Men jag tänkte göra en analys som bygger på Melodifestivalen och vilka som tagit sig till såväl andra chansen som till final. Eller i vart fall ett bidrag som tagit sig dit. Är det mer eller mindre rätt än andra analyser?
Bedöm själv.
Jag har två mindre barn, en sex- och en nioåring. De kan sjunga Samir och Viktors låt. Jag gissar att de sjunger den bättre än de som är med i finalen. Det fanns ett tag ett ljudklipp där enbart de två unga männens röster hördes, och det gjorde ont, sannolikt ondare än vad Lena Philipsson en gång hade i samma festival. (Klippet är borta nu - kanske är det för att man värnade lyssnarnas öron...)
Ändå gick de vidare. För att inte bli anklagad för sexism så kan jag också peka ut en trio med unga kvinnor som lät ungefär lika illa (även om jag inte hört dem sjunga utan musik och kör). När Dollystyle framträdde var det en pina för den som har någon tillstymmelse till musiköra. Men de tog sig ändå till andra chansen.
Hur kommer det sig? Och vad har det med Trump och Sanders att göra?
Svaret - de har insett att Melodifestivalen inte handlar om musik. Och att presidentvalet inte handlar om politik.
Att Samir och Viktor deltar i finalen på lördag handlar om att de knäckt en annan kod. Inte musikkoden, där har de inte ens börjat, men festivalkoden. Det viktiga är inte längre att kunna sjunga utan att "vara någon", ha rätt kontakter och uppträda. Att "vara någon" kan man numera bli genom att delta i olika TV-produktioner där det viktigaste uppdraget är att se bra ut (subjektivt), supa, ligga och göra pakter för att tvinga bort konkurrenter. Sedan kan man bli bloggare och har man rätt kontakter så får man en plattform där man ett tag kan fortsätta bygga på bilden av att "vara någon".
När man har nått detta steg och fått rätt kontakter, kan det "slumpa" sig att även Melodifestivalens arrangörer hör av sig. För är du någon så kanske man kan utnyttja det för att få till ett uppträdande som lockar ungefär samma tittargrupp som tittade på de där TV-produktionerna men som annars kanske inte skulle titta på Melodifestivalen. För vad är väl gammelTV för ungdomarna idag? Och vem skulle bry sig om public service om man valde bort det lättsamma och verkligen satsade på bildning och fördjupning?
Så då står det plötsligt två unga män i en vattenpöl, utan att kunna sjunga, men med rätt kontakter, med en show och med ett "vara någon" i ryggen, i finalen på det som skulle vara en sång- och musiktävling.
Hur kunde det gå så illa?
På det sättet är den amerikanska primärvalskampanjen en parallell. Den handlar inte längre om politik. Den handlar om att knäcka primärvalskoden. Det är ett något annat innehåll än när det gäller festivalkoden. Men parallellerna är övertydliga. För att primärvalskoden ska knäckas så måste du:
- Ha ett så enkelt budskap att till och med en Paradise Hotel-deltagare förstår.
- Vara mot etablissemanget.
- Skapa ett uppträdande.
Där slår Trump och Sanders sina motståndare varje dag i veckan. På olika sätt och från olika håll. Men med samma kommunikationsgrund för sina kandidaturer. Precis som Samir och Viktor och Dollystyle.
Kanske räcker det inte ända fram. Men båda har i alla fall tagit sig till andra chansen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar