på ett par månader. Det är uppenbart att det inte finns någon djupare vilja till diskussion för att komma överens. Besluten har nog redan fattats bakom stängda dörrar.
Detta är två exempel. Ett där externa - facken - reagerar. Ett där vi i oppositionen reagerar. Men det finns massor:
Projektet med dialog med civilsamhället finns inte längre. Dialogen har blivit en informationsmonolog.
Idrottsföreningar får ingen återkoppling på några frågor.
Företagare väntar och väntar på besked som aldrig kommer.
Villaägare blir överkörda när lugna gator ska bli genomfartsleder.
osv osv osv.
Jag har svårt att förstå varför man hanterar örebroarna, facken och oppositionen på detta sätt. Det finns nog få som tror att kommunen kommer att ledas av samma tre partier efter valet som nu. Och de gravar man gräver gentemot opposition, fack och framförallt örebroarna, blir allt djupare.
Är det så att Baastad & Co redan insett att loppet är kört? Inser de att det blir ett elände att reda upp i sörjan de skapat efter valet? Vill de inte ta ansvar för de mångmiljonbesparingar som sannolikt blir nödvändiga inför 2015? Har de redan tagit ut valförlusten i förskott?
Jag vet inte. Men man kan ju fundera...
Media: SR
2013-05-03
Futurum fastigheter - Ett beslut att ångra..?..
När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande i januari 2007 var det några surdegar som direkt landade på mitt bord. Ett av dem handlade om kommunens fastigheter.
Det fungerade helt enkelt för dåligt. Det fanns ingen tydlig ägarroll för fastigheterna i kommunen. Investeringsbesluten var otydliga. Hyressättningen oklar. Klagomålen på fastighetsunderhållet var legio. Och så vidare.
Vi diskuterade hur vi skulle hantera det hela. Det fanns egentligen bara en sak att göra. En total omstart.
Hur skulle då denna omstart ske? Vi diskuterade flera möjligheter. En av dem var att skapa ett nytt kommunalt bolag som skulle äga alla kommunens fastigheter. Då skulle vi få kontroll på ekonomin; investeringar, underhåll, hyror, allt. Vi skulle kunna hantera de eventuella förändringar som behövdes på personalsidan. Och ett bolags bokföring är faktiskt stabilare och mer långsiktigt jämförbar än en kommuns.
Så det fick bli ett bolag. Men nu, när bolaget är igång, funderar jag på om det verkligen var rätt.
Jag hade två skarpa funderingar kring bolagsbildningen. Två faror som väntade i vassen. Men med en förhoppning om att kunna vinna även valet 2010 och därmed skapa en stabil bas för bolaget lät jag det ändå gå vidare. Sett i backspegeln var det fel. För den nya kommunledningen har infriat båda mina farhågor, med råge!
Den första farhågan gällde investeringar och ekonomi. Så länge investeringarna i kommunens fastigheter låg i en kommunal förvaltning, blev investeringsbesluten offentliga, en fråga för budgetdebatter och diskussioner kring volymer och tider. Vi kunde mäta ett års investeringar mot ett annat. Hade volymerna gått upp? Hur stora delar av besluten hade genomförts? Vad fick det för påverkan på såväl balans- som resultaträkning?
Som den försiktiga general jag är i ekonomiska hänseenden, var detta viktigt. Kommunen ska inte sätta sig i skuld i onödan. Alla skulder måste betalas, förr eller senare, av pengar som tas från välfärdsuppdraget. Investeringsbeslut måste vägas mot andra viktiga beslut. Och diskussionen måste vara öppen.
Nu gäller något annat.
Kommunens investeringar går i taket. När jag styrde, tyckte jag att det var oroande när vi beslutade om en investeringsnivå över 500 miljoner kronor. Men titta vad som gäller nu. Här nedan ser ni en bild från dragningen av kommunens budgetförutsättningar:
Investeringsvolymen för 2013 går upp mot 1,2 miljarder!!! Det är helt osannolikt. Och 2014 ser nästa likadan ut. På de tre åren SKDC-partiet styrt, kommer kommunen att ha tagit investeringsbeslut på osannolika 2,9 miljarder kronor!!! (Här skulle man vilja skriva ut hundra ! om det hjälpte)
Stora delar av investeringarna täcks av nya lån. Tyvärr syns inte allt längre i kommunens bokslut. För de lån som Futurum fastigheter tar upp hanteras nu av bolaget själv, och syns bara som en fotnot i koncernredovisningen.
Men för de örebroare som någon gång ska betala tillbaka lånen, eller betala räntorna när de inte längre ligger på 1,5 % utan kanske på 5 % eller 9 %, spelar det ingen roll om det är Futurum eller kommunen som tagit dem. Välfärden kommer att få betala.
Men detta är det tyst om i Örebropolitiken idag. Varför? Ett skäl är att man inte vinner kommunala val på ekonomi. Om jag hade koll på ekonomin, och den nuvarande ledningen inte har det, spelar ingen eller liten roll i valet. Därför kan alldeles för många kommunpolitiker gömma sin ovilja eller okunskap om ekonomi bakom det lokala ointresset. Och intresset från den lokala journalistiken är lika litet. Det är kanske för svårt eller för svårt att göra medialt.
När det nu blivit så här, ångrar jag faktiskt att jag tog beslutet om bolagisering.
Det andra man kan ångra är just tystnaden. Och det har också delvis sin grund i bolagskonstruktionen.
Bolag är till sin konstruktion slutna. Styrelsen ska i första hand se till bolagets bästa. Inte till en öppen dialog med medborgarna. Som lokal politiker kan man ändå ha ett förhållningssätt till sina bolag, bejaka så stor öppenhet som möjligt.
Men så fungerar det inte i Örebro idag. Styrelse efter styrelse får reda på hur ansvarsfullt styrelsejobbet är, att allt fokus ska ligga på bolagets bästa och - att man ska hålla tyst om det som sker på styrelsemötena. SKDC kunde informera om att öppenheten är regel, och slutenheten undantaget (det undantag som handlar om att läckor som skadar bolaget är oacceptabla). Men bilden de ger styrelseledamöterna är den motsatta. Håll tyst. Prata inte med någon, inte ens i partiet, om det som sker i styrelsen.
För mig är det oacceptabelt. Och allra mest oacceptabelt är det i Futurum Fastigheter. Futurum är kommunens fastighetsbolag. Det ska bara äga fastigheter som det bedrivs kommunal verksamhet på och i. Kommunen ska vara den enda hyresgästen. Öppenheten borde vara norm. Örebroarna har rätt att veta vad styrelsen tycker, vad bolaget planerar och vilka skiljaktiga meningar som finns.
Men Baastad, Bondeson och Persson, driver en tystnadens linje.
Kommunala bolag måste vara ett fåtal undantag från regeln om den öppenhet en nämnd- och förvaltningsorganisation bygger på. Men i Örebro idag håller de på att bli norm. Allt fler kommunala bolag. Allt större tystnad.
Den utvecklingen oroar mig mycket.
Det fungerade helt enkelt för dåligt. Det fanns ingen tydlig ägarroll för fastigheterna i kommunen. Investeringsbesluten var otydliga. Hyressättningen oklar. Klagomålen på fastighetsunderhållet var legio. Och så vidare.
Vi diskuterade hur vi skulle hantera det hela. Det fanns egentligen bara en sak att göra. En total omstart.
Hur skulle då denna omstart ske? Vi diskuterade flera möjligheter. En av dem var att skapa ett nytt kommunalt bolag som skulle äga alla kommunens fastigheter. Då skulle vi få kontroll på ekonomin; investeringar, underhåll, hyror, allt. Vi skulle kunna hantera de eventuella förändringar som behövdes på personalsidan. Och ett bolags bokföring är faktiskt stabilare och mer långsiktigt jämförbar än en kommuns.
Så det fick bli ett bolag. Men nu, när bolaget är igång, funderar jag på om det verkligen var rätt.
Jag hade två skarpa funderingar kring bolagsbildningen. Två faror som väntade i vassen. Men med en förhoppning om att kunna vinna även valet 2010 och därmed skapa en stabil bas för bolaget lät jag det ändå gå vidare. Sett i backspegeln var det fel. För den nya kommunledningen har infriat båda mina farhågor, med råge!
Den första farhågan gällde investeringar och ekonomi. Så länge investeringarna i kommunens fastigheter låg i en kommunal förvaltning, blev investeringsbesluten offentliga, en fråga för budgetdebatter och diskussioner kring volymer och tider. Vi kunde mäta ett års investeringar mot ett annat. Hade volymerna gått upp? Hur stora delar av besluten hade genomförts? Vad fick det för påverkan på såväl balans- som resultaträkning?
Som den försiktiga general jag är i ekonomiska hänseenden, var detta viktigt. Kommunen ska inte sätta sig i skuld i onödan. Alla skulder måste betalas, förr eller senare, av pengar som tas från välfärdsuppdraget. Investeringsbeslut måste vägas mot andra viktiga beslut. Och diskussionen måste vara öppen.
Nu gäller något annat.
Kommunens investeringar går i taket. När jag styrde, tyckte jag att det var oroande när vi beslutade om en investeringsnivå över 500 miljoner kronor. Men titta vad som gäller nu. Här nedan ser ni en bild från dragningen av kommunens budgetförutsättningar:
Investeringsvolymen för 2013 går upp mot 1,2 miljarder!!! Det är helt osannolikt. Och 2014 ser nästa likadan ut. På de tre åren SKDC-partiet styrt, kommer kommunen att ha tagit investeringsbeslut på osannolika 2,9 miljarder kronor!!! (Här skulle man vilja skriva ut hundra ! om det hjälpte)
Stora delar av investeringarna täcks av nya lån. Tyvärr syns inte allt längre i kommunens bokslut. För de lån som Futurum fastigheter tar upp hanteras nu av bolaget själv, och syns bara som en fotnot i koncernredovisningen.
Men för de örebroare som någon gång ska betala tillbaka lånen, eller betala räntorna när de inte längre ligger på 1,5 % utan kanske på 5 % eller 9 %, spelar det ingen roll om det är Futurum eller kommunen som tagit dem. Välfärden kommer att få betala.
Men detta är det tyst om i Örebropolitiken idag. Varför? Ett skäl är att man inte vinner kommunala val på ekonomi. Om jag hade koll på ekonomin, och den nuvarande ledningen inte har det, spelar ingen eller liten roll i valet. Därför kan alldeles för många kommunpolitiker gömma sin ovilja eller okunskap om ekonomi bakom det lokala ointresset. Och intresset från den lokala journalistiken är lika litet. Det är kanske för svårt eller för svårt att göra medialt.
När det nu blivit så här, ångrar jag faktiskt att jag tog beslutet om bolagisering.
Det andra man kan ångra är just tystnaden. Och det har också delvis sin grund i bolagskonstruktionen.
Bolag är till sin konstruktion slutna. Styrelsen ska i första hand se till bolagets bästa. Inte till en öppen dialog med medborgarna. Som lokal politiker kan man ändå ha ett förhållningssätt till sina bolag, bejaka så stor öppenhet som möjligt.
Men så fungerar det inte i Örebro idag. Styrelse efter styrelse får reda på hur ansvarsfullt styrelsejobbet är, att allt fokus ska ligga på bolagets bästa och - att man ska hålla tyst om det som sker på styrelsemötena. SKDC kunde informera om att öppenheten är regel, och slutenheten undantaget (det undantag som handlar om att läckor som skadar bolaget är oacceptabla). Men bilden de ger styrelseledamöterna är den motsatta. Håll tyst. Prata inte med någon, inte ens i partiet, om det som sker i styrelsen.
För mig är det oacceptabelt. Och allra mest oacceptabelt är det i Futurum Fastigheter. Futurum är kommunens fastighetsbolag. Det ska bara äga fastigheter som det bedrivs kommunal verksamhet på och i. Kommunen ska vara den enda hyresgästen. Öppenheten borde vara norm. Örebroarna har rätt att veta vad styrelsen tycker, vad bolaget planerar och vilka skiljaktiga meningar som finns.
Men Baastad, Bondeson och Persson, driver en tystnadens linje.
Kommunala bolag måste vara ett fåtal undantag från regeln om den öppenhet en nämnd- och förvaltningsorganisation bygger på. Men i Örebro idag håller de på att bli norm. Allt fler kommunala bolag. Allt större tystnad.
Den utvecklingen oroar mig mycket.
2012-10-03
Kulturhusbluffen, eller Lena Lånar (del 3)
Idag presenterade SKDC-kommunledningen planerna på ett nytt kulturhus. Det är egentligen en följd av ett socialdemokratiskt förslag som först formaliserades för ungefär 10 år sedan och som sedan blev en moton 2008.
Tanken har hela tiden varit att bygga ett nytt stort kulturhus på parkeringsplatsen bredvid det gamla riksbankshuset och konserthuset. Huset skulle rymma såväl bibliotek som andra arenor för kulturen. Visst låter det bra?
Under den förra perioden prövade vi frågan. Vi vägde kostnaderna för investeringen mot andra kostnader. Vi funderade över vilka intäkter vi kunde få genom försäljning av byggrätter. Vi vägde och avvägde. Och vi kollade med den dåvarande oppositionen vilka resurser de då var villiga att tillföra Svenska Kammarorkestern. Svaret var ganska tydligt. Socialdemokraterna var inte intresserade av att öka kostnaderna för orkestern. Snarare handlade det om att minska kommunens utgifter.
Det blev egentligen ingen svår fråga. Investeringskostnaderna skulle bli betydligt över 500 miljoner kronor, och då var det utan bibliotek. Med ett bibliotek landar vi säkert på några hundra miljoner till. Intäkterna för byggrätter handlade om en tiondel av kostnaderna. De årliga kostnadsökningen för Svenska Kammarorkestern och kulturen i det blivande kulturhuset låg i storleksordningen 50 miljoner kronor, lågt räknat.
För mig som styrde då var det viktigt att ha en ekonomi i balans. Välfärden kräver det. Det handlar om att eleverna i skolan ska få rätt förutsättningar, nu och i morgon. Det handlar om att vi har tillräckliga resurser för att trygga äldreomsorgen. Det handlar om att värna de sårbaraste människorna i Örebro, att ge välfärd till de som verkligen behöver det.
Mitt minne var i alla fall så långt att det sträckte sig till mitten av 1990-talet då socialdemokraterna tvingades att sälja kommunens guldkalv, Örebro energi, för att betala av på de lån som riskerade att tränga ut välfärden för örebroarna.
Men den nuvarande kommunledningen har inte det minnet. Jag har i en tidigare blogg visat på låneskuldens ökning med hittills fattade beslut. Men nu blir listan allt längre:
Sundinhallen i Vivalla 150 miljoner
Kulturhuset 750 miljoner (?)
Vindkraft 600 miljoner
Flygplats 200 miljoner
Västerbolaget 200 miljoner (?)
Summa 1900 miljoner, eller 1,9 miljarder, eller 1.900.000.000 kronor eller enkronor som staplas från Örebro till Milano...
Och då finns, som ni ser, inga investeringar i välfärd med. Och löfteslistan kan göras längre...
Tillsammans med nuvarande satsningar innebär det risker för en ökad låneskuld på upp emot 4,5 miljarder kronor. Av dessa ska kommunen direkt finansiera 2,6 miljarder. Det innebär ökade kostnader varje år på 250 - 300 miljoner kronor med dagens ränteläge.
Och de underliggande fakta 2012 är att kommunens verksamheter går mer än 50 miljoner kronor back. Det är kraftiga besparingsförslag i skolan. Äldreomsorgen går på knäna. Funktionshindrade ställs i kö.
Och vad händer om riksbanken har rätt och räntan fördubblas de kommande åren?
Jag påstår rent frankt att ingen i den nuvarande kommunledningen har någon som helst ekonomisk kompetens som behövs för att leda en kommun. Jag gör det efter att ha talat med tjänstemän på flera olika nivåer, som beskriver sina kontakter med kommunledningen om ekonomi som att tala med en vägg. Det finns inget intresse. Det är inte ekonomin som styr. Politiken har frigjort sig från världen och surfar fritt i det röda, där pengar och resurser flödar ur ett ymnighetshorn.
Det finns ett problem som är större än de flesta i det som nu sker. Socialdemokraterna och deras stödpartier kan ända fram till september 2014 sätta igång ett antal kostsamma projekt som är svåra eller omöjliga att avsluta. De sätter sprätt på pengarna, men någon annan får ta ansvaret när räkningen ska betalas.
Ibland funderar jag på om Baastad & Co egentligen redan nu planerar för en valförlust. För vem vill ta ansvar för en kommun där räntorna på lånen tränger ut elevernas rätt till kunskaper, de gamlas rätt till trygghet och de funktionshindrades rätt till ett fullvärdigt liv?
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
Tanken har hela tiden varit att bygga ett nytt stort kulturhus på parkeringsplatsen bredvid det gamla riksbankshuset och konserthuset. Huset skulle rymma såväl bibliotek som andra arenor för kulturen. Visst låter det bra?
Under den förra perioden prövade vi frågan. Vi vägde kostnaderna för investeringen mot andra kostnader. Vi funderade över vilka intäkter vi kunde få genom försäljning av byggrätter. Vi vägde och avvägde. Och vi kollade med den dåvarande oppositionen vilka resurser de då var villiga att tillföra Svenska Kammarorkestern. Svaret var ganska tydligt. Socialdemokraterna var inte intresserade av att öka kostnaderna för orkestern. Snarare handlade det om att minska kommunens utgifter.
Det blev egentligen ingen svår fråga. Investeringskostnaderna skulle bli betydligt över 500 miljoner kronor, och då var det utan bibliotek. Med ett bibliotek landar vi säkert på några hundra miljoner till. Intäkterna för byggrätter handlade om en tiondel av kostnaderna. De årliga kostnadsökningen för Svenska Kammarorkestern och kulturen i det blivande kulturhuset låg i storleksordningen 50 miljoner kronor, lågt räknat.
För mig som styrde då var det viktigt att ha en ekonomi i balans. Välfärden kräver det. Det handlar om att eleverna i skolan ska få rätt förutsättningar, nu och i morgon. Det handlar om att vi har tillräckliga resurser för att trygga äldreomsorgen. Det handlar om att värna de sårbaraste människorna i Örebro, att ge välfärd till de som verkligen behöver det.
Mitt minne var i alla fall så långt att det sträckte sig till mitten av 1990-talet då socialdemokraterna tvingades att sälja kommunens guldkalv, Örebro energi, för att betala av på de lån som riskerade att tränga ut välfärden för örebroarna.
Men den nuvarande kommunledningen har inte det minnet. Jag har i en tidigare blogg visat på låneskuldens ökning med hittills fattade beslut. Men nu blir listan allt längre:
Sundinhallen i Vivalla 150 miljoner
Kulturhuset 750 miljoner (?)
Vindkraft 600 miljoner
Flygplats 200 miljoner
Västerbolaget 200 miljoner (?)
Summa 1900 miljoner, eller 1,9 miljarder, eller 1.900.000.000 kronor eller enkronor som staplas från Örebro till Milano...
Och då finns, som ni ser, inga investeringar i välfärd med. Och löfteslistan kan göras längre...
Tillsammans med nuvarande satsningar innebär det risker för en ökad låneskuld på upp emot 4,5 miljarder kronor. Av dessa ska kommunen direkt finansiera 2,6 miljarder. Det innebär ökade kostnader varje år på 250 - 300 miljoner kronor med dagens ränteläge.
Och de underliggande fakta 2012 är att kommunens verksamheter går mer än 50 miljoner kronor back. Det är kraftiga besparingsförslag i skolan. Äldreomsorgen går på knäna. Funktionshindrade ställs i kö.
Och vad händer om riksbanken har rätt och räntan fördubblas de kommande åren?
Jag påstår rent frankt att ingen i den nuvarande kommunledningen har någon som helst ekonomisk kompetens som behövs för att leda en kommun. Jag gör det efter att ha talat med tjänstemän på flera olika nivåer, som beskriver sina kontakter med kommunledningen om ekonomi som att tala med en vägg. Det finns inget intresse. Det är inte ekonomin som styr. Politiken har frigjort sig från världen och surfar fritt i det röda, där pengar och resurser flödar ur ett ymnighetshorn.
Det finns ett problem som är större än de flesta i det som nu sker. Socialdemokraterna och deras stödpartier kan ända fram till september 2014 sätta igång ett antal kostsamma projekt som är svåra eller omöjliga att avsluta. De sätter sprätt på pengarna, men någon annan får ta ansvaret när räkningen ska betalas.
Ibland funderar jag på om Baastad & Co egentligen redan nu planerar för en valförlust. För vem vill ta ansvar för en kommun där räntorna på lånen tränger ut elevernas rätt till kunskaper, de gamlas rätt till trygghet och de funktionshindrades rätt till ett fullvärdigt liv?
Media: NA, SR Örebro, SVT Tvärsnytt
2012-09-15
Lena lånar (del 1)
Vi har haft två budgetgenomgångar de senaste veckorna. En tillsammans med kommunledningen och en tillsammans med oppositionen. Så länge det handlar om de neutrala tjänstemännens dragningar är läget ganska klart.
För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...
Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...
Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.
Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...
Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...
Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?
Detta är illa nog. Men det blir värre.
2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.
Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)
Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.
När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...
När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.
Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?
Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.
Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.
Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.
När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:
"Den som är satt i skuld är inte fri!"
För det första vill majoriteten mer än vad den kan. Eller vill och vill. Det enda den nuvarande kommunledningen ser som kommunal utveckling är att satsa mer pengar. Så när det handlar om budget är de tillgängliga medlen redan övertecknade. Och då måste man istället spara. Fast det är ju tjänstemännens jobb...
Så är det redan idag. Gå igenom pressklippen ska ni se. De tre partiernas kommunalråd är ute och lovar lite pengar. Sedan kommer tjänstemännen och berättar om besparingsförslagen. Och så fjuttar kommunalråden ut lite pengar, som tjänstemännen måste spara någon annan stans...
Och resultatet blir att verksamheterna går back. Just nu pekar det mot ett underskott på runt 30 miljoner för 2012.
Det naturliga vore att någon i kommunledningen tog ett tydligt ekonomiskt ansvar. Men det finns ingen. Jag känner inte till djupet i Lena Baastads ekonomiska kompetens. Men det är uppenbart att hon inte heller i detta leder kommunen. Skälet är uppenbart. I den personfixerade socialdemokratiska valrörelsen lovade Baastad allt åt alla. Sannolikt räknar de med att hon ska göra samma sak 2014. Och då kan man ju inte ta ansvar för besparingar. Heller...
Skillnaden mellan kraven från förvaltningarna och de tillgängliga medlen är mellan 50 och 100 miljoner kronor. Och då är ändå inte höjda lärarlöner eller deras löfte om rätt till heltid med...
Frågan är hur SKDC-majoriteten bundit upp sig för dessa satsningar. Och hur de ska kunna hålla ihop och ändå prioritera bort. Blir det Björn Sundin som liksom i fjol bestämmer vad han ska ha, och vad som blir över åt de andra? Hur länge kan Rasmus Persson och hans parti acceptera att sitta i en majoritet där hans huvuduppdrag verkar vara att äta den skit som sossarna vill att han ska äta? Och hur länge accepterar KD som parti att deras enda tillgång i makten är att deras kommunalråd är ute och reser?
Detta är illa nog. Men det blir värre.
2012 kommer kommunkoncernen att behöva låna mer än 500 miljoner kronor externt, av banker och andra långivare. 2013 stiger den summan till nästan 1,3 miljarder. Det beror på en extremt hög investeringsnivå, där kommunledningen sagt åt såväl kommunen själv som de tre kommunala bolagen ÖBO, Örebro Porten och Futurum fastigheter, att investera maximalt.
Det handlar förståss om bostäder, gator och skolor. Men det handlar också om vindkraft, om parkeringsplatser för lastbilar, om landningsbanor och lager, om idrottsanläggningar. Ändå är inte 150-miljonersanläggningen i Vivalla med. Och inte heller några investeringar i det Västerbolag som enligt de socialdemokratiska dogmerna ska lösa segregationen... (Det räcker med att kolla hur det gått i Södertälje, den stad där de hämtat sin inspiration.)
Och det är här den ekonomiska okunskapen hos de ledande politikerna blir övertydlig. De inser vare sig att det krävs starka resultat för att kunna investera mycket, eller att investeringarna får följdverkningar på driftbudgeten.
När vi styrde hamnade Sverige i en av de djupaste internationella kriserna någonsin. Då valde vi att öka investeringarna. Men vi gjorde det med insikten om att det var de goda resultaten som bar investeringarna. Nu investerar man för att man tycker att det är kul...
När vi styrde hade vi många möten kring hur investeringarna påverkade driften. Ingen investering fick ske om vi inte först kunde säkra välfärdens verksamheter. Idag verkar det som om man tror att det inte hör ihop. När man väl investerar, menar Lena Baastad & Co, så har man använt pengarna och då behöver man inte bekymra sig om framtiden.
Men det är just dessa bekymmer som är det viktigaste för en kommunstyrelseordförande. Några frågor man bör ställa sig är:
Har vi råd med räntor och amorteringar idag? Och om räntan om tre år är dubbelt så hög som idag?
Hur stor låneskuld är det rimligt att kommunen har? Noll (som när vi lämnade över) eller en miljard (som risken är 2014)? Och hur mycket är det rimligt att de kommunala bolagen lånar?
Hur påverkar de ökade driftkostnaderna för investeringarna kommunens övriga verksamheter?
Är det rimligt att gömma kostnader i kommunala bolag eller bättre att ta fram dem så att alla kan granska och jämföra?
Men sådant struntar majoriteten i. Deras perspektiv verkar inte sträcka sig längre än till den andra söndagen i september 2014. Deras uppdrag är inte att leda Örebro kommun, utan att skapa en bild av en majoritet som styr.
Och det får till följd att Lena Baastad blir den KSO som återupptar den låneverksamhet som hennes företrädare Mats Sjöström tidigare hanterade. 1995 löste han den kris hans eget parti, socialdemokraterna, skapat genom att sälja Örebro Energi. 2015 finns en risk att Lena Baastad fört Örebro in i samma ekonomiska moras. Men då finns inte längre något Örebro Energi att sälja.
Det borde kännas ganska märkligt. Men Lena Baastads hopp står till moderaten Anders Borg. Det är bara om Alliansregeringen lyckas i sitt uppdrag att öka tillväxten och höja antalet arbetade timmar, som Örebros ekonomi kan klara sig. Det är bara om Borg ordnar så att skattetillväxten blir högre än beräknat som Örebros välfärd kan värnas.
När vi styrde i koalitionen hade vi som mål att bygga Örebro så starkt att vi själva kunde välja vår framtid: väfärdsmässigt som ekonomiskt. Nu vilar åter Örebros framtid i andras händer. Baastad kommer att få gå med mössan i hand till staten, till bankerna och till långivarna. Hon borde lyssnat mer till sin forna partiledare Göran Persson:
"Den som är satt i skuld är inte fri!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)