Det kostar två Quattro Stagioni, en Fanta och ett
Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80.000 flyktingar.
Den facebook-uppdateringen gillas av massor. Och Henrik
Schyffert plockar ännu fler finpoäng. Problemet är att de som ska betala inte
har Schyfferts inkomster. Och även om de hade det skulle det inte fungera.
Schyffert klarar säker av att betala rätt många fler pizzor
i månaden för att rädda flyktingar. Men, som han skriver i ett uppföljande
inlägg, verkar det som om han inte kommer att göra det eftersom det inte är
individer som ska lösa detta, utan på något sätt ska ett kollektiv se till så
att vi alla betalar höjda skatter och skippar pizzan.
Det finns två problem med Schyfferts mediala godhet. Båda
handlar om förenklingsproblematiken. (Jag ber om ursäkt om både detta och ordet
”finpoäng” låter cyniskt. Jag gissar att Schyffert verkligen vill väl. Men i
och med förenklingsproblematiken blir det bara att fördumma debatten. Och då blir också sådana inlägg cyniska.)
Det ena handlar om vem som kan och ska betala. Det andra
handlar om synen på skatt.
Det Schyffert säger är att alla vuxna ska betala. Men vilka
är alla dessa vuxna? Schyffert drar alla över en kam. Oavsett om det är den
döende kvinnan på äldreboendet, den bidragsberoende missbrukaren, den
långtidsarbetslöse eller den lågavlönade ensamföräldern.
Schyffert ser världen uppifrån och gör oss alla till en del
av ett välmående kollektiv. Han ser världen utifrån sin egen position och gör
sig själv till norm. Men så fungerar det inte.
Den sannolika utvecklingen av ett flyktingmottagande på de
nivåer vi sett de senaste åren är en framväxt av en betydligt större
låglönemarknad. Antingen en svartlönemarknad, med alla de problem det innebär.
Eller så en omläggning av den svenska arbetsmarknaden där lägstalönerna sänks.
Det kommer, som jag skrivit om i flera tidigare bloggar, innebära att vissa
delar av den sociala välfärden kommer att förändras. Försörjningsstödet
(socialbidragen) måste sänkas, liksom bostadstillägg och liknande. Det innebär
då också att såväl bostadsmarknaden som synen på hur låg standard vi har rätt
att förvänta oss måste revideras.
Detta kommer inte att drabba Henrik Schyffert. Sannolikt
inte så många av de som gillar honom heller. Det kommer däremot att drabba de
människor som hans parti, socialdemokraterna, tidigare arbetat för att göra
livet lättare för.
Kanske ska vi göra den förändringen. Men den avvägningen är
betydligt svårare än att hävda att det bara handlar om pizza, läsk och
långfilm.
Henrik Schyffert har tidigare sagt att han är sosse. Det är
uppenbart att hans syn på skatter är rätt vänster. För det han egentligen säger
är att om vi upplever att vi står inför en utmaning, så är det bara att höja
skatten (kollektivets – inte individens ansvar).
Som svar på en del av den kritik han uppenbarligen fått så
pekar han på att en individ inte kan ta ansvar för allt hon tycker är viktigt.
Det är inte individen som ska lägga mer pengar till vare sig järnväg,
äldreboenden eller skolan. Allt ska ske genom kollektivet – skattebetalarna.
Det finns två problem med detta. Det ena handlar om att
höjda skatter inte med någon större säkerhet innebär mer pengar i plånboken.
Istället kan det innebära att ekonomin fungerar sämre, till exempel att
Schyffert eller andra med egna bolag väljer att inte ta ut lön, kanske inte
heller aktieutdelning, utan låter pengarna vila. Då blir det färre jobb, mindre
skatteintäkter och mer utanförskap.
Det andra är att man alltid kan säga att just denna viktiga
post inte kostar mer än en pizza. Cancersjukvården behöver pengar – det är bara
att inte köpa en pizza. Mobbade skolbarn behöver mer stöd – vi struntar i
läsken. Äldre dementa missköts – där gick ännu ett långfilmsabonnemang.
Järnvägen kräver kanske att vi skippar ett antal hamburgare också.
Och snart är skattetrycket uppe i 100 %...
Det finns ett bekymmer när människor, artister och andra,
väljer att försöka förenkla i absurdum för att få genomslag för sina synpunkter.
Men det verkar tyvärr vara en del av dagens politiska debatt. Fördjupning och
komplexitet är inga vinnarfaktorer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar