Regeringsduglighet

I kölvattnet av Omar Mustafa-affären rasar tilltron till socialdemokraternas regeringsduglighet. Om en partiledare inte ens kan klara av att hantera en intern valberedningsfråga, hur ska han då kunna hantera ett land i en turbulent omvärld?

Stefan Löfvens trovärdighet som regeringsbildare har fått sig en rejäl törn. Hur ska han kunna hantera en regering där han ska få ihop rödvänstern med grönhögern, grönvänstern med betongsossar? Kommer Sverige i så fall att styras av en statsminister som inte finns eller syns, som låter andrarangspolitiker täcka upp och som själv bara försöker fronta i de populära frågorna?

Ledarskap och regeringsduglighet, som varit socialdemokraternas främsta fråga, havererar nu nationellt.

Och även lokalt.

I veckan har tre kommunledningar under socialdemokratisk ledning brutit samman. Vänsterpartiet eller Centerpartiet lämnar kommunledningarna i Nora, Hällefors och Hallsberg. Det är olika skäl i samtliga kommuner, men det är tydligt att det forna så stabila partiet, som kunde hantera och diktera förhållandena i många kommuner, även här har mist sin roll som regeringsbärare. Även i den röda Bergslagen går socialdemokraterna snett.

Frågan är vad det beror på?

Ett skäl handlar säkerligen inte enbart om socialdemokraterna. I skuggan av den mediala upprördheten över politikernas "höga" arvoden och "höga" pensioner, blir rekryteringsunderlaget allt mindre för de poster som ska besättas. Allt färre vill ta den börda det innebär att vara kommunalråd, kommunstyrelseordförande. Och allt färre av de som skulle kunna hantera en så krävande post, är intresserade av att ens försöka engagera sig politiskt.

Samtliga politiska partier har liknande problem. Men det socialdemokratiska problemet är större än så.

I min förra blogg skrev jag om ett parti utan kompass, utan ideologi, utan annat mål än makten. Socialdemokraterna saknar någon egen berättelse om vad de egentligen vill. De vet inte vilka de företräder, och de vet inte vart de ska.

Diskussionen kring vinster i välfärden är ett av många exempel. Vänstersossarna, de som fortfarande har någon sorts ideologisk bas, är tydliga i sin kritik av vinster. De vill förbjuda, oavsett om det innebär att de privata alternativen försvinner och valfriheten med den. Högersossarna inser att en sådan politik skulle göra det omöjligt att få den makt partiet eftersträvar. Alltså blir det en kompromiss, en ickepolitik, som blir partiets hållning.

En sådan politik engagerar få. Det har märkts först i de stora städerna. Men nu börjar det också märkas i de röda delarna av landet. Bruksorterna i Bergslagen har varit och är socialdemokratins kärnområde. Men varför ska de som bor där engagera sig i ett parti som inte betyder något annat än att vara likadana som moderaterna, men sämre - i vart fall att regera???

Frågan är om detta som nu hänt i tre av länets kommuner kommer att få följdverkningar i valet 2014. Socialdemokraterna har haft en enormt stark ställning i länet, och i länets kommuner. Denna ställning har brutits i Örebro kommun. I landstinget krävs nu två stödpartier för att klara majoriteten. Och runt om i länet rasar det.

Det blir en spännande period fram till valet 2014.

Media: NA1, NA2, SR, SVT