Det finns ett mantra i svensk migrationspolitik. Det lyder: Vi ska inte diskutera hur många invandrare
vårt samhälle klarar av utan att det får tydliga konsekvenser för
välfärdssystemen. Vi ska istället diskutera hur vi integrerar invandrarna.
Integrationen måste bli bättre!
För oss som är uppvuxna i det av tillväxt, öppenhet och
sociala reformer präglade 1900-talet, är orden självklara. Det handlar inte om
volymer. Det handlar om integration.
Men vad är svensk integration? Och till vad ska våra
invandrare integreras?
Svensk politik kännetecknas av flera olika tabun. Ibland
kallas det för åsiktskorridor. Ibland handlar det om att vara politiskt
korrekt, PK. Ibland hävdas det att vissa saker ”inte får diskuteras”. I de flesta
fall är det inkorrekt. Det går att diskutera såväl volymer av invandring,
integration och assimilation till det svenska samhället. Men risken att
medvetet, eller omedvetet, misstolkas av politiska motståndare ökar ju längre
man befinner sig från den mainstreamade mittfåran där svensk politik formas.
Så har det varit med migrationsfrågans volymperspektiv. Så
är det sannolikt med frågan om integrationens kärna.
När olika politiska partier lyfter frågan om integration,
handlar det i huvudsak om jobb och skola. Har du ett jobb, får du en
utbildning, då löser resten sig självt. Då är du integrerad. Så långt är i
princip alla partier ense.
Men så fort du lämnar denna trygghets zon, riskerar du att
bli stämplad. När Folkpartiet lyfter frågan om krav på språkkunskaper för
medborgaskap, något som borde vara en självklarhet i ett så pass litet land där
ett gemensamt språk är en förutsättning för det demokratiska samtalet, startar
misstolkningarna omedelbart. Rädslan att bli stämplad; som rasist, främlingsfientlig,
invandringskritiker, är överhängande.
Frågan återkommer: Om inte ens ett gemensamt språk håller
samman ett land, till vad ska då invandrarna integreras?
Rasistiska partier brukar tala om en nation och en nationell
identitet. De har varit så framgångsrika i att tala om detta, att vi andra valt
att hålla oss så långt borta från dessa frågor som möjligt. Men den tiden måste
vara förbi. I en globaliserad värld, där såväl människor som idéer, goda som
onda, kan färdas över gränser, krävs ett starkare fokus på vad vår identitet
är.
Den identiteten får inte handla om vem som är mer eller
mindre svensk. Men den måste handla om vad vi i Sverige menar vara det
sammanhållande kittet i vårt samhälle, det vi vill skapa, utveckla och värna
tillsammans.
Det finns en rudimentär bild av denna identitet. Den handlar
om den demokrati vi alldeles för ofta tar för självklar. Den handlar om en ökad
jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den handlar delvis också om vår syn på
individens rättigheter, gentemot andra individer, organisationer och mot det
offentliga.
Frågan är om det räcker.
I sin bok ”Är svensken människa” beskriver Lars Trägårdh och
Henrik Berggren den komplexa svenskheten. Vi, som tror oss vara kollektivister
är i huvudsak individualister, med en stark stat som gör denna individualism
möjlig. Svensken är unik i denna sin tro på sin egen makt, liksom sin tro på
den goda staten.
Denna unicitet förstärks av World Values Surveys
kulturkarta. I mätning efter mätning sticker Sverige ut som det land där
sekularitet och självförverkligande är de bärande kulturyttringarna.
Sverige är ett ytterlighetsland. Men vi ser oss inte som
denna ytterlighet. Istället tror vi oss vara världens centrum, det centrum
kring vilket allt annat cirklar. Ett tydligt tecken på detta är den debattartikel
som professor Bo Rothstein skrev i Dagens Nyheter den 2 mars 2015. Visst är
rubriken: ”Religionen ger inte ett bättre samhälle.” delvis en beskrivning av
innehållet. Men det självetnocentriska perspektivet är tyvärr övertydligt: ”Se på oss. Det är bara vårt samhällssystem
som skapar det goda samhället!”
Utan att mena det, riskerar Rothstein att spela rasisterna i
händerna. Genom att använda sig av WVS kulturkarta och sammanlänka den med
samhällsutveckling, är det enkelt att också sammanlänka de önskvärda,
respektive oönskade kulturerna med de människor som kommer därifrån. Länderna i
Mellanöstern är tydligt överrepresenterade i den andra änden av WVS
kulturkarta. Innebär det att flyktingarna från dessa länder, med sin starka
tro, kommer att försämra det svenska samhället? Innebär det att Rothstein inte
förespråkar integration, där
invandraren tillåts behålla sin kulturella identitet, utan istället assimilation, där den svenska sekulära
identiteten ersätter den medärvda? Allt för att göra samhället ännu bättre?
Så till vad ska då invandraren integreras?
Den svenska självbilden har haft en så stark ställning, och
den nationella identiteten så självklar, att vi hittills inte behövt diskutera
den. Men när utanförskapet ökar, de hittills så självklara oskrivna reglerna
mellan individer och staten sätts ur spel, och rörelser som militanta
islamister hotar samhällets grundvalar, blir frågan brännande.
Till vilken samhällskultur ska invandraren integreras? Finns
det ett samhällskontrakt som går utanför jobb och utbildning? Vilka är de
värderingspelare som håller uppe det samhälle vi vill fortsätta utveckla, värna
och förbättra?
På dessa frågor saknas hittills helt svar från något
ansvarsfullt politiskt parti. Inte heller det civila samhället som borde vara
de som formade den värderingsbas på vilken de politiska partierna bygger, har
några svar. Istället landar man som så ofta i ord utan genomgripande mening.
Integration är ett vackert ord. Men om ingen vet vad det
innebär, saknar det fullständigt mening för den politiska debatten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar