Stolt liberal

Rätt ofta är jag en stolt liberal. Men ibland blir man extra stolt. Som när Jan Björklund talar i Almedalen en skön sommarkväll i juli 2012.

Jan Björklunds tal var bra. Det var engagerat. Det var laddat med sakpolitik. Det klappade inte alla medhårs Det vågade berätta om en politiker och ett parti som tar strid för sin ideologi och sina värderingar. Det gör mig stolt.

Jag blir stolt när Jan Björklund i inledningen talar om ett öppet och medmänskligt Sverige. Ett land som tar emot dem som behöver en fristad från våld och ödeläggelse. Ett land som välkomnar de mer än 600.000 invandrade svenskarna som varje dag går till jobbet, eller de 70.000 invandrade svenskarna som genom sina bolag ger sysselsättning åt 200.000. Ett land som först frågar de människor som kommer hit vad de kan bidra med till samhället, för att bibehålla dem som aktiva, starka, medskapande medborgare, istället för att passivisera dem i bidrag och utanförskap.

Jag blir stolt när Jan Björklund talar om det internationella engagemanget. Om ett Europa som behöver mer samarbete, inte mindre. Om en globaliserad värld som skapar större möjligheter till jobb och välstånd. Om en politik och en politiker som frimodigt bejakar såväl Europa som världen därutanför, EU och de nya växande ekonomierna i öst och syd. Det är skönt med en politiker som inte passivt betraktar värden eller som räddhågset vill stänga dörrarna, utan som tar utmaningarna på allvar och vill bygga Sverige starkt nog i den ökande globala konkurrensen.

Jag blir stolt när Jan Björklund lyfter behoven av kunskap och bildning utifrån så många aspekter. Visst är han utbildningsminister. Visst har han gjort mycket. Men mer återstår. Det handlar om en bättre skola för alla, oavsett var man bor. Det handlar om engagerade, goda lärare som värderas högre. Det handlar om forskning i världsklass.

Jag blir stolt när Jan Björklund vågar utmana de "sanningar" som definierat såväl arbetsrätt som skattepolitik de senaste decennierna. Behovet av att ge människor och företag möjligheter att konkurrera på en marknad som kännetecknas av globalisering och kunskapsinvesteringar. Behovet av att skapa trygghet på ett annat sätt än i går, för framtidens föränderliga värld. Behovet av att låta fler svenskar känna att staten inte straffbeskattar hårt arbete och dugliga arbetare. Den striden skapar stora och mäktiga fiender i såväl vänsterblocket som de konservativa facken. Men en liberal måste alltid våga stå upp för den lilla människan, för förändring och för internationalism.

Och jag blir kanske lite extra stolt när Jan Björklund talar miljö. När han talar om den Östersjö som långsamt håller på att dö, och kräver konkreta åtgärder för bland annat gödselbeskattning. När han lyfter de glömda miljöfrågorna, som naturvården och skogen. När klimatet inte bara blir kärnkraft. Så länge jag och många fler har jobbat för miljöfrågornas renässans hos Folkpartiet. Och nu hör vi åter den vind som tidigare fyllde seglen hos det parti som bar natur- och miljöpolitiken på sina axlar.

Det är så befriande med en partiledare och ett parti som vågar. Som vågar vara engagerat och engagerande. Som vågar ta strid med de mäktiga, konservativa krafterna inom såväl fack som bondekooperation. Som inte blir en kopia av vare sig höger eller vänster utan som håller den socialliberala fanan högt. Ett parti som vågar berätta vad partiets ideologi betyder, istället för att ständigt söka den politik som ska passa den just nu blåsande opionionsvinden. Ett parti som tar ledningen och vill leda, istället för de partier som bara lyssnar och blir ledda.

Svensk politik behöver en levande, kraftfull liberalism. Det bevisade Jan Björklund med all tydlighet i kväll.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2, AB1, AB2, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA, TV4