Jag läser kommunalrådet Lennart Bondesons debattartikel i Nerikes Allehanda. Bondeson är en fin politiker. Han vill alla väl. Och han berättar det gärna. Om hur viktigt det är att bekämpa "medmänsklighetens klimatkris".
Samtidigt är han ledare i en kommun som sparar på skolan så att inte ens eleverna med särskilda behov får sina behov uppfyllda.
Inom socialtjänstområdet är Örebro kommun en av de kommuner i landet som haft längst kö till boenden för äldre. Äldre människor tvingas lida i onödan och besparingarna fortsätter.
Socialtjänsten går på knäna av besparingarna, vilket innebär att det arbete som borde göras för nyanlända flyktingar inte blir av.
Listan kan göras längre. På område efter område rustas välfärden ner i Örebro. Men det ansvaret tar vare sig Bondeson eller någon annan av hans kommunledningskollegor. Istället skriver de artiklar med fina ord. Det är lite som med Fi i Stockholm, som Ivar Arpi skriver om i SvD. Det är de fina orden som räknas i dagens politik. Inte vad man gör i praktisk politik.
Lennart Bondeson är vilse i en relativiserad politik. Ytan räknas. Djupen saknas. Medialt genomslag är bra. Ansvarstagande är problematiskt eftersom det kan störa bilden av de fina människorna med de goda orden. Mål och medel hänger inte ihop, om det ens finns något mål att sträva mot.
Debatten i NA lär inte bli stor efter Bondesons artikel. Gissar att få läser den. Större blev debatten efter prästernas DN-debattare som jag tidigare skrev om här på bloggen. En artikel som jag läste som att Svenska Kyrkan nu offentligt lämnar kristenheten för något löst gudligt. Efterdyningarna har inte skingrat den oron. Domkapitlet har i princip tagit prästerna i försvar. Och när ärkebiskopen såväl på samma debattsida som på sin egen facebooksida försöker klargöra kyrkans ställning blir det inte mindre soppigt.
Det är många fina ord. Men vad är Svenska Kyrkans mål och vilka medel har man för att ta sig dit?
Och varför ska man bry sig?
Jag talade med en granne häromdagen. Om mitt tidigare politiska liv och varför jag har så svårt med framförallt den lokala politiken nuförtiden. Om att den mest har blivit ett spel för galleriet, om politiker som vare sig kan eller vill befatta sig med reell styrning och ledning utan som lever ett liv bortom vardagsverkligheten i egenkonstruerade kommunikationsstrategivärldar.
Och hon sa ungefär så här: "Ja - men så där tycker väl alla att det är. Men vem bryr sig?"
Jag har tidigare trott att den svenska varianten av demokrati skulle få pyspunka in i historien. Att antalet människor som var villiga att vara politiker långsamt skulle minska för att någon gång upphöra. Att människors intresse att rösta långsamt skulle minska för att alla skulle inse tomheten i systemet. Att systemet därefter skulle ersättas med något annat, förhoppningsvis men inte säkert byggt på en stabil demokratisk grund.
Men kanske är det inte så. Kanske går vi mot undergången med flaggan i topp. Kanske inser folk att den moderna politiken bara är ett spel. Men, wtf, vem bryr sig? Jag röstar ändå på den som får flest likes och hoppas det funkar...
Och kyrkan ser det och kopierar. Ansvarstagande, också för de svåra ställena i tron (det finns rätt många, tro mig - till exempel kring vad "kärlek" egentligen är), är ju bara jobbigt. Det kan ju försämra den mediala bilden av en kyrka som ligger rätt i tiden. Varför sticka ut, ta konflikter som inte är mainstreamade, vara konservativa i en modernistisk värld? Bättre att skriva många fina ord, och hoppas att människorna inte tittar bakom, under, går på djupet...
Allt är ju ändå relativt.
Jag förstår dem som tycker att diskussionen kring Svenska kyrkans eventuella samhörighet med kristendomen är en pseudodebatt. För vem bryr sig. Annat än dem som skriver svar, som ett av de bästa här. Men tänker man efter lite mer så inser de flesta att det finns skäl att fundera. En del ledarskribenter har gjort det. På såväl SvD som GP har man funderat mer. Och kommit till andra resultat.
Det finns skäl att oroa sig för den utveckling som sker inom kyrkligheten i allmänhet och Svenska Kyrkan i synnerhet. Den kompetens som finns eller funnits kring behovet av dogmer, etik och moral inom många av livets områden, har tjänat samhället väl. Den bas som byggts av tänkare som haft sin huvudsakliga inriktning mot religionen och religionens uttolkning har skapat ett korrektiv som människa, stat och samhälle haft att förhålla sig till. Spänningsfältet mellan religiösa dogmer och samhällets inriktning skapar i bästa fall ett positivt klimat för samhällsutveckling för den enskilda individens behov men på de gemensamma behovens grund.
Nu är den största kyrkan i Sverige på väg att lämna såväl tro som dogmer. Och vad återstår då? Fina ord. Om inte tron finns där, saknas skäl att hålla kvar vid dogmerna. Och om inte dogmerna finns där, vad ska då kyrkan lära ut? Att säga åt andra att vara goda och att göra gott, utan att ge vägledning om vad det kan innebära, och att det faktiskt också kan innebära personliga uppoffringar.
Svenska Kyrkans kris blir konkret när man läser Bondesons artikel. Det är så många fina ord. Men det är så totalt innehållslöst. Och det hänger inte ihop med den verklighet människor upplever.
Men kanske bryr sig inte Bondesons väljare i kyrkan om det. De inser spelet, men tycker ändå att det känns bättre att rösta på någon som säger de rätta orden. För det är ju precis som i kyrkan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar