Detta är sannolikt den längsta blogg jag skrivit. Läs gärna om historien om en pamp, en ideologi, ett företag som hånas och en skidbackes uppgång, fall, uppgång och - nedläggning???
-----
Under snart två år har kommunalrådet Björn Sundin
misshanterat en lokal näringsidkare. På alla möjliga och omöjliga sätt har
Sundin, med stöd av Lena Baastad, försvårat, försenat och förlöjligat både ett
företag och en entreprenör i kommunen.
Skälet?
Sundin vill egentligen att kommunen ska göra mer, äga mer,
behärska mer. Sundin vill ha makt. Han vill ha makt, inte bara över det som
sker i kommunen, utan också över det lokala näringslivet. Sundin är en rest av
det samhälle som borde varit borta. Han är en socialdemokratisk pamp som,
liksom en Harald Aronsson, vill se Örebro som sitt eget.
Örebro kommun är ägare till en slalombacke. Under lång tid
drevs backen av kommunen. Det var en självklarhet i det socialdemokratiska Örebro
att en kommun kunde äga och driva en slalombacke. Under denna tid söktes en
vattendom. Men ingen i kommunen brydde sig om att rätta sig efter vattendomen.
Det fick till följd att mer vatten användes än vad som man hade rätt till, och
att de krav på mätstationer för vattenytan med mera som vattendomen krävde inte
gjordes i ordning.
Slalombacken var en usel affär för kommunen. År efter år
gick den med miljonförluster. Till slut insåg även en del socialdemokrater att
det fick räcka. Vissa ville nog sälja backen, men det accepterade inte Partiet.
Så det fick bli ett arrende. Den dåvarande ordföranden i fritidsnämnden skrev
på ett långt arrendeavtal med Storstenshöjden AB. Det räckte ända till 2020.
Redan då ville Storstenshöjden AB köpa backen. Men
socialdemokraterna ville inte sälja.
Med Storstenshöjden AB som arrendator gick det bättre
ekonomiskt. Kommunen sparade pengar.. Men för att få snurr på hjulen, för att
våga investera, var det naturligt att arrendatorn ville köpa anläggningen. Då
styrde Folkpartiet kommunen. Vi gjorde en värdering, kom överens med
Storstenshöjden AB och skrev ett avtal.
Sedan uppdagades att det inte fanns någon vattendom som
gällde det vattenuttag som varit aktuellt i åratal. Vi fortsatte samtalen med
Storstenshöjden AB i vänlig ton. Vi var överens om att skjuta på genomförandet
av försäljningen till dess att kommunen fått vattendom. Vi gjorde det helt
enkelt för att kommunen satt på makten, och Storstenshöjden AB skulle slippa
att sitta med en obrukbar backe. Så skrev vi också ett entreprenadavtal som
skulle göra det möjligt för bolaget att driva backen på sparlåga, till dess
vattendomen var klar.
Sedan blev det maktskifte, och Björn Sundin tog över.
Först krävde han en ny värdering av backen. För vår gamla
var ju för låg. Men se – den nya värderingen visade på ett något lägre värde än
vår. Pinsamt för Sundin som kastat några hundra tusen i sjön på den nya
värderingen. Han kunde inte få upp priset. Han kunde inte avbryta affären. Så
vad skulle han göra nu?
Björn Sundin ville aldrig sälja backen. Egentligen ville han
slå ihop den med det kommunala bolag som driver hotellet och
konferensanläggningen i Ånnaboda. Sen ville han sälja tillbaka en andel i detta
kommunala bolag till Storstenshöjden AB, men behålla en stor post i kommunal
ägo.
Det fungerade inte. Ganska självklart. Kommunen kan och ska
inte driva skidbackar, konferensanläggningar, restauranger och hotell. Och få
privata ser några bärande skäl att ha en kommun som storägare i en delägd
anläggning.
Men Björn Sundin gav sig inte. Han sockrade budet. Om han
gav det kommunala bolaget mer mark runt anläggningen, som bolaget sedan skulle
få bygga mer hotell, stugbyar och annat på, så kanske det skulle gå?
Men icke. Och det är lätt att förstå det. En kommun med en
kommunal pamp som vill bestämma allt, är inte den bästa affärspartnern.
Storstenshöjden AB framhärdade i sin vilja att ta över
skidbacken. Man ville till och med fullfölja köpeavtalet trots att inte
vattendomen var helt klar. I juni 2011 skrev man under avtalet och skickade in
pengarna. Men Björn Sundin skickade tillbaka både pengar och avtal. (Fast han
behöll den arrendeskuld som enligt avtal skulle regleras vid köpet. Det där med
att följa regler och avtal har kanske inte alltid varit Sundins starka sida…)
Därefter börjar den riktiga cirkusen. Storstenshöjden vill
prata med Björn Sundin om entreprenadavtal, om köpeavtal, om vattendom och om
arrende. Men Sundin håller sig undan. Gång på gång kontaktar Storstenshöjden oss
i oppositionen och frågar hur man får tag i Sundin eller Baastad. Men det
verkar som om kommunledningen abdikerat.
Då och då skapas ändå kontakt. Men det är ofta lika illa som
tystnaden. Åter samtal efter samtal till oppositionen från en näringsidkare som
känner sig illa behandlad av Örebro kommun i allmänhet och kommunalrådet Björn
Sundin i synnerhet. Kommunalrådet mästrar. Kommunalrådet är otrevligt och
skriker på mötena. Kommunalrådet ställer oeftergivliga krav. Kommunalrådet
kommer överens, men ändrar sig när mötet är över och skickar på bolaget nya
pålagor för att den tidigare överenskommelsen ska gälla.
Månaderna går. Ingenting händer. Det finns inget underskrivet
entreprenadavtal längre. Kommunens krav på att entreprenören ska åtgärda
belysningen (som entreprenören berättat för kommunen att den inte fungerar) är
nu den huvudsakliga stöttestenen. Arbetena med vattenförsörjningen segar. Det
är inte säkert att det blir klart till säsongsstart. Storstenshöjden söker gång
på gång kontakt med kommunalrådet Sundin. Men han är tyst som muren.
Genom oppositionens försorg tecknas ändå ett
entreprenadavtal till sist. Det ska räcka till den sista november för att det
ska finnas marginal för de arbeten som görs. Det står inget om några elarbeten
i det avtalet eller i beslutet i programnämnden.
Tills:
Den 24 oktober skickar Björn Sundin ett mail till
Storstenshöjden AB. Det är ett ultimativt mail. Skriv under köpekontraktet och
betala före den 29 oktober. Annars har vi diskuterat färdigt.
Mailet skickas inte bara till Storstenshöjden AB. Även media
får del av det.
Varför?
Skälet skrivs nog Kisa. Björn Sundin har fått kalla fötter.
Den 24 oktober berättar Storstenshöjden AB att de förvärvat Tolvmannabacken i
Kisa för en krona.
Oj, kanske Björn Sundin tänker på sitt kommunalrådsrum. Oj –
tänk om Storstenshöjden AB nu struntar i vår backe. Tänk om jag segdragit detta
för långt. Vad ska jag nu göra för att komma ut rätt i media?
Jo, kanske kommunalrådet Sundin tänkte på sitt
kommunalrådsrum. Jo – om jag får det att verka som om det är Storstenshöjden AB
som säger nej, då kan ju ingen säga att det är jag som skjutit affären i sank.
Jag skriver ett mail med ett ultimatum. Och så skrev han.
Som vanligt är Sundin inte så noga med fakta. Trots att han
själv var ordförande på det nämndsammanträde som tog entreprenadavtalet, utan
några krav på elarbeten, påstår han helt frankt i sitt ultimativa brev att just
elarbetena är avgörande. Men det finns många vittnen på att några sådana
diskussioner överhuvudtaget inte ägde rum på programnämnden.
Sundin är ofta slarvig med fakta. Ofta klarar han sig
eftersom hans motparter inte har så bra koll. Lika ofta klarar han sig undan
genom att säga ungefär så här: Det blev väl fel. Vi bortser från det och går
vidare. Men nu har det sluntit ordentligt. I ett avtalsförhållande med ett
privat företag kan ingen, och framförallt inte ett kommunalråd, fara med osanna
påståenden.
Björn Sundin är sannolikt den skickligaste spindoktorn som
funnits i Örebro. Hans mediala kommunikativa förmåga är stor. Han kan spinna de
flesta nyheter och de flesta journalister kring sina fingrar.
Men nu spann det lite för mycket.
Storstenshöjden AB reagerade på mailet. Åter kontaktades
oppositionen, med en skrämmande beskrivning av hur Björn Sundin hanterat
bolaget under de gångna åren. Och med en vädjan om hjälp. Men vad kan vi göra
mot ett kommunalråd som äger sanningen?
Problemet är att Sundin denna gång inte tänkt tillräckligt
klart. Fortfarande finns arrendeavtalet i bottnen. Fortfarande är kommunen och
Storstenshöjden AB knutna till varandra. Men det ser inte Sundin när han nu gör
allt för att komma ut rätt i media när det gäller försäljningen.
Så vad händer nu?
Storstenshöjden ABs reaktion blir att gå till motattack. För
första gången vägrar de böja sig för makten. Det lilla privata bolaget mot den
stora mäktiga kommunen med det allsmäktiga kommunalrådet. Den striden är inte
enkel att ta. Den är inte enkel att våga. Men nu gör man det.
Bolaget hävdar att Björn Sundin inte bara avslutat
diskussionerna om försäljning. Hans mail måste också kanske anses som en
ensidig uppsägning av arrendekontraktet. Och en sådan uppsägning är grund för
skadestånd.
Så nu blir frågan när kraven kommer. Miljoner för de
intäkter som går förlorade för de återstående arrendeåren. Miljoner för de
investeringar som bolaget gjort.
Och tänk om bolaget lämnar backen om inte Björn Sundin
backar? Björn Sundin blir det kommunalråd som lade ner Storstenshöjden.
Vad gör Björn Sundin nu? Framhärdar i sin maktfullkomliga
envishet? Låter kommunen betala miljonerna, eller tar en strid i tingsrätten mot
det lilla företaget? Drar kommunens anseende och näringslivsklimat än mer i
smutsen? Lägger han ner backen, eller startar han en kommunal förvaltning som
ska driva den, kosta vad det kosta vill?
Eller kryper han till korset, inser sina misstag och gör upp
med Storstenshöjden AB i godo? Utan att skrika, ställa ultimativa krav, sätta
sig på maktens tron?
Ingen vet ännu. Det är svårt att bedöma hur en pamp
reagerar. Det är tyvärr bara att vänta och se. Kanske blir det skidåkning i
Storstenshöjden i vinter. Kanske inte. Det är bara Björn Sundin som kan avgöra
det…
Media: SR Örebro,
3 kommentarer:
Hoppas detta kommer ut till allmänheten i Örebro. Det FÅR inte gå till så här.
Ja du Staffan, det är mycket antaganden om hur du tror Björn tänker och ska agera. När kommunen drev backen så gick den, tillsammans med Ånnaboda ca 1-1,5 milj kronor back per år. Under åren som Storstenshöjden AB arrenderat backen så har kommunen betalat ut bidrag på 2990 tkr per år, Hur kan det, rent ekonomiskt vara bättre för kommunen? Jag tycker det är viktigt att väga in de planer en tilltänkt köpare har för köpet. Det jag menar är att om det ska finnas en mångfald där barn och ungdomar kan fångas upp med skidåkningen som intresse är en mycket viktig del, Jag vet inte vad Storstenshöjden AB har slagit i er för duster om framtidsplanerna, men det kan jag säga, Storstenshöjden kommer aldrig att bli något annat än en angelägenhet för oss i kommunen, det kommer aldrig att bli ett alternativ för sportlovsfirande göteborgare, Storstenshöjden kommer aldrig generera någon vinst så att ett vinstdrivande bolag efter 2 säsonger går back så finns det mycket stor risk att backen slaktas och säljs i delar. DÄRFÖR måste entusiasterna tillbaks, dom har blivit bortkörda och bedriver numera sin verksamhet i andra anläggningar, tycker du att det är okej? Jag tror att om vi ska ha en backe att åka i i framtiden så måste det bli så, engagerade folk som inte tänker profit utan har och brinner för skidåkning och friluftsliv, Dom startade backen på 50- talet, vad hade det varit idag om inte entusiasterna tagit tag i det. Jag är inte dum och förstår att det naturligtvis är fler sidor på myntet än ett, men faktum kvarstår, Storstenshöjden kommer aldrig bli en turistattraktion, utan det är en angelägenhet för kommuninnevånarna. /Paul
Paul, om jag minns rätt så här på kvällskvisten så lade kommunen in ungefär 6 miljoner om året i Storstenshöjden/Ånnaboda de sista åren man drev allt själv. Och ändå fungerade det inte. Förlusterna fortsatte. Om kommunen och Björn Sundin släpper på prestigen och gör upp med Storstenshöjden AB kommer kommunens kostnader i fortsättningen att vara räntor och avskrivningar på lånet för vattenanläggningen, 4,5 mkr, minus de 1,6 som priset är. Det innebär en årskostnad på ca 100 - 150.000:- kronor. /Staffan
Skicka en kommentar