"Liberal" demonisering av den andre

Ibland blir jag bekymrad över det svenska debattklimatet. Ibland rent ledsen.

Ibland handlar det om hur lokala politiker försöker gömma sina misslyckanden och behov av skattehöjningar bakom "Örebro växer" - som om det vore ett skäl.

Ibland över att det är den kortsiktiga medialiseringen som styr samtalet. Hur den 140 twittertecknen på något sätt förts över till även den övriga debatten, och att så få klarar av att inse skillnaden.

Men det senaste året har jag mest blivit ledsen och bekymrad över hur långt demoniseringen av den som har en annan åsikt kring migration och integration gått.

För nästan precis ett år sedan skrev jag min första offentliga artikel i ämnet. Den handlade om såväl det allt omöjligare offentliga uppdraget liksom om de värderingsförskjutningar som riskerar att ske när invandringen ökar och integrationen misslyckas.

För nio månader sedan skrev jag och tre andra liberaler en DN-debattartikel där vi ytterligare fördjupade denna diskussion. Om hur det offentliga uppdraget, den skattefinansierade välfärden, på kort sikt riskeras om tiotusentals nya människor på kort tid ska erhålla en välfärd på den nivå vi själva vant oss vid.

Därefter har jag återkommande skrivit och bloggat om mina åsikter. Öppet. Tydligt. Och med försök till respekt och förståelse för de som tycker annorlunda. Jag har drivit frågan internt i Folkpartiet, i partistyrelsen och genom de kanaler jag fortfarande finns i.

Redan för ett år sedan närmade jag mig migrationsfrågan med oro. Jag visste att den var laddad, framförallt inom mitt eget parti. Jag hade väntat mig reaktioner. Och de kom. En del som inte alls tyckte som jag och som framförde det - oftast på ett respektfullt sätt. Betydligt fler som gillade det jag skrivit.

När vi i månadsskiftet januari/februari skrev på DN, var vi nog alla till mans ännu oroligare över vad som skulle ske. Och reaktionerna blev än tydligare. Tonen från de som inte gillade vad vi skrivit var betydligt hårdare. Och gillandena, som fortfarande var betydligt fler, skrevs inte längre lika öppet. Det fanns en uppenbar rädsla att "hamna fel" i tyckandet.

Därefter har det gått trefjärdedels år. Och tonen har förändrats. Det senaste exemplet är Nerikes Allehanda och dess liberale(?) ledarskribent Lars Ströman. I lördags hade tidningen "Fyra sidor åsikter om migration" på ledarplats. Det var visserligen fyra sidor. Men det var bara en åsikt, förvisso i olika nyanser.

Det kan även jag acceptera. Det är bra att en ledarsida driver ett opinionsarbete på ett öppet och tydligt sätt. Problemet är ett annat. Lars Ströman hade en egen ledarkrönika, som avslutades som följer:

"Så frågan är vad vi vill att framtidens historiker ska ha för bild av 10-talets Sverige.
Kommer vi att stolt blicka tillbaka på dem som varnade för en muslimsk "invasion".
Eller kommer vi att vara stolta över dem som sade att Sverige och Europa måste erbjuda skydd åt människor som flyr undan krig, förödelse och förtryck?
För mig är valet lätt."

Bara två vägar. Antingen Strömans "fina" väg för de "goda" människorna. Eller så den "onda" vägen för oss andra.

Men så ser inte världen ut. Och ingen liberal borde kunna landa i en sådan demoniserande svart/vit hållning.

I blogg efter blogg har jag försökt beskriva den verklighet jag ser. Och jag kommer att fortsätta. Det kommer både att handla om konkreta problem, som var vi ska finna de socialsekreterare, arbetsförmedlare, lärare, sjuksköterskor, bostäder, enkla låglönearbeten o.s.v. som behövs i den nuvarande situationen. Jag kommer att försöka beskriva de konsekvenser jag ser av det för det framtida samhället, för välfärden och för våra värderingar. Jag kommer att problematisera kring islam, de annorlunda värderingsgrunder den religionen har och de konsekvenser, för såväl demokrati som för jämställdhet och människovärde, de filosofiska strukturerna bakom religionen kan orsaka.

Men i allt detta kommer jag förhoppningsvis aldrig att säga att jag är säker på att jag har rätt, att jag är fin och god, och att alla andra är onda. Den som gör det, hamnar tyvärr lätt i samma dike som de personer som hittills menat sig företräda det enda rätta i migrationsdebatten, och som just nu för första gången samlar över 20 % av den svenska opinionen bakom sina "sanningar".

Kanske har jag fel, och i så fall är det bra. Då kommer jag att glädja mig åt att mina farhågor var förstorade och att samhället klarade denna utmaning utan att vare sig svika de miljontals som är på flykt, eller de sårbaraste här hemma.

Kanske har jag rätt, och då vore det bra om många funderade över vad vi skulle kunna göra för att undvika de värsta fallgroparna i vår kamp för ett fortsatt öppet, demokratiskt och starkt välfärdssamhälle.