Se människan!

I går höll Jan Björklund sitt tal i Almedalen. Som vanligt ett tal där tydligheten var norm. Inte ett av de allra vassaste, Jan kan i sina bästa stunder vara en lysande talare, men ett gott liberalt hantverk. Man behöver aldrig tveka om innehållet i ett Björklundskt tal. Där finns den internationella utblicken, EU-perspektivet, självklart något om skolans, bildningens och utbildningens roll och de senaste åren en inriktning mot jobb och företagande.

Just det senaste skulle få min kväll att bli lite annorlunda, få mina tankar på andra vägar.

Jan Björklund uppehöll sig en stund av sitt tal kring ungdomsarbetslösheten och vägarna att få ner den. Det handlade om lärlingstjänster, om arbetsgivaravgifter och om restaurangmoms. Om en regering som sänkt trösklarna för unga in på arbetsmarknaden och om en vänsteropposition som vill höja dem. Och Jan bad oss i publiken kolla när vi gick och åt efter talet, vilka som serverade oss på restaurangerna.

Så när jag och sju andra liberaler gick till en trevlig restaurang i Visby frågade jag servitrisen om hennes ålder. 20 svarade hon. Och så pratade vi lite grann om Visby, Almedalen och om politik.

Lite senare kom hon tillbaka. Med en kopp kaffe och en chokladkaka. Och vi pratade vidare.

Nej - hon var inte så intresserad av politik.
Nej - hon hade inte varit på något i Almedalsveckan.
Nej - hon visste inte vilka skillnader det var mellan partierna.

Ja - det var bra med jobb.
Ja - det var ett säsongsjobb.
Ja - efteråt skulle hon åka hem till sin stad igen.

Och så frågade hon vad som var speciellt med Folkpartiet och vår politik. Och jag svarade lite om frihet, om din rätt att få bestämma själv över din vardag och din framtid, om att vi tror på en värld utan gränser, om hur viktigt det är med utbildning och skola.

Och Fredrik, en i vårt sällskap, ställde en fråga: Om du skulle vara statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Hon blev tyst. Funderade. Men bad om betänketid. Så när notan kom in så frågade vi igen: Om du var statsminister för en dag - vad skulle du göra då?

Jag erkänner - jag hade förväntat mig ett annat svar. Kanske nåt om pengar. Om lycka. Om något för henne själv.

Men hon sa ungefär: Först tänkte jag att jag skulle kunna ordna till en solig sommar eller nåt sånt. Lite att vara som en gud, typ. Men så tänkte jag igen. Och då skulle jag se till så att de som kommer till Sverige skulle få bättre chanser att skapa sig sin framtid här.

Jag måste medge att jag häpnade. Det var inte det svaret jag väntade av en 20-åring, en ung kvinna som säsongsjobbade som servitris i Visby. Men hon fortsatte:

När jag kommer hem ska jag ut och resa. (Åter - tanken gick som vanligt till alla andra 20-åringar som är ute och reser för sin egen skull...) Jag skulle vilja åka för UNICEF för att hjälpa barn som har det svårt. Jag har ett eget fadderbarn, faktiskt.

Jag måste erkänna att jag blev tårögd. Mitt i det lilla var det som om hela världen stannade till vid vårt bord. Och som att det som man kämpar så för i politiken, bland alla papper och torra möten, blev till liv och verklighet.

Och jag mindes ett av mina favoritcitat, från den tidiga svenska liberalismen. Från en av dem som var med när folkskolan infördes. Om hur han pratade om hur viktigt det var för alla, för hög och låg, för pigor och drängar, att få lära sig läsa, räkna och skriva. För, som han sade, vem kan veta för vilka stora saker de är ämnade till!

Allt det landade denna fredagskväll i Visby. Det liberala uppdraget. Behovet av bildning och utbildning. Den globala världen i det lokala sammanhanget. Människans lika värde och värdighet, som partiledare såväl som servitris.

Och insikten om att varje människas storhet bor inom henne. Där vårt politiska uppdrag blir att ge henne nycklar att öppna de dörrar som finns mot omvärlden. Och modet att göra det.

Media: DN1, DN2, SVD, EX,