Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall
inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag
pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer
spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör
att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.
Så det är väl lika bra att börja.
Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och
Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring
budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant.
Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än
väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den
internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns
utrymme.
Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens
samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt
alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna
ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?
Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De
nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp)
flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett
ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det
nödvändiga förändringsmomentumet.
I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest
egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest
värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte
alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv
har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.
Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns
något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade
att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i
skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört.
Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått.
Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik
i grunden.
Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram
till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter
en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns
det en tredje väg?
Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den
värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär
med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en
plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på
funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska
fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)
Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme
för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda
individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen
människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en
solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en
kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror
att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och
mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett
människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer
eller vem man är.
Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism
i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar
värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till
våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara
mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och
behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och
samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi
söker hela livet.
Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik
när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra
Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över
skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra
entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett
land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat
liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk
natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.
Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam
Alliansplattform.
Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett
självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med
Alliansen.
Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla
socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de
befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i
ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns
fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med
socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja
diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det
osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett
vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna
Alliansuppgift lösts ut.
Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man
kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra
Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda
partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna
strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både
värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå
framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.
Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna
ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians
för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet,
bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett
vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och
avskedsföreställningen.
Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas
av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle
vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis
Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid
flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas
av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av
en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.
(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första
sen Almedalsveckan också…)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar