Varför liberalism?

På väg hem från en heldag med partiprogramskommittén. Från förmiddag till kväll har samtalen växlat. Integration och migration. Ekonomi och sjukvård. Miljö och företagande. Det är givande, men rätt tröttsamt. När engagerade och kunniga människor samlas måste man vara påkopplad hela tiden. Det är mycket att ta in, fundera över, bearbeta och reagera på. Minst lika ofta måste man fundera över hur vi som liberaler ska agera, själva sätta dagordningen för vårt engagemang och vår politik. Hur vår ideologiska kompass rör sig i den föränderliga värld som omger oss.

Samma dag som socialdemokraterna i sin vilsenhet famlar vidare på DN debatt, nu med en politisk affärsplan, bygger vi liberaler mer i skymundan en bas för fortsatt liberal samhällspåverkan. Med rötterna i det som varit, men nyfiket sökande någon av alla de vägar som leder mot framtiden. Till skillnad från såväl socialisterna inom socialdemokratin som andra konservativa krafter har liberalismen aldrig haft något färdigt idealsamhälle att sträva mot. Istället handlar det om att vid varje tid finna de relevanta lösningarna för just de utmaningar som finns idag och de vi kan ana i morgon.

En av de utmaningar som ligger framför oss är frågan om jämlikhetens villkor. Politik har i modern tid handlat om att på olika sätt hantera frågan om jämlikhet. Men olika partier definierar jämlikhet olika, och därmed skiljer också de politiska vägarna. Bloggade om det häromdagen här.

Till skillnad från diskussionerna kring folkhälsan på folkhälsokonferensen är det liberala välfärdsuppdraget alltid individuellt. Och jämlikhet är vare sig likhet eller minsta möjliga klyftor. Den svenska debatten går ofta ut på ett vänsterperspektiv, tydligt beskrivet i ett SVT-inslag idag. Ökade klyftor är de facto dåligt.

Men är det så?

För rätt länge sedan lyssnade jag på forskningsresultat kring social stabilitet. Vilket samhälle skapar mest social stabilitet? Det med små skillnader och små klyftor, eller det med stora klyftor? Det svenska svaret är ganska givet. Små skillnader = stabilt samhälle. Men det svar som gavs var inte lika givet. Även ett samhälle med större skillnader kan vara socialt stabilt. Istället handlar det om den verkliga och den upplevda förmågan att göra sociala resor. Om jag som individ upplever att jag kan förändra min egen livssituation, att jag kan göra en klassresa, att inga dörrar är stängda om jag vill och anstränger mig, skapar det samma förutsättningar för stabilitet som i ett land med små skillnader.

I Sverige har utvecklingen under årtionden av socialdemokratiskt styre gått åt att skillnaderna ska utjämnas. Löneskillnaderna är små brutto, och blir ännu mindre efter skatt och bidrag. Livslönerna för vissa akademiker har legat under de löner man kan få om man går direkt från grundskolan till jobb. Bidrag har kunnat ses som en rättighet, utan krav på möjliga motprestationer.

Samtidigt har Sverige en social mobilitet som inte alls är bättre än i andra länder, I vissa fall är den till och med sämre. Utbildningssystemet har inte förmått utbilda till innanförskap för fler. Såväl högskolestudier som utanförskap har i alltför stor utsträckning gått i arv.

När regeringen de senaste åren börjat förändra detta, har klyftorna ökat. Det har lönat sig bättre att arbeta än att få bidrag. Arbetslinjen gäller för alla. Skolan fokuserar på mer kunskap för fler.

Men vad är den liberala linjen? Hur ser ett liberalt jämlikhetsuppdrag ut?

För mig blir det allt tydligare att det offentligas kompensatoriska roll måste minska, men bli bättre, mer spetsig och effektivare. Liberal jämlikhet är inte att alla ska få det ungefär lika, för att staten bestämmer så.

Istället handlar det liberala jämlikhetsuppdraget i mycket större omfattning om att ge alla människor samma förutsättningar att skapa sina egna liv, sina egna livschanser, sina egna framtider. Det kommer alltid att finnas individer som behöver mycket stöd och stöttning. Men varje individ har i sin unika värdighet också en rätt att omfattas av det individuella ansvaret att forma sitt eget liv så långt den egna kraften räcker.

Den liberala utmaningen blir att skapa jämlika förutsättningar. Skolan och utbildningen blir än mer centrala än idag. Och det gäller att skapa reella möjligheter till klassresor, för fler att förändra sina liv genom egna insatser och eget ansvar.

Det individuella ansvaret kommer alltid först. Det ansvaret omfattar inte bara dig som person utan även din omgivning. Men ansvaret är alltid individuellt, oavsett om du utövar det i någon form av gemenskap eller kollektiv.

En syn på jämlikhet utifrån ett liberalt perspektiv ger en annan syn på såväl individen som på samhället än den som varit förhärskande sedan tidigt 1900-tal. Det allt förkvävande folkhemmet ersätts av den nyfikna globaliserade flygplatsen. Förr var allt statiskt. Idag är vi alla på väg. Förr skulle staten vara vår mamma och pappa hemma i lägenheten. Idag bokar vi själva vår resa ut i en spännande värld och en spännande framtid.

Det synsättet kommer att påverka centrala politikområden, från skattepolitik till utbildningspolitik, från miljöpolitik till företagspolitik. För oss liberaler är det en självklar del i den föränderliga världen. För socialdemokraterna innebär det konvulsioner.

Media: DN, SVT