Vad säger Busch Thors ålder om politiken?

Så får då KD en ny partiledare. En mer värdekonservativ sägs det. Även om svaren hon gav på frågorna idag väldigt mycket handlade om att vara en politiker ungefär som alla andra.

Men när man lyssnar till vad de som förespråkar henne säger, de aktiva kristdemokraterna, handlar väldigt lite om hennes politiska profil. Istället är det hennes sätt att kommunicera, att gå igenom rutan, som lyfts fram. När KDU skriver på DN-debatt, handlar nästan hela artikeln om hennes mediala förmågor. Den politiska riktningen kommer lite pliktskyldigast med på slutet.

Detta är inte något unikt för KD eller Ebba Busch Thor. Snarare säger det rätt mycket om vad politik är idag. Politik handlar om kommunikation. Inte om ideologi. Politik handlar om att hitta och följa en opinion. Inte att skapa och leda den.

Jag är djupt oroad över vart den västerländska demokratin är på väg. Mer specifikt den svenska som jag känner väl. Politiker på alla nivåer blir kommunikatörer, proffs på att landa rätt och skapa sig ett bra varumärke. Men allt färre är intresserade av att styra en organisation, ta ansvar, stå upp även när det blåser. För det ska man ju inte. En bra politiker idag tar de debatter där hon kommer fram i rätt ljus, klipper de band till de populära besluten, syns i de rätta sammanhangen. Men hon frontar inte när verksamheterna krisar, när kritikstormarna viner, när det är tufft att stå upp för de egna eller partiets ståndpunkter och ideologi. Då skickar man fram andraplansfigurerna, eller tjänstemännen. Eller så är man oanträffbar.

Om politik bara blir kommunikation leder det till två saker. Någon annan, ovald, kommer att styra och leda de olika offentliga verksamheterna. Någon annan, ovald, kommer att leda samhällsutvecklingen. Det är oroande.

Ebba Busch Thor är 28 år. Det är ungt. Ungefär som Annie Lööf eller Gustaf Fridolin. Det säger en del om svensk politik och om svenskt samhälle när det är fler partiledare som är runt 30 än som är över 55.

Det finns en ungdomshysteri inom politiken idag. Allt ska föryngras. Vi måste nå ungdomarna. Bara genom att föryngras och förändras så kommer partierna att vinna och överleva. Säg det.

Men jag tror inte på det. Ibland tror jag faktiskt tvärsom.

Jag åker runt och föreläser kring vår syn på åldrande. Titeln på min föreläsning brukar ofta vara "Framtiden tillhör de gamla". Och jag försöker beskriva de positiva saker som skett och sker med åldrandet. Om att livet inte slutar vid 65 eller 67 utan att de gamla har enorma möjligheter och förutsättningar som de kan förändra hela samhället med, bara de inser det och tar makten över sina egna liv. Alldeles för många äldre passiviseras in i det bidragstagande som vi inte tycker passar de under 65, men som är vardag för de över.

För varför ska man inte få studera när man är över 65, med bidrag från staten, när de yngre får det?
Varför är kulturpolitiken uppbyggd för att gynna barn och unga, och inte gamla?
Varför är förenings- och idrottspolitik också ungdomsbaserad, när gamla behöver den minst lika mycket?
Och varför är det inget parti som lanserar en 70-åring som nästa partiledare?

Nej - bara jag skriver det inser jag hur omöjligt det är. I Sverige är du ju totalt ute när du är 70. Inte minst i politiken. 28 går bra. 68 går aldrig.

Snart finns det 2,5 miljoner människor i Sverige som är över 65 år. Massor av dem har alla möjligheter att fortsätta bidra till sin egen och till samhällets utveckling. Men vårt samhälle ser dem inte. Inte i politiken heller. Och det är fel.

Det finns många skäl för varför det är fel. Det finns många skäl till varför politiken skulle må bra av fler äldre, långsamma, tänkande, holistiska politiker och färre unga snabba, agerande, detaljistiska. Men det finns ett skäl som överväger alla andra.

Jag är 56 år. I mig har jag vetskap om hur det är att vara både 6, 26 och 46 år även om det var i en tid som är annorlunda än dagens. Men jag har egentligen ingen aning om hur det är att vara 66, 76 eller 96. Jag hade ännu mindre aning när jag var 26. För att politiken ska fungera, måste det finnas företrädare som bär med sig olika erfarenheter. Inte så att bara invandrare kan företräda invandrare, unga företräda unga eller kvinnor företräda kvinnor. Men om politiken saknar invandrare, unga eller kvinnor är den försvagad. Den demokratiska grunden är bräcklig.

Det är egentligen rätt självklart. Men lika självklart är det att politiken inte behöver de äldre. I vart fall inte på toppnivå. För då ska man vara 30. Men när alla partier har ledare som inte fyllt 30, 40 eller 50 - vem ska då företräda de gamla? Och vem företräder deras perspektiv in i politikens absoluta topprum?

Frågan är vart det leder. Och hur ett samhälle som inte ser 25% av befolkningen som en resurs kommer att fungera. Hur förändras värderingar, demokratins funktionssätt, demokratins legitimitet?

Jag googlade just på Hillary Clinton. Hon fyller 68 i år. Och Ronald Reagan var 70 första gången han valdes till president...