Frivilligt arbete

Dagens morgonseminarium anordnades av Sparbanksföreningen och Forum (för frivilligt socialt arbete). Länken till seminariebeskrivningen finns här
http://bit.ly/NJMCvb om du vill titta.

Det var ett intressant samtal. Fick till och med betyget "det bästa hittills i Almedalen" av en besökare. Varför då så intressant?

Bredvid mig i panelen stod kommunalrådet i opposition, tidigare KSO, Lars Bryntesson (s). Intressant att två tidigare KSO från olika partier och block representerade politiken i debatten. Lika intressant var kanske att vi var rörande överens om det mesta.

Lars Bryntesson brinner för civilsamhället. Under hans tid som KSO tog Värmdö fram en liknande överenskommelse som Örebro gjorde under min tid. Men nu, när Alliansen tagit över styrningen av Värmdö, eroderar delar av arbetet. Formellt sett är men lika enig om vad som kan och ska göras. Men det händer inte lika mycket längre.

Lars förklaring var bland annat att den politiska ledningen prioriterat andra frågor. Valfriheten kom före civlsamhället och medskapande. En stark tjänstemannaorganisation lyssnar till (de ofta svårtolkade) signalerna och gör det den tror politikerna vill.

På samma sätt, men motsatt, är det i Örebro. Istället för civilsamhälle prioriteras kommunala insatser via kommunala tjänstemän och kommunala bolag. Formellt är vi lika överens om den överenskommelse med civilsamhället som vi undertecknat. Men signalerna är andra, prioriteringen annorlunda och tjänstemannaorganisationen agerar i enlighet med det den tror politikerna vill.

Våra två berättelser visade på ett av grundproblemen med den offentliga sektorns agerande gentemot den civila sektorns. Egentligen borde arbetet vara en ledningsfråga, styrd av den högsta politiska och administrativa ledningen. Istället är den alldeles för ofta en fråga som hängs upp på enskilda individer, politiker som agerar under sin tid, men utan möjligt att i grunden långsiktigt förändra kommunens sätt att agera.

Vad beror det då på? Och vilka konsekvenser kan det få?

Svaret på den första frågan är enkelt. Det saknas kunskap, vilja och engagemang. Den offentliga sektorn i Sverige har blivit sig själv nock. Man mäter verkligheten utifrån sina egna ramar. Och om det finns något utanför så handlar det om den privata sektorn. Det som inte finns behöver man inte heller ta hänsyn till. Man behöver inte tänka strategiskt kring utveckling. Man behöver inte bygga strukturer. Man kan agera som om den civila sektorn egentligen bara var en förlängning av den offentliga (eller i vissa fall av den privata).

Och konsekvenserna blir tydliga. Kommunen agerar utan respekt för den civila sektorns behov av självbestämmande. Kommunen agerar kortsiktigt både vad gäller bidrag, regler och dialog. Bland blir den civila sektorn bara en skräphög för arbete som borde göras av kommunen men som av olika skäl läggs på den civila (mest för att politiker och tjänstemän tror att föreningar kan göra mer för mindre pengar...).

Bristerna går genom alla partier. Det finns partipolitiska skillnader i synen på civilsamhällets roll och betydelse. Men de är osynliga i ett läge där inget parti ens har en uttalad politik för civilsamhället.

I mitt arbete med Folkpartiets nya partiprogram lyfter jag ofta betydelsen av det civila samhället. Det är där värderingar skapas. Det är där demokratin föddes och återskapas. Det är där välfärdssamhället tar sin början. Det är där samhällsutveckling initieras.

Jag hoppas vi blir det första partiet som tar civilsamhället på allvar. Något liberalare finns knappast. För vad är egentligen det civila samhällets bas? Individer med tillräcklig egenmakt för att förstå att man behöver gå samman för att komma framåt. Och som gör det frivilligt. Utan inblandning eller krav från vare sig det offentliga eller det privata. Det är liberalism det!

- Posted using BlogPress from my iPad