I ett par månader har jag funderat över vad jag ska göra med denna blogg. Ska jag lägga ner den eller...
Skälet är enkelt: Av olika anledningar håller jag på att avsluta min lokalpolitiska gärning. 25 år i kommunfullmäktige (varav några månader som ordförande), 16 år som kommunalråd både i majoritet och opposition, kommunstyrelseordförande och oppositionsledare, ersättare, ledamot, 2;e vice ordförande, ordförande i nämnder och i kommunala bolag - jag tror jag haft alla poster man kan ha i en kommun förutom att ha varit med i den kommunala revisionen...
Även om inte resultatet av nomineringsmötet skulle blivit som det nu blev, hade jag inte stannat så länge i kommunpolitiken. Det finns lokalpolitiker som varit med i fullmäktige sedan 70-talet. Att så prenumerera på en plats i politiken är inget jag tror på.
Så vad händer nu?
Efter en del funderande fram och tillbaka har jag landat i att jag fortsätter att blogga. Men det blir inte lika ofta som förr. Och innehållet blir annorlunda.
I snart åtta år har jag varit ordförande i Sveriges Kommuner och Landstings beredning för Primärvård och Äldreomsorg. Det betyder att jag haft förmånen att vara den som representerar alla Sveriges kommuner och landsting i dessa frågor när det kommer till ett nationellt perspektiv. Det kan handla om diskussioner med staten, om hur kommunerna och landstingen ska lösa generella problem och om hur vi ska möta framtidens utmaningar.
För mig har det framförallt handlat om äldreomsorgen och äldrepolitik. Det är ett förbisett område, framförallt den vidare äldrepolitiken, den politik som borde handla om människor mellan 65 och 100, eller när man nu blir så gammal att man behöver äldreomsorg.
Jag menar att det behövs en ny äldrepolitik, en politik som skapar förväntan, engagemang och intresse för den spännande tid som väntar. Jag är säker på att det finns ett enormt, vilande men spirande engagemang hos mängder av människor i olika åldrar om hur vi ska forma framtidens samhälle.
De politiska diskussionerna om äldre handlar alldeles för ofta bara om äldreomsorg, om problem och bekymmer, om vem som ska göra vad och vem som ska ha tillåtelse att styra över vem. Men äldrepolitiken är betydligt vidare än så. Den handlar om jobb och skatter, om utbildning och samhällsbyggnad, om kultur och värderingsfrågor. Och den handlar om några miljoner svenskar som alldeles för länge varit i skuggan, kollektiviserade i en grå massa som vi kallat för "pensionärer".
Men den tiden är ute. Morgondagens äldrepolitik handlar om att skapa mer egenmakt för de människor som vill förändra sin och världens morgondag, oavsett om man är 65, 85 eller 105 år gammal. Morgondagens äldrepolitik handlar om möjligheter och utmaningar.
Det tänkte jag skriva om i min blogg. Och min målsättning är inte blygsam. Jag vill förändra Sverige. Jag vill vara med och skapa framtiden för de människor som varit så lyckosamma att de fått uppleva sin 70, 80 eller 100-årsdag. En bättre framtid och en framtid som skapar hopp för fler.
Det är dags nu. Framtiden tillhör de gamla!