När Folkpartiet ska söka liberalismens framtida utmaningar
är en breddning av partiets politik inom de områden som både är intressantast
för medborgarna och har störst politiskt tyngd av högsta prioritet. Folkpartiet
har under lång tid av olika skäl ställts vid sidan om många ekonomiska och
välfärdspolitiska frågor.
De arbetsgrupper som nu ska jobba kommer att hantera väl
kända frågor. Med ett tydligt undantag.
Jag är utsedd som ordförande i den grupp som har ett uppdrag
att formulera en politik under den något svårtydda rubriken ”Välfärdssamhället
och välfärdsstaten”. Rubriken rymmer i vid mening gränssnittet mellan det
civila samhället å den ena sidan, och den offentliga sektorn å den andra.
Bristen på kunskap om det civila samhället är stor, framförallt
i den offentliga sektorn. Trots, eller möjligtvis tack vare, att Sverige är ett
av de länder där civilsamhällets grundläggande strukturer såväl skapat som
skapar grunden för den välfärdsstat vi idag tar för självklar, lyser bristen på
insikt och kunskap om civilsamhället igenom när dagens politik formuleras.
Det starka välfärdssamhället har under 1900-talet omformats
till en välfärdsstat. Även om folkhemmet lyckligtvis aldrig blev något mer än
en socialdemokratisk dröm, omfattas idag många av idéerna av såväl medborgare
som partier. Den offentliga sektorn har tagit över och lagt under sig funktioner
civilsamhället tidigare ansvarade för. Till största delen har utvecklingen
varit av godo. Men frågan är hur denna välfärdsstat klarar framtidens
utmaningar.
Det finns en betydande risk att den offentliga sektorn i det
läge den befinner sig i idag, med ökande behov, tydligare krav från medborgarna
och fler möjligheter till högre välfärdskvalitet kombinerat med en betydande
resursbrist, ser civilsamhället som en ersättning för den välfärdsproduktion
man själva inte längre klarar. Civilsamhällets alla ideellt engagerade blir de
som ska lösa problemen när de professionella inte längre klarar det.
Civilsamhället blir en ersättningsproducent för politiskt fattade, inte fullt
finansierade, beslut.
Denna syn på civilsamhället finns på alla samhällsnivåer.
Lokala beslutsfattare ser frivilligkrafter som ersättning för det omsorgsarbete
äldreomsorgen inte längre klarar. Regionala politiker villkorar bidrag med att
föreningar följer samma direktiv som förvaltningarna. Och när regeringen på
DN-debatt berättar om sin integrationspolitik blir synen på civilsamhället
instrumentell. De ideella krafterna ska ” bidra till ett värdigt
flyktingmottagande” oavsett om det är fadderfamiljer eller
idrottsverksamhet.
Men civilsamhället
är inte sprunget ur politiken. Det är inte heller en utförare av politiska
uppdrag.
Civilsamhället är
däremot grunden för hela samhället. De politiska partierna är inte utväxter ur
den offentliga sektorn. Istället är de själva representanter för en del av
civilsamhället. Och lika lite som den offentliga sektorn kan eller ska bestämma
över de politiska partiernas syfte, ideologier eller verksamhet, lika lite bör
övrig ideell sektor belastas av offentliga direktiv.
När Fredrik
Reinfeldt som nytillträdd statsminister nämnde civilsamhället i sin första
regeringsdeklaration var det en händelse av enorm betydelse. När samma regering
skapade Överenskommelsen med det civila samhället inom den sociala sektorn,
byggdes grunden för något nytt. Tyvärr fortsatte inte Alliansregeringen det
bygget, Överenskommelsen fick aldrig det genomslag den förtjänade, framförallt
inte lokalt och regionalt. Efter regeringsskiftet ökar riskerna för bakslag än
mer.
Skillnaden i syn på
civilsamhället mellan liberalernas positiva syn på civilsamhällets frihet och
självständighet, och den politiska vänsterns vilja till styrning och
detaljreglering skapar ökade risker för en större politisk styrning av
civilsamhället, och därmed en försvagning av det långsiktiga, ideella
engagemanget.
Vår utmaning står därför
i att finna långsiktigt hållbara spelregler i gränssnittet mellan
civilsamhället och den offentliga sektorn. Det handlar om traditionella
bidragssystem. Men det handlar också om hur civilsamhället kan bli en
självständig aktör och leverantör av välfärdstjänster. Det måste finnas
nationella, stabila regler kring såväl sociala företag,
Ideellt-Offentligt-Partnerskap som andra ännu oprövade lösningar, och det måste
finnas en lokal förståelse för civilsamhällets värde och självständighet.
Men: Civilsamhällets
viktigaste uppdrag är att möta de utmaningar våra värderingar står för.
Demokrati, jämställdhet, öppenhet och människovärde grundläggs vare sig av
eller i kommunala förvaltningar eller privata bolag. De har istället sin bas i
de gemenskaper där människor möts, samtalar och bryter åsikter. Det må gälla
migration, integration, klimatmedvetenhet, internationell solidaritet eller
jämlikhet. Det är i civilsamhället värderingar skapas och växer.
1900-talet
karaktäriserades av ett långtgående förstatligande av civilsamhällets roll. Vi
har sannolikt nått vägs ände i den utvecklingen. För att värna en långsiktig
stabil välfärdsstat, krävs ett starkare civilsamhälle, där värderingar föds och
stärks, och där människor möts och växer.
Det finns tydliga
politiska skillnader i hur vi ser på civilsamhällets roll och uppgifter.
Sveriges liberala parti har under hela 1900-talet varit en tydlig representant
för de ideella krafterna i svensk politik, i konflikt mot både vänster- och
höger-krafter. Det är dags att Folkpartiet återtar den rollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar