Den hemlösa värdekonservatismen och SD

Del två i min analys av det rådande opinionsläget kommer här. I går en blogg om att SD skickligt rider på den populistiska trenden i politiken, där yta och kampanj ersätter ideologi och genomtänkta svar. Och det ansvar som alla, partier, media och allmänhet har för den situation som gör det möjligt för populistiska partier och politiker att nå framgång.

Idag en blogg om värdekonservatismens förlorade plats i svensk politik. Och om SD som det enda alternativet.

För den som följer trenderna var det ingen överraskning. För den som har örat mot marken var förvåningen än mindre. SDs fortsatta uppgång är den enda signifikanta positiva trenden inom svensk politik.

Analyserna av skälen för densamma varierar. Efter bland annat SOM-institutets valundersökning, där invandrarfrågan var den som dominerade SDs framgångar, saknas offentliga data om varför uppgången fortsatt. Sannolikheten att de invandringsrelaterade frågorna, migration, integration, tiggeri, våld och utanförskap, är de huvudsakliga skälen är stor.

Men frågan kvarstår: Är de orsak eller konsekvens?

Analyserna av väljarströmmarna och de invandringsrelaterade orsakerna till dessa kommer sannolikt att belysas av många. Jag skulle i detta läge dock vilja bredda diskussionen, och sätta in även invandringsfrågan i ett mer traditionellt politiskt spänningsfält.

Under 2015 har flera debattörer uppmärksammat en ny skiljelinje i politiken. De höger-vänsterkonflikter som har sin grund i synen på samhällsekonomisk politik skapar numera inte det spänningsfält som är nödvändigt för en levande demokrati. Politiken blir allt mer en fråga om administration av ett accepterat system; amorteringskravens stränghet, hur bromsen i pensionssystemet ska vara utformad eller hur mycket av välfärdsarbetet privata aktörer ska få utföra.

Samtidigt ser vi hur den välfärd vi tagit för given krackelerar. Äldre personer nekas värdiga boenden. Sjuksköterskebristen stänger vårdavdelningar. Skolan förmår inte ge alla barn den bildning de har rätt till. Utanförskapet ökar. Bilar brinner i städernas förorter.

Och tiggarna blir en övertydlig bild av ett land som inte längre förmår vara det land vi önskade att det skulle vara.

Inget av de traditionella partierna har förmått skapa en relevant bild av en alternativ politik som skulle råda bot på detta. Det finns vare sig mål, medel eller verktyg. Vilket samhälle vill regeringen skapa? Någon som vet? Den gamla Alliansen står lika svarslös. Bilden av ett framtida bättre Sverige, med såväl fungerande välfärd som ankommande tåg, är höljd i dimma.

Tidigare har den ekonomiska politiken kompletterats av en skiljelinje mellan radikalitet och konservatism. Denna skiljelinje har inte bara gått mellan partier, utan även inom. I exempelvis Folkpartiet har den radikala stadsliberalismen konfronterats med det värdekonservativa frisinnet. Samsynen om de ekonomiska frågorna har varit stor. Men grunden för denna samsyn har byggts från olika håll. Denna dualism har inte enbart varit förbehållen Sveriges liberala parti.

Under de senaste årtiondena har denna skiljelinje suddats ut. Värdekonservatismen är utraderad från svensk politik. Inte minst inom familjepolitiken blir detta övertydligt. Den som idag vågar ifrågasätta någon av de rättigheter som HBTQ-talespersoner driver, blir marginaliserad. Normkritik har blivit den enda acceptabla normen. Synen på kön och könstillhörighet får i vissa fall rent pseudoreligiösa drag - partierna blir den nya kyrkan.

Skiljelinjerna mellan de traditionella partierna är knappt spårbara. Vänster/högerdimensionen är utraderad. Värdekonservatismen är arkiverad. Frågan är om detta också speglar väljarkåren?

Den tidigare pressekreteraren till KD-ledaren Göran Hägglund, Johan Ingerö, skrev i ett blogginlägg på Dick Erixons blogg i våras: ”Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.”

Analysen var enkel: När marknadsliberalismen vunnit och spänningsfältet mellan socialism och liberalism upphört, kommer nya spänningsfält att uppstå.

Sannolikheten att detta spänningsfält har en etisk och moralisk prägel är då uppenbar. Behovet av en motkraft till de normkritiska modernisterna blir lika uppenbar. Men var finns den?

För mig som frisinnad är värdekonservatismen, framförallt inom familjepolitiken, en av grunderna för min marknadsliberalism. De värderingar som kopplas ihop med familjen; synen på barnens rätt och rättigheter, visionen om äktenskapet som ett livslångt förhållande, synen på äldre personers värde och värdighet och så vidare, bygger en stabil grund också för en liberal ekonomisk politik. Men:

• Om barn blir en vuxenrättighet, en handelsvara, riskeras människovärdet.
• Om äktenskapet blir en kortsiktig ego-tripp, riskerar vi att samma kortsiktiga egenintresse styr även resten av samhället.
• Om äldre och åldrande enbart ses som en belastning, en utgift, tappas solidariteten.

Och: Förmår vi inte ens skapa en vision om bestående värderingar i de mest personliga relationerna, hur ska då samhället i övrigt hänga ihop?

I dagens Folkparti finns liten förståelse för dessa tankar. Förståelsen är inte större i något annat av de traditionella partierna. Den värdekonservatism som Ingerö pekar på vara framtidens politiska spänningsfält, är hemlös.

Med ett undantag.

Det finns en risk att den politiska och mediala eliten är så liten, och så samsynt, att man inte förnimmer dessa strömningar. Istället för att lyssna, väljer man att fortsätta ett idogt käbblande om identitetspolitik, normkritik och genustillhörighet som om det vore lösningen på människans alla frågor. Politiken i övrigt blir ett grått administrerande av rådande system.

Sverigedemokraterna är idag det enda parti som har en värdekonservativ agenda. Och de är det enda parti som förmår skapa en bild av ett alternativt samhälle. Vi må tycka att värdekonservatismen är fel väg att vandra, men den som hävdar det måste redovisa ett bättre alternativ.

Och vi må tycka att deras konservativa bild av lyckans Sverige är falsk. Men förmår vi inte skapa en annan bild av ett bättre land, kommer deras bild att vara den enda. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre politik för de äldre, om inte de konkreta förslagen hänger ihop med en trovärdig bild av både dagens och morgondagens verklighet. Vi kan inte hävda att vi står för en bättre migrationspolitik, en starkare bostadspolitik, en säkrare trygghetspolitik om inte dagens verklighet och förslagen för morgondagens visioner hänger samman.

Än har insikten om denna nya skiljelinje i svensk politik inte blivit allmänt accepterad av företrädare för de sju traditionella partierna. Än är svensk värdekonservatism hemlös, med ett undantag.

I flera av de samtal jag fört den senaste tiden har en annan bild av opinionssvängningarna framtonat. En bild av en hemlös värdekonservatism som söker sin plats. Möjligtvis är det så att allt fler väljer att sympatisera med SD trots, och inte tack vare, deras invandrarpolitiska linje.

(När denna blogg skrivits blev jag uppmärksammad på denna artikel. Den är delvis som en bekräftelse på de tankar jag ovan beskrivit)