Brysselblogg

Sitter med 20 gröna liberaler på parlamentet i Bryssel. Lyssnar just nu på Marit Paulsen, parlamentariker för Folkpartiet i Europaparlamentet och en av Europas ledande gröna liberaler.

Vi är här på ett studiebesök och ska möta såväl parlamentariker som kommissionstjänstemän och en lobbyorganisation med bättre miljö som mål. Det är intressant att träffa kunniga politiker och tjänstemän för att lyssna på och diskutera med. Men denna resa är intressantare än så.

Gröna liberaler, Folkpartiets nätverk för oss som är intresserade av natur och miljö, har funnits i olika former i ungefär 20 år. Nätverket har jobbat med att ta fram Folkpartiets partiprogram kring natur och miljö, motionera om miljöfrågor och jobba med seminarier och träffar kring miljöpolitik. De senaste tio åren har nätverket letts av Sverker Thorén, kommunstyrelseledamot från Västervik. Hans arbete har ofta skett i det tysta, men har lagt grunden till det som nu sker. Sverker är med på resan, men han lämnade över ordförandeskapet till Karin Karlsbro för ett par månader sedan.

Det som nu sker i Folkpartiet är intressant. Det verkar som om Sverkers trägna arbete börjar bära frukt. I år har miljöpolitiken i Folkpartiet legat för fäfot. Trots en rätt stolt historia, där liberaler varit drivande när det gäller nationalparker, strandskydd, naturvårdslagar, nationalälvar och biologisk mångfald, har det varit märkvärdigt tyst kring många av de stora miljöfrågorna från det svenska liberala partiet de senaste 20 åren. Vi har haft fantastiska miljöprogram, men få har talat om dem. Och partiledningarna har inte haft starka, offentliga talespersoner. Till och med inom klimatpolitiken, där vår internationalism borde vara bärande, har politiken reducerats till ett svar, mer kärnkraft...

Men det senaste året har något alltså hänt. Miljöutmaningarna har blivit en fråga där såväl partiledare som partiledning och partistyrelse nu engagerar sig. När tidningen Nu, den liberala rörelsens partiorgan i Sverige, ställde frågan om vilka liberala hjärtefrågor som stod för störst utmaningar de kommande åren, kom miljöfrågorna på första plats. Det är ett tecken i tiden.

Just nu jobbar vi med ett nytt partiprogram där också miljöfrågorna kommer att lyftas. Den information som hittills diskuterats i partistyrelsen pekat mot många nya intressanta alternativ och problemlösningsförslag. Det finns en möjlighet för en nystart för den gröna liberala politiken.

Marit Paulsen pratar med oss om behoven av helhetssyn inom miljöpolitiken. Vi kan inte prata klimat ena stunden, matproduktion den andra, havsmiljö den tredje och biologisk mångfald den fjärde. Klimatet hör ihop med mat. Maten hör ihop med havsmiljön. Och den biologiska mångfalden hör ihop med allt...

Som exempel:
Den mat vi producerar kan innebära utsläpp av koldioxid när vi kör med traktorn, metan när vi rötar och lustgas när kvävegödseln omvandlas. Eftersom vi bara tillgodogör oss 3% av den mat vi producerar kommer resten att på något sätt att hamna i naturen, exempelvis i Östersjön där matens kväve, fosfor och giftinnehåll hamnar i vattnet som övergöds. Och en övergödd Östersjö klarar inte biologisk mångfald. Det gör inte heller en matproduktion som drivs industriellt, där man inte tar tillräcklig hänsyn till kantzoner, eller där tekniken för gödsling och sprutning är för dålig och där marken plöjs och ligger bar under lång tid och där koldioxid går upp i atmosfären och kväve och fosfor ut i vattnet...

Är då miljöfrågorna lokala, nationella eller internationella? Marit Paulsen svarar: EU har ett uppdrag. Det handlar främst om forskningsstöd och framtagande av ny teknik som inte är lönsam idag men nödvändig i framtiden. (Frågan är vart EUs jordbrukspolitik nu går. Mindre resurser till forskning och bibehållna subventioner, eller? Och vilken roll Sverige kan spela - vi som är ett land som egentligen inte vill vara med...) Och nationellt måste vi jobba med både lagstiftning och ekonomiska styrmedel, även om Marit blir bekymrad över den övertro på alla olika sorters märkningar av alla möjliga varor. Snart är de så många att de inte för någon styreffekt... Men ingen av oss lever globalt. Ingen av oss lever ens europeiskt. Vi lever alla i ett lokalt samhälle. Det är där vi måste starta förändringen. Vi har ett individuellt ansvar, vi har ett ansvar i det lokala sammanhang vi befinn oss i. Det gäller mig som politiker Örebro. Men det gäller också oss andra, var och en har ett individuellt ansvar.


- Posted using BlogPress from my iPad

Äntligen miljöpolitik!

Joggar in på Liberala rixmötet i Västerås mitt i Jan Björklunds tal. Har på morgonen läst den DN-debattartikel som Björklund skrivit tillsammans med några andra tunga folkpartinamn. När jag kommer in i salen tar Björklund som en händelse upp just miljöpolitiken i sitt anförande. Och denna gång är det inte klimat och kärnkraft som kopplas ihop. Nej - istället är det Östersjön, naturvården, giftspridningen och kadmium i gödsel som är huvudtemat.

Jan Björklund är självkritisk. Folkpartiet har under lång tid förvisso haft mycket bra miljöpolitik som tagits fram av engagerade medlemmar. Men vi har överlåtit debatten åt andra. Jan Björklund bär skulden till en del av detta. Men han är ingalunda ensam. Under de senaste 25 åren har miljöpolitiken mest lyst med sin frånvaro i liberal offentlig debatt. Ingen partiledare eller partiledning har haft frågan som en prioriterad fråga.

Nu gör Björklund en omprioritering. Det är inte bara bra. Det är fantastiskt bra. Av två skäl:

För det första har Folkpartiet en tradition av att vara ett parti där miljöfrågorna står högt i kurs. Under partiets drygt 100-åriga historia har liberaler varit engagerade i miljöfrågor på många sätt. Vi var de som drev inrättandet av de första nationalparkerna. Vi jobbade med strandskyddet, med Naturvårdslagstiftningen, med nationalälvarna, med biologisk mångfald och vitryggig hackspett och så vidare.

När man reser i Folkpartisverige är det fascinerande hur ofta man på det lokala planet hittar liberaler som har naturvård och miljöpolitik som bärande delar i sin liberala agenda. Det finns en enormt stark grogrund för ett liberalt uppvaknande inom miljöpolitiken.

För det andra behövs ett liberalt, framtidsinriktat miljöparti. Björklund nämnde det i sitt tal. En liberal miljöpolitik ser inte utveckling eller tillväxt som något ont, något som måste stoppas. Istället ser vi det som en möjlighet för att skapa bättre miljö och en rikare natur. Alldeles för ofta handlar miljöpolitiken om att stoppa och begränsa utvecklingen. Men fattigdom och negativ tillväxt löser inga miljöproblem. De bara förvärrar dem.

Samtidigt måste vi vara vaksamma så vi inte blir tillväxtens fånge. All tillväxt och all utveckling är inte av godo. För naturens, miljöns och klimatets skull måste det finnas en politisk agenda för att styra tillväxten in på hållbara vägar.

Det handlar om att ställa krav på kunskap om kemikaliernas farlighet - även hur de samverkar med varandra, om krav på användning av den minst farliga kemikalien och om att skapa styrmedel som gör onödig kemikalieanvändning olönsam.
Det handlar om att värna naturen, både den biologiska mångfalden ner på artnivå när det gäller hotade arter och på så kallad bjälklagsnivå, för att värna ekosystemens stabilitet. Men det handlar för det mesta inte om att stoppa utvecklingen, utan om att skapa ett samhälle som ser biologisk mångfald i alla miljöer som värdefullt. Ekosystemtjänsternas värde överstiger mångdubbelt värdena på det vi människor producerar.
Det handlar också om att värna klimatet. Men inte att säga nej. Vare sig till vindkraft där den passar, eller kärnkraft där den passar. Kanske inte ens att säga nej till kol eller olja, bara den koldioxid som alstras kan hanteras och oskadliggöras. Det handlar mer om att säga ja till den utveckling som behövs för att vi ska kunna värna både välfärd, utveckling och klimat.

Jan Björklunds tal var också en personlig bekräftelse på att det går att förändra politiska partier och politikens inriktning. 1988 kom jag in i Folkpartiet eftersom jag var miljöengagerad. Detta engagemang har fortsatt sedan dess. Rätt ofta har jag bemötts med skepsis av såväl lokala som nationella företrädare för partiet. Men nu visar det sig att det går att förändra ett partis politik. Jag har inte varit ensam, absolut inte med mest sakkunskap (det finns och har funnits många doktorer i miljöfrågor i Folkpartiet), ibland kanske högljuddast, och kanske också en av de som hållit ut. Men vi har varit många, ibland obekväma men uthålliga.

För så är ju ofta biologisk mångfald. Många, miljontals arter. Obekväm, alla dessa onödiga arter som sticks, bits, slingrar och sparkas. Uthållig, utan den biologiska mångfalden - ingen människa!

Idag tog svensk liberalism ytterligare ett steg in på den framtida liberala vägen. Bra, Jan Björklund!

Media: DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT, SR