Naturskyddsföreningen

Lyssnade lite på partiledardebatten i går. Gjorde som många andra - följde den via twitter. Och en tweet fick mig att gå igång.

Svenska Naturskyddsföreningen twittrade ut: Det är synd att den gröna liberalismen inte har en bättre företrädare än en kärnkraftshök som går framåt med blicken i backspegel.

Jag blev inte förvånad. Men som så ofta nuförtiden, besviken, på SNF, på dess ordförande och på dess påstådda opartiskhet.

Jag har varit med i SNF sedan 1970-talet. Först som fältbiolog. Sedan som medlem, ofta familjemedlem för att jag betalade mina bröders medlemskap bara för att de också skulle vara med. För mig var SNF länge en organisation för just naturen. Svenska NATURskyddsföreninge. Inte SMF, Svenska Miljö Föreningen, eller SKF, Svenska Klimat Föreningen. Utan SNF, Svenska NaturskyddsFöreningen. Men det var länge sedan.

Någon gång i skiftet 1970-1980-tal tog föreningen en ny väg. Bort från naturen och mot miljön. Det verkade som om naturskyddet inte längre var det viktiga. Istället handlade det mer om hur och vad man handlade, hur man reste - vilken livsstil man hade. Och så blev föreningen spjutspetsen för arbetet mot allt vad kärnkraft hette.

Föreningens arbete mot kärnkraft har fått rätt märkliga följder. En av SNFs tidigare styrkor var den starka förankringen i forskning och vetenskap. När föreningen tog ställning, visste man att ställningstagandet var sakligt grundat. Men med kärnkraften är det annorlunda. Motståndet mot kärnkraft har mer politiska och nästan religiösa övertoner än sakligt motiverade grunder.

Kärnkraft är alltid dåligt, så dåligt att i princip alla andra alternativ är bättre. När Jan Björklund tar upp problemen med att Tyskland satsar på kolkraft som ersättning till sina kärnkraftverk, borde SNFs ordförande fundera över om det är en rimlig satsning. Men inte. Istället blir det: "Det är synd att den gröna liberalismen inte har en bättre företrädare än en kärnkraftshök som går framåt med blicken i backspegel." Det säger tyvärr mer om SNF än om Jan Björklund.

En pragmatisk, partiobunden organisation borde fundera över vad som är bäst för naturen (och klimatet och miljön). Är det mer kolkraft, eller kanske att behålla kärnkraften en stund till? Kan framtida forskning göra kärnkraften säkrare, och kan avfallet användas som nytt bränsle till dess det är ofarligt? Kan brytningen göras miljövänligare? Vore det bättre att ersätta ännu mer kol med ny kärnkraft under en övergångstid?

Jag är ingen kärnkraftskramare, jag ser inte att den idag är någon framtidsenergibärare. Men jag menar att man måste försöka väga hoten mot natur, miljö och klimat mot varandra. Kärnkraftsmotståndet får inte bli religiöst. Kärnkraft får inte bli något "ont" som man inte behöver diskutera om just för att det är så "ont".

En annan av följderna som drabbat SNF är den partipolitisering som skett, i och med att naturen fått ge vika för miljö, klimat och livsstil. Det finns politiska vinklingar på naturvården. Liberaler har alltid stått i tätlinjen när det gäller skydd av natur, mot markägarintressena i C, M och på senare tid KD, eller mot samhällsbyggarna i betongpartierna S och V. Men naturvård kan hanteras av alla ideologier.

När SNF däremot går igång på miljö, klimat och livsstil, väljer också organisationen en mer partipolitisk väg. Nu handlar det om att leva enkelt. Om att vara samhällskritisk. Om att vara mot kärnkraft. Föreningen blir mer vänster, mer grönvänster. Det är uppenbart att den tidigare partipolitiskt obundna föreningen, numera har starka band till ett parti, och en politisk strömning.

Som liberal känner jag mig allt mer vilsen i den förening jag tillhört i 40 år.

Men kanske håller något på att hända. Det finns tecken på att föreningen håller på att återupptäcka naturen. Det är bra.

Jag har jobbat med klimatfrågor längre än de flesta. Långt innan det blev politiskt opportunt. Ännu längre har jag funderat kring miljö och miljöfrågor. Men mitt engagemang för miljö och klimat byggs på en grund av naturintresse.

Naturintresset, djupt eller grunt, brett eller specialiserat, är en av de viktigaste faktorerna för oss människor när vi tar ställning i även miljö- och klimatfrågor. Det är enklare att förstå vikten av en ren miljö, eller ett klimat i balans, om man har lite insikt i eller en fascination för naturens fantastiska livsväv. Om man förstår lite av vad de insektsätande fåglarna får genomgå på sina flyttvägar nu när de återkommer, inser hur små marginalerna är för att de ska klara flytten över Sahara, Medelhavet och Södra Europa, inser man också hur viktigt det är med att hantera klimatfrågan. Har man sett Östersjöns förändring från ett friskt hav till en luktande göl, inser man behovet av ett förändrat jord- och skogsbruk. Har man fått se en havsörn sväva över slätten, inser man också hur viktigt det är med en miljö i balans, utan gifter som hotar reproduktionen (inte bara hos örnen utan hos oss alla).

Det är därför jag fortfarande är medlem i SNF. Därför att jag mer än någonsin tror att det behövs en naturskyddsförening. Därför att jag oroas över att så många inte längre har denna fascination över livet, det levande, livsväven. Därför att jag fortfarande tror att föreningen kan förändras och skapa sin egen framtid.

Svenska NaturskyddsFöreningen behövs. Naturvårdsinriktad. Saklig. Opolitisk.

Media: DN, SVD, EX,