Folkpartiet i Örebro har länge drivit frågan om att samverka med civilsamhället.
Och redan där ropar de flesta HJÄLP. Vad är civilsamhället? Och vad är "samverka med"? Nu ägnar han sig åt sånt där politikersnack igen.
Så är det. Civilsamhälle och "samverka med" är politikerspråk. För oss som är inne i det hela är det enkelt att förstå. Men för många är det mindre självklart.
Civilsamhälle är egentligen allt det som inte är privata företag eller offentig sektor (stat, kommun, landsting). Det är föreningar, nätverk, familjer, - alla möjliga och omöjliga kombinationer av människor. Det är kyrkor och idrottsföreningar. Det är miljörörelsen och teaterföreningar. Det är politiska partier och skatearna. Det är familjer och feminister.
Samverkan med betyder något annat än samarbete. Men varför behöver man tydliggöra det? Skälet är enkelt. Under de senaste dryga hundra åren har det offentliga tagit över uppgift efter uppgift från det civila samhället. Hela vår välfärdsstat är byggd på en offentlig sektor som tagit över civilsamhällets uppgifter, professionaliserat dem och gjort dem bättre. Fattigvård blev socialtjänst. Kyrkornas skolor blev folkskolor. Stiftelsen Mjölkkannan (?) blev BVC.
Men sedan 20 år har något hänt. På 1990-talet insåg de flesta att den offentliga sektorn slagit i taket. Man kunde helt enkelt inte ta in mer pengar i skatt för att fortsätta ökningen av den offentliga sektorns uppdrag. Sedan vände utvecklingen. Allt fler kommuner och landsting började försöka föra över sådant som tidigare varit kommunalt till föreningar och andra. Skälet handlade mest om att spara pengar. Föreningarna skulle göra samma jobb som kommunen, men till ett lägre pris. Det offentliga satte sig helt enkelt på civilsamhället. Och så har det fortsatt.
Den utvecklingen ville vi bryta. Därför började vi samverka med den civila sektorn. Som två jämbördiga parter. Med dialog som grund och med respekt för varandras olikheter. Med Folkpartiet i spetsen jobbade vi fram en överenskommelse med den civila sektorn. Vi lovad bland annat att jobba för långsiktighet i våra relationer. Vi skulle jobba med respekt för civilsamhällets egenbestämmande. Och så vidare. Och vi jobbade med alla partier. Vänsterpartiet fick vara med. Socialdemokraterna likaså. Den breda förankringen var viktig för långsiktigheten, menade vi och civilsamhället.
Vårt arbete gav internationellt genomslag. Örebro kommun blev en föregångskommun. Men nu har något hänt.
Den nya majoriteten har plötsligt glömt det mesta som står i överenskommelsen. Långsiktigheten är borta. Alldeles för få vet vilka bidrag de får, när de får dem, vilka regler som gäller och hur spelreglerna ser ut. Bidrag minskas eller tas bort. Det är illa.
Än värre är det med respekten för olikheten. Föreningarna är inte kopior av kommunen och ska så inte vara. Men det verkar som den nuvarande majoriteten tycker att man ska kunna ställa samma krav på en ideell organisation som på en professionell kommuntjänsteman. Det är illa.
Men det värsta är sannolikt att dialogen helt upphört. Det finns inte längre någon politiker som driver frågorna om samverkan med det civila samhället. Frågan glöms och stoppas undan. Ingen prioriterar längre. Beslut som tidigare förankrades brett, landar plötsligt på kommunstyrelsens bord.
Som i morgon då KS ska fatta beslut om att stötta Ideellt Utvecklingscentrum ett år till. Fast kommunen prutar på ansökan och struntar i långsiktigheten. Ett år. Vad kommer efter? Vem vet? Var finns dialogen? Var finns den politiska bredden? Ingen vet.
Örebro är inte längre någon förebild för jobbet med den civila sektorn. Det arbete som är gjort håller på att falla i glömska eller återskapas till det som var förut, då politikerna körde över föreningslivet. Det är illa.
För det är en stark civil sektor som skapar grunden för det stabila samhället. Det är alla de oprofessionella kontakterna mellan människor med olika bakgrund: i föreningar, i nätverk, i grupper, i familjer, överallt, som bygger samhället starkt, som skapar värderingsgrunden för allt det vi sedan gör i kommunen och den offentliga sektorn. Det är när den arbetslösa mannen möter den kvinnliga direktören i kyrkokören som samhällsväven stärks.
Det glömmer socialdemokraterna. De är ju samhällsbyggare. De vet ju alltid bäst. De har ju kontrollen.
Eller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar