Som man bäDdar...

Jag kommer att redovisa två kommentarer till den senaste opinionsmätningen. En i kväll och en i morgon. De har båda en något annorlunda approach än de traditionella kommentarerna. Morgondagens blogg kommer att handla om den hemlösa värdekonservatismen. Kvällens om opportunism.

Jag kan inte släppa det. Receptet på hur man vinner ett val. Beskrivet av det nuvarande kommunalrådet i Örebro, Björn Sundin, efter omvalet i Örebro i maj 2011. Socialdemokraterna vann klart. Nästan hälften av de som gick och röstade, gjorde det på sossarna. Och Sundin kunde inte bärga sig utan berättade i Dagens Samhälle om hur man vann ett val.

Det räcker med fem punkter. Om något som kallas väljardialog. Inte något om vilken politik man vill föra. Inte något om ideologisk hemvist, om sakfrågor eller om vad man vill med Örebro. Utan om kampanj. Det var ytan, inte innehållet, som vann valet. (Det fanns en del annat också som kan förklara valvinsten - men det kanske vi kan ta en annan gång)

Sossarnas framgångsrecept i Örebro var tyvärr inte ens kulmen, utan ett steg i en utveckling som pågått länge. En utveckling som inte enbart är svensk, utan som handlar om hur politik formas i västvärldens mogna demokratier.

Förenklat kan man säga att USA är förebilden, med presidentvalskampanjernas noga strukturerade och strategiska kampanjande. Med förödande negativa kampanjer mot motståndaren, med en annan avsändare än presidentkandidaten som inte får befläckas. Och med kandidater som försöker sola sig i glansen av goda resultat, trevliga möten och stora löften.

Men alla vi som varit med i svensk politik ett tag har sett samma utveckling i Sverige. Politik har blivit allt mer kampanj och allt mindre ideologi. Kampanjen har blivit allt mer glättig yta och allt mindre sammanhängande sakpolitik. Det är det mediala genomslaget som spelar roll. Hur du når dit är en annan femma.

Trots allt har de traditionella partierna i Sverige klarat av att hålla sig inom en ram av samförstånd. Det har funnits en hyfsad samsyn kring ekonomiska fundamenta (även om Vänsterpartiet haft pengar till allt). Det har funnits en hyfsad samsyn även kring andra större frågekomplex, som skatter, välfärdssystemens utformning, bostadspolitiken, migrationen och så vidare. Kampen har förts med någorlunda samma vapen, och med någorlunda samma regler.

Men den som följt politikens utveckling de senaste 30 åren kan ändå konstatera att det är en milsvid skillnad på 1980-talets politik och 2010-talets. Nu opinionsundersöks, följs kandidater med Retriever och analyseras olika kampanjmetoders framgångsfaktorer. Vi reser till länder där man är ännu bättre på att kampanja. Och vi tror att framgången för olika politiker i olika kommuner beror på att man hittat rätt anslag i kampanjen. Precis som sossarna trodde efter extravalet i Örebro 2011.

Men mitt i allt detta förändras politiken, och politikerna. Politiken har blivit allt mer av ett spel. Och de kvarvarande politikerna är allt oftare sådana som fascineras av detta spel. Politik handlar om att vinna ett val, inte om att leda ett land.

Och så hade det kunnat fortsätta. En långsam rutschkana ut mot en politisk vardag där politik inte längre handlade om ideologi, om styrning och ledning, utan om kampanj, kampanjmetoder och mediala genomslag. Och så hade demokratin långsamt upplöst sig själv i ett hav av kampanjande populister.

Men så kom SD. Och satte allt på ända.

För plötsligt fanns ett parti som inte alls accepterade de ramar och den samsyn som de övriga sju begränsades av. Här fanns plötsligt ett parti som tog populismen till nya höjder. Och som gjorde det skickligt.

Allt var invandringens fel. Allt kunde finansieras av mindre invandring. Fanns något samhällsproblem - hantera det med att minska invandringen.

Sverigedemokraterna var inte bara främlingsfientliga. De var också populistiska på ett sätt som Sverige bara hade upplevt parentetiskt tidigare. Och de var också mer strukturerade, mer strategiska och skickligare i sin populism än något parti tidigare varit.

Hur skulle nu de andra partierna möta detta? Skulle något våga gå utanför de ramar de tidigare gemensamt hållit sig inom?

Svaret på den frågan är, hittills, nej.  Sju har stått på sin egen spelplan och skrikit mot ett åttonde och hävdat att det inte följer reglerna. Problemet är bara att det partiet spelar på en egen spelplan, med egna regler och med en egen, allt mer ökande publik.

Hur kunde det gå så illa? I Sverige av alla länder? Svaret är inte enkelt. Men de övriga partierna har delvis sig själva att skylla. Genom ett allt mer opportunistiskt, populistiskt och förytligat sätt att ersätta politik med kampanj, har man skapat en grogrund för det nuvarande skeendet.

Hade man kunnat göra annorlunda? Sannolikheten är minimal. Samma skeenden finns i nästan alla västländer. Samma utveckling. Och partierna är inte ensamt skyldiga. Det finns en ömsesidighet mellan partier, media och allmänhet i hur politiken utvecklats. Samhällets förändring, från djup och långsamhet till yta och snabbhet, begränsar sig inte till politik.

Men det är en pusselbit i förståelsen för vad som hänt, och vad som krävs för att vrida färdriktningen åt ett annat håll.

2014 var det val i Örebro igen. Sossarna gick till val på samma sätt som förut. Samma fem punkter. Samma ytliga kampanj, utan vare sig politik, ideologi eller visioner om vad man ville med kommunen.

Hur det gick?

Socialdemokraterna tappade 12 %. Det blev ingen ny artikel i Dagens Samhälle.